Italiens skatt på bankernas övervinster är inte någon drastisk Robin Hood-skatt. Den ska gå till redan utlovade skattesänkningar. Giorgia Melonis regering är starkt högerorienterad i den ekonomiska politiken, menar ekonomiprofessorn Annalisa Rosselli.
Samma dag som en majoritet av italienarna gick på sin första semesterdag fattade den italienska regeringen beslut om att beskatta bankernas övervinster. Manövern beskrevs som överraskande, och fick visserligen börserna att falla något, men var varken det eller en drastisk Robin Hood-skatt som den kallats.
Drygt 35 miljarder till statskassan ska den nya bankskatten inbringa, sade infrastrukturminister Matteo Salvini i samband med att beslutet om bankskatten fattades som del av ett reformpaket måndagen den 7 augusti.
Det handlar om att bankernas övervinster ska beskattas med 40 procent. Anledningen: att bankernas ränteintäkter har ökat enormt i takt med att den Europeiska centralbanken har höjt räntan. Under årets första sex månader har de fem största bankerna (Intesa, Unicredit, Banco Bpm, Bper och Mps) gjort vinster på motsvarande 123 miljarder kronor, vilket är en 65 procent högre siffra än för samma period förra året.
Enligt den italienska regeringen bör bankerna därför vara med och betala, eftersom de gör rekordvinster på de höga räntorna, medan räntechocken gröper hål i vanliga medborgares och företags plånböcker.
Ingen Robin Hood-skatt
Beskedet fick den italienska börsen och bankaktierna att falla och många finanstjänstemän och högeranalytiker att se rött. En Robin Hood-skatt kallade högertidningen Il Giornale åtgärden och riktade kritik mot regeringen.
Att börsen föll med ett par procent som en första reaktion var därför varken konstigt eller särskilt oroväckande egentligen.
För även om beslutet att införa den här skatten har beskrivits som en överraskning, menar andra experter att det inte alls kom som någon chock, utan var ett beslut som förberetts under en tid och som bankerna var medvetna om skulle komma.
Men regeringen gick trots det ut med ett förtydligande redan dagen efter angående den godkända bankskatten på 40 procent av räntenettomarginalen för landets banker, inte minst för att lugna marknaden.
Men faktum är att detta knappast är någon drastisk Robin Hood-skatt, enligt kritikerna på vänsterkanten. I regerings politik i övrigt saknas nämligen både förslag till fördelningspolitik och investeringar i välfärden – ett område som släpat efter i årtionden.
Regeringens politik är istället inriktad på sänkta skatter, både för företag och familjer. Och pengarna som nu ska inkasseras från bankerna ska gå till redan utlovade skattesänkningar.
Starkt högerorienterad politik
Annalisa Rosselli, professor i ekonomisk historia vid universitetet i Rom, beskriver den sittande regeringens finanspolitik som starkt högerorienterad, på så vis att den gynnar den del av befolkningen som traditionellt stödjer den extremhögerregering som nu sitter vid makten, vilket handlar om egenföretagare, hantverkare och småföretagare – en mycket stor grupp yrkesverksamma i Italien.
– Den så kallade Robin Hood-skatten på bankernas övervinster är inte en beskattning av bankernas totala vinst – vilket skulle varit motiverat i det här fallet – utan endast den del som överstiger en viss skillnad mellan utlånings- och utlåningsräntor (det vill säga de räntor som banker betalar till kontoinnehavare, vilka förblir oförändrade inför ökningen av räntorna på lån). Detta lämnar dock möjligheten öppen för exempelvis banker att överföra kostnaden för den här skatten till andra transaktionsavgifter. Om bankernas hela vinst beskattades skulle detta inte vara möjligt, förklarar Annalisa Rosselli
Det vi ser nu är att samtidigt som regeringen lovar skattesänkningar skär den ner på de offentliga utgifterna, såsom pengar till sjukvården, kommunerna och medborgarlön.
Annalisa Rosselli, professor i ekonomisk historia
Rosselli beskriver en regering som strösslar med löften om skattesänkningar för alla, vilket den inte kan hålla.
Nyligen gjorde premiärminister Giorgia Meloni även slag i saken gällande sitt vallöfte om att strypa den medborgarlön, som den förra regeringen införde som en åtgärd för att stödja den del av befolkningen som lever i fattigdom. Under juli månad fick många italienska familjer besked om att deras 7 000 till 8 000 kronors månadsinkomst inte kommer fortsätta komma in på kontot.
– Det vi ser nu är att samtidigt som regeringen lovar skattesänkningar skär den ner på de offentliga utgifterna, såsom pengar till sjukvården, kommunerna och medborgarlön. Dessutom saknades det åtgärder i regeringens skattereform som skulle kunna bidra till att bekämpa skatteflykten från vårt land, vilken ligger på runt 100 miljarder euro per år, säger hon och tillägger:
– Den nya bankskatten är en engångsskatt, och är därmed inte heller en intäkt till staten som kan täcka mer permanenta skattesänkningar eller höjningar av eventuella försörjningsstöd, förklarar Rosselli.
Oppositionen, ledd av Demokratiska partiets ledare Elly Schlein, visar ingen större entusiasm. En företrädare för partiet, Andrea Orlando, har kommenterat med att säga att Melonis regering har tagit ett av deras förslag och att det var ”bättre sent än aldrig”. Men partiet vill se fler och mer kraftfull fördelningspolitik.
Framför allt driver det Demokratiska partiet och dess nyvalda partiledare Elly Schlein kravet på minimilön. I dag finns lagstadgad minimilön i 21 EU-länder. Schlein söker förhandlingar med Meloni kring detta. Hur utsikterna ser ut är dock högst osäkert.
Måndagen den 14 augusti startade partiet en namninsamling online för att söka stöd för förslaget att införa en minimilön i landet bland italienarna.
Gruppen italienare som arbetar men ändå lever i fattigdom växer. I dag beräknas de utgöra 3,5-4 miljoner personer.