Den växande ojämlikheten har gått hand i hand med en politisk högervridning. Varför sluter så många i arbetarklassen upp bakom en politik som står i motsättning till deras egna intressen? Per-Anders Svärd om ett problem och en lösning.
Det är numera väl känt att den ekonomiska ojämlikheten i Sverige har exploderat under de senaste årtiondena. Sverige, som för drygt 40 år sedan var världens mest jämlika land, uppvisar i dag en förmögenhetsfördelning som mer liknar USA eller Colombia än våra nordiska grannländer.
Det är inget märkligt med denna utveckling i sig. Fyrtio år av högerpolitik har gett högerpolitiska resultat.
Mer uppseendeväckande är att den växande ojämlikheten länge har gått hand i hand med en politisk högervridning. I stället för att gå åt vänster och kräva ekonomisk utjämning har många väljare gått åt höger och ställt sig bakom överföringen av ännu mer resurser från sig själva till de redan rika.
Sverigedemokraternas väljare illustrerar problemet väl. Vid valet 2022 utgjorde de en femtedel av de röstande. Det var bara med deras hjälp som Ulf Kristerssons Tidöregering kunde komma till makten. Samtidigt är det uppenbart att stora delar av Sverigedemokraternas väljare skulle gynnas mer av en omfördelande arbetarpolitik än av högerns attacker mot välfärdsstaten.
Det enda de behövde göra för att bli fria var att lyfta ner de uppblåsta narrar som de satt på piedestal. Men det gjorde de inte.
Här föreligger alltså en gåta: Varför sluter så många i arbetarklassen upp bakom en politik – och i förlängningen ett helt kapitalistiskt system – som står i motsättning till deras egna intressen?
Vanliga människor försvarade tyranniska kungar
Problemet är inte nytt. Redan på 1550-talet frågade den franske humanisten Étienne de la Boétie hur det kom sig att så många vanliga människor försvarade de tyranniska kungarnas makt. I sin Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde (svensk översättning på Ersatz förlag, 2017) rasade han mot den undersåtlighet som fick massorna att sälja sin frihet i utbyte mot lite bröd och skådespel.
”En sådan ynkedom!”, skrev han: ”Det gick inte ens upp för klantskallarna att de bara fick tillbaka en del av det som var deras, och att tyrannen inte hade kunnat ge dem ens det om han inte tidigare hade rövat det ifrån dem.”
Stödet till överheten, menade La Boétie, var bara folkets sätt att förtrycka sig själva. Det enda de behövde göra för att bli fria var att lyfta ner de uppblåsta narrar som de satt på piedestal. Men det gjorde de inte.
La Boétie antog själv att det var vanan och okunnigheten som stod i vägen. De som aldrig varit fria förstod inte vad de saknade. Samtidigt lurades många av den klientelism som gav de anpassliga små fördelar – och därmed ett upplevt egenintresse i att hålla den befintliga ordningen vid liv.
På vissa sätt är det sociologiska problemet mer förbryllande i dag än det var på La Boéties tid, då öppen kritik kunde vara förknippad med livsfara. I vår tids liberaldemokratiska val är det tvärtom riskfritt för enskilda individer att rösta mot den ojämlikhet som de själva missgynnas av. Ändå väljer många att motarbeta sin egen frihet.
Längtan efter stabilitet och trygghet
Den amerikanske socialpsykologen John T. Josts teori om systemrättfärdigande (system justification theory) ger en förklaring till denna motsättning. Enligt teorin är människor visserligen motiverade att främja sina egna intressen, men de är också motiverade av att få ihop en världsbild som fungerar i vardagen.
En central punkt är att människor är beroende av de institutioner och auktoriteter som försörjer dem. Därför har man också ett motiv att tänka att systemet – som man inte kan undfly – är gott, legitimt och önskvärt.
Arbetare som anammar uppfattningen att den kapitalistiska ordningen är legitim och rättvis agerar förstås mot sina egna materiella intressen när de röstar för att överföra rikedom från sig själva till överklassen. Men samtidigt gör de en vinst genom att de reducerar sina känslor av osäkerhet och utsatthet. Genom sitt självskadebeteende bekräftar de att saker och ting är som de ska vara, samtidigt som de får en möjlighet att passa in i en grupp av likasinnade.
En central punkt är att människor är beroende av de institutioner och auktoriteter som försörjer dem. Därför har man också ett motiv att tänka att systemet – som man inte kan undfly – är gott, legitimt och önskvärt. Detta gäller alla samhällsklasser, men tendensen förstärks bland de arbetargrupper som utsätts för hårdare konkurrens eller känner sig socialt exkluderade.
Det är med andra ord främst längtan efter stabilitet och trygghet som driver dessa grupper in i högerfantasierna om att det kommer att gå bra för alla som “gör rätt för sig”, visar “entreprenörsanda” och backar upp “lag och ordning” i samhället. Vi får alltså en dynamik där politiskt skapad osäkerhet genererar stöd för mer politik av samma slag.
Auktoritära krafter spelar på mänsklig psykologi
Perspektivet kan också tillämpas på sexistiska och rasistiska samhällsstrukturer som får underordnade grupper att rationalisera sin ställning i samhället som ett utslag av rättvisa snarare än diskriminering. Som statsvetaren Robert E. Lane skrev redan 1959: ”Människor med lägre status finner det allmänt sett mindre betungande att se sig själva som korrekt placerade av ett rättvist samhälle än att se sig själva som exploaterade eller som offer för ett orättvist samhälle”. Att auktoritära krafter kan spela på denna mänskliga psykologi är förmodligen en av de viktigaste nycklarna till deras framgångar.
Som Jost påpekar (i artikeln ”Working class conservatism: a system justification perspective” från 2017) delar alla människor de existentiella och relationella behov som den konservativa mentaliteten drar sin energi ur. Det innebär att kritiskt tänkande i någon mån alltid utgör en ”politisk avvikelse”.
Det är en viktig poäng. Systemkritik kräver avvikelse och med avvikelse följer alltid en kostnad. Den som önskar sig en annan politik måste alltså hitta sätt att minska de extrakostnader för individen som radikala ställningstaganden är belagda med.
Historiskt sett har det främsta sättet att minska kostnaderna varit att göra dem kollektiva genom organisering. Som Jost skriver krävs det “socialt stöd från en alternativ gemenskap som är kritisk och ’klassmedveten’” för att det kritiska avvikandet ska kunna hållas vid liv.
Förutsättningen för verklig progressiv samhällsförändring är med andra ord att människor kan finna näring för fritt tänkande i rörelser som understödjer politisk avvikelse från status quo. Givet dagens växande utmaningar mot demokratin och jämlikheten är det en insikt som det brådskar att ta fasta på.
