En kvinna tröttnar på otryggheten i bruksorten där hon vuxit upp och går med i ett medborgargarde. Två småländska heroinister reser till Göteborg för att reglera en skuld. En desillusionerad man reser till Baskien, en gång föremålet för hans drömmar om frihet, men hittar något annat bortom vapenstilleståndet. Henrik Bromanders novellsamling Medborgarna är sommarföljetong i Arbetaren i sommar. Detta är den nioende och sista novellen.

Baskiskt efterspel

Bussresan mellan Bilbao och San Sebastián går genom branta berg och täta barrskogar. Hela tiden sitter han som klistrad mot rutan och stirrar ut mot de små samhällena som passerar. En övergiven verkstad, en rostig fabrik och ett bostadshus på tolv våningar utkastat mitt i ingenstans. Vidare in genom grönskande pinje och förbi en uråldrig by av sten totalt dominerad av en gigantisk katedral värdig en europeisk storstad, och så ut på de vindlande vägarna igen.

Han pendlar mellan en upphetsad fascination som så gärna vill fästa historien vid de ting som till synes slumpmässigt rusar förbi där ute (var det här de gömde sig, var det härifrån de planerade sina aktioner, var det här de inrättade sin zulo?) och en känsla av vemod. Det är sorgen över att befinna sig i ett ständigt efteråt, som kommer att bli allt starkare under hans vistelse.

Så kör de in i Gipuzkoa och anländer snart till Getaria och havet. Det är en strålande sensommardag. Biscayabukten ligger djupblå och glittrande långt nedanför kustvägen och lockar en och annan i bussen att ta fram mobiler för att fota och filma det nästan outhärdligt pittoreska landskapet och han slås av hur utpräglad regionen är som turistdestination.

För honom är Baskien en politisk plats, en plats för hat, bitterhet och kamp. Men för de allra flesta är det inte så, för dem är Baskien något vackert att njuta av, en plats att tillbringa semestern på, utbytbar med så många andra, säg Provence, Toscana eller Amalfikusten. Så är det nu, så har det varit tidigare och så kommer det i allt högre grad bli. Insikten som slår honom när han ser de andra bussresenärernas bedårande häpnad över havet, deras maniska bläddrande i guideböckerna och deras utstyrslar i funktionsmaterial är snudd på banal i sin enkelhet. Men han anar att den säger något om hans bristande förmåga att se bortom sig själv och sina erfarenheter och att det är något som orsakat honom en del problem genom hans varken särskilt korta eller långa liv.

San Sebastián är en badort lagd i malpåse, antik men fortfarande vid liv, en bitterljuv ruin över en tid som aldrig kommer åter. Som en rest av den gamla aristokratiska epoken, innan första världskrigets moderna förstörelse vilar den vid den naturliga havsviken med sina krackelerade palats och mossbevuxna artonhundratalshotell.

En lång stund går han planlöst runt i staden och det har inte enbart att göra med att han har svårt att hitta adressen till den Airbnb-lägenhet han hyr. Han promenerar längs den smaragdgröna floden Urumea och över barockbron Maria Cristina Zubia med sina drakprydda lyktor och räcken av sjöhästar och fortsätter längs den sömniga allén San Martzial Kalea med sina lönnträd, mosaikfasader och blinkande gamla neonskyltar tills han kommer ut vid Alderdi Eders kaktusplanteringar.

Han känner en barnslig förtjusning över att se alla gatuskyltar på baskiska och restaurangerna och butikerna med det typiskt baskiska typsnittet (som inspirerats av den stil stenhuggare förr i tiden använde på gravstenar) och över att för första gången i sitt liv få höra baskiska talas i Baskien (eller Euskal Herria som han försöker påminna sig att säga, liksom att undvika namnet San Sebastián, som egentligen är den spanska centralmaktens namn för det som på baskiska heter Donostia).

En gång i tiden hade han ambitionen att bemästra det ökänt svåra tungomålet som saknar släktskap med andra existerande språk, men det föll på grund av en oturlig kombination av brist på tid och kompetenta lärare och avsaknad av en naturlig fallenhet för språkstudier (han var nära att bli underkänd i franska i gymnasiet). Han lärde sig aldrig mer än en handfull ord.

Det tar ett tag innan han upptäcker klottret, börjar nästan bli orolig över att fredsavtalet tvättat bort även de enklaste folkliga uttrycken. Men precis innan han hittar gatan där han ska bo ser han det.
Svart, rinnig sprejfärg på en sprucken husfasad: Gora ETA!

Han minns första gången han kom i kontakt med kampen. Det var på en charterresa till Mallorca när han var elva, en resa som i övrigt knappast var särskilt minnesvärd, en i raden av många charterresor av enklare typ som hans föräldrar sparade ihop till under resten av året (vitkalkade hotellkomplex med styvt illgröna gräsmattor, brunbrända nittonåriga reseledare som bubblade av sexuell energi, läsk utan is i poolbaren och blöta mynt i badshortsens ficka, kyckling med pommes frites på tavernorna om kvällen och tillbakamarschen till hotellet längs landsvägen till syrsornas spel och doften av sopberg bortom svajiga stängsel). Framför allt minns han hemresan från flygplatsen utanför Palma och affischen han fastnade framför.

Tolv fotografier, några i svartvitt, andra i färg. Nästan bara män, någon enstaka kvinna. Många av männen hade skägg. Vissa stirrade in i kameran med upprorisk, föraktfull blick, andra hade det glatt oskuldsfulla leendet på ett sedan länge kasserat passfoto. De tolv var terrorister, efterlysta av den spanska staten för en rad mord, mordförsök, kidnappningar och bankrån. Belöningen för information som kunde leda till deras gripande uppgick till flera miljoner pesetas.

Han minns att hans far hjälpligt översatte allt detta från engelska efter att fadern aningen besvärat skyndat tillbaka för att hämta honom till den gate de redan var sena till. Han minns den hypnotiska kraft som affischen utövade (samma hypnotiska kraft som många efterlysningsaffischer har generellt; ansiktet som stirrar mot betraktaren från den ännu öppna glipan mellan det fruktansvärda brottet och det oundvikliga straffet i ett löfte om evig frihet), han minns att han ansattes av en intensiv vilja att förstå.

Han minns en vilja att äga en skärva av deras drivkraft, han minns att han gjorde en ansats att gå fram och plocka ner affischen och ta den med sig hem till pojkrummet i Uppsala (hans första upproriska handling?) men att han blev hejdad av sin far som nervöst sneglade mot de k-pistbeväpnade poliserna längre bort i avgångshallen. Han minns den djupa besvikelsen och saknaden när de skyndade vidare mot gaten och han vände sig om och såg ansiktena på affischen bli mindre och mindre för att sedan försvinna helt.

Senare har han försökt ta reda på exakt vilken affisch i raden av de många som producerades under slutet av åttiotalet och början på nittiotalet som det kan ha varit han såg, utan att lyckas. Som vuxen har han haft en vag ambition om att skaffa det barnet inte kunde, men andrahandsmarknaden för den typen av trycksaker visade sig vara skral. När han vid ett tillfälle frågade den baskiska kamrat som besökte dem för en föreläsning fick han en förvånad reaktion. Efterlysningsaffischerna var något förkastligt, menade basken, en attiralj från fienden. Att skaffa en affisch för eget bruk vore som om en jude hade velat ha en SS-hjälm i sitt vitrinskåp, och det kunde han förstå, utan att förstå.

Hans andra kontakt kom flera år senare, när han i tonåren var med i en filmklubb som höll till i en källarlokal i Luthagen. De hade temavisning av den italienska regissören (och före detta kommunistiska partisanen) Gillo Pontecorvos filmer. Såg naturligtvis klassikern Slaget om Alger, men också mindre kända verk som Queimada och Kapo. Temat avslutades med Pontecorvos sista spelfilm, thrillern Operación Ogro från 1979.

Filmen är en detaljerad skildring av den ETA-cell som planerade och utförde attentatet mot Francisco Francos tilltänkta efterträdare Luis Carrero Blanco i Madrid 1973. Genom att gräva ner närmare ett ton sprängmedel under gatan utanför kyrkan som Carrero Blanco regelbundet besökte lyckades man ta livet av amiralen och hans livvakter i samma stund som de lämnade mässan. Dådet räknas än idag som ETA:s mest framgångsrika och kom att uppskattas långt utanför baskiska kretsar. Vissa menar att Carrero Blancos död banade väg för diktaturens snabba fall och den relativt oblodiga övergången till demokrati.

Han minns hur han satt i den instängda och mögeldoftande lilla källaren tillfälligt förvandlad till biosalong, han minns projektorduken med sina revor. Han minns filmens närmast pedagogiska nit i att visa den tätt sammantvinnade gruppens vedermödor med att ta amiralen av daga. Han minns deras totala dedikation parat med tvekan och skräck inför det stora språnget, klivet ut i det politiska dödandets slutgiltighet. Han minns den starka njutningen av att se amiralens bil flyga i luften, tyngdlagen för tillfället upphävd innan den landade på tvären på en balkong, som nedslängd av ett jättebarn som tröttnat på sin leksak. Där och då förenades efterlysningsaffischens mystiska obehag med hjältedådets enkla berättelse i en syntes som skulle sätta stor prägel på hans vuxna liv.

Senare i tonåren gick han med i Syndikalistiska ungdomsförbundet, på den tiden det naturliga valet för den som lockades av den autonoma vänsterns erbjudande om direkt aktion och politisk förändring nu, omedelbart och inte sedan. Han flyttade till Stockholm och blev under nollnolltalet engagerad i en rad kampanjer och projekt (det kollektiva avgiftsstrejkandet i Planka.nu, de årliga samlingarna ute i Rönninge mot nazisternas Salemmarsch, Osynliga partiets kampanj mot valskådespelet som för hans del tog formen av några krossade rutor på Centerpartiets partilokal). Det var en utomparlamentarisk vänster illa tilltygad av repressionen efter EU-toppmötet i Göteborg, då man halvhjärtat försökt konfrontera statens samlade våldskapital på dess egen planhalva och misslyckats fatalt, förlorat och fått dra sig tillbaka in i vardagen i ett nyvaknat intresse för arbetsplatskamp och facklig organisering.

I teorin tyckte han allt det där lät vettigt och klokt, men i praktiken var det ganska tråkigt och frustrerande (alla ändlösa kvällar man stod och frös i blockaden utanför Berns medan bloggande feminister och backslickade brats trängde sig förbi kedjan, alla tusentals flygblad han delade ut till sommarjobbande ungdomar som ointresserat knycklade ihop pappret och gick vidare, de tröstlösa internkonflikterna inom Stockholms LS (syndikalismen verkade utöva en alldeles särskild lockelse på rättshaverister). Eftersom han var feg och inte kroppsligt konstituerad för att slåss med våldspsykopatiska nazisthuliganer var de spirande antifascistiska grupperna inget för honom, men det fanns alltid Baskien. Det skulle alltid finnas Baskien. Via Baskientråden på nätforumet Socialism.nu fick han kontakt med likasinnade som precis som han upprördes över den spanska statens åtgärder mot det baskiska separatistpartiet Batasuna, som påstods ha nära band till ETA:s ledarskap och finansiera deras verksamhet. Rättsprocesserna inleddes 2001 och fullbordades 2003 då Batasuna förbjöds att verka och EU förde upp partiet på sin terrorlista. Därefter hade upprepade försök att bilda nya partier och organisationer omintetgjorts av den allt hårdare repressionen från Madrid. I praktiken rådde åsiktsförbud för alla som ens andades att frihetskampen kunde föras på andra vägar än den parlamentariska.

Svenska Baskienförbundet (internt refererat till som Förbundet) bildades officiellt i mars 2007. Dess huvudsakliga verksamhet bestod av en hemsida (egentligen mer av en blogg) som utöver en kortare introduktionstext om konflikten och några litteraturtips och länkar innehöll en avdelning för nyheter om den senaste utvecklingen i regionen. Den inre kärnan av aktiva i Förbundet översteg aldrig fem personer, utöver dem fanns ett tjugotal sympatisörer som tog del av mejlutskick och betalade ett symboliskt medlemskap.

Personerna i den inre kärnan hade alla sina egna bevekelsegrunder och ståndpunkter i frågan, något som försvårade eller snarare omöjliggjorde en gemensam linje. Markus från Umeå var med mest för att han var spanska inbördeskrigetnörd och hyste ett glödande hat mot allt som hade med Franco och falangismen att göra. Han räknade ETA:s kamp som legitim från bildandet 1959 fram till diktaturens fall 1975, det som hänt därefter tog han i varierande grad avstånd från. Kalle från Helsingborg var med mest som en biprodukt av hans vurmande för Nordirland och IRA:s historiskt nära band till ETA (som yttrat sig i allt från kommunikéer till vapenaffärer grundat i en geografisk närhet mellan de båda landsändarna tvärs över Keltiska havet, en liknande språklig särställning och en aversion mot herrarna i huvudstaden London/Madrid), Isabella från Haninge var med mest för att göra sin pappa arg (han var inte ens spanjor utan från Argentina, men med djupa sympatier för carlismen och den iberiska unionstanken) och så Ossian från Kungsängen som var organisationsfetischist och hade ett närmast autistiskt behov av att gå med i samtliga utomparlamentariska organisationer som existerade, stora som små (ibland pratade han och Kalle lite på skoj om att Ossian kanske var snut eller golade för Säpo, men han har senare tänkt att det nog mest handlade om en vilja att uppmärksammas, att vara viktiga nog att registreras).

De aktioner och publika engagemang Förbundet deltog i var lätträknade. Man gick ut hårt med en manifestation utanför spanska ambassaden i protest mot att myndigheterna arresterat tjugotre personer tillhörande Batasunas ledning som anklagades för att ha hållit en illegal sammankomst (baskiska flaggor som fladdrade i februariblåsten, en megafon vars batteri var på väg att dö, nyfikna hundägare på Gärdet som ställde frågor men inte fick några bra svar, kamerablixtar inifrån ambassadens fönster från vad medlemmarna i Förbundet livligt föreställde sig var agenter från spanska säkerhetstjänsten), senare samma höst samlades man vid La Mano och tog ett foto med röda och gröna bengaler på årsdagen för avrättningen av Juan ”Txiki” Paredes (de baskiska flaggorna hade vid det laget kommit bort efter en blöt stödfest på Kafé 44, en kille från Revolutionära Fronten var huvudmisstänkt men ingen vågade konfrontera honom).

Efter det var det lite som att luften gick ur, sedan kom beskedet om att ETA inlett förhandlingar om permanent vapenvila hösten 2010 (som senare skulle komma att formaliseras med ett fredsavtal under 2011 och ett slutgiltigt överlämnande av vapnen i april 2017), vilket mottogs väldigt olika inom Förbundet, allt ifrån ”äntlien” (Markus) till ”förståeligt under omständigheterna” (Kalle) till ”vilket fegt svek mot alla som dött, alla som fortfarande sitter i fängelse” (han själv). Man lyckades ändå samla sig till att ha bokbord på Anarkistiska bokmässan i Skarpnäck och fick mot alla odds loss pengar från ABF för att bjuda upp en talesperson från den baskiska ungdomsorganisationen Segi för ett föredrag om den aktuella situationen.

Talespersonen, som enbart presenterade sig som Xabier, var en magerlagd och allvarlig ung man som kändes flera decennier äldre än sina tjugotvå år. I en sal på Skarpnäcks kulturhus höll han ett ganska oinspirerat och aningen för långt anförande under titeln Kale borroka – the Basque intifada, som handlade om de vågor av ungdomskravaller som dragit genom de baskiska städerna alltsedan nittiotalets början.

Eftersom Xabier var dålig på engelska hade Markus fixat dit en spanjor som fick tolka från baskiska vidare till sin marginellt bättre engelska, vilket var en dålig idé från början och som kulminerade i ett större bråk mellan Xabier och tolken senare på kvällen när man åkt in till stan för att dricka öl (på Carmen av alla ställen). Han tänkte ogärna tillbaka på händelsen, det var en smärtpunkt, en pinsamhet.
De böljande bråken vid det ölkladdiga bordet på Carmen som först ledde till att spanjoren reste sig och gick och senare efter ytterligare öl och allt hetsigare diskussioner mellan Markus och Xabier om nån detalj om de baskiska insatserna under spanska inbördeskriget fick de andra handgripligen hålla dem isär. Tidigt nästa morgon skjutsade han tillbaka Xabier till Skavsta, svårt bakfull och orolig att fastna i en nykterhetskontroll, egentligen full av frågor men hämmad av ångest och språkförbistringar så de satt mestadels tysta under färden.

Sedan spreds medlemmarna i Förbundet för vinden, verksamheten upphörde i praktiken 2011 då de sista inbetalningarna gjordes och det sista formella mötet hölls, enbart bevistat av honom själv. Han fortsatte uppdatera hemsidan med enstaka nyheter åren efter det, sedan fick även han nog. Inte bara på Förbundet utan på vänstern i stort. Han var trött på de många internbråken och intrigerandet, han var trött på runtknullandet och de eviga stödfesterna, han var trött på att lägga ner så många timmar på något som inte ledde till samhällelig förändring i den riktning han önskade.

Liksom så många andra gled han bort, och utöver ett pliktskyldigt medlemskap i SAC via autogiro och enstaka promenader i allt tröstlösare demonstrationer och första maj-tåg som lämnade honom tom och uppgiven var han inte längre en del av något större och det kändes både sorgligt och skönt på samma gång. Han hade sitt jobb, och var på det stora hela nöjd med det.

Jobbade på lager, först i plocket på Coops stora enhet i Bro norr om stan, sedan på Dagab i Jordbro. Det var tillräckligt rörligt för att han inte skulle försoffas men inte så tungt att han skulle förslitas. Till stor del bestod det av ensamarbete, kollegorna fick han nog av i uppehållsrummet. Lönen var okej och räckte gott och väl till hans etta i Bagarmossen. Sedan blev han tillsammans med Mikaela och allt blev med ens annorlunda.

Mikaela var röding liksom han, men som uppväxt i akademikerhem var hon mer bekväm i Allt åt alla, som ju bara bestod av en massa skitnödiga arkitekter och dryga konstskolestudenter (en av honom bitter överdrift som förvisso inte helt saknade bäring). De hade spanat in varandra i ett par år när han en kväll lite motvilligt följde med några gamla kompisar på en första maj-fest på Cyklopen, och på den vägen var det.

Till en början var det hela bra, faktiskt mycket bra. De var förälskade och flyttade snart ihop i något större, också i Bagarmossen. Han avancerade till assistent åt snacksinköparen på Dagab och hon blev doktorand på litteraturvetenskapliga institutionen på Södertörn. Deras hem var inrett i skärningspunkten mellan de forna aktivisternas reliker och den kreativa klassens markörer. Det var inramade gamla demoaffischer från Salem och Göteborg 2001 sida vid sida med planschen från Liv Strömquists pjäs på Dramaten, det var sticklingar, svärmorstungor och Susan Faludis alla böcker i billighetsupplaga, och instuvat längst in i garderoben: sällan burna balaklavas och en aldrig använd burk pepparsprej. Så passerade tre år som var de lyckligaste i hans liv.

Förändringen kom smygande, han märkte den inte först och när den väl var ett faktum var det nästan överdrivet tydligt. Hur Mikaela plötsligt tvunget måste medverka på kvällsseminarier på institutionen och littvet-öl på Söderkällaren, bortförklaringarna som kändes alltmer krystade i takt med att deras intima liv stannade av. Många kvällar satt han ensam i deras lägenhet och stirrade ut mot de vajande trädtopparna borta i Nackareservatet medan han tvingade sig själv att avstå från att skriva och fråga när hon skulle komma hem.

När Mikaela till slut berättade att hon sedan en längre tid haft en sexuell relation med sin tjugofem år äldre handledare såg hon sig som storsint som la fram det så frankt, ja rent av modig, som om det var jobbigast för henne. Och kanske framstod det så för båda till en början, det var hon som grät en massa medan han tog det med en fattning och en kyla som förvånade även honom själv. Han fokuserade (könsstereotypt men också nödvändigt) på det praktiska, på att förhandla med hyresvärden så att de lyckosamt nog fick byta sin trea mot två ettor (hon fick en fin femtiotalare precis i närheten, hans låg i Blåsut, i nedre botten av ett deprimerande höghus i närheten av tågspåren (känslan av att befinna sig tillbaka på ruta ett var mycket definitiv)).

Smärtan kom som ett långsamverkande nervgift och började i ohälsosamt detaljerade fantasier om Mikaela och den (i hans ögon hiskeligt fule) måttligt framgångsrike lektorn som odlade en slags smetig burleskhet både i sin forskning (han hade doktorerat på en närläsning av Georges Batailles Ögats historia) och tidigare val av partners (enligt de allt djupare efterforskningarna i handledarens förflutna hade hans tidigare flickvänner det gemensamt att de alla var unga och hade borderline såväl som en dragning mot BDSM, vilket resulterade i inte särskilt hedervärda meddelanden; knullade ni någonsin på de stinkande universitetstoaletterna? den där gången du hade märken på stjärten och sa att det var från din nya cykelsadel, hade han egentligen gett dig smisk då? brukade han recitera Bataille medan du sög av honom?).

Några veckor senare kom den egentliga reaktionen, fördröjd och därmed jäst till en förlamande apati. Han klarade att fortsätta gå till jobbet på Dagab, men det var också allt. Så fort han kom hem till lägenheten i Blåsut satte han på teven på så hög volym som möjligt för att hindra tankarna från att strömma fritt, sedan tog han sig an ett sexpack folköl, på helgerna mer än så. De fåtaliga gånger han träffade vänner pratade han om en enda sak: Mikaela. Ett ältande som gick i cirklar eller snarare labyrintiska spiraler tills han inte visste vad som var början och slut, ingång och utgång. Var någonstans på vägen förlorade han henne, eller var hon förlorad från första början? Är det inte så att sveket finns inbyggt i kärlekens själva fundament, att den första kyssen är ett förebud om brustna hjärtan och krossade löften?

Till slut fick vännerna nog, sa en efter en att det fick räcka, han måste ta sig i kragen och släppa taget om det förflutna, helt enkelt leva i nuet eller ännu hellre i den löftesrika framtiden. En god vän som brukade veta råd och varit med om ett och annat i sitt liv föreslog att han skulle göra något konkret, något han alltid drömt om men av en eller annan anledning aldrig kommit sig för. Denna handling, vad den än bestod av, kunde i bästa fall ha en rent katharsisk funktion, en ceremoni för att i själva agerandet finna en väg ut ur det förflutnas bojor.

Som av en händelse dog hans farfar en kort tid därefter. En man han aldrig haft något närmare förhållande till, en om möjligt än mer instängd människa än hans far. Farfadern hade varit järnverksarbetare (vilket fungerade som statusmarkör i den autonoma vänstern där arbetarklassattribut och en ren och enkel härkomst stod i lika hög kurs som i sjuttiotalets bokstavsgrupper), och en relativt sparsam sådan visade det sig, för efter att begravningen var betald återstod det en slant till barn och barnbarn. Lite drygt fyrtiotusen kronor sattes in på hans konto och samma dag som pengarna kom in fullbordades den tanke som vännens förslag hade väckt. Han skulle resa till Baskien, denna drömska och okuvliga plats han så ofta tänkt på, läst så mycket om och så intensivt försökt begripa men aldrig besökt.

Hans lägenhet ligger i stadsdelen Gros. Kvinnan han hyr av har grått, kortklippt hår och välkomnar honom med obligatoriska kindpussar. Hon utgår från att han är en foodie, som så många som besöker regionen, och börjar genast rabbla tips på de bästa pintxosbarerna i Parte Vieja och vilka finkrogar han bör undvika för att inte bli skinnad. Han lyssnar artigt och nickar ivrigt medan hon visar runt i den rymliga sekelskifteslägenheten med en liten blomsterprunkande balkong ut mot Mirakruz Kalea. Ett av rummen tillhör ett för tillfället frånvarande barn, en dotter i tioårsåldern av inredningen att döma. Även någon form av djur verkar bebo lägenheten i vanliga fall, diverse intrikata gångtunnlar och spiralleksaker skvallrar om en iller eller en väldigt smal katt. Han förevisas vilka skåp och hyllor han får öppna i köket och vad han får och inte får ta av i kylskåpet och så överräcks en flaska kyld txakoli, det lokala pärlande vita vinet (han kommer inte dricka upp den, vin var mer Mikaelas grej).

Innan hans värdinna går stannar hon upp vid ytterdörren och sänker konspiratoriskt rösten.
”Please, the neighbours. So nosy, you know, eh?” ”Yes, yes, I know”, säger han som om han är väl införstådd med vilken grannproblematik hon nu har. I Blåsut handlar den mest om matos, ihållande barnskrik och en senildement man på våning tre som går runt och rycker i dörrarna.
”If they ask questions, don’t answer. Just mind your own business, eh?”
”Yes, yes”, säger han och försöker låta övertygande. Förmodligen har fastigheten likt allt fler i Spanien infört regler mot Airbnb-uthyrning för att stoppa skenande hyror och huspriser. Samtidigt är kvinnan säkerligen i desperat behov av extrainkomster, ansatt av den aldrig övergående ekonomiska krisen, tänker han när hon lämnar över nycklarna med ett brett leende och vädjande grå ögon.

Om det är värdinnans förmaningar eller den kraftiga diarré som drabbar honom senare på dagen efter att han ätit en illa stekt hamburgare på ett halvsunkigt hak nere på gatan (ett uppror mot den borgerliga foodiekulturen, att äta en simpel burgare i staden med världens tätaste koncentration av Michelinrestauranger) eller den handlingsförlamning som kan drabba ensamresenären när denne anländer till en ny plats (som bland annat Bruce Chatwin skrivit om) är för honom oklart, men han hänger sig aldrig åt den där första kvällens intensiva insupande av att vara på sina drömmars plats så som han länge föreställt sig att han ska göra. När hans mage repat sig går han åtminstone ut igen i det skira kvällsljuset och handlar ett gäng enlitersflaskor med öl på ett litet närköp nere vid Kale Berria (förtryckarstatens Estrella och San Miguel är de enda sorter som erbjuds, noterar han besviket) tillsammans med en påse saltflottiga chips och installerar sig i den svala lägenheten med sin gamla favoritbok från tiden i Förbundet, den postumt utgivna självbiografin Seasons in the Mist av Francisco ”Txakurra” Aldasordo.

Txakurra var en etarra av den gamla skolan som var med i utkanten av planeringen av attentatet mot Carrero Blanco, genomförde en rad bankrån och sedan fick fly till den franska delen av Baskien där han levde i exil till mitten av åttiotalet då han mördades i ett bilbombsattentat utfört av den paramilitära grupperingen GAL (Grupos Antiterroristas de Liberación, direkt understödda av det spanska socialdemokratiska partiets toppar, vilket en rad skandalartade rättegångar under nittiotalet skulle påvisa).

Det är en ytterst märklig bok som politisk memoar betraktad, alldeles för poetisk för att fungera som propaganda men i nästa stund allt för kompromisslöst brutal och idealistisk för att vara behaglig läsning. I en slags inventerad, ut-och-invänd kronologi skildras de baskiska flyktingkolonierna i Bayonne och Biarritz med sina intriger och interna konflikter vid bardiskarna och caféborden, febriga biljakter när Txakurra och hans kamrat förföljs av Guardia Civils jeepar genom Arabas böljande kullar, uppväxten i den lilla bergsbyn utanför Tolosa och formandet i ungdomstidens cuadrilla (ett tätt sammansvetsat företrädelsevis manligt kompisgäng som enligt många bedömare utgjorde förebilden för ETA:s strikta och svårpenetrerade cellstruktur), den spanskättade djupt katolska klassföreståndarens brutala misshandel av de baskisktalande barnen, nerviga bankrån i Navarra, konstruerandet av de kraftiga bomben som skulle ta jätten av daga och ändra en hel nations färdväg, vandringarna i Goierris höga berg där den baskiska dimman sirimiri låg tung, en dimma som är som ett finfördelat regn eller snarare en vägg av vatten som omsveper allt och löser upp det i intet.

Hans vältummade exemplar av boken är utgivet av det lilla brittiska anarkistförlaget Riot Press, men när han mitt i natten drabbas av plötslig skepticism (efter att ha läst kapitlet där Txakurra (som var Aldasordos nom de guerre och är baskiska för ’hunden’) förutspår sin egen död genom att ge en ingående skildring av en överkörd byracka på samma bakgata i Bayonne som han några månader senare skulle komma att sprängas i småbitar på) och söker på nätet efter förlagets övriga utgivning hittar han mycket lite, liksom han hittar få eller inga hänvisningar till Aldasordo/Txakurra. Är boken ett falsarium? Eller ett väldigt skickligt utfört litterärt experiment, en lek med sanningskriteriet för det skrivna ordet? Hur mycket har hans eget engagemang och uppfattning om den baskiska frihetskampen formats av Seasons in the Mist (som han första gången läste när han var tjugoett) och skulle därmed en betydande del av hans politiska liv kunna sägas vila på lösan sand?

Han lägger ifrån sig boken och går ner till den ännu öppna närbutiken på Kale Berria (en berusande och samtidigt futtig insikt som svensk, att det finns platser på vår planet som ”aldrig sover”) där han köper olika sorters korvar, färska ägg och potatis och steker alltsammans på sin värdinnas toppmoderna induktionshäll och äter maten ute på den järnbeslagna balkongen med marmorgolv i den ljumma nattbrisen medan de färgglada papegojorna sitter och sover i palmernas avgasgrå kronor nere på Pinares Plaza. Han tar en tugga kryddig korv och en kall klunk öl och det slår honom att han för första gången på länge känner varken tomhet eller sorg.

Nästa dag är det dags att terroristturista. Den senaste tiden har han upprepade gånger mejlat de organisationer och individer som Förbundet hade kontakt med under sin aktiva tid (inklusive Xabier, även om det bar lite emot) utan att få några svar. Är allt slaget i spillror, frågar han sig när han ger sig ut med sin lista på intressanta adresser i fickan, är själva strukturen utplånad, rädslan så stor? Än sitter hundratals i fängelse, många enbart för att ha gett uttryck för stöd till den väpnade kampen, inte för att de aktivt deltagit i den.

Den första platsen på listan är en tvärgata vid Tolosa Hiribidea där ETA i mars 1969 genomförde ett av sina allra första mord (eller avrättning, eller likvidering, om man vill bryta ner språket på en juridisk-semantisk nivå), på en pensionerad poliskapten. Poliskaptenen var som alltid beväpnad och på helspänn när han lämnade sitt hem och gick mot sin bil den dagen, men som den fembarnsfar han var kunde han inte låta bli att böja sig ner mot en fotboll som kom studsande längs trottoaren för att plocka upp den och återbörda till den unge som nu sparkat den. I samma stund som mannen knäböjde över bollen skyndade en etarra fram från en husport och satte en pistol i polisens nacke och tryckte av.

Det är svårt att känna igen platsen från de gryniga fotografierna där allvarligt samtalande män står på respektfullt avstånd från liket som ligger nödtorftigt täckt av ett lakan. Arkitektoniskt är det annorlunda och själva verklighetens påträngande platthet i form av allestädes närvarande senmodern kommers står i vägen för känslan av att vidröra historiens nerv.

Han besöker också platsen för bankkontoret på Urbieta Kalea där ETA i september 1977 genomförde ett rån där en säkerhetsvakt blev skjuten i knäet. Idag står lokalen tom och utblåst och skyltfönstren har prytts med lappar som utropar ett halvt desperat se vende (”till salu”, den ständiga krisens manifesta uttryck). Han trycker ansiktet mot de dammiga rutorna, kisar in mot en plötsligt avbruten renovering (en skottkärra, några kabelrullar, en halvfull påse cementpulver, några urdruckna läskburkar) och försöker föreställa sig vid vilken av de fortfarande ganska ståtliga marmorkolonnerna säkerhetsvakten Juan Gonzales stod gömd när han överraskade de tre rånarna, övermannades och oskadliggjordes.

Ett äldre par glor nyfiket på honom när de värdigt promenerar ner för den lummiga allén, klädda i rock och hatt trots hettan. Han undrar om de minns rånet, det är ju trots allt bara trettionio år sedan, men han vågar inte fråga (blyg om än inte hämmad hemmavid men helt blockerad här, utkastad i det okända (utöver sin värdinna har han bara utbytt fåtaliga fraser på engelska med ett butiksbiträde och nån servitör)).

I närheten av Plaza Irun hittar han åtminstone en skärva av det han söker. På platsen för ett bombdåd som krävde två Guardia Civilofficerares liv i november 1983 (en sprängladdning med Goma-2 under motorhuven som utlöstes när bilen uppnådde en viss hastighet enligt en teknik som baskerna lärt sig av sina irländska kamrater) hittar han efter en stunds sökande en avgassotig minnesplakett med männens namn, födelseår och dödsdag samt Guardia Civils emblem med spöknippet och korslagda värjor under den spanska kronan. Några sedan länge utbrunna marschaller och en gultorkad blomsterkrans visar att någon upprätthåller de dödas minne men inte regelbundet, inte med någon större passion.

Han ser sig omkring. Ute på Bizkaia Pasealekua rusar den sena eftermiddagstrafiken. Bilar som tutar, stickande avgas, någons pumpande stereo. Längre ner för trottoaren sopar en migrant i orange varselväst undan skräp och löv.

Han funderar på att göra något, ett litet dåd, en protest i tysthet. Kanske sparka till en marschall eller spotta på plaketten, men han gör det inte. Skyller på att trafiken saknar uppehåll och att gatsoparen rör sig obevekligt närmre och närmre med svepande rörelser med sin kvast. Tänker att han kan gå förbi senare i natt. Iklädd luvtröja och med ett par Estrella innanför västen kan han ställa sig och pissa på plaketten, men han vet samtidigt att det inte kommer ske. Långsamt börjar han gå tillbaka mot det stilla lugnet i Gros.

Efter en hel dag som han tillbringat i framstupa sidoläge med sina böcker får han nog av ensamheten i den förvisso mysiga lägenheten som han redan börjat inbilla sig är hans. Han går ner till en bar på Zabaleta Kalea som han passerat på dagtid och som han då tyckt sett trevlig och lagom folktom ut. När han kommer dit är det tvärtom ganska fullt, men han tvingar sig ändå att kliva in i lokalen, slå sig ner vid ett bord och ta in en sejdel av det lokala ölet Keler (hans lycka är gjord) och en racione friterad torsk (ganska gott men lite intetsägande – som om mat kunde säga mig något, tänker han) och den får honom att minnas Londonresan med Mikaela och hur de matade varandra med fish and chips vid Camden Market (han tappar aptiten och äter bara hälften).

Efter en andra sejdel öl börjar han slappna av och nickar leende mot ett subkulturellt sällskap som slår sig ner vid bordet intill med sina ovårdade hundar (i Spanien står crusten fortfarande stark, tänker han när han sneglar på deras råttsvansar, slitna magväskor, träskivor i öronen och skramlande nyckelkedjor). Stärkt av en tredje och fjärde Keler söker han kontakt med dem utifrån (den något för- domsfulla) ekvationen crustare = vänster = för Baskiens frihet = pro-ETA. Det visar sig vara ett misstag. Crustarna är helt opolitiska, deras stora passion är att röka gräs och, något mer förvånande, att surfa.
”We don’t like separatism”, säger den mest vältaliga av dem, en kille i välansad mustasch och stålbågade glasögon (han börjar vid det laget misstänka att de är ett slags hipster-crustare). ”You see, here is Spanish people, one is Basque like myself, one of us Portuguese… It’s one love, man.”

En annan av dem (portugisen), en ohemult tjock tjej i dreads och svart jeansväst, utgjuter sig i en svårbegriplig och aggressiv harang om hur idiotiskt det pågående frigörelseförsöket i Katalonien är. Hon far ut om hur bortskämda Barcelonaborna är, bland landets rikaste och ändå vill de bryta sig loss och slippa betala för alla andra, svikare är vad de är. Vad bryr de sig om fattiga regioner som Asturien och Extremadura, fräser hon ur sig medan andra i sällskapet börjar tröttna på snacket och ropar till bartendern att höja den skräniga punkrocken som skramlar i de spruckna högtalarna.

Ingen frågar om hans egen åsikt, utgår väl från att han är en obildad turist i mängden. Så som samtalet utvecklas vågar han heller inte motbevisa den bilden. Efter en femte sejdel Keler som någon av dem lite överslätande bjuder på tackar han för sig och går tillbaka mot lägenheten med den berusades både självmedvetna och ohämmade motorik. Vid San Ignazio snavar han på en trottoarkant och är nära att drämma näsan i gatstenen men parerar fallet med händerna i sista stund. Några sekunder ligger han bara så, i en häpen armhävning och hör ett tjejgäng passera honom medan deras fnitter dränks av en accelererande moped. Sedan reser han sig, spelat obekymrat, och daskar bort smutsen från handflatorna medan ljudet av den trimmade mopeden dör bort mot Zurriola.

Dagen efter rullar ett oväder in över Biscayabukten. Havet drar sig undan och blottar sin svartsandiga buk. Glimrande manethögar och kippande småfisk i en kilometerlång ebb under en mörknande himmel. Efter lunch kommer ett skyfall med åska och blixtar med en intensitet han aldrig tidigare upplevt. Det är som ett raketangrepp, fruktansvärda krevader som ekar mellan huskropparna följt av flammande sken som från explosioner. Och så en ny, än kraftigare krevad medan regnet fortsätter att hällas ner över staden.

Han har tröttnat på att läsa i böckerna han tog med sig (förutom omläsningen av Seasons in the Mist och den irländska journalisten Paddy Woodworths klassiker Dirty War, Clean Hands (om den spanska demokratins tidigare nämnda smutsiga krig mot ETA under åttiotalet) och den omtalade men i hans ögon smetigt melodramatiska och djupt ETA-kritiska romanen Patria av Fernando Aramburu) och lägenhetens wifi är för dåligt för att det ska gå att streama något, så allt han kan göra är att ligga i den nötta skinnsoffan och tänka medan regnet strilar ner för rutorna och åskans dån blir alltmer avlägset.

Även om han försöker att låta bli tänker han att resan ser ut att bli något av en besvikelse. Den har inte blivit det äventyr han föreställde sig, fullt av insikter och spännande möten. Han undrar om felet är hans eller om det beror på omvälvningarna som fullbordades i och med fredsavtalet och överlämnandet av de sista vapnen. Det han sökte fanns inte där, och det gör ont, det är lika smärtsamt som insikten att baskernas dröm om frihet kan vara över för gott. Han tänker på detta kopplat till sitt eget liv både i metaforisk mening (är hans besatthet av Baskien bara en symbol för ett begär, viljan till något eget och helgat, något som inte en jävel kan rå på? Är sorgen över det fria Baskiens omöjlighet också en sorg över ett oförlöst liv?) och mer konkret (vad fan gör jag när jag kommer hem? hur ser nästa vecka ut, nästa månad? vad gör jag till våren?).

Sent på kvällen upphör det till slut att regna och han kan ge sig ut på en promenad. Längs Kontxa, upp för de slingrande höjderna i Antiguo, ner vid Lugaritz och upp mot havet igen. På ett elskåp vid Matea Kalea får han syn på en fuktskadad affisch som väcker hans intresse. Den har den politiska vänsteraktivismens internationellt standardiserade språk (svartröda färger, silhuetter, en stiliserad ros) och manar till en minnesstund för Iñaki Kijera, skjuten till döds av polisen i San Sebastián för fyrtio år sedan. Han kontrollerar datumet och inser att samlingen är nästa dag. Han bestämmer sig genast för att det är ett tecken och att han ska närvara som representant för Förbundet. Sedan går han långsamt tillbaka längs strandpromenaden medan han ser ljusen ute på Santa Klara och de hundratals båtarna som guppar ute i bukten.

När han kommit hem ligger han och lyssnar på baskiska protestsånger halva natten. Den skönsjungande duon Pantxoa eta Peio (ett slags baskiskt Simon and Garfunkel med hits som Txikia och Itziar-En Semea, komplett med samplade polissirener), den mer poetiska Mikel Laboa (vars låt Martxa baten lehen notak han en gång lät översätta med ett halvbra översättningsprogram och la ut på Förbundets hemsida (med märkligt klingande rader som ”solen smälter på toppen / snö på topparna / sjön faller i dalen / ett ostoppbart angrepp / låt oss se sanningen i rött / huvudet fullt av ljus / så länge man är hungrig / blir vi inte nöjda”)) och den vildsinta Imanol som tar i från tårna i sin vrede mot förtryckarna i Madrid i låtar som Euskadin represioa och Denok ala inorrez (en gång var Imanol en favorit bland etarras och deras sympatisörer men senare hamnade han i onåd efter att ha uppträtt på en stödgala till minne av en kvinna som avrättats när hon lämnade organisationen. Sedan dess levde Imanol med ett ständigt dödshot hängande över sig (han själv vet inte vad han ska tycka om de mer sekteristiska aspekterna av kampen. Han skyller det ibland på ETA:s starka och i viss mån förvånande band till den benhårt asketiska Jesuitorden (flera av grundarna var utbildade i jesuitskolor och organisationen startades den 31 juli 1959, den traditionella festdagen för S:t Ignatius, den baskiska instiftaren av Jesuitorden))).

När han lägger sig för att sova går det inte. Han stirrar på sin värdinnas inredning som han tycker balanserar mellan raffinemang och smaklöshet, han lyssnar på den droppande kondensen från luftkonditioneringsfläkten utanför fönstret och de enstaka bilarna som kör förbi nere på gatan. Fastän han lovat sig själv att låta bli kan han inte motstå att skicka ett meddelande till Mikaela och berätta var han är, vad han gör.

En del av honom hoppas att hon ska bli imponerad eller åtminstone glad för hans skull, att han äntligen kommit iväg på den där resan han alltid pratade om under deras förhållande, till den grad att den blev ett internskämt. Men innerst inne vet han att hon inte kommer bry sig, än mindre svara. Senaste gången han kollade hennes sociala medier var hon gravid med sin gubbsjuke lektor. Hon har annat att tänka på, säger han sig, sluter ögonen och slumrar till, oroligt och lätt.

Han vaknar av att det ringer på dörren. Tveksamt öppnar han på glänt, medveten om värdinnans varningar. Det står en liten karl där ute, flintskallig och lite gulaktig i hyn med en sladdrig lila piké. Han har ingen jacka över och på fötterna bär han filttofflor, så han sluter sig till att mannen förmodligen är en granne.

Mannen gestikulerar, pekar på något inne i lägenheten och gör en ansats att kliva på.
Han skakar kraftigt på huvudet. ”No, you can’t come in.”
Mannen verkar inte förstå, fortsätter rabbla på spanska, ska tvunget förbi, pekar in i lägenheten och upprepar samma fraser gång på gång.

Han börjar bli nervös, känner svetten rinna ner för ryggen. Kan det handla om protestsångerna han spelade på hyfsat hög nivå under natten? Kan dessa hädiska melodier ha hörts in till denne försvarare av förtryckarmakten? Är mannen kanske pensionerad Guardia Civil, eller dödades hans son eller dotter i ett av dåden? Eller är han bara en av de många näringsidkare som blev föremål för ETA:s så kallade revolutionära skattesättning (deras främsta inkomstkälla vid sidan om bankrånen (och möjligen kokainsmuggling i samarbete med den colombianska FARC-gerillan, som elaka tungor påstår))? Men när han ser närmare på mannens stirriga blick och debila beteende blir han osäker. Bor mannen ens i byggnaden, eller är han någon sorts bluffmakare? En sol-och-vårare som utnyttjar det faktum att lägenhetens rättmätiga innehavare är bortrest? Är han psykiskt sjuk, en gammal dåre som den demente gubben i Blåsut? Eller bara ”nosy”, som värdinnan sa, en av alla dessa som tvunget ska lägga näsan i blöt, doppa den djupt i nyfikenhetens pöl?

I ett plötsligt infall av solidaritet med sin kämpande ensamstående värdinna trycker han bort mannen från öppningen med mild kraft och yttrar ett av de fåtal spanska uttryck han behärskar: ”¡No pasarán!”, skriker han till mannens häpna förvåning.

Kanske var mannen helt enkelt gammal falangist, en rest av det borttynande Francoväldet, hinner han tänka innan han drar igen dörren med en smäll och låser den med dubbla slag.

Minnesstunden äger inte rum exakt på platsen där Iñaki Kijera föll för polisens kulor, borta vid trädgårdsplanteringarna i Alderi Eder vid stadshuset, utan på en gräsklädd kulle nedanför det gamla palatset Miramar i Antigua.

Han har läst på, vet nu att det var den första september 1979, under en solidaritetsdemonstration för baskiska fångars rättigheter där oroligheter utbröt och polisen öppnade eld. Iñaki Kijera blev arton år. Hans död ledde till en generalstrejk som lamslog stora delar av Baskien, och hans begravning bevistades av över 10 000 personer. Nu är ett hundratal personer på plats vid det lilla minnesmonumentet, de flesta antingen ganska unga eller väldigt gamla. En banderoll har spänts upp med Kijeras porträtt och texten 40 urte hil zutela (”mördad för 40 år sedan”). Från en högtalare spelas musik liknande den han lyssnade på under natten, men han känner inte igen artisterna. En av låtarna är mycket vacker, sorgset svävande men också bestämt upprörd, och han får genast för sig att
den handlar om själva dödsskjutningen.

Han håller sig i bakgrunden, vill inte sticka ut, men folk sneglar ändå på honom som om han förvirrat sig hit från Parte Viejas pintxosbarer och hamnat på något han aldrig kommer att förstå. Det delas ut röda rosor att lägga vid monumentet, men kvinnan som går runt och ger en ros till var och en hoppar över honom, bevärdigar honom inte ens med en blick.

Lite längre bort står två långa män iförda solglasögon. De iakttar honom med det flyktigt koncentrerade intresse som han känner igen från civilpoliser under demonstrationer hemmavid. Ändå rör sig männen obehindrat bland de sörjande. Är detta den nya verkligheten, undrar han, är detta resultatet av fredsavtalet, att statens hantlangare får gå ofredat mitt ibland oss, på våra egna sammankomster? Att de får övervaka, kartlägga och trakassera helt utan konsekvenser?

Det hålls tal han inte begriper men ändå känner igen från svenska sammanhang (samma krånglande ljudutrustning, samma inåtvända rabblande utan retoriska finesser, samma ofokuserat småpratande åhörare, samma pliktskyldigt uppryckande slagord i sluttampen). När folket höjer sina knutna nävar gör han det också och han behöver inte titta, han känner att männen i solglasögon studerar honom.

Låt dem se, tänker han och känner gåshudens piggar mot linneskjortan, vad ska snutarna göra, ta mitt pass? Slänga mig i fängelse? Det hade varit en präktig skandal, tänker han och hoppas nästan att det ska ske. Äntligen skulle den sorgligt bortglömda Baskienfrågan bli nyhetsstoff därhemma.

Som avslutning på ceremonin framför några svartklädda ungdomar en koreograferad folkdans till tonerna av en txistu (en sorts flöjt). Med simultana piruetter, bensparkar, knäböj och uppvända handflator är det ett inslag som klart skiljer sig från vad han är van vid och som ter sig på en gång förföriskt exotiskt och lite obehagligt traditionalistisk (en återkommande diskussion/debatt/gräl de hade inom Förbundet: Vad är skillnaden mellan regional separatism och nationalistisk patriotism? Varför är ETA något gott men SD något att bekämpa?). Därefter sker rosnedläggningen under värdiga och disciplinerade former. Samlingen formar sig till ett långt led som långsamt rör sig i procession och han känner sig dum som tomhänt står och stirrar på detta, som en snyltgäst på en begravning (vilket han på sätt och vis är), så han går därifrån.

Upplevelsen väcker ett behov av att stärka sig, så han går in på första bästa bar och tar en kaffe och ett litet glas patxaran (baskisk slånbärssnaps). Först när han druckit upp inser han att en av de solglasögonprydda männen har följt efter honom in på baren och nu står och pratar med en servitör som om de känner varandra sedan barnsben. Han hinner aldrig bli rädd, lägger bara några mynt på bardisken och går fort ut på gatan där han nästan kliver rakt in i den andra mannen som tilltalar honom först på baskiska, sedan på spanska.
”Suediarra zara? Sueco?”

Han är för förvånad för att kunna svara. Mannen från baren kommer ut och ställer sig bakom honom. Så här nära inpå börjar han tvivla på att de är poliser, de ser liksom aningen för lärda ut, lite för intellektuella i sina skägg, rutiga skjortor och pennor i bröstfickorna. Samtidigt ser de smärta för att inte säga vältränade ut, som professorer på ett gym. Eller som om de haft många, många år på sig att inte göra annat än att ägna sig åt sina kroppar. Så börjar det gå upp för honom vad det handlar om.
”Are you Swedish? Contact?”, försöker den andre, som uppenbarligen behärskar några ord på engelska.
”Yes, I contacted you, yes”, får han ur sig och vill säga mer, presentera sig och berätta om Förbundet men han hinner inte för männen har redan hunnit nicka och gå sin väg.

Han står kvar en stund på trottoaren med lätt darrande ben innan han bestämmer sig för att gå in på baren igen och ta en slånbärssnaps till.

Senare på kvällen får han ett mejl från en helt annan avsändare än den hushmail-adress han upprepade gånger hört av sig till utan svar. Allt som står där är en plats och ett klockslag, vilket han utgår från gäller imorgon förmiddag.

Han bestämmer sig för att möta det hela med så öppet sinne som möjligt. Hans förfrågan var enkel och uppriktig (Hur ser den baskiska frihetskampen ut idag? Finns det möjlighet för mig som mångårig vän till det baskiska folket att ta del av någon praktisk verksamhet?). Nu när han står inför realiserandet av sina önskemål, när han för första gången någonsin mött livs levande etarras (Xabier räknades inte, han var en simpel buzone (springpojke, budbärare)) upplever han den bekanta avsmaken inför fullbordat faktum, ett milt illamående över livets på en gång rika möjlighet och futtigt meningslösa förgänglighet (han minns första gången han hade sex, i en kvav garderob i Slavsta, han minns den stickande doften från kondomens glidmedel, han minns jackornas ärmar som dansade över hans nakna rygg medan han höjde sig och sänkte sig mot sin partner, han minns blicken han fick av lika delar förväntan som besvikelse när han förde in en del av sig själv i henne).

Uppspelt över den plötsliga utvecklingen messar han någon från Förbundet för första gången under resan. Det blir Kalle, den ende han fortfarande har (högst sporadisk) kontakt med. Han får ett ganska slappt svar, en animerad gif som ska uttrycka glädje och chock på samma gång, inget mer än så. Han sover inte den natten.

Nästa förmiddag möter han en lång (basker är ofta längre än de generellt kortvuxna spanjorerna, och har ofta kraftigt markerade näsor, särdrag som de mer etniskt och i vissa fall rasistiskt inriktade separatisterna i PNV (Partido Nacionalista Vasco, baskiska nationalistpartiet) traditionellt tryckt på) och snaggad ung man som står lutad mot en motorcykel invid Ategorrieta Hiribidea. Han ser väldigt hel och ren ut, precis som de dansande ungdomarna under gårdagens minnesstund.

De tar i hand och mannen presenterar sig som Jokin. Jokins engelska visar sig vara god, något bättre än hans egen.
”I was told you want to see some of our organized work”, säger Jokin och räcker honom en mc-hjälm från sätet.
”If it’s possible. I mean… I don’t know how the situation is right now, but…”, stakar han nervöst fram medan han fingrar på hjälmens visir.
”The situation is what the situation is”, säger Jokin lakoniskt, hoppar upp på motorcykeln och startar den.
”Where are we going?”, undrar han när han sätter sig på bönpallen. Utöver enstaka mopedturer i tonåren har han ingen erfarenhet av motoriserade enmansfordon.
”To the mountains, where it all began”, skrattar Jokin, som om det var en dum fråga med ett självklart svar.

Sedan ger Jokin gas och kastar ut mc:n rakt framför en tutande buss, kör om en Lancia och vrålar ner för GI-20-motorvägen och in genom biltunneln vid Aie- te-Miramon. De fortsätter söderut mot Urdaburu. Allt i ett rasande tempo med vådliga omkörningar i innerfilen, tajt tagna kurvor och en stund mot mötande trafik.

Han ser inte hastighetsmätaren från där han sitter, men han uppskattar att de kör i minst hundrafemtio, kanske så mycket som tvåhundra kilometer i timmen. Han klamrar sig fast vid Jokins torso, blundar och försöker tänka på något annat för att inte drabbas av den höga fartens panik. Det här är vad du vill, tänker han, det här är vad du rört dig mot hela ditt medvetna liv.

När de lämnat staden bakom sig glesnar trafiken och den överhängande risken för frontalkrockar minskar samtidigt som de tomma bergsvägarna gör det möjligt för Jokin att ge ännu mer gas. Han kör verkligen som om han är jagad av någon, som om han flyr från något, och kanske är det så. De kör förbi Zikunaga, vidare över Epela och bort mot Erenotzu.

Trekvart senare svänger de av på en mindre grusväg som löper ner i en dal i djupet mellan två skogsklädda berg som höjer sig nästan ända upp till de lågt hängande molnen. Efter en stunds skumpigt ojämn körning kommer de fram till ett medfaret litet hus med rosa tegel och halmtak. Jokin saktar ner, stryper motorn och parkerar bredvid en halvt kollapsad brunn. Själv vinglar han vimmelkantig av från bönpallen och måste ta stöd mot brunnskanten. ”Not too fast for you I hope?”, säger Jokin och tänder en cigarett.
”No, no, it’s okay”, säger han utan övertygelse. Sedan visar Jokin honom in i huset, som av någon anledning står olåst.

Det är enkelt inrett och doftar svagt av svettig hund. Våningssängar, ett matbord, några trästolar. På väggen en stor karta över Gipuzkoas bergstrakter med en rad nålar som märker ut planerade eller avklarade klättringsexpeditioner. Längs kortsidan hänger utrustning i form av rep, hjälmar, hackor, bultar och karbinhakar.

Han anade redan på väg ut från staden att det var det här han skulle förevisas. En bergsklättringsklubb, något som Xabier berättade om länge och väl i sitt långrandiga föredrag på Anarkistiska bokmässan. Traditionellt har bergsklättringsklubbarna varit en samlingspunkt för baskiska ungdomar, både en stärkande fritidssyssla och ett sätt att knyta an till sin historia av bönder och herdar, men också en utmärkt rekryteringsgrund för ETA genom åren. Långt från stadens lyssnande öron, uppe i tystnaden bland klipporna kunde man svetsas samman både fysiskt och ideologiskt. För dem som var redo kunde de enklaste uppdragen delas ut där uppe, som att transportera en pistol eller ett parti dynamit mellan två adresser eller att noggrant studera en poliskonstapels morgonrutiner under en veckas tid.

Om detta berättar Jokin ingenting, däremot maler han på om klubbens historia (bildad redan 1928), nuvarande aktivitet (ett tjugotal medlemmar, mestadels från förstäderna utanför Donostia) och kommande klättringar (målet är att bestiga Goierris högsta toppar Aizkorri och Txindoki innan vintern kommer). Alltsammans helt fritt från politiskt innehåll på ett vis som nästan är demonstrativt. Vet han att jag vet, undrar han där han sitter nedsjunken i en av de obekväma trästolarna medan Jokin pekar och gestikulerar framme vid kartan, tänker han att dubbelorganiseringen, det dolda syftet är underförstått eller tror han bara att jag är dum i huvudet?

Han försöker vara överseende, situationen för de baskiska separatisterna efter ETA:s formella upplösning är exceptionell. De har säkert ingen aning om vad de nu ska ta sig till, efter så många år av kamp, bittra nederlag och få eller inga segrar.

Ändå kan han inte låta bli att känna sig besviken, och kanske döljer han det dåligt, för efter en stund tystnar Jokin och frågar om han ska ta honom till en utkikspunkt varifrån man kan se långt, långt bort, ända bort till förstaden där han är uppvuxen.

Utsikten där uppe är verkligen häpnadsväckande, milsvid och alldeles klar. Ett högupplöst landskap långt nedanför deras fötter, en miniatyrvärld av byar, städer, vägar, skogar och andra berg. Över alltsammans de allestädes när- varande regnmolnen och en och annan ryttlande rovfågel. Det förändrade perspektivet från stugans instängdhet till den här storslagna öppenheten får honom att bli djärv.

Han harklar sig.
”I came here to see how it is to be Basque in these difficult times, but this…”
Jokin rycker på axlarna.
”This is how we can organize nowadays.”
”Like you always did, I know, but… Nevermind.”
Jokin är tyst ett tag. Sedan frågar han om han kan få visa platsen där han är född, förstaden Epela där nere i dalen. Om man verkligen vill se hur det är att vara bask idag är det där man ska göra det.
”I would love to”, svarar han.

Så de tar på sig hjälmarna och ger sig av igen, i lite lägre hastighet den här gången, som om ett lugn infunnit sig även hos Jokin. Susar ner för bergsvägarna, följer den vindlande Urumea-floden ett tag innan de kommer ut på A-15 och hastigheten åter ökar.

Epela är ingen vacker plats. Sotiga industrier inkastade mitt bland bostadsområden. Konkurrerande arkitektoniska stilar på samma byggnader på olika våningar – marmor, korrugerad plåt, glas och plast i ett smutsigt virrvarr. Trånga gator som blivit ännu trängre av slarvigt parkerade mopeder och motorcyklar. Ingen grönska men desto mer vajande elkablar, master och ansamlingar av antenner. Och överallt dessa solblekta anslag om utmätningar och erbjudanden om att hyra eller köpa tomma fastigheter, överallt dessa caféer till brädden fyllda med sysslolösa människor och halvtomma soptunnor och containers, redan länsade på allt ät- och säljbart.

”This is what the crisis in 2008 did to our contry. We are still recovering”, säger Jokin på deras vandring mellan de många igenbommade husen, stängda bankerna och uttömda butikerna.
Han slås av tanken på om de nedlagda vapnen var ett resultat av krisen, om den materiella basen omöjliggjorde fortsatta drömmar om frihet, men han ställer inte frågan. När de går förbi en sprucken fasad där någon klottrat en överkorsad spansk flagga och texten Gora Euskal Herria (”upp till kamp för Baskien”) pekar han menande på detta det första uttrycket för någon form av politisk medvetenhet sedan de rullade in i staden. Men Jokin skakar bara
på huvudet. ”It’s old.”

Vid det lilla stenlagda torget vajar åtminstone regionalstyrets rödvitgröna flagga och det finns ett monument i abstrakt stil som rests som åminnelse över att Epela var en av de orter som höll stånd längst mot Francos rebeller under inbördeskriget.

De går in på en bar bredvid torget för att äta några pinxtos som Jokin tvunget tycker han bör prova (fördomen att alla basker är hobbygastronomer verkar stämma, tänker han och minns hur Xabier i det närmaste spottade ut den sönderkokta linsgryta han serverades på Anarkistiska bokmässans folkkök). De äter txangurro, bakailaoa pilpilean och kokotxas en salsa verde. Det smakar bra, mycket godare än något han ätit under resan, och de sköljer ner alltsammans med en torr cider som tillverkas i närheten.
”It’s brewed by a comrade”, säger Jokin med förtroligt sänkt röst och sveper med blicken i lokalen.

Stärkt av cidern vågar han bli lite mer personlig, gör en hyfsat oinspirerad redogörelse för Förbundets uppgång och fall som Jokin lyssnar på med outgrundligt ansiktsuttryck. Sedan frågar han hur och när Jokin blev involverad. Jokin tar en klunk cider och avslöjar att hans far var en etarra. Ganska långt ner i kedjan, men ändå. I slutet av nittiotalet greps fadern i en razzia och dömdes till femton års fängelse för att ha förvarat sprängmedel som använts under bombkampanjerna nere på solkusten.

”He was away for most of my childhood. We never got to know each other. When he came out of prison my mother got a divorce. Then my father became more and more strange. From all the years in total isolation, I guess. He took his own life when I was eighteen. That’s when I got organized.”
”Out of anger against the masters in Madrid?” vräker han ur sig.
Jokin ler snett.
”Not exactly. To find new ways. For my generation it was obvious that the armed struggle had come to a point where it only did harm and helped no one. The armed struggle was like my father, it was suicide.”

Han vill säga emot, eller säga någonting i alla fall, men hejdas av att några män som iakttagit dem ända sedan de kom in i den gemytliga men märkligt tysta baren (ingen musik, lågmälda samtal, till och med bartendern och servitören rör sig försiktigt, som om de inte vill störa en som sover) viftar och gestikulerar mot Jokin, kallar dit honom.

Jokin går aningen motvilligt bort till männens bord och blir kvar där en stund under intensivt mummel.
Männen är av en annan sort än de som kom fram efter minnesstunden. Klädda i träningsoveraller och fleecejackor med landsbygdsbefolkningens slugt pliriga blickar och de semikriminellas ryckiga sätt att förhålla sig till rummet på, som om det både är deras vardagsrum och en skickligt gillrad fälla som de eller någon annan när som helst kan fångas i.
Till slut kommer Jokin tillbaka med lätt rodnande kinder.
”They ask you to make a contribution.” ”Contribution to what?”
Jokin rycker närmast omärkligt på axlarna.
”To the struggle? For jailed comrades?”, föreslår han. Jokin nickar intensivt.
”Yes!”
”How much do they want?” ”What do you have, in cash?”

Han sväljer. Efter att ha läst på om den baskiska kontantkulturen såg han till att växla in en del av arvet inför resan, och eftersom han fört en ganska stillsam tillvaro är mycket kvar. Lite drygt sexhundra euro i den gula plast- fickan från Forex som vilar i hans byxficka.

Han ser bort mot männen, de är fem eller sex stycken, det är lite oklart vilka som tillhör deras sällskap och vilka som kommer och går för att kela med bullterriern som ligger vid deras skitiga joggingskor.
De stirrar tillbaka på honom utan en ansats att le, som om de inte ens orkar bry sig om att upprätthålla det minimum av charad som Jokin ändå klamrar sig fast vid med sitt hoppfullt fromma flin.

Utan att säga något mer plockar han fram hälften av sedlarna och ger dem till Jokin, som ser både lättad och lite besviken ut. Sedan hasar han iväg och ger pengarna till männen, som genast reser sig och lämnar stället i samlad tropp.
Jokin kommer tillbaka.
”You want some gazta tarta? It’s cheesecake, really good. On the house, I know the chef.”
”No… I’m full”, svarar han och det är sant, även om mättnaden kanske inte främst beror på de delikata rät- terna de delat på. ”Please take me home.”

Medan de kör upp för de tvära stupen vid Landarbaso faller en allt tätare dimma omkring dem. Samma dimma som Txakurra beskriver i sin bok, sirimiri, den särskilt täta dimma som är som en finprickig vägg av vatten, som om själva luften blivit våt. En dimma att gömma sig i, att upplösas i.

Vid Listorreta svänger Jokin in vid en bensinmack för att tanka. Macken ligger på en bergsknalle högt ovanför låglandet där nere, omgiven av täta lövskogar och enstaka stugor utspridda i det disiga landskapet. Borta vid horisonten börjar solen gå ner över havet.

Det är bedövande vackert men han har blivit mätt även på dessa utsikter som presenteras för honom som tavlor, utan större mening än just att de är så vackra att de tar andan ur en, får en att känna sig liten och betydelselös (är detta utsiktens kärna, tänker han, är det detta vi jagar i naturen, vår egen upplösning, vårt upphörande?).

Ändå kan han inte slita sig från det som ligger framför honom. Så medan Jokin dividerar med den vresiga mackföreståndaren om det skyhöga bensinpriset kliver han av mc:n och går bort mot den grönskande sluttningen som dimman svept in i sitt vita sjok.

Han blir stående en stund vid en låg stenmur och tänker att dimman är lika flyktig som regnbågen, lika omöjlig att förnimma nära inpå. Den kan bara ses på avstånd men när han står mitt i den känner han hur hans skjorta blir blöt.
Han minns egna dimmor.

Han minns dimmigt ljusa nätter i Svartbäcken när han sommarjobbade som tidningsbud den där trevande, tvekande tiden efter gymnasiet. Han minns de tysta cykelturerna, han minns doften av trycksvärta från de helt färska exemplaren av Upsala Nya Tidning, han minns känslan av att ha hela staden för sig själv.

Han minns dimman över Themsen när han stod vid kajen och höll Mikaelas hand och ingen av dem kom på något att säga. Han minns hur den engelska floden såg ut som om den var bryggd på te och han minns att han redan då börjat ana att något gått sönder mellan dem.

Han minns en tidig morgon utanför arresten på Kronoberg när han stod med kamraterna i solidaritets- gruppen och väntade på att de gripna efter en gatufest skulle släppas och hela Kungsholmen var som doppat i blöt bomull och man huttrade över pappmuggarna med snabbköpskaffe och drog rövarhistorier för varandra om vad man gjort under den handfull minuter då polisens civila Romeo-enhet förvandlat den tilltänkta karnevalen till tillfällig kravall.

I ett kapitel av sin bok jämför Txakurra den baskiska dimman med kampen. Hur den är både helt påtaglig och frustrerande undanglidande, hur den påverkar allt och samtidigt gör det omöjligt att se något än det allra närmaste.

I ett annat kapitel berättar Txakurra hur han en gång som barn gick vilse i dimman. Byn gick man hur huse för att leta efter honom, men när natten föll var han inte återfunnen. Txakurra skriver att han drevs som av en inre kraft när han gick djupare och djupare in i den disiga skogen utan rädsla, utan mål (”skogen svävade och dansade som om någon fyllt den med silvrig gas och den gjorde mig alldeles lugn”), sedan kom han inte ihåg mer förrän han nästa morgon vaknade upp i sin säng, omgiven av oroliga släktingar.

Men de som hittat honom uppe på en otillgänglig klippa i ett fjäderklätt näste visste vad de sett och inte sett. Så högt kunde inget barn och knappt några vuxna klättra. Dit kunde man bara nå om man blivit tagen av en av de jättelika örnar som vid sällsynta tillfällen kunde siktas mellan topparna.
Sedan den dagen levde Txakurra som i en dimma, och varje gång dimman drog in över nejderna kände han en stillhet, ett kall och en vetskap om att allt omvandlas, allt förändras och allt måste dö för att kunna födas igen.
Nu går han vidare framåt. Framåt för det finns inget bakåt.

Han klättrar på den låga stenmuren och hoppar över på andra sidan.
Hasar ner för grus och sten och pressar sig genom torra och vassa buskar som river honom över armarna men det gör inget.
På andra sidan buskarna finns skogen, klipporna och de djupa branterna.
Det doftar härligt av blommande jasmin och pinjeträdens kåda när han tar sig ner för berget.
Långt bakom sig hör han Jokin ropa, men han bara fortsätter djupare in i dimman (bara en bit till) medan det vita, lätta floret tar honom i sin famn.