När ekonomiska eliter lyckas rigga systemet för att föra över allt mer resurser från lägre samhällsskikt till sig själva, sväller elitskiktet i samhället. Överproduktionen av eliter kan vara viktig faktor bakom politiska kriser. Per-Anders Svärd förklarar hur.
År 1989 åkte en statsvetare i min bekantskapskrets på en studieresa till Östtyskland. Under besöket förundrades han över det auktoritära systemets stabilitet. Uppgivet drog han slutsatsen att ingen förändring var i sikte.
Men knappt hade han landat hemma i Sverige igen innan löpsedlarna meddelade att världshistoria hade skrivits: Berlinmuren fanns inte mer.
Av det kan vi lära oss vad min vän egentligen redan visste: att det är omöjligt att förutsäga framtiden. Samhällsforskare kan vara kloka, men det är som efterkloka vi gör oss bäst – det vill säga i analysen av det som redan hänt.
Problemet med att förutspå framtiden beror förstås på att samhället är komplicerat. Det finns nästan alltid fler faktorer som kan påverka en företeelse än det finns observationer av företeelsen. Det betyder att det alltid finns variabler som vi inte kan se eller korrekt bedöma betydelsen av på förhand.
Teoretiskt sett kan problemet övervinnas. En fantasifull illustration finns i science fiction-författaren Isaac Asimovs Stiftelse-trilogi från 1940-talet. Utgångspunkten för Asimovs romanepos är att mänskligheten i en fjärran framtid växt till tiotusentals miljarder och brett ut sig över hela galaxen. Vid en viss tidpunkt finner en forskare, Hari Seldon, att han har mer information om den mänskliga befolkningen än det finns faktorer som kan påverka deras beteende. På så sätt kan han börja beräkna vad som kommer att hända i framtiden.
Seldons kalkyler visar att det galaktiska imperiet kommer att falla samman i tiotusen år av våldsamt kaos. Dessvärre är det för sent att stoppa kollapsen. I stället samlar Seldon en grupp forskare – Stiftelsen – som får till uppgift att bevaka krisens utveckling efter hans död. Genom att gripa in vid vissa nyckelpunkter under krisförloppet hoppas Stiftelsen kunna se till att ofärdsperioden förkortas till bara tusen år.
I verkligheten kan vi inte uppnå Stiftelsens vetenskapliga precision i våra kalkyler om samhällets framtid. Men vissa forskare försöker förstås ändå.
Peter Turchin förutsade kaoset efter USA-valet 2020
En av de mer framgångsrika är historikern Peter Turchin. Han har gjort sig mest känd genom att redan 2010 förutsäga det politiska kaoset efter valet i USA 2020 då Donald Trumps anhängare vägrade acceptera utfallet i presidentvalet.
Turchin tror förstås inte att han är Hari Seldon, men han har samma intresse som sin kollega i Asimovs berättelse: politiska kriser.
På grundval av data från ett par hundra sådana historiska kriser hävdar Turchin att perioder av politiskt kaos, inbördeskrig och statskollaps nästan alltid kan härledas tillbaka fyra huvudfaktorer.
Några av faktorerna är lätta att gissa, som att krig i närområdet, svaga statsfinanser eller sjunkande levnadsstandard skulle kunna utmana den politiska stabiliteten i ett land.
Men Turchins viktigaste upptäckt handlar om något annat. I den nyutkomna boken End Times: Elites, Counter-Elites, and the Path of Political Disintegration argumenterar han för att den viktigaste faktorn bakom politiska kriser är vad han kallar “överproduktion av eliter”.
En sådan överproduktion startar när vissa grupper lyckas rigga det politiska systemet så att de själva kan dra stora fördelar. På så sätt inrättar de vad Turchin kallar en “värdepump” som för över resurser från samhällets lägre skikt till dem själva.
Värdepumpen gör inte bara att grupperna på botten utarmas och att deras missnöje växer. Även i toppen händer något när privilegieballongen blåses upp.
I takt med att elitgrupperna sväller i storlek växer nämligen deras ambitioner. Inte sällan börjar de drömma om att växla in sina pengar och sin status i politiskt inflytande. Men i politiken finns det inte nog med maktpositioner för dem alla. Det leder till konkurrens mellan de äldre eliter som kontrollerar de politiska institutionerna och de nya eliter som vill ha sin del av kakan.
Konkurrens mellan eliter
När konfliktnivån höjs stärks eliternas incitament att börja fuska, trixa och bryta mot de politiska normerna. Retoriken skruvas upp bortom det anständiga och olika aspiranter på makten lockas att ta till tjuvtrick som att manipulera opinionen med desinformation, hetsa olika etniska grupper mot varandra eller fuska i val.
Om elitkonkurrensen dessutom kombineras med försämringar för vanligt folk, svaga statsfinanser och geopolitiska utmaningar så skapas lätt en häxbrygd som kan leda till politisk kris och i värsta fall inbördeskrig och samhällskollaps.
Efter att en sådan djup kris rasat ut inträder så småningom en ny period av stabilitet – tills nya värdepumpar börjar blåsa upp nya eliter som inleder en ny rond av destruktiv kamp. Turchin ger med andra ord en dyster bild av historien som ett cykliskt förlopp från kris till nystart och ner i kris igen.
Samtidigt finns det undantag från mönstret. Vissa länder har lyckats stoppa konfliktspiralen i tid genom att slå av värdepumpen och strypa överproduktionen av eliter. Enkelt uttryckt har de har fört en politik för att utjämna klyftor och befrämja jämlikhet. På så sätt har de dragit undan mattan för eliternas dödsdans.
Stäng av värdepumpen till eliterna
Turchins tes handlar om historiska mönster och den utgör inte en metod för att förutsäga framtiden. Men den rymmer ändå viktiga varningar, inte minst för ett land som Sverige.
Här lever vi fortfarande under föreställningen att vi inte är som USA med dess hysteriska polarisering. Samtidigt verkar samma underliggande historiska krafter här som där.
I Sverige har den nyliberala värdepumpen gått på högvarv i årtionden, vilket har lett till en privatisering av gemensamma resurser och massiv koncentration av rikedomar i toppen. Nya svenska miljardärer och välfärdsoligarker produceras på löpande band medan dagens unga har de sämsta framtidsutsikterna på flera generationer.
Samtidigt har det politiska samtalet brutaliserats av populister, rasistiska trollfabriker, vetenskapsförnekare och näringslivssponsrade konfliktentreprenörer. Lägg till det pandemi, inflation, stigande energipriser och ett ansträngt säkerhetsläge så börjar krisfaktorerna hopa sig.
Betyder det att vi står inför en destruktiv huggsexa mellan konkurrerande elitfraktioner beredda att driva samhället till kollaps redan i morgon? Bara en Hari Seldon skulle kunna ge ett säkert svar på den frågan.
Å andra sidan behöver vi inte ett tvärsäkert svar. Vi har redan tillräckliga skäl att lyssna på Peter Turchins råd: Ta inte risken. Lek inte med elden. Koppla ur värdepumpen redan i dag.
