Under året då författaren och journalisten Stig Dagerman skulle ha fyllt 100 år, sätts hans reportageserie Tysk höst upp som teaterföreställning för första gången. Stig Hansén, som har bearbetat texterna för Uppsala Stadsteater, berättar om sin bild av Dagermans reportage och hans syn på skuld och empati.
– Jag tycker att Tysk höst är en av de bästa reportageböcker som skrivits, någonsin! Jag har läst om den varje år, och vet inte hur många exemplar jag har köpt genom åren och gett bort.
Det säger journalisten och författaren Stig Hansén när vi talas vid inför premiären på hans bearbetning av Stig Dagermans texter från det utbombade Tyskland efter andra världskriget, till teaterföreställning på Uppsala stadsteater.
Stig Dagerman skickades, bara 23 år gammal, ut på reportageresa hösten 1946 i ett Tyskland som ännu inte på långa vägar hunnit resa sig efter krigets bombningar och nederlag. Tack vare släkt till sin fru Annemarie, född Götze, som hade tyska föräldrar och genom syndikalistiska kontakter hittade han vägvisare och lokala guider.
Reportagen som skrevs i Sverige efter anteckningarna han gjort publicerades inom bara ett par veckor efter hemkomsten i december, och gavs tillsammans med några nyskrivna reportage ut i bokform, som tryckts i en mängd upplagor genom åren. Boken togs redan i sin samtid emot med god kritik.
Stig Dagerman 100 år
I samband med 100-årsminnet av Stig Dagermans födelse uppmärksammas författaren på många håll, och Stig Hansén säger att han blev förvånad när han upptäckte att just Tysk höst aldrig dramatiserats. Kanske heller inte en självklar tanke för ett reportage.
Men Stig Hansén själv har under många år ägnat stort intresse och skrivit flera böcker om reportageskrivande. Han kunde materialet väl, och såg möjligheten. Han och hans sambo regissören Anna Takanen fick idén om en pjäs, och tog kontakt med Stig Dagermans dotter Lo Dagerman i USA innan de föreslog projektet för Uppsala Stadsteater.
Genom att fokusera handlingen kring ett kapitel där reportern Dagerman får kontakt med en lärarinna rör sig berättelsen utåt, och också några dagsedlar är inlagda, berättar Stig Hansén. Men pjäsen handlar inte om Stig Dagerman i första hand utan följer boken.
I reportagen beskriver Dagerman människor under svältgränsen som sökte krypin i ruiner, i källare, på allmänna toaletter och i läckande godsvagnar. Han reste runt i västtyska ruinstäder, i en rutt som segermakterna stakat ut för honom, som: Frankfurt, Heidelberg, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt, Hamburg, Berlin.
Dagerman var inte den första reporter som besökte Tyskland efter kriget, han var en av många , men de flesta skildrade Tyskland uppifrån. Ett förhärskande förhållningssätt, även hos reportrar, var att tyskarna nu i ett slags rättvisetänk fick betala för sitt stöd för Hitler. Deras lidande ställdes mot de fasansfulla bilderna av nazismens politik och praktik, inte minst när koncentrationslägren öppnades inför världens ögon.
Stig Hansén och Anna Takanen har tidigare arbetat tillsammans i flera uppsättningar, bland annat i föreställningen Operation Värdegrund (2013) om polischefen Göran Lindberg som dömdes 2010 för bland annat grov våldtäkt, till sex års fängelse. Lindberg, som haft en stark roll som föreläsare kring genusfrågor inom polisen levde ett dubbelliv som förbluffade alla utom hans offer.
Människan bakom ondskan
Författaren Gitta Sereny, som fick Dagermanpriset 2002, har intervjuat och skrivit om höga nazistförbrytare som Albert Speer, och Franz Stangl, bland annat kommendant vid förintelselägren Sobibór och Treblinka. Finns det likheter här gentemot hur Dagerman beskriver det tyska folkets skuld? Kan man egentligen göra ett intressant verk på enbart de onda sidorna i en människas liv?
– Nej, knappast, är det en svår fråga finns inga enkla svar, säger Stig Hansén. Det betyder inte att man inte måste försöka. Ingen av oss är huggen i ett stycke. Frågar man och fortsätter att fråga, brukar det dyka upp något som överraskar och gör att det entydiga blir mångtydigt. Man måste ha tålamod. Tåla mod.
Stig Hansén menar att Dagerman intog en särställning i sin hållning av att konsekvent skjuta bort skuldfrågan ifrån människor han skildrade. Och han var ensam om att teckna underifrån.
– Det var vågat av Expressen att skicka ut en så ung person. Och han var också väldigt orolig inför resan. Han skriver om sin ångest i anteckningsböckerna, som ”Vad håller jag på med?”, ”Varför åker jag inte hem?”
Tror du att Dagermans depressioner växte av reportageresan i det trasiga Tyskland?
– Jag kan inte tänka mig att han tog sig opåverkad genom den, samtidigt hade han en stark moral och ett eget, starkt språk. I vissa avsnitt kunde jag använda stycken av hans stora, litterära språk direkt. Han provar sig fram, och det är ett öppet berättande mer än ur en fast ideologi.
Dagerman fördömer inte de utblottade, lidande tyskar han möter, men är desto vassare gentemot utländska journalister som klampar in i deras ”hem” i översvämmade källare och sedan tillbringar kvällen tillsammans med kollegerna vid en gemytlig bardisk. Eller mannen ”med det prasslande smörgåspaketet” vid ett ”ofta utnyttjat nöje”, en avnazifieringsdomstolsförhandling. som dömer ”mindre” nazistrelaterade brott till betingar böter på några hundra mark. Med några få ord naglar han fast den meningslösa banaliteten mer tröstlöst än någon lidandesbeskrivning. Han förmedlar på samma gång cynism som en oändligt humanistisk blick.
”Dagerman tar en i handen”
– Anteckningarna är skrivna delvis på tyska. Där skriver han ned detaljer – vad mjölken och smöret kostar, om rocken är röd eller gul. Han skriver om konkreta händelser, det konkreta ger honom kraft att vidga tänkandet. Dagerman tar en i handen och visar verkligheten, med ömhet, säger Stig Hansén.
Det finns en grå, genomblöt och kall stämning i skildringen, här finns ingen som är nöjd, inte heller besegrarna. Antifascisterna beskriver han som än mer ”besvikna, hemlösa och besegrade någonsin de nazistiska medlöparna”, ”besvikna därför att befrielsen inte blev så radikal som de tänkt sig, (…) besegrade därför att de tvivlar på att de som tyskar kan ha några som helst aktier i det tyska nederlaget”.
Reportagen är fulla av minnesvärda formuleringar som understryker hans hållning. Som påpekandet att juridiken inte har kollektiva domar. När Dagerman ställer frågor om det var bättre under Hitler lyckas han i en formulering förmedla en helt odramatisk förståelse för det jakande svaret. Det som fick en annan reporter att skriva att nazismen alltjämt lever hos det tyska folket formulerar Dagerman om i det retoriska: ”I själva verket är det utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”.
– Dagerman blir aldrig ironisk bakom tangenterna. Ingen kan läsa utan att tänka ”Vad skulle jag ha gjort, vad skulle jag ha svarat på reportens frågor om ockupationsmakten?”. Han släpper fram de rösterna så att man tänker själv, säger Stig Hansén. Ingen kommer undan, och Dagerman visar att kriget inte lämnar oss i fred.
