I år är det 50 år sedan militärkuppen i Chile. Alex Fuentes befann sig i Santiago under kuppdagen och för Arbetaren berättar han sina minnen från dagen som förändrade allt.
Det är den 11 september 1973. Genom fönstret från kontoret där en 20-årig Alex Fuentes arbetar ser han bombplan flyga in över Chiles huvudstad Santiago. Arbetsplatsen ligger nämligen nära presidentpalatset som planen är på väg mot.
– Min första tanke var att det var en upprepning av kuppförsöket den 29 juni samma år. Många inom vänstern visste att något var på gång, och den här gången insåg jag att det var på riktigt, berättar han över telefon från Malmö där han är bosatt i dag.
Vid tiden för militärkuppen, ledd av general Augusto Pinochet, arbetade Alex Fuentes med bokföring på ett bondeförbund placerat i Chiles huvudstad. Arbetet innebar att han hade tillgång till medlemsregister med namn och adresser. Han brände upp dem, sedan lämnade han kontoret.
Gatorna var fulla av militärer och Pinochetanhängare. På väg hem blev han stoppad av några soldater. De radade upp honom och flera andra mot en vägg, men av någon anledning valde de att inte skjuta.
– Jag förstod genast att vi måste organisera något form av motstånd och för att lyckas med det behövde vi vapen, säger han.
Salvador Allendes Chile
Alex Fuentes var vid tillfället organiserad i vänsterpartiet MAPU, som var ett av partierna i vänsteralliansen Unidad Popular (Folkliga Enheten), ledd av Salvador Allende. Den socialistiska regeringen hade bland lyckats nationalisera kopparindustrin, som var nyckeln i den chilenska ekonomin, och infört en jordreform.
– Utvecklingen var positiv för arbetare, bönder och fattiga. I och med att saker och ting förändrades växte vänsterns självförtroende, säger han.
I landet fanns samtidigt en reaktionär höger, backad av USA, som ville stoppa den här utvecklingen. Först försökte de få bort Allende genom att motarbeta den ekonomiska utvecklingen. När det misslyckades tog de till ett annat kort: militärkupp.
– Militären är aldrig opartisk i klasstrider och problemet var att Allende inte tog det hotet på allvar, säger Alex Fuentes.
På kuppdagen bestämde Alex Fuentes, tillsammans med flera andra, för att hålla ett möte klockan 17 för att planera ett tillslag mot en polisstation för att få tag på fler vapen.
– Men militären hann göra en razzia på mötesplatsen, vi splittrades och hamnade på olika ställen. Jag gick under jorden.
Information som förändrade allt
En period efter Pinochets maktövertagande träffade Fuentes en gammal vän, som han suttit i elevrådet med när han gick i gymnasiet.
– Det som hände efter det mötet är anledningen till att jag befinner mig i Sverige i dag, säger han.
Några månader efter kuppen, när läget lugnat sig något, befann sig Alex åter igen i Santiago. Han blev uppsökt av Carlos, vännen från elevrådet, som behövde prata av sig. Han hade nämligen gjort värnplikt när kuppen ägde rum och arbetade nu i militären.
– Han berättade för mig att det hade bildats ett slags ”Gestapo” i Chile, DINA, och att de hade infiltrerat den revolutionära vänsterrörelsen. Jag kunde inte tro mina öron. Det var ny, topphemlig information som väldigt få kände till.
Alex Fuentes kontaktade den revolutionära vänsterrörelsen MIR. Han fick kontakt med en kvinna i gruppen som lämnade över informationen till gruppen.
– DINA ägnade sig åt fruktansvärda brott. De kidnappade, torterade och mördade människor. Många försvann och man vet än i dag inte vad som hände med dem, säger Fuentes.
Utsattes för tortyr av DINA
Informationen Fuentes lämnade över fanns bland de uppgifter som DINA kom över efter en eldstrid med MIR. Han och Carlos blev två av tusentals chilenare som hamnade i Pinochets koncentrationsläger, i hans fall handlade det om DINA:s fångläger Villa Grimaldi, men han skulle komma att sitta på flera olika fångläger i landet.
Alex Fuentes berättar att han lärde sig två saker innan han fängslades: vinn tid och ljug.
– I mitt fall ville de få fram information om kvinnan i MIR. Jag visste redan att hon redan var död. Så jag försökte vinna tid på olika sätt. På något oförklarligt sätt lyckades det. Jag hade tur.
Flykten till Sverige
I samband med att USA:s utrikesminister Henry Kissinger besökte Chile 1976 frigavs cirka 300 politiska fångar. Alex Fuertes var en av dem. Med hjälp av en del av kyrkan och Flyktingrådet hamnade han i Sverige. På plats gick han med i Chilekommittén.
Första gången han hörde talas om Chilekommittén var i samband med Båstadsdemonstrationen 1975. Chile skulle möta Sverige i tennis och tusentals demonstranter samlades i protest mot matchen. Nyheten spreds hela vägen till Chile och in till fängelset Fuentes satt i.
– Det gav oss hopp. Internationell solidaritet är det finaste som finns, säger han.
”Aldrig mer” säger många i Chile när de ser tillbaka på diktaturåren. Vad anser du att man måste lära sig för att något liknande inte ska ske igen?
– Det viktigaste är att hålla sig till de principer man säger sig ha, och aldrig överge dem. Det andra är att aldrig hysa illusioner om saker och ting, för det är illusionerna som kan ställa till det för oss. Det gällde Chile 1973, det gäller Sverige 2023.
– För att ta dagens Sverige som exempel så pratas det nu om angiverilagar. Här handlar det om att så många som möjligt måste stå emot. Och man måste organisera sig, för det är bara genom organisering som motstånd och förändring kan komma.