Buffy Sainte-Marie är musiker, skådespelerska och människorättsaktivist som kämpat för urfolksrättigheter i decenier. I somras meddelande hon att hon kliver av scenen, 82 år gammal. Hennes liv och karriär porträtteras i dokumentären Buffy Sainte-Maire: Carry it on som nyligen lagts upp på SVT Play.
I somras meddelade, och beklagade musikern, skådespelerskan, konstnären och aktivisten Buffy Sainte-Marie att hennes dagar som scenartist är över. Också planerade framträdanden ställs in; hon orkar helt enkelt inte turnera och göra sina intensiva scenframträdanden, på grund av sjukdom och värk, skriver hon. Man kan tycka att det är en naturlig avgång, Sainte-Marie är över 80 år gammal och har arbetat som musiker och mött en jättepublik under nära 60 års tid, och den nära kontakt med sin publik tillhör de riktigt stora. För dem är det förstås en verklig förlust när hon kliver ned från scenen.
I Sverige meddelades nyheten om Buffy Saint-Maries neddragning på live-framträdanden bland annat i sameradion, vilket säger något om hennes betydelse för ursprungsbefolkningarnas samarbete och kamp. Hon har kämpat i motvind för urbefolkningens i hela Amerika synlighet, rättigheter och stolthet under minst 60 år, och hon har haft en viktig roll i den enorma förändringen som faktiskt skett – inte minst hos de själva.
Buffy Sainte-Marie föddes 1941 in i Piapot Cree-stammen, i ett reservat i Saskatchewan, i västra Kanada. Enligt det statliga programmet Sixties Scoop (eller The Scoop), som pågick från 1950-talet till 1980-talet, ”skyfflades” hon liksom omkring 20 000 andra barn ur ursprungsbefolkningen, i treårsåldern för att växa upp i en ”vit” foster- eller adoptivfamilj (rättsliga tvister har pågått kring kidnappningarna och först 2017 slog en domare fast att barnen och deras föräldrar hade rätt till ersättning för sitt lidande).
Aktivism är den röda tråden
Adoptivmamman hade själv delvis ursprung i Mik’maq-befolkningen och 23 år gammal reste Buffy Sainte-Marie till reservatet där hon fötts, och adopterades tillbaka in bland de boende där. Därefter har hennes engagemang varit obrutet, i att stötta människor, inte minst barn, ur ursprungsbefolkningen i hela Amerika och runt om i världen.
Under karriären som sångare, låtskrivare och konstnär har aktivismen varit den röda tråden som hon aldrig släppt, snarare har hon knutit den allt starkare och fastare. Det går inte att överskatta hennes betydelse kring information om ursprungsbefolkningarnas lidande och rätt till stolthet för egna rötter och traditioner, och juridisk rättvisa för sina lidanden. Detta under en tid då det ansågs provocerande och falskt att berätta om hur ursprungsbefolkningen slaktats och berövats sina rättigheter. De gömdes i reservat om de inte assimilerades och förlorade hela sin kulturella tillhörighet. Buffy Saint-Marie har alltid haft med sig en röd klänning som hängde bakom henne på scenen, den röda klänningen har blivit en symbol för alla flickor och kvinnor av urbefolkningshärkomst som saknas efter att ha rövats bort.
När de uppträdde på film eller i andra offentliga sammanhang var det oftast vita som spelade rollerna. Många amerikaner hade en föreställning att det överhuvudtaget inte fanns levande människor från ursprungsbefolkningen kvar i USA, utan att de alla var utrotade.
När den före detta fängelseön Alcatraz, som från början varit en begravningsplats för urbefolkningen, i San Francisco ockuperades i november 1969 för att uppmärksamma deras situation var Buffy Sainte-Marie en av dem som kom dit och talade, hon var redan då en känd person och utsattes förstås för rasistiska hot.
Bojkottad av radiostationerna
Under hela sin karriär har Sainte-Marie bevakats och hotats av myndigheterna, både demokrater och republikaner har övertygat radiostationer att inte spela hennes musik, viket under tider har lett till nedgång i karriären. Under dessa perioder har hon tagit tillfället i akt att skapa, utbilda och föreläsa. Hon har också grundad institutioner som the Nihewaan Foundation for Native American Education och andra kunskap- och forskningscentraler.
1976 började Buffy delta i barnprogrammet Sesame Street där hon på ett helt häpnadsväckande unikt sätt lyckades prata och leka fram synlighet för barn med ursprungstillhörighet. Dessutom ammande hon sitt eget barn i rutan, och pratade samtidigt om det – vilket orsakade skandalrubriker men också stor uppskattning. 1970-talet var verkligen en tid av kontraster som knappast går att förstå i dag. Men Buffy Sainte-Marie har hållit fast vid sitt sätt att agitera, och hennes engagemang har också alltid innefattat klimatfrågor, fred och kvinnofrigörelse, oftast i nära samarbete med olika organisationer. Hon hade också egna erfarenheter av ett sjuårigt äktenskap präglat av våld, som hon flydde från tillsammans med sin son, en flykt som hon karakteriserade som en akt av överlevnad.
Världskända hitar
I dag är Buffy Sainte-Marie inte lika känd i Sverige som under den tid då hon skrev världshitar som ”Now That the Buffalo’s Gone”, “Bury My Heart at Wounded Knee”, “My Country Tis of Thee” och ”Universal Soldier”, och den globala hiten ”Soldier Blue”. Den sistnämnda sången var soundtrack för filmen med samma namn från 1970, som berättade om massakern på Cheyenne och Arapaho-folk i Sand Creek, Colorado 1864. När den oerhört brutala filmen visades i original för en testpublik höll det på att urarta i kravaller och man klippte bort övergrepp som innefattade bland annat hur soldater skar av kvinnors bröst och högg av huvud och andra kroppsdelar på barn och vuxna. Saint-Marie själv sade i en intervju med tidningen The Guardian: ”Jag kan garantera att du inte hittar tre amerikaner som känner till filmen eller sången – den togs ned efter bara några dagar – varför? Det var under Nixons tid!”.
I Sverige visades filmen med än i dag svårsedda scener i närbild på övergrepp och mord på kvinnor och barn som utgjorde de flesta offren, under lång tid. Det var en film som väckte nya insikter i Amerikas historia. Regissören Ralph Nelson hade gjort sig känd för flera filmer med antirasistiska budskap och var den första som tog med svarta skådespelare i huvudroller, ändå hickar man kanske till när man konstaterar att ursprungsbefolkningen här spelas av mexikaner, ett av de fenomen inom show business som Buffy Saint-Marie kallade ”extension of entrepreneurial colonialism’’.
Buffy Saint-Marie älskar sitt land
Buffy Saint-Maries musik är en hyllning till kontinenten hon vuxit upp på, och hon skriver på sin hemsida om sin sång “Soldier Blue”: ”Liksom att det är en skillnad mellan kärlek och våldtäkt, finns det olika skillnader i att betrakta sitt land. Soldier Blue handlar inte om att älska den nationella staten. Den handlar om kärlek till naturen som alla folkslag och stammar relaterar till som det heligas barn.”
This is my country
And I sprang from her
And I’m learning how to count upon her
Tall trees and the corn is high country
I guess I love her
And I’m learning how to take care of her
When the news stories get me down
I take a drink of freedom to think of
North America from toe to crown
It’s never long before
I know just why I belong here
Soldier Blue, Soldier Blue
Can’t you see that there’s another way to love her
SVT Play visar den sevärda dokumentären Buffy Sainte-Maire: Carry it on, som berättar om hennes liv och musikkarriär.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.