Tillsammans 99 är en nostalgitripp för både biopubliken och de gamla kollektivkompisarna från förr. Det är nog ingen överdrift att säga att Lukas Moodyssons uppföljning till sin 20 år gamla succé är hett efterlängtad. Historien utvecklar sig inte helt förutsägbart, och det är en njutning att följa med på resan även om den är nästan lika mörk som sin föregångare.
Lukas Moodyssons kollektivfilm Tillsammans 99 förhåller sig på samma sätt som Gudfadern 2 till sin första del: plötsligt inser man att den där filmen som har känts så mysig med en försonande känsla av en annan, mytisk tid, och underbart genomförd rekvisita att vila ögonen på, faktiskt var bra mörk.
Den 23 år gamla nostalgitrippen Tillsammans innehöll kvinnomisshandel, utanförskap, alkoholmissbruk, svek och gränsöverskridanden mot barn. Väldigt ensamma och övergivna barn som var utsatta både hemma och i skolan.
Drömmen om storfamiljen
Nu är det 1999 och kollektivet har sedan länge krympt ner till att bestå av sina två mesta entusiaster, som fortfarande håller stormöten varje vecka. Göran och Klasse hankar sig fram på lärarvikariat och en liten produktion av konsthantverk i en villaförort, och drömmer om forna storfamiljsdagar.
Göran drömmer också lite extra om Lena som var hans flickvän då, och Klasse har aldrig glömt Lasse som han förförde och länge hade ett hemligt förhållande med.
Sagt och gjort, Klasse tar Görans födelsedag som förevändning för att bjuda in de gamla kollektivmedlemmarna till fest. Dessa kommer nu resande från när och fjärran, vuxna och stadgade. Välfriserade men snabba på att plocka upp sina gamla roller.
Det är gastkramande att följa hur Moodysson mejslar fram de olika strategierna för att hålla sig åtminstone tillfälligt med näsan ovanför vattenytan, här finns fobier och den plötsliga tröttheten, den gränslösa flirten och ett akut överskylande av dålig stämning, och här finns sanningssägaren som inte slutar prata förrän han får en smäll och blir nerbrottad på golvet. De unga gränslösa har blivit medelålders men allt utom tråkiga.
Lukas Moodysson fördjupar sin intrig, sina protagonisters längtan efter gemenskap och kamp för att hålla tillgodo med de som råkar finnas till hands att skapa samhörighet med.
Världen är full av konstiga typer; självgoda figurer som friserar verkligheten, är rädda, tråkiga, otvättade, svekfulla eller allmänt stökiga typer som ljuger för sig själva och andra.
Ska vi välja att försöka möta dem eller leva i ensamhet? Göran tar de kollektiva idéerna och sin humanism till höjder som är lätta att förlöjliga. Han vill göra alla till lags och tar en del stryk men är kanske den som i vinner i längden, inte mycket biter på honom när han slingrar sig mellan å ena sidan och å den andra. Han är för alltid klippan, kanske lite tråkig men så stadig och skön att luta sig mot.
En film som man inte förväntat sig
I kollektivet Tillsammans samlades de omaka figurerna i sitt stora gamla trähus med vinklar och vrår och nya små rum och prång, och 20 år senare har de blivit lite tilltufsade av ett vuxenliv fullt av fyrkantiga staket, som hann ikapp till slut. Men de har också slipats av lite grann och möter det kantiga med mer förståelse och förlåtelse.
Tillsammans 99 är väldigt mycket en film som man inte direkt hade väntat sig, de mörka stråken har djupnat för vissa, andra som var barn den gången har vuxit upp och släppt det som gjorde ont då.
Kanske var det till och med kollektivet det som räddade just den ungen från att gå under. Moodysson vänder på historien och gör den absolut levande och långt mycket närmare det verklighetstrogna. Tillsammans blir de båda filmerna två ganska olika, men mycket nära kompisar.
