Gräsrotskampanjer mot lokala fängelsebyggen, praktiska solidaritetsprojekt, breda allianser med andra rörelser, konst och kultur, juridiskt stödarbete. Det är några framgångsrika strategier mot det växande fängelsesystemet. Daniel Lindvall har läst inte mindre än tre nya böcker som beskriver kamp i Nordamerika, men kan ge hopp även i det tysta Sverige.
Från dagens svenska perspektiv känns slutet på världen lättare att föreställa sig än ett samhälle utan fängelser. Samtliga partier från postnazister till sossar (vet någon vad Vänsterpartiet tycker om någonting alls nuförtiden?) bjuder över varandra när det gäller löften att låsa in fler och yngre människor längre tid i fängelse, företrädesvis unga pojkar ur förortens rasifierade arbetarklass.
Får de som de vill befinner vi oss kanske i inledningsskedet av en utveckling liknande den som tog fart i USA under Ronald Reagans presidentskap på 1980-talet. Då ackompanjerades kraftiga nedskärningar i välfärden av en fängelseboom som resulterade i en femdubbling av antalet inlåsta amerikaner.
Fängelseboomen en motor för klassklyftor
Självfallet drabbades den fattigaste arbetarklassen hårdast och allra värst unga afroamerikanska män. Så många svarta amerikaner dömdes till fängelse, och förlorade därmed också i allmänhet sin rösträtt, att fängelseboomen kommit att omtalas som ett nytt Jim Crow-system. Jim Crow var den rasistiska karikatyr som gav namn åt det nätverk av lagar som började instiftas i slutet av 1800-talet, efter inbördeskriget, för att upprätthålla rassegregeringen.
Knappt någon vågar i dag ens framhålla att vi behöver färre, inte fler, fängelser.
För att föra in lite realism i den ofta faktabefriade svenska debatten kan man här påpeka att USA fortfarande har ganska exakt tio gånger fler dödsskjutningar räknat per invånare än Sverige, även i dessa dagar av svenska gängkrig.
Den amerikanska fängelseboomen föddes initialt ur den nyliberala politikens växande klyftor – både mellan klasser och mellan rasifierade och icke-rasifierade invånare. Därefter blev den på egen hand en kraft som ytterligare fördjupade dessa klyftor. Att dubblerade straff för ”gängrelaterade” brott skulle få en annan effekt i Sverige är osannolikt. Och slopandet av den så kallade ungdomsrabatten, genomförd helt i strid med vad forskningen vet om hjärnans utveckling, lär spä på samma utveckling.
Men även om många förstår detta, är det organiserade motståndet svagt. Den svenska rörelsen för att avskaffa fängelser dog ut på 1980-talet och knappt någon vågar i dag ens framhålla att vi behöver färre, inte fler, fängelser. Eller säga självklarheter som att det, när ett barn skjuter ett annat barn, finns offer på båda sidor av mynningen.
”Men våldtäktsmännen då?”
Blickar vi över Atlanten förhåller det sig lite annorlunda; här finns en ung, brokig, växande anti-fängelserörelse som sällat sig till ännu aktiva veteraner som Angela Davis och Ruth Wilson Gilmore. Denna rörelse kan vi lära känna i inte mindre än tre nya böcker utgivna av brittiska vänsterförlaget Verso.
I Free Them All: A Feminist Call to Abolish the Prison anlägger Gwenola Ricordeau som titeln säger ett feministiskt perspektiv. Ricordeau, som är född i Frankrike men nu undervisar i straffrätt vid California State University, vänder sig både mot de feminister som kräver strängare straff för kvinnovåld och mot hur dessa används som ett slagträ för att driva igenom allmänt hårdare lagar.
Den fråga Ricordeau ständigt möts med – ”Men våldtäktsmännen då?” – bemöter hon med en motfråga: ”Hur tycker du man handskats med de fall av sexuellt våld som drabbat någon du känner?”. Ricordeaus egen slutsats är att rättssystemet inte fungerar. En överväldigande majoritet av alla förövare kommer undan och de som faktiskt döms är nästan uteslutande arbetarklassmän. Inte för att dessa är våldsammare av naturen, utan för att arbetarklasskvinnor har sämre ekonomiska möjligheter att lämna toxiska relationer och därför tvingas stå ut med mer långtgående våld. Att spendera resurser på välfärd och bostäder i stället för på fängelser skulle därför göra mer nytta.
En usel form av pedagogik
Ricordeau avfärdar också de tre funktioner som anses rättfärdiga straffsystemet: avskräckning, vedergällning och rehabilitering. Fängelse avskräcker främst dem som löper minst risk att hamna där. Vedergällningen individualiserar en skuldfråga som alltid är mer komplex. Därigenom fråntas samhället en möjlighet till förändring som andra, kollektiva former av konfliktlösning kunde lett till, samtidigt som de värsta brotten, i moralisk om inte juridisk mening, hamnar i skymundan: ”miljöförstöringen, kapitalismens, rasismens och patriarkatets brott”. Ricordeau efterlyser en ordning där social rättvisa väger tyngre än straffrätten.
Slutligen framhåller Ricordeau att straff är en usel form av pedagogik. Hon återkommer också, liksom författarna till de andra två böckerna, till det absurda i den ”inlåsningshumanism” som alltmer kommit att användas som försvar för fängelsesystemets expansion i USA, tanken att människor här kan få tillgång till det stöd de saknat på utsidan: fysisk och psykiatrisk vård, bostad, mat, stabilitet, sysselsättning, utbildning.
Ett ekonomiskt system som inte har råd att tillfredsställa människors grundläggande sociala rättigheter på utsidan, men kan lägga pengar på att bygga allt fler fängelser, är naturligtvis sjukt i grunden. En viktig strategi, som återkommer i alla tre böckerna, är följaktligen att bekämpa ny- och utbyggandet av fängelser och kräva att resurserna omfördelas till välfärd utanför murarna.
Varken Ricordeau eller någon av de andra författarna faller i fällan att försöka besvara den uppenbara halmgubbe-frågan: vad skulle hända om vi öppnade alla fängelseportar i morgon? Något sådant finns ju i alla fall inte på kartan. Av nödvändighet är detta ett långsiktigt arbete, som kräver att samhället utanför murarna stöps om på ett sådant sätt att fängelser, med Angela Davis ord, blir ”föråldrade”.
Varken Ricordeau eller någon av de andra författarna faller i fällan att försöka besvara den uppenbara halmgubbe-frågan: vad skulle hända om vi öppnade alla fängelseportar i morgon?
Att avskaffandet av fängelser handlar lika mycket, eller mer, om att bygga upp än att riva ner, poängteras också av Rachel Herzing och Justin Piché i How to Abolish Prisons: Lessons from the Movement Against Imprisonment. Det är ”en process, inte en destination”. De påpekar också behovet av att förändra oss själva, av att ”avskaffa” den önskan att ”bura in” och ”straffa” som ligger djupt inlärd i oss alla.
Organisation och strategi
Om Ricordeaus bok är övergripande och teoretisk, fokuserar de andra två böckerna mer på rörelsen sådan den är, med dess myriader av lokala kamper, organisationer och ståndpunkter. I How to Abolish Prisons drar Herzing och Piché strategiska lärdomar ur de faktiska framgångar som uppnåtts.
Det kan handla om att ha lyckats stoppa ett fängelsebygge och tvinga fram omfördelning av resurser till vård på utsidan i stället. Eller att ha lyckats bygga upp en livskraftig solidaritetsorganisation, exempelvis kanadensiska Bar None, som erbjuder skjuts till billösa anhöriga som ska besöka fångar på fängelser som ofta är belägna långt bortom allfarvägarna. Samtidigt får då Bar Nones volontärer möjlighet att diskutera fängelser med de som berörs allra mest av dem.
De fem vanligaste formerna av aktivism är, enligt Herzing och Piché, gräsrotskampanjer för att stoppa lokala fängelsebyggen, solidaritetskampanjer (som Bar None), konst och kulturarbete (viktigt inte minst för att utmana invanda tankemönster), juridiskt stödarbete och lobbyistkampanjer riktade mot politiska beslutsfattare.
Till de framgångsrika strategier författarna framhåller hör förmågan att skapa breda allianser med andra rörelser. Det kan röra sig om allt från Black Lives Matter, som gav rörelsen en rejäl skjuts, till mer eller mindre oheliga lokala allianser med republikaner som inte vill betala mer i skatt för ett nytt fängelse eller bara närboende som inte vill få sin natur förstörd av ett fult byggnadskomplex.
De betonar också vikten av att utföra någon form av påtagligt arbete, som Bar Nones skjutsservice, utöver långsiktigt opinionsbildande, för att uppleva tillfredsställelsen i att få något uträttat när de slutliga målen känns ouppnåeligt långt borta. Dessutom är det viktigt att ha också små uppgifter för nya aktivister eller de som inte orkar med större insatser.
Från industriarbetare till fängelsevakter
Antologin The Jail is Everywhere: Fighting the New Geography of Mass Incarceration (redigerad av Jack Norton, Lydia Pelot-Hobbs och Judah Schept), tar upp ett relativt nytt fenomen, den ökade betydelsen av lokala fängelser (county jails) i förhållande till delstatliga och federala fängelser (prisons). Lokala fängelser fungerar både som häkten och som fängelser för fångar dömda till kortare straff eller som anses ofarliga.
Den hotande svenska fängelseboomen har naturligtvis inte uppstått ur intet. Den är del av den sedan länge pågående auktoritära trenden i de så kallade liberala demokratierna: inskränkt yttrandefrihet, kriminalisering av protester, nedmontering av arbetsrätten, terrorstämpling av frihetsrörelser, militär upprustning och social nedrustning.
De statliga myndigheterna tjänar pengar på att utlokalisera fångar till de billigare lokala fängelserna, medan utbyggnaden av dessa presenteras som en ny tillväxtmodell för avindustrialiserade rurala regioner. Dessa fängelser fylls också på av den omtalade opioidepidemin som följt på nedläggningen av gruvor och fabriker, och dessutom av immigranter som låses in i väntan på beslut om uppehållstillstånd eller utvisning.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.