Att förhålla sig till övergrepp på hela folkgrupper är en närmast omöjlig uppgift. Men några som försökt och gör ett bra jobb att ta emot svåra känslor är Bernt Hermele och Cato Lein, aktuella med en ny bok, samt Dror Feiler som nyligen var aktuell med utställning.
Rättigheten till en plats kan motiveras av bland annat historisk tillhörighet, ett argument som sitter djupt, och kanske är en tryggande känsla av att att komma hem. Men var tar tryggheten vägen när den enas känsla av hemkonst blir den andres fasa?
Konstruktionen av staten Israel har följts av en brutal kolonisation av Palestina, med kränkningar och apartheid. För den som står utanför kan det kännas förmätet att döma, så förmätet att man kanske inte ens vågar lyssna på de direkt berörda. Men en som verkligen lyssnar är journalisten och författaren Bernt Hermele.
Nakba – som inte tar slut
2019 inledde han en poddomgång med namnet Nakban, där han intervjuar palestinska vittnen till fördrivningen vid staten Israels grundande 1948. Den direkta fördrivningen som den israeliska armén genomförde handlade om 750 000 palestinier, varav 12 000 mördades. Processen Nakba fortsätter i praktiken än i dag och i minnet bland de många som fortfarande lever i enorma flyktingläger, som blivit permanenta.
Fram till i mars i år har Bernt Hermele publicerat 72 program med en eller ett par palestinier per avsnitt, som berättar om hur fördrivningen aldrig gått ur minnet och kroppen.
I Arbetarens intervju från 2021 säger Bernt Hermele att han länge varit intresserad av Nakban och att han velat lära sig mer. Den attityden är kanske vad som gör hans framgång – att han visar att han vill lära sig. Han berättar också hur det kan knastra till när de intervjuade inser att intervjuaren är jude – ”Men då får man reda ut det”, säger han, och den som tagit del av hans intervjuteknik tror honom om att kunna mötas i detta.
Boken Nakba kom ut i somras, med bilder av Cato Lein. På Ordfronts hemsida finns ett poddavsnitt där förläggaren Pelle Andersson samtalar med Bernt Hermele och Cato Lein om konsten att tala med människor om trauma, och om ”minnet som motståndshandling”.
För den som inte förlorat sin plats på jorden kan det kännas arrogant att tala om mentala platser som poddar eller böcker. Men ett sätt att mötas och lära är förstås att lyssna.
Skildrat Förintelseöverlevare
2016 kom Hermeles bok Judejävel ut, om hur författarens egna rötter och personliga bakgrund i Sverige så småningom tvingade honom till att börja forska och lyssna inför ett eget ställningstagande i frågan om den israeliska statens uppbyggnad och agerande gentemot palestinierna och deras samhällen. Det är uppenbart att han skaffat sig en ordentlig grund att stå på i sina projekt kring överlevare, fördrivna och vittnen.
Hermeles poddserie Överlevarna tar sig tid att lyssna till judiska Förinteleöverlevare och generationerna som kommer efter. De intervjuade kan vara gamla med fragmentariska och smärtsamma minnen, men Hermele lyssnar fint fram dem i ofattbara 213 avsnitt utan att pressa. Han tar tillvara på ett oerhört material.
Efter Överlevarna – som inte är ett avslutat projekt – kom boken med intervjuerna, Överlevarna: Röster från Förintelsen, med foto av Cato Lein (Ordfront, 2020).
Dror Feilers sorgsna klanger
Också Dror Feiler, som just avslutat sin utställning kring Israel-Palestina-traumat, lyckas sätta en form för pågående fasa och chock.
I smärta och kaos vill många hitta ett plats att lägga sin sorg, lindra förvirringen och låta chocken landa någonstans för en stund. En sådan plats var musikern, konstnären, aktivisten och Israelkritikern Dror Feilers utställning Att tända en sten som öppnade den 7 oktober, jämt 50 år efter oktoberkriget och hans egen flytt från Israel. Det blev också samma dag som Hamas inledde sin attack med mord och gisslantagande av civila och små barn, följt av Israels brutala svar som klassas som krigsbrott som inte tycks se något slut.
Utställningen på den gamla elcentralen Kummelholmen i Stockholm berörde, som Feilers verk ofta gör, situationen i området och de övergrepp och förtryck som ständigt pågår. Denna gång konstaterade han tacksamt de ovanligt många besökarna. Den som besökte Kummelholmen på finnissagen, där Feiler framförde sina ganska sorgsna klanger, kunde konstatera att stämningen var fylld av smärta, men också tacksamhet över en plats där man kunde samlas och låta tankar och känslor husera en stund.
Här fanns hans samlade klockor, projektioner av näktergalar och gamla ombyggda speldosor och skivspelare, men också en samling bland det mest klassiska bland människor i påtvingad diasporan: husnycklarna, formade som en ljuskrona – men utan något ljus.
Flera verk väckte förundran och nya sätt att se, som en stor karta av den ”palestinska arkipelagen”, där de utspridda palestinska områdena blir tydliggjorda genom att allt det andra (israeliska annekteringar) markerats som om det vore vatten.