Stat och civilsamhälle kraftsamlar mot företagsfusket, men de drabbade arbetarna jagas fortfarande med blåslampa. Idag är det vanligare att arbetslivskriminella företagare hotar sina anställda med myndigheterna än tvärtom.
Måndagen den trettonde november var det nästan fullsatt i en föreläsningssal i Polishuset. Fler än ett hundra inbjudna deltagare hade samlats för att lyssna till beskrivningar av det myndighetsgemensamma arbetet mot arbetslivskriminalitet.
Här satt representanter för nio myndigheter, för regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet, för flera fackförbund och arbetsgivarorganisationer, för Akrimcenter och för de regionala koordinatorerna mot människohandel. Till och med SAC och Frälsningsarmén var inbjudna.
Det är onekligen ett dåligt betyg för arbetsmarknaden att företagare i Sverige bryter mot lagar och regler så till den milda grad att den här typen av kraftsamlingar behövs, men det är ingen nyhet för Arbetarens läsare. I stora delar av LO-yrkena har förtrycket av migrantarbetare blivit en ny norm.
Tillslag och utvisningar – men företagen kommer undan
Den fjortonde november öppnar ett av de regionala akrimcentren i Stockholm. Alla nio myndigheter sätter sig då under samma tak för att bättre samordna sitt arbete och göra det enklare att tipsa när migrantarbetare förtrycks. För oss i SAC:s migrantorganisering är det goda nyheter. Vi har just nu färska tips om 128 företag i länet som förtrycker migranter.
Myndigheternas arbete presenterades med konkreta exempel och detta blev som att vakna upp ur en önskedröm.
På plats i föreläsningssalen kände jag viss tillförsikt om att ja, detta kanske samhället kommer att fixa på sikt. Ute på myndigheter, fack och branschorganisationer finns det många engagerade eldsjälar som kämpar för en förändring. Koordinatorerna mot människohandel ger ett hängivet och effektivt intryck. Sedan kom intressentdagens dramatiska vändpunkt.
Myndigheternas arbete presenterades med konkreta exempel och detta blev som att vakna upp ur en önskedröm. En representant för Arbetsmiljöverket beskrev ett myndighetsgemensamt tillslag mot en restaurang.
Inne i restaurangen hade myndigheterna påträffat en arbetare som påstod sig vara från Italien. Man granskade då noga hans migrationsdokument och upptäckte att de var förfalskade. Arbetaren var inte alls från Italien utan från Albanien, ett icke EU-land. Mannen omhändertogs på plats och ställe, låstes in och inom en vecka var han utvisad från Sverige.
Detta framställdes som mycket positivt och flera i publiken nickade uppskattande. Man fick lite grann en obehaglig känsla av att ”alla ska med” i samtidens politiska strävan efter att ”alla ska ut”. Hur gick det då för den arbetslivskriminella restaurangen? Tja, eftersom mannen inte återfanns i personalliggaren blev det en låg bot för företaget och en anmälan om brott mot utlänningslagen.
Förtrycket ökar med utsattheten
Papperslösa saknar som bekant rätt att arbeta i Sverige. Att göra det ändå är ett brott mot utlänningslagen. Det är naturligtvis i sin ordning av att Migrationsverket och Gränspolisens arbetar för att upprätthålla den migrationslagstiftning som de folkvalda har beslutat om. Samtidigt vet alla som arbetar med migrantarbetare i Sverige att förtrycket ökar med utsattheten. Frågar ni mig så är detta själva grogrunden för arbetslivskriminaliteten.
Vanmakten hos hundratusentals arbetare (på grund av migrationslagstiftningens utformning och exkluderingen från den svenska modellen) skapar nästan all den exploatering som ryms inom definitionen akrim.
Det händer att cheferna själva anonymt kontaktar och tipsar myndigheterna om att det finns papperslösa på deras arbetsplatser.
Ju mer papperslösa behöver gömma sig, desto värre blir arbetslivskriminaliteten. När Gränspolisen krokar arm med Arbetsmiljöverket och plöjer genom arbetsmarknaden, riskerar problemen att förvärras.
Idag är det vanligare att arbetslivskriminella företagare hotar sina anställda med myndigheterna än tvärtom. Det händer att cheferna själva anonymt kontaktar och tipsar myndigheterna om att det finns papperslösa på deras arbetsplatser.
Varför? Jo för om den myndighetsgemensamma razzian griper och utvisar en albansk diskare i slutet av oktober så behöver företaget varken betala lön eller intjänad semesterersättning den tjugofemte november.
De tuffare tagen riskerar att öka tystnaden
Många företagare frias från brott mot utlänningslagen, se bara på städchefen i härvan kring statsministerns städerska. Med tanke på hur otroligt vanligt det är att arbetslivskriminella bolag har skulder på flera månadslöner till sina anställda, så kan en razzia från Gränspolisen vara en bra affär för skurkarna, särskilt om arbetarna har börjat protestera.
Tyvärr saknas det en viktig pusselbit i arbetet mot akrim. Eftersom denna kriminalitet är specifik – den sker just genom köpande och säljande av arbete – så måste det finnas mekanismer på plats för att försvara arbetarnas rättigheter.
Så länge detta saknas kommer de tuffare tagen att riskera att öka tystnaden och förvärra utsattheten. Ju mer arbetarnas passivitet ökar, ju större möjlighet ger det skurkarna att anpassa och organisera verksamheten till sin egen fördel.
Om arbetare skulle få incitament att anmäla sin egen exploatering (i stället för att som nu ha all anledning att gömma sig för Arbetsmiljöverket), då skulle akrimcenter få in tusentals handfasta tips.
Trots denna dystra prognos är det ändå imponerande att se vilket engagemang som finns för frågan. Mest lovande tycks Fastighetsanställdas förbunds projekt i Västsverige vara. Facket hjälper städare som blivit utsatta för exploatering, bland annat med att ordna jobb med schyssta villkor.
Även Skatteverkets arbete ger hopp. Skatteskulder har trots allt blivit slutet på många fuskande förtryckares karriär.
