År av statlig utförsäljning av det gemensamma har satt sina spår: Vinstdrivande skolor, bostäder och vårdcentraler och en arbetande befolkning som trängs allt längre ut från stadskärnorna. Hur hamnade vi här? Arbetaren har träffat den tyske professorn Margit Mayer som har dedikerat fyra årtionden till att forska om den nyliberala stadens utveckling och de sociala rörelser som motarbetat den.
Under 1980-talet inleddes ett politiskt och ekonomiskt skifte i och med att nyliberalismen fick fäste runt om i världen, en omdaning som fortsatt fram till vår tid och som i sin tur påverkat stadsbilden i grunden.
– I den nyliberala staden handlar det om att mobilisera befolkningen och städernas utrymme för att maximera vinst. Vinnarna på det här systemet är de kapitalistiska storbolagen som tjänar pengar på en majoritet av befolkningens bekostnad, säger Margit Mayer, som innan hon gick i pension var professor i statsvetenskap vid Freie Universität Berlin.
Den nyliberala politiken karaktäriseras av en avreglerad global marknadsekonomi följt av privatisering och nedmontering av välfärdsstaten – allt för att främja den ekonomiska tillväxten. Sakta men säkert började den statliga styrningen av städernas infrastruktur att avvecklas.
Många stadskärnor byggdes om och kom att alltmer domineras av en växande sektor för avancerade tjänster, samtidigt som stora delar av produktionen utlokaliserades till länder med billigare arbetskraft.
– Städerna polariseras rent socioekonomiskt, inkomstskillnaderna ökade och individen förväntades bli en entreprenör för sig själv, säger hon.
Nya aktörer äntrar städerna
I och med privatiseringsvågen etablerades internationella bolag i städerna. Tunnelbanesystem, energi, skolor och vårdinstitutioner såldes ut, samtidigt som stora fastighetsbolag fick fäste i innerstäderna.
– Utvecklingen har skapat gentrifierade, dyra områden, vilket tvingat delar av befolkningen att flytta längre ut från stadskärnorna, säger hon.
Utvecklingen har inte skett utan motstånd. Rätten till staden har blivit allt mer omdiskuterat bland aktivister och stadsbor som vill se ett icke-kommersiellt alternativ till den nyliberala storstaden.
– I samband med finanskrisen 2008 trodde många att det var slutet för nyliberalismen, men så blev det inte.
I stället räddades finanskrisen och bostadskrisen upp av staten genom stora lån, som i sin tur skuldsatte staten och indirekt befolkningen. Något som i förlängningen ledde till att regioner fick allt mindre pengar och tvingades sälja ut ännu mer.
– I Frankfurt privatiserades tunnelbanesystemet och nästan alla allmännyttiga bostäder i stadsdelen Kreuzberg i Berlin såldes till investeringsbolag – vilket resulterade i stora protester från befolkningen, säger Margit Mayer och tillägger:
– Även sjukvården såldes ut till hedgefonder som kontrollerar sjukvårdspersonalens arbete minutiöst. Allt för att kunna maximera vinsten. Något som både påverkat kvaliteten på sjukvården för patienterna, liksom arbetsmiljön för personalen.
Bostadskris och befolkningens oro
En av de största förändringarna för sociala rörelser under nyliberalismen är vem man kämpar mot. Det är inte längre de lokala politikerna, inte ens staten, utan de stora bolagen, menar Margit Mayer. En motståndare som ofta är baserad i ett annat land och är svår att få grepp om.
– Makten har förflyttats allt längre bort från folket, säger hon.
En undersökning om tyskarnas största oro, gjord av R+V Versicherung, ett av de största försäkringsbolagen i Tyskland, publicerad i oktober 2023, visar att befolkningens absolut största oro är kraftigt stigande levnadskostnader. På andra och tredje plats rankas rädslan för ökade bostadskostnader och att sociala förmåner ska försvinna.
En majoritet av tyskarna hyr sina bostäder, samtidigt råder en stor bostadsbrist i landet. Enligt en studie från Eduard Pestel Institute for Systems Research saknas omkring 700 000 bostäder. I slutet av 1980-talet hade Tyskland ungefär 4 miljoner sociala bostäder. 2020 var antalet nere på 1 miljon. Men behovet har inte minskat.
Infrastruktur som återförstatligas
Men det går att skönja en motgående trend i allt det här. Privatiseringsvågen av städernas infrastruktur har delvis börjat vända i en del städer. Berlin är ett exempel på dessa städer. Staden befinner sig inte längre i en finansiell kris och har lyckats köpa tillbaka delar av de samhällsfunktioner som sålts ut.
– Däremot har staden inte köpt tillbaka de allmännyttiga bostäder som såldes ut i början på 2000-talet, säger Margit och tillägger att även om delar av infrastrukturen återförstatligas, så är detta bara ett första steg mot demokratisering, och att förstatligande eller kommunaliseringar i sig inte nödvändigtvis betyder att marknadsstyrningen upphör.
I Berlin pågår en kampanj som kämpar för att kommunalisera alla bostadsbolag som äger mer än 30 000 lägenheter. Ett av dessa bolag är Deutsche Wohnen som 2013 köpte upp många av de bostäder som har privatiserats.
– Till hyresgästerna sa man att det här skulle bli bättre. Men i själva verket försämrades fastighetsunderhållet, reparationerna fördröjdes och hyrorna steg medan bolagen gick med vinst, säger Margit.
Kampen mot fastighetsbolaget Deutsche Wohnen
En tendens som även går att se bland svenska kommunala bostäder som sålts ut till privata bolag. Här har begreppet ”renovräkning” använts för att beskriva en metod dessa bolag använder sig av: omfattande renoveringar genomförs, sedan höjs hyrorna kraftigt. Resultatet blir att många hyresgäster tvingas flytta allt längre ut från städerna – vilket späder på gentrifieringen.
2012 började boende i Kreuzberg organisera sig, dörr för dörr, mot de vinstdrivande bostadsbolagen, framför allt mot Deutsche Wohnen.
I området bor många turkiska gästarbetare, varav några byggde upp en ”Gecekondus” i protest. En form av informell bosättning, utan tillstånd, som är vanlig i turkiska storstäder: snabbt byggda av invånare som inte har råd med etablerade bostäder.
– I Berlin blev det en bas för organiseringen, säger Margit Mayer.
Deutsche Wohnen är ett aktieägt bolag. En annan metod som aktivisterna använde sig av var att de köpte aktier så att de kunde gå på bolagsmöten, berättar Margit.
Bostadsorganiseringen mot Deutsche Wohnen spreds till andra, liknande fastighetsbolag. Ett av dessa är Vonovia, som även äger fastigheter i Sverige och är ett av de bolag som ville dubbelhöja hyran i Malmö i år.
Lyckad bostadsorganisering
Ett av målen var att skapa opinion mot bolagen. Sakta men säkert spreds allt mer kritik mot bolagens förehavanden medialt. Detta drog till sig Berlinpolitikernas uppmärksamhet och aktivisterna började organisera sig för en lokal folkomröstning om införandet av ett hyrestak.
– Hyresgästerna fick igenom hyrestaket, men det löste inte alla problem.
För tre år sedan, 2020, beslutade sig bostadsaktivisterna sig för att försöka få igenom en folkomröstning i hela Berlin för att expropriera Deutsche Wohnen och andra fastighetsbolag som äger mer än 30 000 lägenheter.
– Det var en radikal idé, och många trodde inte att de skulle ha någon chans. Men de började samla in signaturer för en ny folkomröstning, berättar hon.
Tillslut fick de ihop fler signaturer än nödvändigt, vilket resulterade i en folkomröstning där majoriteten röstade för kommunalisering. Folkomröstningen var däremot inte bindande, utan mer av en rekommendation till senaten som fattar det slutgiltiga beslutet.
– Det intressanta med organiseringen var att folk som har väldigt olika politiska ideologier gick samman. Det kunde vara konservativa väljare som samarbetade med vänsteraktivister. Men de bestämde sig för att lägga de politiska skiljelinjerna åt sidan och enades om två mål: lägre hyra och ingen rasism. Många kom under årens gång att ändra sin politiska uppfattning, tack vare det här samarbetet, säger hon.
Hur man vänder den nyliberala utvecklingen
I dag finns det en uppsjö av urbana kampanjer runt om i Tyskland, som arbetar för en kommunalisering av samhällsnyttig infrastruktur, bland annat av sjukhus i Hamburg och av energibolaget RWE.
– Alla dessa hämtar inspiration från kampanjen mot Deutsche Wohnen, eftersom det var den första gången en majoritet av befolkningen bakom en kommunalisering, berättar hon.
Bostadskrisen i Tyskland är ett exempel på hur den nyliberala stadsutvecklingen resulterat i att stat och regering misslyckas med att hjälpa befolkningen, menar Margit Mayer.
– Vad det här egentligen handlar om är en maktförskjutning till storbolag vilket lett till en erodering av statens makt i takt med att de blivit allt mer beroende av kapital från dessa bolag. Detta har i sin tur minskat kapaciteten för statligt agerande.
Hur skulle dina drömmars stad se ut?
– Kanske så som Exarcheia, en stadsdel i Aten, var förut, innan stadsdelen påtvingades privatiseringar och gentrifiering. Då var Exarcheia som en urban, frihetlig enklav som inkorporerat naturen. Där fanns ett stort utbud av självorganiserande, kollektiva platser och lösningar. För mig är det viktigt att det både finns sociala rättigheter, samtidigt som det finns stora friheter för individen, säger hon.
Hur tror du att vi kan vända den nyliberala utvecklingen?
– I takt med att vänstern har försvagats runt om i världen tror jag att ett sätt kan vara att bygga nya, breda koalitioner när det kommer till specifika frågor, på samma sätt som Deutsche Wohnen-aktivisterna gjorde i början.
Hon menar att när ett samhälle är i kris, precis som hon menar att det nyliberala samhället är nu, med statsekonomier baserade på skulder och lånebubblor som när som helst kan spricka, samtidigt som vi befinner oss i ett klimatnödläge, så finns det två vägar att gå:
– Barbarism och krig eller socialism. Det är i princip det vi står inför nu, säger hon.
