”Ska framtidens arbetare verkligen förlita sig på välviljan från några superrika när det gäller deras välmående, snarare än på den kollektiva styrka som en fackförening ger?” SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn kommenterar Almegas debattartikel i DN där de skriver att det behövs en ”modernisering av strejkreglerna” i Sverige.
Almegas företrädare visar sig bekymrade över att det i dag inte finns några ”begränsningar i möjligheten att vidta sympatiåtgärder”. Det hotar den svenska modellen menar de. Varför? Ja, för att företagen i Sverige som tecknar kollektivavtal ”betalar dyrt för fredsplikt” och ”måste få ett bättre skydd”. Annars ”minskar viljan att teckna kollektivavtal”, något som kan ”påverka svenska företags konkurrenskraft och möjligheterna att behålla och skapa jobb i Sverige”.
Det är fascinerande att arbetsköparorganisationer fortfarande vågar påstå att det är fackens fel när folk blir av med sina jobb. Det är också fascinerande att de vågar uppmana till en ”modernisering av strejkreglerna” bara fyra år efter en ny lagstiftning trädde i kraft som inskränkte de dåvarande strejkreglerna massivt.
I dag är det inte lagligt att strejka i Sverige om man jobbar på en arbetsplats där ens fack har tecknat ett rådande kollektivavtal; det är inte lagligt med sympatiåtgärder om det inte gäller en lovlig strejk; det är inte lagligt med så kallade ”vilda strejker”, där arbetare strejkar utan att facket har varslat om strejk (så som lokförarna på Stockholms pendeltåg gjorde tidigare i år); dessutom är det så gott som omöjligt att genomföra så kallade ”politiska strejker” i Sverige, där fackföreningar tar ställning i samhällspolitiska frågor.
Almegas tolkning av den svenska modellen tycks utgå ifrån att det inte ska strejkas alls i Sverige. I den tolkningen innebär fackföreningarnas roll att skapa lugn och ro för arbetsköparna, inte att göra det som är bäst för arbetarna. Det är en karikatyr av den historiska fackföreningsrörelsen.
Argumentet att facken inte behövs i samma utsträckning som förr då dagens ”Internationella bolag med behov av viktig kompetens har inte usla villkor” är bisarr. Om villkoren hos dessa företag är så bra, varför är då deras ägare, från Jeff Bezos till Elon Musk, så militant antifackliga?
Ska framtidens arbetare verkligen förlita sig på välviljan från några superrika när det gäller deras välmående, snarare än på den kollektiva styrka som en fackförening ger? Om det är mer i linje med den svenska modellen än sympatiåtgärder för arbetare som – helt inom lagens ramar – har kämpat för ett kollektivavtal i mer än fem år (som i fallet Tesla), så blir det ett hån. Och det i ett land där man en gång i tiden var stolt över sin fackliga tradition.
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna
