Prisbelönta Anders Lustgarten är en av Storbritanniens mest spännande dramatiker just nu. Han är Sverigeaktuell med pjäsen Slaget som turnerar med Riksteatern. Hana Al-Khamri möter den tidigare Occupy-aktivisten som alltid har fångar i åtanke när han skriver sina pjäser.
Det var i början av 00-talet som den hyllade judisk-engelska dramatikern och snickaren Anders Lustgarten för första gången klev in på det ökända federala fängelset för dödsdömda, San Quentin, norr om San Fransisco. Anders Lustgarten var där ideellt, som lärare. I rummet väntade 500 dödsdömda fångar.
– Jag var inte rädd, säger Anders Lustgarten, med ett flin och berättar att han egentligen tycker att fångarna är smartare än studenterna på Oxford-universitetet som han beskriver som “mediokra och oinspirerade”.
Lustgarten har själv sin kandidatexamen från just Oxford, som han menar är en plats för den politisk härskande klassen och där studenterna ofta assimilerar sig i det globala kapitalistiska systemet utan att ifrågasätta det – medan fångarna, som bestraffas av systemet, förstår att det är ett för jävligt system och en orättvis värld vi lever i.
Anders Lustgarten är uppvuxen i Oxford med framgångsrika brittiska akademiska föräldrar. Men det är viktigt för honom att påpeka att hans farfar var en brevbärare och att det har haft inflytande på honom.
Hans intresse för teater föddes innanför fängelseväggarna. Dels i San Quentin-fängelset, en plats som förkommer i olika Hollywoodfilmer, så som filmen Den gröna milen (1999) och dels i Wandsworth-fängelset i Storbritannien där han under tre år arbetade som lärare i olika ämnen.
På San Quentin-fängelset valde han för sin första teaterkurs pjäsen En anarkists död av den italienska Nobelpristagaren Dario Fo. Pjäsen handlade om mordet på den italienska järnvägsarbetaren och anarkisten Giuseppe Pinelli.
– Det var en otrolig fin stämning i rummet när fångarna spelade karaktärerna i pjäsen. De diskuterade handlingen med engagemang. Deras samtal och deltagande kring pjäsen höjde deras självkänsla och känsla av ett egenvärde bortom kriminaliteten.
– Att arbeta i fängelset var väldigt formativt och tacksamt. Eftersom fångarna inte är konsumenter så var de öppna att interagera med en genuin konst som tar dem på allvar.
Mer än 20 år senare är Anders Lustgarten, enligt brittisk press, en av landets mest spännande prisbelönta dramatiker. Nu är han aktuellt med pjäsen The City and the Town, på svenska översatt av Anders Duus till Slaget som turnerar med Riksteatern i regi av Dritëro Kasapi.
Pjäsen handlar om två bröder som återförenas vid faderns begravning efter mer än tio år. Den ena, Magnus, stannade kvar i den gamla arbetarklassbyn med vänstervärderingar, som med tiden har blivit ett deprimerade postindustriellt samhälle. Den ansiktstatuerade Magnus är dessutom i dag en medlem i vitmakt-rörelsen.
Den andra brodern Ben, klädd i kavaj, har gjort en klassresa och är i pjäsens nutid, den liberala politiskt korrekta innerstadskillen.
Brödernas relation och dess komplexitet destabiliseras ytterligare av den svarta kvinnliga vännen Lindsy, som är brödernas gemensamma barndomsvän. Det intensiva slaget mellan de två bröderna handlar bland annat om de djupa klyftorna mellan centrum och periferi.
Anders Lustgarten menar att det var viktigt att har en rasifierad kvinnlig röst i pjäsen för att skaka av dynamiken bland de två vita killar samt att kasta ett tredje ljus på det.
– Den svarta kvinnliga Lindsy besitter andra erfarenheter och upplevelse som bröderna saknar. Dessutom kan hon påpeka hur blinda bröderna är för sina egna privilegier i samhället.
Anders Lustgarten menar att Lindsy är den som har mest integritet i berättelsen. Hon valde att stanna kvar i byn för att försöka göra platsen till en bättre plats. Medan den ena brodern flyttade till staden och den andra till fängelset, förklarar Lustgarten och fortsätter:
– I mainstreamteaterns värld är det ofta rösten från det liberala storstadsområdet som utmålas som hjälten – men för mig så är det viktigt att visa på att Ben, liksom många andra liberaler i dagens samhälle, är en del av problemet.
– Jag trodde länge att liberaler var medresenärer i den politiska kampen, sida vid sida med vänstern. Men jag insåg med tiden att de hatar vänstern och gör vad som helst för att hindra rättvisa fördelningar av resurser i samhället, säger Anders Lustgarten
– Magnus är en tragisk figur som i ett tidigare liv och tid skulle ha kunnat vara en fackföreningsledare, men nu har han hamnat på fel sida. Men vad gör den liberala Ben? Han avnjuter sina privilegier utan att ifrågasätta det nyliberala systemet som förtrycker de maktlösa, påpekar Lustgarten i rasande ton.
Lustgarten förklarar att han är bekymrad över alla de begåvade människor som flyttar till storstäderna och blir kapitalistiska entreprenörer, samtidigt som de postindustriella städer de kommer ifrån, faller isär.
Anders Lustgarten, som har en bakgrund som forskare och som 400-meterslöpare på elitnivå, arbetade i nästan tolv år inom den ideella sektorn, med frågor som rör mänskliga rättigheter och korruption. Han bevakade även kritiskt de internationella finansiella institutionerna som världsbanken och IMF.
Han var en av medgrundana till den anti-kapitalistiska Occupy-rörelsen i London, som hans pjäs If You Don’t Let Us Dream, We Won’t Let You Sleep bygger på. Pjäsen spelades på Royal Court Theatre Downstairs och vann det första Harold Pinter-priset för politiskt dramaförfattarskap.
Nu har Anders Lustgarten lämnat den ideella sektorn. Han tröttnade på att skriva biståndsrapporter som bara lästes av de anställda inom biståndvärlden.
Även aktivismen har fått vila. Anders Lustgarten tycker att aktivismen är gentrifierande och har ockuperats av medelklassen. Därför valde han i stället skrivandet, samt arbetet som snickare.
– Snickeriet är ett bra komplement till skrivandet, säger Anders Lustgarten och berättar att han blev inspirerad av den amerikanska författaren Arthur Miller som är en av hans favoritdramatiker.
– Arthur Miller sa att snickeriet lärt honom vikten att få pjäsdelar att passa ihop på det mest estetiska och det mest tillfredsställande sättet. Det är lika viktigt att vara mentalt fokuserad när man snickrar, som när man skapar en pjäs, om hjärnan drar iväg då blir allt fe.
Han tycker att det är konstnärernas plikt att höja den intellektuella och moraliska nivån hos folket genom bland annat konsten.
– Varje konstform som kräver att man har en doktorsexamen i den disciplinen eller kräver att man vet vad schauspielschule buchenau är för nåt – då är det inte konst utan en självrefererande skitsnack, säger han med en sarkastisk ton
Han är också upprörd över att dagens samhälle behandlar och reducerar konsten som ett innehåll och att vad som helst kan var ”content” som passivt ska konsumeras oavsett kvalitet, så länge innehållet kan tillfredsställa hjärnans dopaminreceptorer.
Det är antingen att skriva eller ansluta till en militär motståndsrörelse.
Anders Lustgarten
För honom ska konst få vara en plattform för att väcka viktiga frågor kring samhället och hur vi ska kunna leva tillsammans i det.
– Tidigare hade teater en viktig roll på landsbygden och runt fabriken – vid slutet av dagen efter det tunga arbetet, fanns teatern där för att mata hjärnan med samhällsanalys och reflektioner. Det är en förlust att denna sorts teater inte finns längre på landsbygden.
Anders Lustgarten är imponerad av Riksteaterns modell som turnerar runt om i landet och sörjer att denna modell saknas i Storbritannien. Hans tidigare pjäs Lampedusa om flyktingkrisen 2015, har spelats i mer än trettio länder, bland annat i Sverige på Kulturhuset Stadsteatern i ett samarbete med Riksteatern.
Jag frågar honom vad som gör att han orkar fortsätta skriva. Han svarar med en suck:
– För att jag har inga andra alternativ. Det är antingen att skriva eller ansluta till en militär motståndsrörelse, säger han med ett skratt.
Anders Lustgarten har alltid fångar i åtanke när han skriver sina pjäser.
– Jag undrar ofta hur fångarna skulle reagera på mina pjäser. Jag vill inte bidra till medelklassteater som ofta handlar om ett bekräftande av det egna jaget och den egna världsbilden. Därför hämtar jag inspiration från fängelset.
– Mitt uppdrag som dramatiker är att göra publiken obekväma. Jag vill aldrig göra pjäser som gör folk bekväma. Jag tror på vikten att återerövra folkets handlingskraft, som dagens politiska elit vill ta ifrån oss för att göra oss till passiva konsumenter.
