Förkortad arbetstid kan vinna val – och bli till verklig frihet om vi kämpar för den. Ett skarpt förslag om att förkorta arbetstiden skulle kunna skära igenom den kvävande högerdimman och öppna för en politisk debatt.
År 2030 kommer vi bara att arbeta femton timmar i veckan.
Det förutspådde ekonomen John Maynard Keynes på 1930-talet. Han grundade sin profetia på den tekniska utvecklingens hastighet. Med modern teknologi kunde allt färre människor göra allt mer på allt mindre tid. Den tidsbesparingen, tänkte Keynes, skulle hans barnbarnsbarn kunna omsätta i ledig tid.
Av den vanten blev det en tumme. Sexdagarsveckan blev en femdagarsvecka. Successivt förlängdes också semestern.
Men sedan tog det stopp.
Så här i backspegeln framstår lagstadgandet av fyrtiotimmarsveckan 1973 och femveckorssemestern 1978 som två av de sista verkliga frihetsreformerna i Sverige.
Efter det kom 1980-talets nyliberala offensiv. Högern och kapitalet rev det samförståndskontrakt man ingått med socialdemokratin och som handlade om att lämna näringslivet i privata händer samtidigt som produktivitetsökningarna skulle växlas in i form av högre löner och utbyggd välfärd.
I stället för att förverkliga Keynes dröm föresatte sig högern att göra Sverige till det land vi har i dag: en maskin där allt fler bränner ut sig för att ett litet fåtal ska kunna bli ohemult rika.
Klyftan mellan den fria tid vi skulle kunna ha och den fria tid vi faktiskt åtnjuter har aldrig varit större än i dag.
En objektiv minskning av friheten
Denna utveckling presenteras förstås som utvidgad frihet, men i praktiken representerar den motsatsen. Klyftan mellan den fria tid vi skulle kunna ha och den fria tid vi faktiskt åtnjuter har aldrig varit större än i dag.
När vi summerar de senaste fyrtio årens politik måste vi därför inte bara räkna in den skenande ojämlikheten och de växande ekonomiska orättvisorna. Vi måste också lägga till en objektiv minskning av friheten.
Att socialdemokratins ledning också har medverkat i denna utveckling är förstås en skam. Men kanske finns det också några ljusglimtar i mörkret.
I sitt trevande efter att återta det politiska initiativet har Socialdemokraterna under den senaste tiden försökt producera en serie samhällsanalyser som grund för en ny politik. Flera av dessa förslag har – med rätta – fått kritik för att de kopierar auktoritära högeråtgärder. Sådana förslag är valförlorare: De väljare som går i gång på att sparka neråt kommer ända alltid att få mer av sin älsklingsdrog hos Tidöpartierna.
Bland de förslag som cirkulerar inom socialdemokratin finns emellertid också en potentiell valvinnare, nämligen just frågan om arbetstidsförkortning. I arbetstidsgruppen, ledd av Annika Strandhäll, tror man att frågan kommer att ingå i ett reformpaket som ska presenteras i vår.
Viktigast av allt är att arbetstidsfrågan pekar bortom kapitalismens mystifierande uppdelning av ekonomi och politik. Den visar oss att ekonomi inte handlar om objektiva nödvändigheter utan om mänskliga val.
Ett sådant förslag är förstås bara början. För att verkligen genomdriva en arbetstidsförkortning kommer det att krävas en hård kamp, framför allt en facklig sådan.
Samtidigt skulle det vara en framgång i sig att få upp frågan på den politiska dagordningen. Inte minst skulle det utgöra en pedagogisk vinst: Ett skarpt förslag om att förkorta arbetstiden skulle kunna skära igenom den kvävande högerdimman och öppna för en politisk debatt som kretsar kring andra värden än att slå världsrekordet i miljardärer per capita.
Arbetstidsfrågan är politisk
Viktigast av allt är att arbetstidsfrågan pekar bortom kapitalismens mystifierande uppdelning av ekonomi och politik. Den visar oss att ekonomi inte handlar om objektiva nödvändigheter utan om mänskliga val.
Ytterst finns här en insikt som Keynes själv var djupt övertygad om, nämligen att ”det ekonomiska problemet” – det vill säga kampen om hur vi ska använda våra knappa resurser – inte är ett permanent problem för mänskligheten.
Det verkliga problemet är politiskt. Det handlar om att mobilisera en tillräcklig kraft för att omvandla potentiell frihet till verklig frihet. Arbetstidsfrågans omedelbara värde ligger i att den riktar våra blickar mot just detta mål.