Striden om nyckelbiotopsinventeringen är en strid om information. Eller rättare sagt om att få slippa den. På den ideala marknaden råder perfekt information, men i verkligheten vill marknaden helst blunda. Skogsägarna säger: Vi lovar att skydda skogen – bara vi slipper veta var den skyddsvärda skogen finns.
Två adelsbröder kräver staten på miljonskadestånd, kunde Arbetaren berätta i veckan. Skogsstyrelsen har nämligen talat om för dem – och allmänheten – att det finns värdefull natur på deras mark. Detta genom de så kallade nyckelbiotopsinventeringar som skett sedan 90-talet, men som avslutades i samband med en överenskommelse i Janauriavtalet.
Sedan inventeringarna stoppades har rättsliga strider rasat om de haft lagstöd eller inte. På brödernas mark kom förvaltningsrätten fram till att lagstöd inte funnits för någon av de 24 nyckelbiotoperna som inventerats. Andra förvaltningsrätter har kommit fram till andra utslag i liknande mål. Avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen väntar.
Avverkningsförbud! Det hävdar adelsbröderna att en nyckelbiotopsmärkning innebär, och kräver därför skadestånd för den ekonomiska skada de menar att de lidit.
Problemet är bara att en nyckelbiotopsmärkning inte är något annat än information om naturens beskaffenhet på en plats. Det är inget förbud mot avverkning.
Det som försvårar avverkning och försäljning av virket är branschens egna standarder. De certifieringssystem som skogsägare och bolag använder sig av som garanterar att de inte avverkar och säljer skyddsvärd skog.
Om det här berättar Arbetarens granskande reporter Vendela Engström i fyra texter denna vecka. Det är vårt första läsarfinansierade gräv och det hade inte blivit verklighet utan läsarnas stöd.
Information försvinner
Artikelserien visar hur informationsmörkret nu breder ut sig. I takt med att nyckolbiotopsinventeringen har ifrågasatts har informationen om var skyddsvärd natur finns försvunnit undan för undan. Mindre skogsägare har avregistrerat 212 nyckelbiotoper.
Det så kallade storskogsbruket, de stora skogsbolagen som sköter inventeringen själva, har de senaste åren tagit bort 10 000 nyckelbiotoper från Skogsstyrelsens karttjänster. Informationen är alltså inte längre tillgänglig för allmänheten.*
Och parallellt med detta har avverkningstakten ökat. Och därmed är miljömålet om levande skogar inte längre inom räckhåll, utvecklingen är negativ.
Skogsbranschen vill helst sköta om det här med naturvård utan inblandning från myndigheter och allmänhet, med hjälp av marknadslösningar, såsom de egna certifieringssystemen. Samtidigt får bolag som avverkar nyckelbiotoper behålla sin certifiering och branschen tar aktivt strid mot information om skyddsvärd skog. Branschens ambitioner känns helt enkelt inte särskilt trovärdiga.
Den heliga äganderätten
Det här handlar så klart också om äganderätten. Det sjuka i att så stor del av den svenska naturen ägs av privatpersoner och företag som helst av allt vill ha rätten att göra precis vad de vill med den. Utan kontroll, utan inblandning av allmänhet och myndigheter. Utan offentlig information om var höga naturvärden finns.
Hur kan vi tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs?
Den frågan ställde utredaren Charlotta Riberdahl under ett Almedalsseminarium 2016, vilket gjorde att hon fick kicken från utredningen om skogsvårdslagen av dåvarande landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.
Den privata äganderätten fick inte ifrågasättas, tyckte den socialdemokratiska ministern.
Skogsbranschen lägger mycket resurser på kampanjande för att privat ägande är bra för svenska skogar. Privat ägande är bra för skogen, skogsbruket som det ser ut i dag är bra för skogen.
Om det vore sant, hur kommer det sig att avverkningstakten av skyddsvärda skogar ökar? Att miljömålet om levande skogar hamnar allt längre och längre utom räckhåll?
Om det var sant, hur kommer det sig att de är så rädda för att göra information tillgänglig för allmänhet och myndigheter.