Boken Röd tro ger en fascinerande inblick i hur socialismen genom tiderna har skapat egna ritualer och fetischer, som inte så lite påminner om de religiösa. Samtidigt saknas det mesta som faller utanför det kristna västerlandet. Och en grundläggande förståelse av antisemitism.
När Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti grundades 1898 var det judiska fackförbundet Der Bund en av de tre grundande organisationerna. Organisationen spände över vad som då var Litauen, Polen och Ryssland, och var den mest drivande fackliga organisationen i den dåvarande östeuropeiska arbetarrörelsen. Det är inte konstigt – många av de framträdandet i dåtidens radikala rörelser var judar.
För det har Der Bund förärats ett par sidor i Stefan Arvidssons över 700 sidor långa bok Röd tro (Arkiv förlag 2023). Det är mycket mer än vad andra judiska socialistiska grupper fått. Och rör man sig utanför Europa och USA, eller för långt bort från kulturellt kristna kontexter, krymper utrymmet ännu mer. Låt oss återkomma till det.
Underhållande och fascinerande
Boken faller absolut inte på denna brist av bredd. Röd tro ger en fascinerande inblick i relationen mellan socialism och religion i framför allt kristna Europa från franska revolutionen och framåt. En av bokens stora styrkor är de breda definitionerna som används för att kunna fånga in den bredd och historia som bildats i spänningsfältet mellan de två fenomenen. ”Religion” definieras inte snävt som de centrala komponenterna i en gudstjänst, utan Arvidsson lyckas fånga in den bredd av kulturfenomen, rörelser, traditioner, språk och tankesätt som kan kallas religiösa – och många sätt socialister genom historien varit del av eller förhållit sig till dem.
Genom de två stora revolutionsperioderna, den franska och den ryska, fångas på ett ofta underhållande sätt hur de nya statsbildningarna vars ideologier bar drag av sekularism på olika sätt försökte återskapa religiös kultur men i sin nya sekulära och revolutionära kontext. I Frankrike bytte man ut bykors mot revolutionära ”frihetsträd”. Krucifix på väggarna fick bli byster av Marat eller andra martyrer (ja, det var så övertydligt). I Notre-Dame dansade ”Förnuftet” i form av en revolutionär kvinna i vad som absolut inte var en gudstjänst och hon skulle absolut inte likna Jesu mor.
På många sätt påminner den skumma jakten på en förlorad religion om Sverigedemokraterna.
På många sätt påminner den skumma jakten på en förlorad religion om Sverigedemokraterna. Det svenska folkkulturella föreningslivet vänder dem ryggen på grund av rasismen, så de bildar föreningen Gimle. Mattias Karlsson, helt utan storkukslugn, försöker se naturlig ut när han med stångstörtning och ringdans lajvar en kulturhistoria han bär lika övertygande som om det vore en hulakjol på en tikibar på Kungsholmen. Det påminner om en viss osäker men testosteronstinn yngling från Vallentuna som poserar på youtube med asatro på bruten engelska för att sälja mer av sina kosttillskott och styrketräningsnazism.
Religionen som överkomligt hinder
Arvidsson lyckas vidare presentera en så förmånlig bild av de tidiga frimurerirörelserna (och folkmureri) att till och med en anti-esoterisk tråkmåns som undertecknad blir imponerad och intresserad. Här blir en hel del av de tidiga frimurarlogerna en slags partistruktur innan partistrukturen. I en tid där man inte kunde organisera sig eller agitera för socialismen öppet tillät logerna att man gjorde det i det dolda. Den dolda kopplingen till socialismen förklarar också varför logerna så intimt förknippats med antisemitisk konspiracism.
Framme vid 1900-talsrevolutionerna lutar kontexten ofta tyngre åt ateism än bara sekularism. Bitvis är det flörtande, som när den ryska partiideologen Bogdanov säger att ”Kristus, om han verkligen existerat, otvetydigt var en proletär”. Bitvis är det som förnekande, vilket den tyska sossen Karl Kautsky fångar när han beskriver att ”reformationen är sålunda ingenting annat än det ideologiska uttrycket för djupgående förändringar på den europeiska yllemarknaden”.
Från Sverige rapporteras i februari 1847 hoppfullt till organisationen som senare blir Kommunisternas Förbund att ”Från Sverige har vi fått en ganska glädjande underrättelse. De kommunistiska idéerna där gör snabba framsteg, dock tycks de ännu vara något blandade med kristendomen, liksom det i början var också hos oss, men det kommer nog att ordna upp sig.” Här uppträder religionen som ett fullt överkomligt hinder.
Boken lyfts verkligen av diskussionen om socialistiska fenomen som religiösa arv. Det handlar till exempel om hur förstamajfirandet kan förstås som arvet av en religiös ritual. Hur fanorna i socialismen, gärna burna av veteraner, blir en slags religiös fetisch, ett föremål som markerar och helgar en plats eller ett demonstrationståg. Hur central martyrdöden är (på tal om tidigare nämnda Marat-byster). Giljotineringen som franska revolutionens offerrit. De ”röda substituten” till religionens övergångsritualer (namngivning, giftermål, begravning) som uppstod i Sovjet. Det här är just den typen av bred definition av religion som låter oss se samband och släktskap mellan religiösa och politiska rörelser.
Vad den torra materialismen saknar
Ständigt återkommer rörelsen till detta centrala problem: Om man kastar ut religionen saknas något. För rörelsen och särskilt för mobiliseringen behövs något högre och större än den torra historiematerialistiska ateismen. ”Oförnuftigt folk lyssnar inte på filosofer”, citerar Arvidsson 1800-talsakademikern Gustave Le Bon och låter honom förklara: ”De erbjuder folkmassan inget förutom argument, men den mänskliga själen kräver inget förutom hopp (…) Tack vare löftet om pånyttfödelse, tack vare hoppet som glimrar framför alla livets egendomslösa, håller socialismen på att bli en religiös tro snarare än doktrin.” Varje dröm om en bättre morgondag har sålunda en religiös färgning, sammanfattar Arvidsson.
Många av riterna blir förståeliga även på ett rationellt plan när vi ser till deras funktion. De messianska dragen behövs för att mobilisera massor. Utan massmobiliseringen fastnar socialismen lätt i ett slags fångarnas dilemma: det är ofta inte rationellt för individuella arbetare att organisera sig, om inte många andra gör det samtidigt. Utan de högre målen och idealen är det ofta rationellt rimligare för individen att bryta strejken eller att arbeta några extra timmar i stället för att lägga tiden på att organisera sig. Vid de allra flesta tidpunkter i historien har socialistisk organisering varit något man som bäst kunnat skörda frukterna av i en avlägsen framtid. Utan martyrdyrkan blir det omöjligt att strida mot en fiende som håller nere dig med dödliga vapen, för att priset är ens liv. Men martyrdyrkan lovar odödlighet, och messianismen lovar ett samhälle av bröd och frihet för alla.
Det här är nog kärnan av vad vi har att lära av boken. I stället för att bekämpa det religiösa, se det som ett alternativ till individualismen och plånboksröstandet. Få folk att inte fråga ”vilka skattesänkningar får jag?” utan ”vilken värld bygger vi tillsammans?”. Marxismen har en lång tradition av att reducera handlingskraft till historiska lagar, vilket knappast sporrar organisering.
Resten av världen saknas
Så boken i sig lider inte särskilt mycket av bristen på bredd. Men det är konstigt att inte diskutera spännvidden i vilka religioner och religiösa kulturarv boken handlar om, särskilt när den ger sken av att ha en så bred utgångspunkt. De rörelser som får plats utöver kristendom är de som växt fram som reaktion till västerländsk kristendom – västerländsk ateism, västerländsk nyandlighet och västerländskt frimureri.
Det vore ärligt av Arvidsson att förklara med vilka avgränsningar han skriver, och det skulle passa bra in i den inledning där han pedagogiskt förklarar sina begrepp och definitioner. Trots allt jag fått med mig saknar jag en diskussion om vilken roll religion och dess kulturella arv spelat i den muslimska världens vänsterrörelser eller befrielseteologins latinamerikanska centra, och vilken roll religion haft i antikoloniala rörelser. Och listan på vad som saknas kan göras längre.
Något måste sägas om stilen också. Fotnoterna är adekvat mängd för akademikerskriven text, men i styckena ryms också lättsamma vinkningar, utvikningar och referenser till konst och bilder. Det ges bra med bakgrundsinformation för den oinsatte. Arvidsson är inte rädd att driva egna teser emellanåt. Det kan ibland sporra till polemik – men det bidrar också till att texterna blir mer än nakna fakta och enkla slutledningar. Kombinationen av textens (allmän)bildande innehåll och intresseväckande stil gör den till exemplarisk fritidsläsning.
Saknad förståelse av antisemitism
Ett exempel på en taffligare utvikning är när Arvidsson försöker analysera socialismens relation till antisemitism. Han uppmanar oss att skilja på ”humanistiskt motiverad antijudiskhet” mot ”vad man uppfattar som reaktionära och omoraliska drag i den hebreiska Bibeln, den judiska traditionen och (delar av) kristendomen och, å andra sidan, en biologiskt och rasistiskt motiverad egentlig antisemitism”. Som om inte antisemitism format och formar samhällets bild av den hebreiska Bibeln och den judiska traditionen. Här hänvisar jag gärna till Hanna Liljefors avhandling i teologi ”Hebreiska bibeln debatterad” där hon går igenom antisemitiska diskurser i offentlig debatt om hebreiska bibeln i Sverige.
Frågan är överhuvudtaget hur många antisemiter det skulle finnas utan den svartmålande samhällsdiskursen. Är hat mot judar för att man upplever att judarna styr bankerna bakom kulisserna, eller koordinerar muslimsk massinvandring för att förstöra den ariska rasen, ”egentlig antisemitism”? Eller är det humanistiskt motiverad antisemitism utifrån vad man uppfattar som reaktionära och omoraliska drag? Det är en syn på antisemitism som ursäktar, och som brister så fort den synas i sömmarna.
När Arvidsson själv frågar om det egentligen är antijudiskt att ogilla den ”förhärskande konservatismen” inom judendomen – ”rabbinernas auktoritet, de orättvisa könsrollerna, kläderna som utstrålar allt annat än sinnlig livsglädje, inskränkta synsätt på en rad roliga moderna fenomen etcetera” måste jag läsa om stycket flera gånger för att förstå om Arvidsson redogör för just antisemitiska stereotyper, men så är inte fallet. Hans svar är att den vämjelsen är ”en humanists vämjelse”.
Inte blir det bättre för att han, utan att ge konkreta exempel, lyfter fram Rosa Luxemburg och frågar sig om någon så judisk verkligen kan vara antisemit (vilket det finns en gammal debatt om). Jag förstår inte ens hur det kan vara en fråga. Som om ingen kvinna förespråkat misogyna idéer. Som om ingen arbetare röstat på högern. Som om högern inte älskat att lyfta fram dessa alibin genom historien.
Blå tro då? Har Arvidsson inget att säga om det? Jodå. ”År 1955 bestäms att första maj ska vara helgad åt ”arbetaren S:t Josef”. På så sätt kan vi undgå, menar [Påven] Pius XII, att dagen kretsar runt ”split, hat och våld”. Man tackar.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.