Den 30 december skulle författaren och agitatorn Sara Lidman ha fyllt 100 år. Det går inte att objektivt överblicka ett 70-årigt författarskap och politiskt engagemang, men man har rätt att välja sitt eget fokus.
Just innan året tar slut skulle Sara Lidman ha fyllt 100 år. Född bara halvannan månad efter Stig Dagerman, men jag har aldrig hört att deras vägar korsades. Sara Lidman gjorde sin sensationella debut, med romanen Tjärdalen, 1953, då kämpade Dagerman med sina sista texter innan han tog sitt liv året efter. Hon avled ett halvsekel senare, i juni 2004, 80 år gammal.
Men beskrivningen av den offentliga Sara Lidman som 30-åring påminner om Stig Dagerman; i snygga kläder enligt tidens mode, han med ciggen i handen, med pojkaktigt lång och slarvig lugg och kritvit skjorta, hon med det röda läppstiftet, kjolen i utsvängd Dior-silhuett och den ikoniska svarta luggen.
Den Sara Lidman vi tänker på 70 år senare är en närmast asketisk kvinna, osminkad och med grått hår som ser ut att vara klippt med en fårsax. Vårdande sin kärva norrländska, ensam och med högsta arbetsmoral i sitt hus långt bort från stad och liv. Den som läst och följt Sara Lidman i artiklar och publicerade personliga texter, och dokumentärer (just nu flera på SVT Play), vet att hon också offrade en hel del för det verk hon satt sig före att lämna efter sig.
Beskrivningen av den unga debutanten med vippande kjol kommer ur Annelie Bränström-Öhmans bok I rött, svart och vitt. Sara Lidmans språkdräkter. Bilden känns först irrelevant för en författare, men ger en ny och viktig pusselbit.
Boken berättar om Sara Lidmans kunskap och fantastiska detaljbeskrivningar av kläder, deras historia och förmåga att bygga en berättelse. Hur textil, färg och snitt kan vara betydelsebärande för ett helt samhälle. Hur ett tyg kan eller ett plagg kan berätta om ett land långt borta där det är tillverkat, eller om hur tyget kan vara spunnet och vävt, tillskuret och ihopsytt, av en som älskar den som ska bära plagget. Det gör Anna-Stava för sin blivande man Didrik och lägger dessutom en droppe ”reningsblod” i fållen, ett konfliktfyllt tilltag för henne. Plötsligt öppnar sig ett nytt fönster rakt in i Sara Lidmans författarskap via just detta fokus.
Bränström-Öhman, som är kulturskribent och professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet och har skrivit flera böcker om Lidman, påpekar hur i Sara Lidmans fall orden text och textil blir ett tvillingpar.
Tillsammans med bildkonstnären Maria Sundström vecklar hon ut Lidmans verk och särskilt eposet Jernbanan, om hur järnvägsförbindelsen mellan Mellansverige och Norrland kom till och påverkade samhället den landade i, på ett helt nytt sätt. Lidman hade nog inte glömt hur det kändes att som debutant känna sig snygg i sin välsydda kjol bland frackarna på parnassen. Den sidan av henne fanns med i hennes berättelser, hur kläder kan vara viktiga för bäraren.
Kanske var det den politiska Sara Lidman som speglades i det flärdfria frisyrspretet, i byxor och tröja utan utsvävningar, likt en Mao-kostym. I början av 1980-talet i parkas (på svensk slang under 1960-talet kallad ”Koreaduffel”) i talarstolen – som en militär på resa mellan uppdragen.
Finns ens möjlighet att beskriva ett 50-årigt författarskap? Inför 100-årsdagen känns det nästan förpliktigande att vara någonting i stil med heltäckande. Men Sara Lidman hade så många ansikten och talanger, och hann under sitt långa liv ge röst och tid åt rättvisekamp i flera världsdelar, också klasskampen i Sverige bland gruvarbetare, städerskor och sömmerskor. Starkast var nog hennes långa engagemang mot apartheid i Sydafrika, och mot Vietnamkriget. Hon var också viktig i sitt ständiga synliggörande av kvinnor bland offren och som deltagare i antifascistiska rörelser runt om i världen.
Fakta: Fler böcker om Sara Lidman och hennes författarskap
Jordnära ordbrottningar. bygdeskildringar som modernistisk ordkonst hos Stina Aronson, Tage Aurell, Stig Dagerman och Sara Lidman (avhandling). Linus Ljungström, 2023.
“Skeendet på stället”. Röster och samtidigheter i tre verk av Sara Lidman. Anna Salomonsson, 2017.
Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975–1985. Annelie Bränström-Öhman, 2014.
Kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom Sara Lidman och den kärleksfulla blicken. Annelie Bränström-Öhman, 2008.
Sara Lidman – i liv och text. Birgitta Holm, 1998.
I Levtrådar. Ett och hundra år med Sara Lidman. Texter i urval av Harald Larsen, görs ett försök genom att låta brev, dagboksanteckningar, debattinlägg, artiklar och utkast flöda fram i en icke-kronologisk blandning. Som en gammal kista på vinden där allsköns minnessaker samlats genom åren. Jag tycker formen är tröttsam och svårintränglig. Här finns guldkorn och långa spännande sjok, men det tar lång tid att få de 366 textavsnitten att tala med varandra – än mindre med mig. Efter att ha spenderat en längre tid i boken är det fortfarande en något atonal kör som sjunger ur den. Men jag sugs tillbaka in i den gång på gång.
Den som vill lära känna Sara Lidman får alltså ge henne, och sig själv tid. Dessa två böcker är inte de första som getts ut om Sara Lidman men de är en bra början. Välj ditt fokus och börja där, kanske. Och sedan tillkommer förstås hela hennes eget författarskap.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.