”Lidandet må vara en oundviklig del av livet, men är också något som aktivt produceras av ett samhällssystem inriktat på koncentrationen av tillgångar i händerna på ett fåtal”. Shabane Barot om lidandet i Gaza och den ökade acceptansen för elände i det svenska samhället.
”Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande?” Så avslutar den norska poeten Gunvor Hofmo sin dikt ”Möte”, skriven år 1946.
Det är ett citat, hämtat ur ett brev skrivet av Hofmos stora kärlek Ruth Maier. Hofmo och Maier möttes nitton och tjugo år gamla i Oslo år 1940, där Maier befann sig som judisk-österrikisk flykting undan nazismen. Deras kärleksrelation varade i knappt två år, tills Maier blev arresterad av norsk polis och deporterad till Tyskland, därifrån vidare till Auschwitz.
Brevet till Hofmo blev det sista Maier skrev, ombord på det fartyg som förde henne bort från Norge, in i döden.
Förlusten av Ruth Maier blev den centrala händelsen i Gunvor Hofmos liv och ekar mellan raderna i boken Jag glömmer ingen, där ett urval av hennes poesi presenteras på svenska. I samband med utgivningen år 2019 hörde jag Maiers avskedmening om lidandet i en radiorecension och har tänkt på den sedan dess. Att låta sin sorg uppgå i en kollektiv erfarenhet som hon gör är på samma gång så resignerat och vackert.
Vård för att värna liv
Det kan rymmas så mycket lidande i ett liv och det finns ingen rättvisa i fördelningen av sorger mellan människor. Lidandet är både ett existentiellt grundvillkor och en produkt av hur vi organiserar våra samhällen och vad vi tillåter hända människor omkring oss.
Som vårdpersonal får man ofta frågan om det inte blir för tungt att vara omgiven av svår sjukdom och död. Men sjukvården är ett exempel på hur samhället har organiserat sig för att värna liv, för att i möjligaste mån motverka lidande. Grundtanken med ett system där vård ges efter behov är att utsträcka den hjälp som finns att få till alla som behöver den, oavsett omständigheter.
Det finns situationer där den hjälpen förblir otillräcklig men då kan man i bästa fall trösta sig med att allt som gick att göra gjordes. Poängen är inte att glorifiera vårt arbete – självklart finns det brister, fel begås, patienter kommer till skada och tillgången till vård är ojämlik. Men syftet är att motverka lidande på kollektiv nivå.
Lidandets samhällsorganisering
Den motsatta situationen, där lidande avsiktligt tillfogas andra, kan vi just nu följa i våra telefoner. Jag syftar förstås på kriget i Gaza, där dödsfallen nu räknas i tiotusental och de skadade är mångdubbelt flera. En kollega berättade för många år sedan för mig om sin bestörtning inför nyheterna om massakern i Srebrenica. Ansträngningarna för att bromsa in ett sjukdomsförlopp i hopp om att förlänga någons liv med ett par månader framstod som så futtiga inför uppgifterna om tusentals uppsåtligen slaktade människor.
Krig och förbrytelser har begåtts i årtusenden, men det betyder inte att de representerar ett mänskligt naturtillstånd. Både mördandet och kampen mot lidandet ryms inom det mänskliga handlandets spektrum och sociala, politiska och historiska omständigheter kan driva oss i vardera riktning.
Ökad svensk acceptans för lidande
Just nu framstår det svenska samhällets acceptans för andras lidande som oerhört hög: inte bara i relation till det som sker i Gaza och på Västbanken, utan på flera politikområden. Migrationspolitiken, den så kallade integrationspolitiken, arbetsmarknadspolitiken – tänk bara på hissolyckan i Sundbyberg den 11 december där flera arbetare, de flesta migranter, föll mot sin död.
En sådan händelse sanktioneras av ett samhällsystem där rätten av vistas i det här landet för en migrantarbetare vilar i arbetsköparens händer, där riskbedömningar och säkerhetssystem försvinner i leden av underleverantörer, där forskning om arbetsliv och hälsa avvecklas.
Lidandet må vara en oundviklig del av livet, men är också något som aktivt produceras av ett samhällssystem inriktat på koncentrationen av tillgångar i händerna på ett fåtal.
Att ett politiskt projekt som socialismen skulle kunna skapa lycka åt alla är en utopisk tanke (och en rad ur Internationalens refräng), men att det skulle gå att förändra förutsättningarna för uppfyllelsen av mänskliga behov och förverkligandet av det vi drömmer om för egen och andras del – lycka – är ingen naiv dröm.
