”Så länge vi saknar inflytande över de digitala nätverk som för människor samman kan vi glömma alla möjligheter att organisera en samlad respons mot de andra destruktiva krafter som hotar oss”, skriver Per-Anders Svärd.
Will it run Doom?
Den frågan engagerar dagligen en av internets charmigaste nischkulturer. Det handlar om datornördar och hobbyingenjörer som försöker köra det klassiska datorspelet Doom (utgivet 1993) på olika hushållsapparater och industrimaskiner.
Underhållande nog är svaret på frågan ofta ”ja”: It runs Doom!
Hittills har entusiasterna lyckats starta det gamla actionspelet på mängder av gamla miniräknare, digitalkameror och mp3-spelare – för att inte tala om de kylskåp, karaokemaskiner, bankomater, ultraljudsscanners och traktorer som visat sig fungera som (synnerligen klumpiga) spelkonsoller.
Anledningen till att man kan spela Doom på dessa maskiner är förstås att de är datoriserade. Datorerna i fråga är ofta begränsade i kapacitet, men de är ändå datorer – och som sådana kan de köra Doom.
Datorn – en universalmaskin
Grundpoängen här är att alla datorer fungerar enligt samma principer. Som teknikjournalisten och författaren Cory Doctorow påminner oss om i sin nya bok, The Internet Con: How to Seize the Means of Computation (Verso, 2023), har mänskligheten bara lärt sig att bygga en enda sorts dator. Och den sorten är en universalmaskin.
Det betyder att allt som en dator kan göra, kan alla andra datorer också göra (om de bara får tillräcklig tid på sig och har tillräckligt med minne). Datorer kännetecknas därtill av sin interoperabilitet, det vill säga att de kan använda varandras information.
Hela den digitala revolutionen bygger på den fantastiska mångsidighet som springer fram ur datorernas universalism och interoperabilitet.
Men denna flexibilitet skapar också konflikter. Det hör nämligen till saken att datortekniken radikalt sänker byteskostnaderna för oss som använder digitala produkter. Eftersom det alltid finns ett sätt att få en dator att köra andra datorers program är ingen av oss bunden att använda ett visst företags produkter eller tjänster.
Den friheten är en mardröm för ”Big Tech”. Teknikjättar som Amazon, Facebook, Microsoft och Google tjänar ju i grunden sina pengar på att höja våra byteskostnader och hålla oss inlåsta på deras egna plattformar.
Maktkoncentration i det digitala landskapet
Storföretagens kontroll över det digitala landskapet betyder inte bara att vi måste stå ut med Microsoft Office på jobbet, acceptera Googles övervakning och låta oss ”engageras” av fördummande budskap på sociala medier. Det betyder också att teknikjättarna aktivt förhindrar oss från att använda datorernas interoperabilitet till att skapa bättre lösningar och mer meningsfulla internetupplevelser.
Vi fråntas helt enkelt rätten att bestämma hur vi vill interagera med tekniken och med varandra. De besluten upplåts i stället till tekniksektorns makthavare.
Som Cory Doctorow påpekar möjliggörs denna maktkoncentration delvis av myten om teknikbranschens exceptionalism. De stora mogulerna på fältet upphöjs till en sorts halvgudar som förväntas frälsa mänskligheten med sina tekniska innovationer.
Men som affärsmän är våra digitala ledare stöpta i samma form som alla andra. Deras genialitet sträcker sig inte längre än till den basala insikt som alla kapitalister har, det vill säga att vägen till vinst på en fri marknad är att minska marknadsfriheten.
På en ideal marknad existerar nämligen ingen vinst. Om vi fantiserar om en marknad med perfekt konkurrens där det finns en mångfald av köpare och säljare samtidigt som arbetskraft, råvaror och kapital flödar helt fritt, så inser vi snart att konsumenterna snabbt skulle kunna pressa ner producenternas vinster till nära noll.
Kapitalister föredrar i stället monopol. Bara så kan de maximera skillnaden mellan sina egna utgifter och de priser som konsumenterna måste betala för deras produkter. I praktiken är det förstås svårt för ett enda företag att monopolisera en hel bransch, så kapitalisterna får ofta nöja sig med en oligopolsituation där en handfull storföretag delar upp marknaden mellan sig samtidigt som de tränger ut eller köper upp alla utmanare.
Så ser det ut överallt i den kapitalistiska ekonomin. Den ”exceptionella” teknikbranschen är inget undantag. Fortsatt kapitalackumulation för Big Tech bygger på ett förevigande av oligopolmodellen och fortsatt inlåsning av oss användare.
Kontroll över tekniken – nyckelfråga för framtiden
Som Doctorow visar handlar det ytterst om makten över de digitala produktionsmedlen. Hans lösning handlar om att lagstifta om interoperabilitet: Teknikjättarna måste tvingas att öppna sina stängda system så att oligopolen slås sönder. Den dag vi alla är fria att ta våra data och gå faller Big Tech-imperierna samman.
Någon frågar sig kanske varför denna fråga är så viktig. Vad spelar Facebooks och TikToks algoritmer egentligen för roll i en värld av krig, klimatförändringar och demokratiskt förfall?
Det stämmer förstås att det finns många akuta problem som kräver vår uppmärksamhet. Men som Doctorow understryker är kontrollen över tekniken en nyckelfråga inför framtiden. Så länge vi saknar inflytande över de digitala nätverk som för människor samman kan vi glömma alla möjligheter att organisera en samlad respons mot de andra destruktiva krafter som hotar oss.
Att fixa tekniken blir i detta sammanhang helt avgörande. På samma sätt som hobbyfixarna frågar sig om det går att spela Doom på en traktor måste vi fråga oss vad vi kan installera på det globala datornätverket: Will it run Democracy?
