Journalisten Sara Recabarrens Irans döttrar är både en personlig minnesbok och en utvidgad bild av ett land som radikaliserats och begränsats till uthållighetens gräns för dess invånare. Korsklippningen fungerar utmärkt och ger vidare tankar på förtryck och motstånd in i våra dagar.
Vem har inte pratat om att intervjua sina föräldrar om deras liv som unga, innan det är för sent? Journalisten Sara Recabarren är en av de som verkligen har gjort det.
Enligt regeringens hemsida bor det i Sverige 100 000 personer med ursprung i Iran. Recabarrens mamma Hori försökte anpassa sig till den religiösa diktaturen som genom kuppartade former tog över styret i Iran 1979 strax efter att shahen gick i landsflykt. Men 1985 tog hon sin familj och barnen, sjuåriga Sara och den några år yngre sonen, och flög till Sverige. Här fick familjen stanna, medan deras släktingar och vänner som blivit kvar i landet tvingades anpassa sig till allt mer drakoniska lagar kring klädsel och arbetsbegränsningar. Kvinnor som tidigare haft chefsansvar och politiska uppdrag kunde fängslas, eller avrättas.
Recabarren varvar i sin bok Irans döttrar hur familjens liv förändrades genom landets islamistiska radikalisering. Och inte minst mordet på den kurdiska unga kvinnan, Jina Masha Amini, den 16 september 2022 som medförde en ny våg av protester, med blodiga repressioner.
Irans döttrar är skriven med en perfekt balans mellan det personliga, lilla livet i en för vår del av världen hyfsat igenkännbar bild av en vanlig familj med inte särskilt hög politisk aktivitet. Och bilden av Iran som en viktig spelare i världens ekonomi genom bland annat sina naturresurser och plats i geografin.
Detta är inte boken som djupanalyserar shahens tillsättning och roll gentemot USA, eller dagens allierade, utan fokuserar på familjens upplevelse av revolutionen, och de senaste årens protester och den politiska bakgrunden till dem. En helt okej avgränsning som gör bilden tydlig och samtidigt uppmuntrar till vidare läsning.
Den 22-åriga Jina Mahsa Amini var ute med några vänner i Teheran en kväll i september 2022, då hon upptäcktes av moralpolisen som tyckte att hon inte hade täckt håret tillräckligt noga. Polisen förde bort henne under hennes protester. Hon hamnade livsfarligt misshandlad på sjukhus och avled snart därpå.
Slog ner protesterna skoningslöst
Bilder tagna av en journalist av Jinas förtvivlade föräldrar i en sjukhuskorridor spreds snart på nätet och kort därefter började protester som snabbt accelererade över hela landet. Framför allt unga kvinnor började dra av sig och bränna slöjor. Slöjtvånget var det som hamnade i fokus för protester på gatan och i skolor, och myndigheterna svarade skoningslöst.
Journalisten och fotografen Niloufar Hamedi, som tagit bilden av Jina Aminis föräldrar fängslades, liksom journalisten Elaheh Mohammadi som bevakade Jina Aminis begravning. De anklagades för att vara agenter åt främmande makt (väst och sionistisk). Flickor och kvinnor som offentligt visade sig utan slöja, och som protesterade mot förtrycket i landet, fängslades och misshandlades till döds. Bland dem 16-åringarna Nika Shakarami och Sarina Esmailzadeh, samt Asra Panahi, 15 år gammal. Sjukhusen som tog emot de misshandlade och döende bevakades av myndigheterna. Läkaren Aida Roslami kidnappades och misshandlades av de iranska säkerhetsstyrkorna för att hon behandlade demonstranter; dagen efter kallades hennes föräldrar till polisen som påstått att hon dött i en trafikolycka. När detta överbevisades påstod de att hon begått självmord genom att hoppa från hög höjd.
På skolor började det uppträda fall av massförgiftningar av skolflickor. Närståendes sorgeyttringar och rapporteringar kring de dödade ledde till nya fängslanden.
Dessa händelser varvas med upptrappningen av revolutionen i en familj som upplever en vardag med arbete, kärlek, barn och vänner utan större bekymmer, enligt de minnesbilder som författaren samlat och själv har från sin barndom. Mamman Hori arbetar på Irans kvinnoorganisation med bland annat juridiskt stöd och hjälp till fattiga och analfabeter. Små antydningar blir till obehag och snart rentav farligt att ifrågasätta. Ett besök på marknaden kan vändas till fängslande vid minsta protest gentemot en påflugen moralpolis – och försvinnande. Kvinnor bildligt talat försvinner bakom sina svarta slöjor och formlösa kappor. Recabarren gestaltar det grafiska osynliggörandet, närapå timme för timme, så att man ryser.
Kasten mellan 1970-talets förrevolutionära Iran, (i ett ljus som genom bokens utformning känns ordentligt färgat av ett nostalgiskt minne), till kuppen och islamiseringen, och till protesterna under 2020-talet fungerar sömlöst. Och när Recabarren skriver angående mordet på Nika Shakarami: ”Hennes dröm blev för farlig”, ringar hon in det som jag ser som kärnpunkten i boken: att ett militärt maktövertagande för att överleva måste inrikta sig just på att kväsa människors dröm om frihet. Från koloniala expansioner, till naziregimen under 1930-talets upptrappning och 1900-talets diktaturer i Europa och Latinamerika.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.