För Rysslands opposition kom nyheten om Alexej Navalnyjs död som en chock. Många påmindes om känslan efter 24 februari 2022, när ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina. Alexej Navalnyj var en levande symbol för att det fortfarande fanns politiska alternativ i ett alltmer totalitärt Ryssland. Hans död blev ytterligare ett tecken på det Putinistiska systemets urartning.
För regimmotståndare står det klart att Navalnyj mördades. Att hans hälsa hade lidit av fångenskapen var känt. Under 2023 blev han dömd till 161 dagar i isoleringscell, en straffåtgärd inom det ryska fängelseväsendet.
Runt årsskiftet blev han förflyttad till ett avlägset straffläger i Charp, i norra Sibirien. Anstalten är ökänd för sina vidriga förhållanden. 47-åringen såg, i en rättegångsförhandling dagen innan sin död, ut att trots allt må relativt bra. Det har väckt misstankar om att han blev förgiftad. Misstankarna har stärkts av att myndigheterna förhalat utlämningen av hans kvarlevor till familjen.
Vem var Navalnyj?
Alexej Navalnyj var en motsägelsefull figur, och det fanns goda skäl att vara kritisk mot honom. Han började sin bana i det liberala Jabloko-partiet, men blev utesluten när han mot slutet av 2000-talet, efter delvis grovt rasistiska utspel, försökte knyta band till nationalisterna. Under protesterna mot valfusket 2011 och 2012 blev han, med sin humoristiska karisma, en av oppositionens ledargestalter.
Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.
Under åren som följde svängde han alltmer in på en vänsterpopulistisk linje: mobiliserade mot antisociala reformer och satsade tidvis på uppbyggnaden av oppositionella fackföreningar. Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.
Men Navalnyj var mer än bara politiker. Som grävande bloggare och antikorruptionskämpe avslöjade han elitens hemliga rikedomar och undergrävde regimens legitimitet. Att det retade Putin in i märgen illustrerades av att autokraten vägrade att offentligt uttala Navalnyjs namn, och i stället endast omnämnde honom som ”den där personen”, eller liknande omskrivelser. Den landsomfattande rörelse av hängivna följare som Navalnyj byggde under 2010-talet saknade motstycke inom den ryska politiken, men kretsade kring honom som ledarfigur.
Hans varumärke var en kombination av de sovjetiska dissidenternas symbolik, där enskilda individer som Andrej Sacharov ansågs representera nationens samvete, och den postmoderna västerländska valrörelsens logik, där politiker som Barack Obama vann genom att ersätta konkreta politiska program med inspirerande medial karisma.
Det var en innovativ, men riskfylld, strategi som 2021 ledde till Navalnyjs ödesbeslut att återvända till Ryssland och fångenskapen, efter att han återhämtat sig i Tyskland från giftattentatet året innan. Det byggde på en förhoppning om att kunna omsätta sin principfasta självuppoffring till politisk makt, om inte på kort sikt, så åtminstone i längden.
Ville starta fackförening för fängslade
Att han inte skulle kunna fortsätta verka i frihet var uppenbart. Men även i fångenskapet vägrade han att lägga ned. Via sina advokater höll han kontakt med omvärlden, bland annat på plattformen X (tidigare Twitter). Sommaren 2022 meddelade han där att han skulle starta landets första fackförening för fängslade personer.
”Om livet har gett mig en citron i form av ett fängelsestraff, får jag omvandla det till en lemonad av nyttig verksamhet för samhället”, skrev han.
Tvångsarbete är vanligt förekommande inom den ryska kriminalvården, och facket skulle kämpa för bättre villkor. ”Länge leve arbetarsolidariteten! ;)”, avlutade han sitt meddelande.
Även om skruvarna drogs åt allt hårdare, och flera av hans advokater så småningom själva hamnade i fängelse, hoppades han att regimen åtminstone skulle hålla honom vid liv. Att han likt Abdullah Öcalan, som i åratal suttit i ett turkiskt fängelse men vars ord än i dag har stor vikt inom den kurdiska rörelsen, skulle förbli en kraft att räkna med. Och att han någon dag, som en rysk Nelson Mandela, kanske till och med skulle flytta från strafflägret till Kreml. Det visade sig vara en felkalkylering.
Nya repressiva lagar – antalet politiska fångar ökar
Spelreglerna i Putins Ryssland har förändrats. Enligt nya och skärpta lagar riskerar till och med fredliga protester och kritiska kommentarer sedan början på kriget leda till mångåriga fängelsestraff.
I november dömdes exempelvis den feministiska konstnären Aleksandra Skotjilenko till 7 års fängelse för att hon ersatte prislappar på en mataffär med budskap om ryska krigsbrott. Den 13 februari dömdes den 65-årige marxistiska sociologen och kommentatorn Boris Kagarlitskij till 5 års fängelse för ”rättfärdigande av terrorism”. Den liberala politikern Ilja Jasjin sitter sedan 2022 av ett 8-årigt fängelsestraff för kritik mot kriget.
Sedan 2022 handlar det om runt 20 000 personer som har anhållits i samband med antikrigsprotester, varav hundratals åtalats för brott.
Den 16 februari ströks namnet som Putin aldrig vågade uttala från den långa listan över Rysslands politiska fångar. Att det kommer leva vidare som symbol för drömmen om ett bättre framtida Ryssland är sannolikt. Om hans änka Julija Navalnaja, som tagit på sig att fortsätta hans gärning, kommer lyckas bättre med att omsätta det, får tiden utvisa.