Sveriges feministiska utrikespolitik har lagt ner i en tid när den kanske behövs som mest. Med krig i Ukraina och vad som liknar ett pågående folkmord i Gaza är det särskilt häpnadsväckande. Men samtidigt är det ett tecken i tiden. Feministisk utrikespolitik har nedrustning som mål.
2014 skrev Sverige historia genom att meddela att regeringen skulle driva en feministisk utrikespolitik. Det handlade om att säkerställa flickors och kvinnors rättigheter, representation och resurser. Sedan dess har ett dussintal andra länder, bland annat Frankrike, Kanada, Mexiko, Tyskland och Spanien följt efter och infört en feministisk utrikespolitik. Detta måste ses som resultatet av en historisk kamp pådriven av starka kvinnorättsrörelser i varje land.
Och i Sverige vilade den på tre grundpelare: ökad kvinnlig representation i fredsprocesser och rättssystem, mer resurser för jämställdhet och kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och lyftandet av kvinnors och flickors rättigheter.
Det handlar också om att stå upp mot tendenser som populism, militarism och allt fler auktoritära ledare.
Sverige mot Nato
Sverige övergav den feministiska utrikespolitiken vid regeringsskiftet år 2022 och därmed långt innan kriget på Gaza bröt ut. Men redan under den Socialdemokratiska regeringen blev ett svenskt Natomedlemskap en överordnad politisk fråga, och några av de skarpaste kritikerna mot Natoprocessen och dess bristande demokratiska förankring var just svenska freds- och kvinnoorganisationer.
Även Sveriges fortsatta vapenexport till ett flertal länder i väpnad konflikt samt odemokratiska länder med brist på respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter har kritiserats av kvinnorättsorganisationer.
När det kommer till den mer konkreta frågan om hur regeringar med feministisk utrikespolitik har ställt sig till kriget på Gaza så har exempelvis Spanien tagit tydligt ställning för palestinierna och kritiserat Israel för övervåld i Gaza. Det har skilt ut landet från majoriteten av EU-länderna, som varit mycket tveksamma till att fördöma kriget och Israels krigshandlingar.
Kanada har däremot varit långsammare i sina fördömanden. I FN-omröstningen i oktober tog Kanada, som så många andra västländer inte ställning för eldupphör, däremot har regeringen nu sagt att de stödjer ett krav på eldupphör på grund av den humanitära katastrofen i Gaza. Men bland kanadensarna ökar missnöjet med den egna regeringens långsamma reaktion och fördömande av det som många ser som ett pågående folkmord i Gaza samt kraven på eldupphör blir allt starkare.
Lösningen måste komma från gräsrotsnivå
Enligt Nora Sayyad, styrelseledamot i det finsk-palestinska solidaritetsnätverket Sumud och finsk-palestinsk fotograf och feminist, krävs det ett feministiskt perspektiv på kriget mot palestinierna i Gaza som innefattar ett kolonialt perspektiv. Att se till maktstrukturerna och de kränkningar av palestiniernas mänskliga rättigheter som har skett under den 75-åriga konflikten.
Enligt Nora Sayyad finns det dock inte utrymme, eller i varje fall mycket begränsat utrymme, i västerländsk media för att förmedla kunskap om palestiniernas situation och livsvillkor, liksom en förståelse för den koloniala politik som Israels regering representerar, inte minst genom den bosättarpolitik som den nu sittande högernationalistiska israeliska regeringen bedriver. De som förmedlar det här perspektivet är, enligt henne, just feminister.
Sayyad är besviken på västvärldens, och inte minst de europeiska ländernas, ambivalenta hållning till kriget mot palestinierna – som hon menar är ett pågående folkmord. Hon jämför det med de snabba fördömanden som kom av Ryssland efter landets invasion av Ukraina.
Enligt henne måste lösningen komma inifrån palestinska områden, via gräsrötterna. Och där måste kvinnorna spela en avgörande roll. Samtidigt som den internationella solidariteten är jätteviktig.
Var den feministiska utrikespolitiken bara en etikett?
I en forskningsrapport, Den feministiska utrikespolitiken – revolution eller etikett?, (2023) från Göteborgs universitet, en av få utvärderingar av den svenska feministiska utrikespolitiken, slår rapportförfattarna, Ann Towns från Göteborgs universitet, Elin Bjarnegård från Uppsala universitet och Katarzyna Jezierska från Högskolan Väst, fast att den feministiska utrikespolitiken var banbrytande.
De menar också att den spelade roll och fick genomslag tack vare att jämställdhetsarbetet på ett ännu tydligare sätt än tidigare genomsyrade handels-, bistånds- och säkerhetspolitiken. Det handlade om att hela utrikesförvaltningen var involverad. Och den riktade sig till samtliga utrikespolitiska områden, därmed omfattades utvecklingssamarbete, utrikes- och säkerhetspolitik, handel och främjande av ekonomiska intressen.
Jämställdhet har länge varit ett viktigt mål inom bistånds- och utvecklingspolitiken men med den feministiska utrikespolitiken ökade det arbetet. Störst effekt fick den femininiska utrikespolitiken inom handel och främjande av ekonomiska intressen, enligt studien.
Rapportförfattarna såg det som ett kraftfullt sätt att signalera regeringens högre ambitioner i arbetet med jämställdhet i utrikespolitiken och menade att det bidrog till att stärka det svenska internationella ledarskapet i jämställdhetsfrågor.
Den starka signalpolitiken bidrog också till en större mobilisering i civilsamhället för frågor kopplade till feministisk utrikespolitik, menar dem.
Det som är nyckeln är stärkandet av kvinnors egenmakt. När kvinnor får leva ett liv fritt från våld, ett liv som ger möjlighet till utbildning och arbete får kvinnor också möjlighet att delta i det offentliga livet.
Att sedan se till att kvinnor bereds plats för att kunna sitta med och bestämma på olika nivåer och när det gäller avgörande beslut är ett effektivt sätt för att nå utrikespolitiska mål inklusive fred, säkerhet och ekonomisk och hållbar global utveckling, menar rapportförfattarna. Dessutom ökar chansen för att genderfrågor tas på allvar då kvinnor inkluderas som förhandlare och medlare, menar fredsforskaren Isak Svensson.
Enligt flera forskningsstudier om ledarskap, jämställdhet och lönsamhet, framkommer att jämställdhet och mångfald leder till till bättre resultat och minskad risk för grupptänkande. Företag som kan visa på god mångfald och en god könsfördelning i ledningen har högre lönsamhet i jämförelse med de företag som har lägst mångfald. Det visar bland annat en undersökning från analysföretaget Mckinsey.
Fler kvinnor på beslutsfattande positioner behöver inte automatiskt innebära större mångfald. Kvinnor på ledande positioner tenderar dock att se till olikheter och bidra till större inkludering.
Den feministiska utrikespolitikens spridning
Kanada var det land som först följde efter Sverige när det kom till att deklarera feministisk utrikespolitik. Kanada lägger fokus på kvinnors deltagande, mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet. Och att den kanadensiska feministiska utrikespolitiken bidrar till mer säkerhet, visar forskningsstudien, Feministisk utrikespolitik – ett medel för stärkt egenmakt och utveckling?, (2019) från Lunds universitet.
Spanien som också har en uttalad feministisk utrikespolitik, men också ett feministiskt perspektiv som ska genomsyra alla politikområden är ett land som beskrivs som banbrytande när det kommer till det här arbetet.
I dag befinner sig landet på sjätte plats när det kommer till jämställdhet mellan könen bland de 27 EU-länderna. Det beror, enligt rapporten Women Matter Spain 2023 framtagen av Mc Kinsey, framför allt på att det är alltfler kvinnor i statliga organ och i offentligheten, vilket i sin tur bidrar till mer jämställdhet i stort i arbetslivet och det offentliga.
Kvinnorättsrörelsen har drivit alla framsteg
Denna utveckling ska ses mot bakgrund av att Spanien till för bara 50 år sedan var ett land som styrdes av diktatorn Francisco Franco. En mörk period i landets historia och under vilken kvinnors liv var mycket begränsat. Under Francoregimen kunde en kvinna inte få ett pass, inte ansöka om bankkonto eller underteckna ett kontrakt utan godkännande från maken.
Efter att regimen fallit och demokratiseringsvågen tog vid växte och stärktes även den feministiska rörelsen som ställde krav på rättigheter under 80 och 90-talet. Det tog dock många år av kamp för att nå framsteg. De första och kanske mest avgörande stegen som banade vägen framåt kom under det första decenniet på 2000-talet under premiärminister, José Luis Rodríguez Zapateros, (Socialistpartiet) år vid makten. Det handlade då om våld mot kvinnor och sexuella och reproduktiva rättigheter inklusive aborträtt. Frågor som är viktiga för att stärka kvinnor. I ett andra steg kom sedan representationen i det offentliga.
Även de senaste decennierna har stora feministiska rörelser både i Spanien och i Latinamerika gjort sina röster hörda och drivit på lagstiftningen, men också appliceringen av lagarna inte minst efter uppmärksammade våldtäktsrättegångar med friande domar. Dessa rörelser har också oftast varit de första att visa solidaritet med kvinnorättsaktivister i andra länder. Nu senast med kvinnorna i Iran och kvinnor i Gaza.
Hotet mot kvinnoorganisationer
Kvinnorättsorganisationen Kvinna till kvinna skriver inför 8 mars att ”Framstegen för kvinnors rättigheter i Sverige de senaste 200 åren är uteslutande resultatet av en stark kvinnorörelse. Mycket lite hade hänt om inte orädda kvinnorättsförsvarare som rösträttsförespråkaren Elin Wägner och aborträttskämpen Elise Ottesen Jensen gått i täten.”
Organisationen uttrycker dock stor oro för den situation som råder i dag där dagens svenska kvinnorätts- och hbtqi-rättsförsvarare utsätts allt mer för hat och hot.
En oro som det europeiska Rådet delar med alla feminister och kvinnorättsaktivister. Rådet beskriver det som en ”global backlash mot kvinnors och flickors fulla och jämlika åtnjutande av mänskliga rättigheter liksom över den försämrade säkerheten och tryggheten för kvinnor och flickor”.
Det handlar om en negativ utveckling som pågår inom många områden. Förtrycket, våld och hot mot kvinnor och flickor har ökat, särskilt drabbade är kvinnliga människorättsförsvarare, kvinnliga journalister, kvinnliga fredsbyggare, kvinnoledda organisationer, politiskt aktiva kvinnor, kvinnliga fackföreningsmedlemmar, kvinnor som tvångsförflyttats och tvingats migrera samt alla andra kvinnor och flickor i konflikt- och krisdrabbade miljöer, inte minst i Afghanistan, Colombia, Etiopien, Myanmar, Sudan, Syrien och Jemen.
Därför uppmanar Rådet alla stater och regeringar att inbegripa kvinnorättsorganisationer, kvinnorättsförsvarare och fredsbyggare för att ta itu med dessa tendenser.
Militärismens normalisering
Men Sveriges sittande regering i samarbete med SD har alltså valt en annan väg. Avskaffat den feministiska utrikespolitiken och nu senast strypt alla pengar till både fredsorganisationer och organisationer som arbetar i och stöttar just kvinnorättsorganisationer och människorättsorganisationer i Gaza.
Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), har i en intervju i Fempers nyheter pekat ut Rysslands fullskaliga invasionskrig i Ukraina den 24 februari 2022 som en historiskt avgörande vändpunkt för normaliseringen av militarismen i Sverige. Allra tydligast manifesterades den i den svenska Natoansökan, som, enligt Nilsson, innebar att Sverige bröt en 200-årig tradition som hållit undan landet från krig.
Linda Åkerström, policychef för Svenska Freds och sakkunnig i vapenexportfrågor, beskriver nutiden som ett momentum för aktörer som tror och tjänar på militarisering att snabbt få igenom stora förändringar.
De representerar två organisationer som står för fred, mänskliga rättigheter och feminism.
Civilsamhällesorganisationers legitimitet under attack
Indragningen av det statliga stödet till fredsrörelsen, beror enligt dem, på att det har skett en förskjutning i hur man ser på civilsamhället och demokratisk debatt. Att uppmuntra debatt och organisering har en lång tradition i Sverige, men nu ses civilsamhället plötsligt som ett hot mot regeringens och Sverigedemokraternas politik.
När demokratin hotas eller inskränks, såsom den gör nu och gjorde i fallet Spanien under diktaturen, så hotas även kvinnors och minoriteters rättigheter.
Den militariserade debatten utgör också ett annat demokratiskt problem: civilsamhällesorganisationer som tidigare var flitigt anlitade experter av regeringar och myndigheter når inte längre ut med sina analyser och perspektiv, eftersom de inte längre ses som legitima aktörer eller experter.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.