Vilka var Silvio Trentin, Georges Gurvich och Andrea Caffi? Martin Nilsson har läst Liberate and Federate, en bok som djupdyker i en näst intill bortglömd socialistisk idédebatt.
Kanske är det synd att vi inte alla talar esperanto. Åtminstone kan vi konstatera att språkbarriärer inte underlättar kommunikation och spridning av idéer. Förvisso görs många insatser att översätta spännande nytänkande men ibland fastnar somligt inom sitt eget språk.
Nu har den pensionerade universitetsläraren Mike Tyldesley i Manchester och Irene publishing rått bot på detta när det gäller tre personer som hittills mest varit kända i sitt eget latinska språkområde: Georges Gurvich, Silvio Trentin och Andrea Caffi.
Nyutkomna Liberate and Federate – Three Proudhonian socialists in an Age of Fascism and War kretsar kring vad dessa tre tänkte och gjorde främst runt tiden för andra världskriget. I synnerhet Caffi faller väl inom ramen för Irene publishings övriga utgivning inom området icke-våldsligt civilt motstånd.
Boken är en guldgruva för den som är, eller blir intresserad, av att forska vidare runt samtliga eller någon av de tre. Mike Tyldesley har försett boken med en omfattande källförteckning för den som är beredd att gå vidare. Men det ska sägas direkt – baksidestextens påstående att boken är ”djup men lättläst” måste ha extremt tung akademisk text som referens då det skulle vara vilseledande att instämma i att den är lättläst.
Men med detta sagt, så finns det absolut sådant som gör att åtminstone jag blir taggad att läsa vidare om Caffi och i viss mån Gurvich. Men låt oss först beröra beteckningen proudhonister.
Proudhon: “Egendom är stöld”
Pierre Joseph Proudhon (1809–1865) är kanske mest känd som den person som var först med att kalla sig själv anarkist och för sitt uttryck ”egendom är stöld”. I sin skrift Confessions d’un révolutionnaire (1849) förklarade han allt slags överhet, den borgerliga såväl som den andliga, vara en kränkning av människans oförytterliga rätt till jämlikhet med sina medmänniskor.
Han utvecklade sin socialekonomiska ömsesidighetsprincip och federalistiska samhällsmodell i flera arbeten. Särskilt i Idée générale de la revolution (1851) framlade han planen till en politisk organisation av frivilliga grupper, förenade genom ett förbundsfördrag. Den riktning inom anarkismen han har kommit att representera går vanligtvis under beteckningen ”mutualism”.
Anarkismen har i sig inga riktningar uppkallade efter några lärofäder. Termen ”proudhonister” har dock använts tidigare för att beteckna personer som använder Proudhon som utgångspunkt men som själva inte betecknar sig som anarkister. Så förefaller det vara även denna gång – med ett eventuellt undantag för Caffi, den mest udda figuren av de tre.
Silvio Trentin och motståndsrörelsen
Silvio Trentin (1885–1944) är rätt välkänd i sitt hemland Italien men mycket lite finns att läsa om honom på engelska. Han lämnade det fascistiska Italien och reste till Frankrike 1925. Han var, liksom de andra två, aktiv inom den antifascistiska motståndsrörelsen och drev en bokhandel i Toulose innan han återvände till Italien 1943. Och han är mest känd i dag som just motståndskämpe – i såväl Frankrike som Italien. Hans, vid tiden för andra världskriget, stora ideologiska inflytande i motståndsrörelsen har till stora delar fallit i glömska.
Georges Gurvich och marknadssocialismen
Den som gjort störst ideologiskt avtryck av de tre är Georges Gurvich (1894–1965) som lämnade Sovjetunionen 1920 och kom till Frankrike fem år senare. Gurvich kom att bli en av sin tids mest inflytelserika sociologer och 1944 grundade han tidskriften Cahiers internationaux de Sociologie.
Hans La Déclaration des Droits Sociaux, som utarbetades i slutet av andra världskriget, var ett försök att lägga fram en plan för en rättslig ram för social lagstiftning i efterkrigsvärlden. Hans idéer om självförvaltning kom också att bli helt avgörande för den franska frihetliga vänstern och fackföreningsrörelsen under två decennier efter hans död. Han var med och drog upp planerna för tidskriften Autogestion även om den kom att starta först efter hans död. (Det första numret kom att bli något av en hyllningsskrift till honom.)
Men boken kretsar som sagt mest runt tiden för andra världskriget. Gurvich lämnade sin exil i Frankrike sent 1940 och bodde i New York resten av kriget. Men redan på 1930-talet hade han läst in sig på och kritiserade såväl de franska syndikalisterna som de brittiska gillesocialisterna i en av sina viktigaste böcker: L’Idée du droit social (1932).
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.