Sara Parkman revolutionerade på många sätt svensk folkmusik med sitt genombrottsalbum Vesper 2019. Med sin starka scenpersonlighet förändrade hon också allmänhetens syn på spelmanslag, stämmor och tankarna om rötter och kultur. I den nu bioaktuella Som vi har älskat får vi på ett närgånget sätt följa en av Sveriges absolut mest intressanta musiker under några minst sagt turbulenta år.
”Herregud, är det du som ringt så många gånger. Jag trodde ju att någon dött.”
Det är en gråmulen tisdagseftermiddag i början av mars och Sara Parkman låter stressad. Livet, inte minst de senaste framgångsrika åren, är hektiskt. Schemat pressat och alltid är det något. En spelning, studiotid, intervju eller världsläget i stort.
Jag ber om ursäkt. Sara svarar snabbt att hon sitter illa till men gärna pratar nästa vecka.
”Tolka mig inte som en diva, det är helt enkelt bara väldigt många olika mejl och sms och jag är inne i en intensiv arbetsperiod”.
Folkmusiker mot rasism
När vi hörs igen några dagar senare är mottagningen svajig och det ekar på andra sidan luren. Högtalartelefon. Sara snyftar till. Men det är inte av gråt som tårarna rinner.
– Du får ursäkta men jag håller på att skala lök. Vi ordnar en spelning på Hägerstensåsens medborgarhus om någon timme och det är en del att fixa.
Men vi backar bandet 14 år tillbaka i tiden till den där valnatten i september 2010. I var och varannan tv-apparat sjunger segerrusiga Sverigedemokrater och en svettig men överlycklig Jimmie Åkesson jublar på partiets direktsända valvaka.
För vissa var utgången logisk. Sverige, precis som stora delar av västvärlden, hade fått in ett öppet rasistiskt och högerextremt parti i riksdagen. För andra kom valresultatet som en chock.
Oavsett vilket följde debatten ett givet mönster. ”Politik löper nedströms kultur” blev den nyfascistiska rörelsens mantra och SD:s chefsideolog Mattias Karlsson var snabb på bollen. Med det ökade väljarstödet skulle nu den konservativa radikalhögern ta upp kulturkampen på riktigt. Hembygdsrörelsen var ett givet mål.
I regissören Gustav Ågerstrands Som vi har älskat möter vi personen bakom Sara Parkmans starka scenpersona, när ett nytt album börjar ta form med utgångspunkt i ett ämne som Sara länge undvikt – kärlek. Filmen går upp på Folkets Bio den 27 mars och visades bland annat på invigningen av prestigefyllda Tempo dokumentärfilmsfestival i Stockholm tidigare i år.
Men det nationalistiska betet svaldes inte. I stället växte en motståndsrörelse fram. I täten stod Sara Parkman och de nybildade nätverket Folkmusiker mot rasism.
– Folkmusik är en del av en antinationalistisk praktik, säger Sara och ler allvarligt in i kameran inför en tv-sänd spelning.
Oförmåga hos vänstern att prata om tradition
Klippet finns med i den nya och alldeles fantastiskt fina dokumentären Som vi har älskat.
– Det vi i dag väldigt förenklat kallar folkmusik är ju ett lapptäcke fyllt av flera hundra års erfarenheter och utbyten. Musiken speglar människors nyfikenhet och har alltid varit gränslös. Såklart finns det geografiska särdrag men det har aldrig handlat om några röda streck dragna på en karta.
Sara låter bestämd och hon vet vad hon pratar om och har, precis som de allra flesta folkmusiker, stenkoll på historien och är betydligt mer påläst om kulturen och musikens rötter än majoriteten av Sveriges politiker.
Tillsammans med vännen och kollegan Samantha Ohlanders har de kallats för allmogens svar på Thelma och Louise när de kaxigt stått upp emot SD och den allt hårdare rasismen som vuxit fram i det senaste decenniets Sverige.
Folkmusik handlar enligt dem lika mycket om tradition som om ständig förändring.
En tradition hon tycker delar av dagens vänster har gjort misstaget att blunda för. Något som kanske krattat vägen för mörka krafter som i stället flyttat fram sina positioner.
– Jag har ju skrivit en debattartikel om det där tidigare. Att jag tycker det funnits en oförmåga hos vänstern, inte minst socialdemokratin, att prata om tradition och i stället säga ”att det finns ingen svensk kultur” vilket gjort att många människor känt sig förminskade. På just det sättet tror jag att man förlorat formuleringsövertaget och då har högern tagit över med sitt prat om kulturkanon och så vidare. Jag tror ju tvärt om att det kan vara väldigt viktigt med traditioner.
På tal om just det här med en svensk kulturkanon. Vad tycker du om det förslaget?
Sara suckar.
– Det finns väl två sidor av det egentligen. Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig med att låta politiker bestämma vad som borde läsas och inte. Framförallt om de vill utforma det utifrån något slags nationalistiskt projekt. Å andra sidan kan det väl finnas en poäng i det också, att ta fram bra böcker och annan kultur för den som vill ta sig in i samhället.
Hur mår den svenska folkmusikscenen i dag?
– Jag tycker den känns väldigt kul just nu. Den kanske inte är så jättestor men det är väldigt mycket ”gör det själv”, som i kväll på Medborgarhuset där vi arrangerar ett gig, och det kommer många unga musiker som kör sina egna grejer.
Rötter och rotlöshet
Nu är hon som sagt aktuell med den självbiografiska dokumentären som strax går upp på Folkets bio runt om i Sverige och det är ett intimt porträtt som skildras av den hyllade regissören Gustav Ågerstrand. En film om rötter och rotlöshet.
– När vi började filma för några år sedan var jag ganska kaxig sådär och tänkte att ”jaja det där är Gustavs film och det spelar väl inte så stor roll” men så sitter jag plötsligt där i en fullsatt biosalong med massa människor omkring sig. Man måste nog vara narcissist för att helt gilla den situationen. Men nu känns det bra. Filmen blev jättefin och jag kan känna en lyx över att ha fått en viktig del av mitt liv dokumenterat så där.
I en fin scen sitter du med din farfar på en parkering i en småbåtshamn och dricker kaffe. Ni pratar om arvet av vemod och han säger till dig att ”alla har vi våra kors att bära”. Du svarar att vore det inte så fanns det inget att sjunga om…
– Sa jag det? Jo men så är det nog. Men samtidigt som det är viktigt att inte fastna i någon slags bild av att all bra konst skapas av depression är det ju också så att man måste leva för att kunna formulera sig. Och mycket bra skapas kanske ändå när man inte är på topp…
Sara harklar sig i telefonen. Filmen känns på många sätt nästan brutalt ärlig i sina växlingar mellan eufori och djupt grubbleri. Över ångest, ensam- och tvåsamhet. Över rastlöshet, religion och kärlek. Både till konst och människor som står henne nära. Det är en vacker skildring av ett liv som går fort. Om att det som brinner starkast också gör ondast. Om en längtan att få landa och sakta ner.
– Det har som sagt varit ganska hektiskt och de gångerna måste jag lära mig att dra en gräns.
Usch, sorry. Nu känner jag mig dum som ringde så många gånger utan att du svarade förra veckan…
– Det är ingen fara men du vet, jag kan liksom fortfarande vakna en söndagsmorgon av ett sms där någon vill ha ett filmklipp och då måste jag lära mig att vara sträng, att säga nej. Annars håller det inte.
Ja, det känns lite stressigt med allt du håller på med. Hur ser dina närmaste planer ut, nu när filmen är färdig och ska upp på bio?
– Just nu skriver jag på en ny platta och funderar på vad jag ska göra mer. Och så blir det väl några spelningar i maj, men det har verkligen varit så intensivt de senaste åren att jag behöver tid för att tänka.
Har du ro till det nu?
– Jag försöker åtminstone och det är då man måste lära sig att dra gränser.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.