I Ladj Lys nya film De oönskade tar invånarna strid mot en korrupt borgmästare. Filmen har verklighetsbakgrund men regissören gör om tricket från Les Misérables och sätter gnistor under revolten.
För obekant gång i ordningen publiceras en rapport som får media att sätta ihop stora rubriker över slutsatsen att kvinnor inte bara är passiva beundrare av män med muskler eller hjärna. Det förekommer att de planerar och utför brott. Och ännu större överraskning verkar vara att detta också kan gälla kvinnor med utomnordisk invandrarbakgrund.
Att nyhetsmedier låtsas som att det är en överraskning att även invandrade kvinnor kan utföra hjältedåd eller begå brott är förstås bara populism – pinsam och svårsmält sådan. Brottsbekämpare, kriminologer och även journalister vet detta, liksom de flesta andra vet det. Ändå verkar fördomen sälja.
Jag kommer att tänka på detta när jag ser Ladj Lys nya film De oönskade, om den handlingskraftiga Haby Keita som utmanar den nytillsatta och maktfullkomliga lilla skiten till borgmästare i området – för sina grannar och sitt älskade slitna hyreshus i utkanten av Paris.
Filmen är på många sätt hennes, men gör ingen jättepoäng av att hon är en kvinna som arbetar och engagerar sig. Att hon är en kvinna med afrikanskt ursprung diskvalificerar henne inte från förväntningar på hennes kapacitet. Kanske ska det till en regissör som Ladj Ly för det fördomsfria och varma porträttet av en kvinnlig social aktivist och politiker.
Skådespelare med samma erfarenheter
Ladj Ly gjorde viss sensation med sin förra film Les misérables 2019, som bland annat belönades med Guldpalmen i Cannes. I den hamnar en polis i Paris hårdaste polisgäng i den ordentligt röriga situationen i området Montfermeil norr om Paris. Där tvingas han ta ställning till poliskårens rasism och repression utanför lagen som han mår allt sämre av att vara en del av.
Då arbetade regissören med unga skådespelare som snurrar till det för makten. Ly har en egen mycket tuff bakgrund med flera fängelsedomar; han är född i Mali och bodde själv flera år i Montfermeil där han började filma polisens ökända brutalitet och andra uttryck för rasism gentemot invånarna. Det gav grunden till hans första filmer.
Liksom med Anta Diaw, som spelar Haby Keita, arbetar han mest med skådespelare från samma område och med liknande erfarenheter som han själv. Vilket inte hindrar att hans filmer har ett eget fiktionaliserat driv med stor dramatisk och mellanmänsklig känsla. Här finns också en hel del våld, realistiskt filmat, våld från övermakten och desperat våld från de som ligger underst – de oönskade.
Även i hans nya film finns spår av Lys egna erfarenheter, och han vill uppmuntra till hopp, medkänsla och strävsam aktivism i stället för våldsamma och destruktiva val – trots övergrepp från polis, politiker och andra myndigheter. Referenserna till författaren Victor Hugo vars titel till romanen om de fattigas uppror i just Montfermeil 150 år tidigare i hans första film, fortsätter i De oönskade, inte minst i porträttet av den humanistiska, ständigt kämpande Haby Kieta.
Synliggör de osynliga
Ladj Lys ärende är att synliggöra människorna som staden inte har lust att skylta med – det lockar inte turister (som Victor Hugos bostad som blivit museum i de fina Marais-kvarteren). Ladj Ly visar på deras styrka, intellekt och uthållighet. Hur gemenskaperna är en förutsättning för överlevnad, och droger, där de brukas, ett sätt att hantera förtvivlan eller en alltmer pressad situation.
I filmens bostadsområde bor knappast någon infödd fransman. Barn och unga skuttar, skrattar, gråter, dansar och bygger gemenskaper. Här finns slitna och trötta invånare men också unga som gärna hugger i för en ledbruten tant eller bjuder en ledsen analfabet på middag.
Borgmästaren Pierre Forges vill riva deras hus för att bygga nytt och fint till en utvald skara som helst inte är muslimer. Hans köpta hantlangare gör alla de smutsiga jobben, i stil med att beordra polisen att evakuera på grund av påhittad rasrisk – på julafton.

Haby Keita tar striden, och inte ensam utan hela tiden med hjälp av sina grannar. De utsatta blir viktiga, och kanske vinnare. De ger kraft till sig själva och till varandra.
Ladj Lys filmer är något av revanschistiska energikickar. Här finns också romantik i bemärkelsen hopp och drömmar som bensin i motorn. Och inget fel i det – kraften som Ly demonstrerar också hos de som inte är ”önskvärda” är smittande. Deras liv och kamp är viktiga.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.