Vad väntar vid tillväxtens slut? I boken Mot kollapsens hjärta: om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott undersöker Jonathan Jeppsson samhällskollapsen – dit allt pekar på att vi är på väg. Samira Ariadad har läst den.
Finns det några gränser för ekonomisk tillväxt? Aftonbladets grävchef Jonathan Jeppsson undersöker frågan i sin andra bok Mot kollapsens hjärta: om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott. Han grundar sitt jakande svar väl.
Men svaret har varit kontroversiellt i över 50 år, inte minst sedan en grupp forskare vid universitetet MIT år 1972 gjorde datorsimuleringar som visade att om den ekonomiska tillväxten fortsätter i samma takt kommer samhället kollapsa. De publicerade resultaten i boken Limits to Growth, som på sin tid hånades – likt Greta Thunberg hånas i dag – av ekonomer och andra som inte hade läst boken.
Business as usual – mot kollapsen
Mycket forskarna förutsåg i scenariet ”allt fortsätter som vanligt” i fråga om mängden utsläpp och så vidare (känt som business as usual-scenariet) har faktiskt stämt rätt bra med verkligheten.
Fysikern Graham Turner körde 2015 om datorsimuleringen World3, som MIT använde sig av, med flera scenarion och ny empirisk data och ekonometrikern och hållbarhetsforskaren Gaya Herrington körde om den år 2020. I scenariot där samhället styr om från tillväxt som mål kollapsade inte samhället, men scenariot hade väldigt lite gemensamt med verklighetens data. I ett annat scenario hjälper tekniska uppfinningar till på flera fronter. Då föll inte civilisationen, men även i det scenariot krävdes nedväxt för att undvika kollapsen. Herrington menar att vi förr eller senare stöter på en gräns där teknologi inte kan rädda oss.
I både Herringtons och Turners körningar av business-as-usual-scenariot peakar tillväxten cirka år 2040. Men det viktigaste är förstås inte årtalen, få forskare skulle ge sig på att förutspå framtiden i detalj.
Poängen hos Limits To Growth och Mot kollapsens hjärta är att västvärldens materiella standard kommer att bli omöjlig, att vi inte kommer kunna fortsätta som vi gör nu. Både enligt World3 och våra nuvarande klimatavtal är vi redan många år in på business as usual-scenariot. Utsläppen ökar medan den magiska maskinen hägrar. Vi är på väg mot en samhällskollaps.
Jeppsson hänvisar även till forskning om varför tidigare civilisationer kollapsat; om problemet med ökad komplexitet i samhället, om hur vi redan tagit de lågt hängande frukterna (olja, fosfor och andra mineraler) och därför snart inte har råd att utvinna fler, om kostnaderna för klimatförändringarna, om den ökade ekonomiska ojämlikheten.
För tolv år sedan gjorde David Jonstad något liknande i sin bok Kollaps: Livet vid civilisationens slut, som också borde läsas. Att Jonstad och Jeppsson nämner reella problem är det få som betvivlar, men kollaps och nedväxt känns för många otänkbara.
Hela vårt samhälle, inklusive tillväxten, bygger på billiga resurser, som en jord som utarmats till kalaspriser, och den energitäta oljan, ett unikum i sitt slag. Det behövs inte en projicerad graf från en matematisk modell för att säga det, forskare har sagt det i åratal, men i en graf blir det ju smärtsamt tydligt. Ju senare vi styr om till ett annat samhällsmål än tillväxt, och en lägre standard, ju hårdare blir kraschen. Som vanligt drabbas de som har det värst först, alltså massorna i det globala syd.
Jag skulle vilja höra hur kollapskritikerna tänker om lösningar, annat än med fingerpekande på utvecklingsländernas utsläpp, hopp om magiska maskiner som inte finns eller en koldioxidskatt (som inte heller finns)?
Hur tar vi tillbaka framtiden?
Vad landar då Jeppsson i? Att varken bli uppgiven eller förvänta sig något av framtiden. Det sista vi kan göra är motstånd mot det blinda systemet. Det intressanta med att prata om framtiden är ju vad vi gör nu, vad vi kan (och inte kan) förlita oss på, och att forma om våra drömmar efter en planet med gränser.
Jag tänker mycket på framtiden, i vardagens luckor. I Learning To Die in The Anthropocene skriver Roy Scranton om vikten av minne: att föra vidare historier och kunskap till framtiden. Hur berättar vi vidare historien om oss, om det vi lärt oss, för de som kommer efter oss? Kan vi dela vår kunskap i former som klarar en samhällskollaps?
Även i fråga om mat och annan basöverlevnad finns det massor att göra. Nya kunskaper som borde tecknas ner, föras vidare. Matträdgårdar och gemensamma skogar där vi börjar regenerera jorden så framtida generationer kanske kan överleva. Ta tillbaka så mycket som går från de rika, kämpa för utsläppsminskning, varje grad räknas för livet på jorden. Vi kan inte låta survivalisterna bli de enda som pratar om vad vi gör när myndigheterna inte dyker upp till undsättning, när medmänniskor från syd knackar på, när det ekar tomt på hyllorna i livsmedelsbutikerna. Vi är kanske chanslösa, men inte handlingsförlamade.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.