Paulina Neuding testar i en ledartext i Svenska Dagbladet att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. För att förstå vidden av kopplingarna mellan antigenus och nationalism och vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse tar Shabane Barot hjälp av Judith Butlers nya bok.
Vad har militanta genusteoretiker, blödiga liberaler och antisociala invandrarkillar gemensamt? Inte helt lätt att svara på, men de möts i alla fall i Paulina Neudings tänkande (Svenska Dagbladet, 28/4), likt de tre häxorna i Shakespeares Macbeth med den svenska manlighetsnormen kokande i grytan. I texten “Rädda män skapar farliga pojkar” kontrasterar Neuding bilden av en uppbygglig, trygg, svensk manlighet med det hotfulla, aggressiva och okontrollerade beteende som uppvisas av gängkriminella.
De svenska männen är ”stadiga och schyssta” snubbar som ”pratar med små bokstäver”. Bland dem är “den kollektiva acceptansen för att vara ett svin mot barn och kvinnor” noll. Neuding presenterar till och med en definition av den sunda manligheten, nämligen “att producera mer än man konsumerar och på så vis skapa ett överskott för sin omgivning”. Vad är kvinnans eller den icke könskonformas roll i denna ekonomi, frågar sig den nyfikna. Att leva av överskottet?
Bland de gängkriminella råder förstås en annan manlighetsnorm, importerad från “föräldrarnas hemländer” och kryddad med amerikansk “gettokultur”. Invandrarkillarna pratar med STORA BOKSTÄVER och ser sig om med en “stirrig blick”.
Den globala antigenusrörelsen finns även här
Var kommer då genusvetarna in? De presenteras vid flera tillfällen i texten som forskare i ett laboratorium. Klädda i “labbrock och genusglasögon” sägs de dominera samhällsdebatten med sin “feministisk[a] dekonstruktion av manligheten”. Detta verkar enligt Neuding fungera som en slags rökridå bakom vilken de kriminella invandrarnas attack på det svenska samhället kan fortgå ostörd.
Det går att avfärda allt detta som trams, men Neudings resonemang är uppkopplade mot något större: den globala anti-genusrörelsen. Hennes text illustrerar på ett tydligt sätt den ideologiska figur som analyseras av filosofen Judith Butler i den nytugivna boken Who’s afraid of gender? (2024).
Det föreställda hotet från den så kallade “genusideologin” mobiliserar konservativa rörelser världen över. Genusideologins destruktiva potential har av Vatikanen likställts med den förintande kraften hos ett kärnvapen. Den sägs utmana Guds skapelse och hota traditionella familjevärderingar, nationens framtid, you name it.
Butler visar hur anti-genusrörelsen i länder som Frankrike, Uganda, Brasilien, USA och Turkiet mobiliserat miljontals människor mot reproduktiva rättigheter, som rätten till abort och preventivmedel, mot sexualundervisning i skolan och mot hbtqia+personers rättigheter. De katolska och evangelikanska kyrkorna har varit drivande i detta tillsammans med gammel- och nyhögern. I Butlers analys fungerar föreställningen om en genusideologi som hotar samhällets fundament som en slags känslomässig samlingspunkt för kollektiva rädslor och problem. I genushatet kan de rädslorna flöda in, få utrymme och tilldelas en riktning.
Anti-genusideologin går hand i hand med nationalismen
Anti-genusideologin är också kopplad till nationalismen. Idén om den traditionella kärnfamiljen som nationalstatens bärande element är central inom den nationalistiska och konservativa världsåskådningen. Nationens homogenitet och etniska renhet är beroende av kärnfamiljens fortlevnad.
Judith Butler analyserar ett tal av Ungerns president Viktor Orbán, där han presenterar genusideologin som en konspiration, som genom att förvrida huvudet på barn och unga syftar till att undergräva traditionella könsroller och avskaffa kärnfamiljen. Detta skulle i sin tur leda till minskade födelsetal, öka risken för “rasblandning” och göra Ungern sårbart för migranternas “invasion”.
En liknande tankefigur går att återfinna hos Sverigedemokraterna som på sin hemsida förklarar att många barn i dag får lära sig “att de inte ens har ett kön”. Man vill “avbryta alla satsningar på genus” och i riksdagsmotionen “Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning” (2019) framlagd av Tobias Andersson kan man läsa att genusteorins syfte är att indoktrinera oss.
Paulina Neuding testar i sin text att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. Den svenska högerns opinionsbildare kommer säkerligen att plocka upp och fortsätta sprida föreställningar om att det finns en destruktiv allians mellan genusteoretiker, invandrare och det politiska etablissemanget.
Judith Butlers bok är ovärderlig för att förstå vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse här.
