Att dagens auktoritära respons på de allt djupare sprickorna i en värld präglad av ökande ojämlikhet och miljökris, drivs på av både liberala och postfascistiska partier, allt oftare i samarbete, bör inte förvåna oss, skriver Daniel Lindvall och menar att frågan vi bör ställa är vilka allianser vi ska söka för att bygga motståndet?
1968 publicerade tidskriften Science den amerikanske biologen Garrett Hardins artikel The Tragedy of the Commons. Hardins exempel handlade om betesmark och herdar, men poängen var att gemensamma tillgångar alltid kommer att förstöras på grund av egoistiskt överutnyttjande. Han presenterade inga som helst empiriska bevis, men artikeln blev genast en liberal klassiker som använts för att driva fram privatiseringar på alla fronter.
Hardins argument var förstås inte nytt. Det utgjorde kärnan i den framväxande liberala ideologin redan i kapitalismens barndom, vilket Ian Angus skildrar i boken The War Against the Commons (Monthly Review Press, 2023). Med förevändningen att produktiviteten måste ökas, ströps försörjningsmöjligheterna för stora delar av planetens befolkning, när jord privatiserades, allmänningar inhägnades och sedvanerätt avskaffades.
Bosättarkolonialismen rättfärdigades med att folk som inte ”uppnått” det högre utvecklingsstadium som det kapitalistiska jordbruket och privategendomen sades utgöra, saknade all rätt till den mark de levde på. Alla de stora liberala tänkarna presenterade varianter på detta rasistiska rättfärdigande.
Argumenten för privatisering håller inte
Men Hardin hade fel. Angus pekar på ett flertal studier som visar på hur väl allmänningar reglerades av bygemenskaper och på att produktiviteten i dessa traditionella system var väl så hög som för privatiserade egendomar. Och inte heller var man långsammare med att ta till sig nya kunskaper och metoder.
Att privatiseringen inte drevs av befolkningsökning framgår också av att Englands befolkning vid mitten av 1600-talet fortfarande var lägre än den varit före Digerdödens utbrott närmare tre sekler tidigare. Vid tiden för Industrirevolutionens inledning, i slutet av 1700-talet, kunde England (hjälpligt) föda sin arbetarklass enbart med hjälp av utsugningen av kolonierna, från Irland till Indien. Det som brukade kallas för den irländska Potatissvälten var exempelvis i grunden ett resultat av att 60 procent av matproduktionen exporterades till England. Och under det sena 1800-talets indiska massvälter slogs rekord för matexport till kolonialmakten.
När vi blickar tillbaka från dagens ståndpunkt, med global uppvärmning och utfiskade hav, vore det rimligare att tala om privatiseringens tragedi. Ironiskt nog har europeiska teorier om mänsklig klimatpåverkan återkommande använts för att rättfärdiga jordprivatisering och kolonialism, vilket fransmännen Jean-Baptiste Fressoz och Fabien Locher visar i boken Chaos in the Heavens (Verso, 2024).
På 1700-talet menade den franske filsofen och naturvetaren Buffon att folkslags civilisationsgrad kunde rankas utifrån hur stor deras klimatpåverkan var; desto större påverkan, desto högre civilisation. Tvåhundra år tidigare, i vad som enligt Fressoz och Locher kan vara det första vittnesmålet om klimatförändringar i Amerika, beskrev den spanske militärguvernören på Hispaniola (dagens Haiti och Dominikanska republiken), Gonzalo Fernández de Oviedo, hur spanjorernas styre ”tämjer och mildrar [klimatet] precis som det tämjer indianerna och djuren som lever där”.
Vetenskapsmän profiterade på kolonialism
Genomgående ansågs europeernas jordbruk, inte minst slavplantagerna, vara en förbättrande miljöfaktor. Kolonialismens kraft att förändra naturen sågs rentav som en fortsättning på Guds skapelseakt. Torka, skyfall, hetta eller kyla, förklarades alla av ursprungsbefolkningens lägre civilisationsgrad.
Som Fressoz och Locher framhåller, profiterade många av vetenskapsmännen bakom klimatteorierna själva stort på kolonialismen, inte minst gällde det ledande medlemmar i engelska vetenskapsakademin Royal Society. Rikedom från kolonierna finansierade jordegendomar i England och Skottland, liksom den senare finansierade industrialismens framväxt. ”Överskottsbefolkningen” exporterades till kolonierna.
Rasismen i kolonierna motsvarades av klassföraktet på hemmaplan. Hårdföra marknadsideologer som Joseph Townsend och Thomas Malthus uttryckte det kanske tydligast. För dem, och deras många gelikar, utgjorde hungern en nödvändig drivkraft för de fattiga, vilkas enda existensberättigande ansågs vara att tjäna överklassen.
Den som är medellös och arbetslös i ”en värld som redan är ägd” har varken rätt att äta eller ens existera, menade Malthus. Klarare än så kan man väl knappast formulera synen på den liberala ekonomin som en kamp på liv och död om det globala livsrummet. Det borde vara svårt att förneka kopplingen mellan liberalismens historiska människosyn och bosättarkolonialismens historia, å ena sidan, och nazisternas Generalplan Ost, den planerade kolonialiseringen av Östeuropa, å den andra. Men den liberala hegemonin är i dag så stark att även stora delar av vänstern accepterat dess grunda, självförhärligande historiesyn.
Så ges liberalismen per automatik äran för den gängse raddan av fri- och rättigheter, trots att verklighetens liberaler ofta kämpade benhårt emot dessa och genom alla tider spelat ett dubbelspel där varje medgiven rättighet urholkats för att skydda kapitalets makt över vår gemensamma planets livsrum (läs Domenico Losurdos magistrala Liberalism: A Counter- History).
