Ship to Gaza anländer till Malmö.
Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände till Malmö den 8 maj. Foto: Volodya Vagner

Ship to Gaza: ”Vi har rätten på vår sida”

Mitt under Eurovisionveckan anlände Ship to Gaza till Malmö. Hundratals demonstranter var på plats för att välkomna fiskebåten M/S Handala, som under sommaren ska sätta kurs mot Gazaremsan.
– Det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza, säger John Soos som ska åka med under delar av sträckan.

Inför årets Eurovision har tiotusentals musikentusiaster från hela Europa rest till Malmö för att festa under arrangemangets motto ”United by Music”. Men det enorma polispådraget med syfte att säkra festen har samtidigt skapat en påtagligt spänd stämning.

I festområdet ”Eurovision Village”, i stadsdelen Möllevången, patrullerar mängder med tungt beväpnade poliser. Även bland dem finns internationella gäster – i form av förstärkning från Danmark och Norge. Husfasader har försetts med tillfälliga övervakningskameror, på hustaken har prickskyttar tagit ställning över staden hörs polishelikopterns surrande.

Sedan början på Gazakriget i oktober, har det anordnats regelbundna demonstrationer i Malmö mot Israels krigsföring. Att landet nu tillåts delta i Eurovision, trots det pågående kriget mot Gaza som krävt tiotusentals civila palestiniers liv, upplevs av många som en provokation. Överallt i staden, men speciellt på Möllevången, har Malmöbor hängt palestinska flaggor från fönster och balkonger i solidaritet med Gazas befolkning. 

Vid Ångbåtsbron, strax norr om centralstationen, väntade i onsdags ett hav med palestinska flaggor när Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände. Hundratals Malmöbor och tillresta hade samlats för att möta båten och visa sitt stöd för projektet som syftar till att bryta Israels blockad mot Gazaremsan och leverera förnödenheter till befolkningen i Gaza.

Ship to Gaza anländer till Malmö

Arne Heli är kapten på Ship to Gaza-fartyget M/S Handala under delar av färden mot Gaza. Foto: Volodya Vagner

Medan den norskflaggade före detta fiskebåten närmade sig kajkanten var jublet stort. Men under talen som hölls en stund efter att båten lagt till kämpade flera av talarna mot tårarna när de kom in på läget i Gaza.

– Den här båten är 20 meter lång och ska utmana hela den israeliska flottan, sa kaptenen Arne Heli, under sitt tal.

– Men vilket Gaza vi kommer att möta om vi kommer fram är det ingen här som vet i dag.

Fartyget  M/S Handala är del av det internationella projektet Freedom Flotilla, som vill uppmärksamma den humanitära katastrofen i Gaza och stötta befolkningen där. Mottot för Handalas resa är ”För barnen i Gaza” och planen är att båten ska nå Gazas hamn i augusti. 

Vill bryta Israels blockad mot Gaza

Malmöbesöket är ett av flera stopp på Handalas rutt mot Gaza. I den aktuella besättningen finns människor från ett flertal olika länder. En av dem är kanadensaren John Soos.

– Just nu är vi 17 personer ombord, och det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza. Det här är ett medborgarprojekt, säger han. 

Kanadensarna John Soos och Stephanie Crawford är två besättningsmedlemmar på M/S Handala. Foto: Volodya Vagner

För honom är en av anledningarna till engagemanget för människorna i Gaza hans yrkesroll som psykolog.

– Bara tänk på barnen som växer upp i detta, de kommer att lida av trauman under resten av sina liv. Psykvårdsklinikerna är förstörda. Mina kollegor i Gaza är tvungna att jobba i tält. Deras familjemedlemmar har dödats i bombningarna. Det är så jävla hemskt, det är helvetet på jorden, säger John Soos.

Eftersom besättningen roterar, är det inte klart vilka som kommer att befinna sig ombord när Handala ska sätta kurs mot Gazas kust. Tanken med rotationen är enligt organisatörerna bland annat att låta så många som möjligt delta i projektet, samt att hitta ett så bra manskap som möjligt för resans sista, mest känsliga delsträcka.

Arne Helis andra resa med Ship to Gaza

Det råder i alla fall ingen brist på volontärer. Det märks även i ett telefonsamtal som kaptenen Arne Heli tar emot i styrhytten, en stund senare: ”Vi har ytterligare fyra stycken med hyfsat sjövana, som vill haka på”, säger rösten i andra ändan.

– Okej, det kan bli lite trångt, svarar Arne Heli med ett leende.

Som kapten har han inte bara ansvaret för själva båten utan även för frågor rörande besättningen. För att få till ett fungerande treskiftssystem vill de gärna ha minst sju personer ombord: En kapten, och tre tvåmannalag bestående av en styrman och en som kan assistera.

Foto: Volodya Vagner

Fram till pensionen jobbade Arne Heli många år som maskinist på olika fraktfartyg. Under sitt yrkesliv var han fackligt aktiv inom det norska Sjömansförbundet, och var ombud på flera fartyg. I dag är han styrelsemedlem i Ship to Gaza Norge, och kapten för Handala.

– Fartyget byggdes 1968 och har under många år varit fiskebåt i norr. Sedan ägdes hon av en förening som sysslar med att bevara sjöhistoria, innan vi köpte henne för knappt två år sedan då vi hämtade henne från Lofoten, berättar han.

Men han kommer inte att vara med hela vägen till Gaza.

– Sista delsträckan är ju väldigt speciell, säger han.

Stormad av israelisk militär

Han talar av egen erfarenhet. Under Ship to Gazas senaste försök att nå Gaza, 2018, hade han ansvar i maskinrummet på fartyget Al-Awda när det blev stormat av den israeliska militären utanför Egypten.

– Maskerade soldater kom ombord med vapen och sparkade och slog och använde elchockvapen. Jag blev slagen själv, berättar han.

Ship to Gaza-fartyget Handala anländer till Malmö. Foto: Volodya Vagner

Enligt honom blev besättningen även bestulen på samtliga ägodelar. Efter häktningen i Israel deporterades han i inget annat än de shorts och den t-shirt han hade på sig i maskinrummet när fartyget blev stormat.

– Det visade sig att ”världens mest moraliska militär” inte agerade så moraliskt. De är vana vid att få göra precis som de vill, säger han.  

Enligt Jonatan Michaneck, styrelseledamot i svenska Ship to Gaza åkt med Handala från Lysekil, finns det ett enkelt ord för vad den israeliska militären gjorde sig skyldig till när den stormade de tidigare Ship to Gaza-båtarna på internationellt vatten: Sjöröveri.

– Men vi gör ett nytt försök, och alltid med hoppet att komma fram. Sedan vet vi inte exakt vad som kommer att hända. Men det här är en fredlig aktion och vi har rätten på vår sida, säger han.

Publicerad Uppdaterad
9 timmar sedan
En kvinna förs bort buren av två poliser efter en aktion för Återställ Våtmarker utanför Finlands ambassad.
Klimataktivister förs bort av polis efter en aktion för Återställ Våtmarker utanför Finlands ambassad. Flera aktivister från samma nätverk åtalades efter en aktion på E4:an i Solna 2022. Foto: Jessica Gow/TT

Ny förening ska stå upp för förföljda klimataktivister

Antalet klimataktivister som polisanmäls och åtalas efter att ha deltagit i klimataktioner ökar. Nu startar en ny förening för att stötta de klimataktivister som förföljs. – Protest är ett ovärderligt sätt att tala sanning till makten, säger Olga Lännevall Fedorina, talesperson för föreningen Rosamålet, till Arbetaren.

310 personer har ställts inför rätta sedan 2020 för att ha deltagit i fredliga klimatdemonstrationer. Totalt står de åtalade för 18 olika brott, framkommer i ett pressmeddelande från Rosamålet – den nystartade föreningen.

– Sveriges regering och rättsväsende behöver påminnas om att det är statens skyldighet att respektera, skydda och underlätta rätten till fredliga protester och demonstrationer, säger Olga Lännevall Fedorina, en av talespersonerna för föreningen Rosamålet och fortsätter:

– Engagerade, unga och äldre människor hamnar i rättsprocesser och förhindras i praktiken från att kunna delta i protester i framtiden. Man ska inte känna sig ensam och hopplös i kampen för framtiden.

Och det är där föreningen kommer in i bilden. Genom att klimataktivisterna får stöttning blir de mindre ensamma och utlämnade när de hamnar i rättsprocesser.

Protestaktioner mot makten viktiga i en demokrati

Olga Lännevall Fedorina understryker vikten av att det finns protester och protestaktioner mot makten i en demokrati.

– Protest är ett ovärderligt sätt att tala sanning till makten: historiskt har den många gånger använts av sociala rörelser för att kräva ansvar och rättvisa, inspirera och ge hopp. Den är fundamental för en fungerande demokrati, säger hon. 

Rosamålet vill att Sveriges regering och myndigheter agerar utifrån den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och garanterar en självklar rätt till fredlig protest och civil olydnad.

Olga Lännevall Fedorina, styrelseledamot i den nybildade föreningen Rosamålet. Foto: privat

Budskapet från klimataktivisterna till politikerna är att agera utifrån vetenskapligt perspektiv i klimatkatastrofen, vilket de menar ligger i allmänt intresse, lokalt som globalt.

– Svenska politiker kan se protest som en viktig del av den demokratiska processen och vara lyhörda gentemot medborgare och människorätt eller så kan de låta sig bli provocerade av kritiken och kraven, säger Olga Lännevall Fedorina.

Rätten till fredliga demonstrationer och strejker på arbetsplatser är begränsade nu. Det gör att fler bli tysta av rädsla för rättsliga förföljelser, och arbetstagare fruktar att bli av med arbetet och\eller lönen.

Vill använda internationella regelverk

Det internationella rättsliga läget till stöd för miljöförsvarare har förbättrats och förtydligats i beslut och
domar under 2020-talet. Ändå har alltså under samma tid flera hundra personer ställts inför rätta av
svenska staten för att ha deltagit i fredliga klimatprotester.

– Vi har analyserat dom hundratals domarna mot klimatdemonstranter som beslutats under 2020-talet.
Ingen domare har tagit hänsyn till internationell rätt och det ger oss goda möjligheter att få igenom
krav på reparation för dom drabbade och reformerade lagar, säger Viktor Jonsson ordförande i
Rosamålet i ett pressmeddelande.

Genomgången av domarna mot klimataktivister visar också att de flesta som utsatts inte vågat protestera igen. Därför kommer föreningen kräva lagförändringar och höga skadestånd till de drabbade.

– Ingen ska behöva vara rädd för att protestera för en hållbar framtid, säger Olga Lännevall Fedorina, styrelseledamot i Rosamålet.

Publicerad
1 dag sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Jean-Baptiste Beranger

Isak Gerson:
Svenska judar är inte israeliska ockupanter

Hur är det att bära kippa sedan sjunde oktober? Isak Gerson tar tempen både på reaktionerna från högerspöken i församlingen och från den propalestinska rörelsen.

Vi är inte så himla många som rör oss dagligen i det offentliga Stockholm med synbart judisk klädsel, utöver en diskret davidsstjärna runt halsen. Efter att ha gjort det konsekvent i flera år kan jag säga att det för min del, även religion åsido, är mycket trevligt på det stora. Det ger mig trevliga kontakter med både judiska och icke-judiska främlingar. Obekvämligheterna brukar på sin höjd handla om skumma men vänliga och trevliga kristna sionister.

Men sedan den sjunde oktober har otrevligheterna blivit mer frekventa. Det kommer delvis från andra judar. Andra judar tar sig rätten att komma fram till en och skälla ut en och säga åt en att skämmas för att man gått i en propalestinsk demonstration. Man riskerar att hängas ut med bild i de internjudiska nätgrupperna (varav en är på flera tusen medlemmar, trots det ringa antalet judar i Sverige) och få en våg av hat mot en, inklusive förlöjliganden och hån för att man bär religiös klädsel. Det är ett fullkomligt ovärdigt beteende, men efter år av erfarenhet av församlingens högerspöken är det inget som kommer som en överraskning.

Folk tar sig rätten att trakassera

Vad som däremot kommer som en besvikelse är främlingar som tar sig rätten att ropa saker om att befria Palestina till en enbart för att de ser att man är klädd som en jude. Till att börja med kan vi konstatera att det är trakasserier. Man ska kunna besöka gudstjänster och begravningsplatser och röra sig i offentligheten med (eller utan) religiösa attribut utan att behöva svara inför andra i politiska frågor.

Dessutom kan vi konstatera att det är tydligt rasistiskt. Det bygger på idén om att alla judar tycker samma sak, vilket vi kan konstatera är ett snabbt bevis på att man inte träffat mer än en jude i sitt liv.

Men vidare måste vi också fråga oss vad det gör för gott. Även om det är en judisk sionist man trakasserar, tror man att en sådan som blir attackerad som jude och inte kritiserad som sionist kommer att rubbas i sin sionism? Det den kommer att lära sig från händelsen är att den är otrygg som jude i Sverige.

Otryggt för judar i Sverige

Och den otryggheten är lätt att mobilisera till starkare stöd för Israel. Som Per-Anders Svärd skildrar i sin text ”Missnöjets väg till israelisk högerpopulism” (Arbetaren #52/2024) är en av kärnorna i den israeliska högerns politik rädsla för antisemitism och förföljelser. Svaret på det måste vara motsatsen till antisemitism.

Om man är cynisk kan man konstatera att hitflyttade israeler inte är de som driver ockupationen, inte deltar i militären, inte lever på bosättningar. De är här. Det är inte de som är fienden, utan ockupationen och den stat och militär som är ansvarig för den.

Rysslands senaste invasion i Ukraina 2022 motiverades bland annat med att etniska ryssar och det ryska språket förföljdes och diskriminerades i Ukraina. Oavsett i vilken utsträckning det stämmer var det inte bara rasistiskt utan också kontraproduktivt att vissa attackerade oberoende rysk kultur i Sverige.

Mot Netanyahus och Putins imperialistiska idéer måste vi visa styrkan i mångkulturella samhällen, som inte skiljer på etnicitet. Det måste inkludera ryssar, och det måste inkludera judar och israeler.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Bröderna Andersson som barn. Foto: Minka Jakerson/ TriArt Film

Arv och miljö med fyra bröder Andersson

I dokumentären Bröderna Andersson möter vi fyra pojkar som vuxit upp tillsammans, men med olika förutsättningar, och som under livets gång glider ifrån varandra. Filmaren Johanna Bernhardson, dotter till en av dem, hade en idé om att försöka sammanföra bröderna via filmen, vilket visar sig svårare än hon trott. Men filmen ställer ändå intressanta frågor om arv och miljö, och får öppenhjärtiga svar.

Regissören Johanna Bernhardsons filmdokumentär om sin pappa Leif och hans tre äldre bröder har premiär i helgen. Hon tycker att det är dags för syskonen att träffas. De börjar bli till åren och en dag kan det faktiskt vara för sent, men vem ska ta initiativet? Det är en av frågorna som kommer upp till ytan i Bröderna Andersson

Regissör Johanna Bernhardson har gjort en dokumentär om sin pappa och hans syskon – Bröderna Andersson. Foto: Gorki Glaser Müller

– Kanske har bara tiden gått – och ingen har tagit initiativ – män brukar inte vara så bra på det. Ofta är det väl fruar och kvinnliga släktingar som ser till att kontakten tas, upprätthålls, säger hon.

Johanna Bernhardson blir själv just den kvinnliga släktingen, ändå får hon inte riktigt till det med den där träffen med alla bröderna.

Det händer att bröderna ses två och två någon gång, men egentligen har de inte träffats allihopa tillsammans sedan Ronnys begravning i januari 2013, berättar Johanna Bernhardson. 

Den första av pojkarna i arbetarklassfamiljen Andersson från Göteborg var Roy, född i mars 1943, och numera världsberömd filmregissör. Han och hans lillebror Ronny, han som blev familjens sorgebarn och avled i missbruk 2013, växte upp i ett hem där pappan drack hårt, vilket förstås präglade deras barndom, säger Johanna Bernardson.

Hon är dotter till yngsta brodern Leif. Strax före honom kom Kjell. Mellan Roy och Leifs födslar var det åtta år och under den tiden hade pojkarnas pappa blivit nykter alkoholist med hjälp av självhjälpsverksamheten Länkarna.

Skilda uppväxter

– Min egen pappa Leif växte upp i ett nyktert hem. Det var en stor skillnad gentemot de äldre brödernas uppväxt, säger Johanna Bernhardson som började sin karriär i filmbranschen som dekormålare och rekvisitör hos farbror Roy Andersson. 

Hon har i flera av sina dokumentärer bland annat undersökt moderskapet och barnafödande under flera generationer i sin släkt. I den nya dokumentären är det däremot pojkarna och männen med sitt missbruksarv som står i fokus.

Genetik eller miljö är en fråga som kommer upp i filmen och inte får något egentligt svar, ”kanske en blandning”, som hon säger. 

– Under filmarbetet har jag tänkt mycket på farmor, vilken smäll det måste ha varit att leva med en alkoholist som lyckades bli nykter, och sedan tvingas se ett barns väg ner i missbruket.

Filmaren Roy – den äldste av bröderna Andersson. Foto: TriArt Film

I pojkarnas barndomshem fanns böcker och piano, en bildning där man läste den socialistiska veckotidningen Folket i Bild. Tre av de fyra bröderna var inriktade på att arbeta med kultur; måleri och film bland annat, och alla har druckit ”för mycket” som hon säger.

Roy Andersson har skrivit om hur han redan som ung påverkades av läsning och att han i femtonårsåldern planerade att bli författare. Senare framkom att den äldsta pojken också var den som föräldrarna satsade på, när det gällde studier.

För en arbetarfamilj fanns det inte alltid möjlighet att låta alla barn ta studenten. Ronny sökte till konstskola men misslyckades – ett hårt slag som blev en del i varför han gick ner sig i alkohol och tunga droger.

”Högre krav för kvinnor att klara alla bitar”

Jag frågar Johanna Bernardson hur hon ser på skillnaden mellan mäns och kvinnors möjlighet att balansera kulturarbete med missbruk. 

– Kvinnor har mycket högre krav på sig att klara alla bitar i livet. Jag skulle inte ens drömma om att dricka i jobbet. Män får också både uppbackning och tolerans av omgivningen, säger Johanna Bernhardson. 

Hon berättar att det egentligen inte var några problem att prata om alkoholismen i sina intervjuer. 

– Med Roy (som nu har slutat dricka) var det snarast han som förde det på tal tidigt i intervjun, det kom nästan av sig själv. 

Över huvudtaget är det ett gäng öppenhjärtiga bröder som berättar generöst och låter filmaren ta del av svåra stunder, som när Roy Andersson tvingas sälja sitt legendariska filmhus efter skilsmässan. Leif har svår MS, och sorgen efter Ronnys missbrukarkarriär och död är svår att hantera.

Ändå finns här i de flesta samtal drag av Roy Anderssons kända drag av Beckett-absurdism, en lätthet och humanism som hjälper till att hantera livets upp- och nergångar. Ibland kan det som först framstår som uppgivenhet vara en vila att låta saker få vara utan att bråka om saken.

Kanske är det den sidan av ”manligheten” som får en brödraskara att inte höras eller ses på så många år bara för att det inte blir av att ta initiativet. Eller också är det bara just detta gäng brorsor. 

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Maksym Tjalych och Valentyna Mura som deltog i den fackliga blockaden mot handelsträdgården där de jobbade.
Maksym Tjalych och hans mamma Valentyna Mura förlorade rättegången mot den skånska grönsaksodlaren. Nu väljer Maksym Tjalych att själv överklaga domen. Foto: Volodya Vagner och Claudio Bresciani/TT

Migrantarbetare överklagar dom mot ökänd skånsk grönsaksodlare

Den ukrainska migrantarbetaren, Maksym Tjalych, kommer att överklaga tingsrättens dom där hans tidigare arbetsköpare, en skånsk grönsaksodlare, frias efter en svår arbetsplatsolycka.

Arbetaren har tidigare rapporterat om fallet där Maksym Tjalych brännskadades svårt efter att ha fått salpetersyra på foten i samband med jobbet på den skånska grönsaksodlarens handelsträdgård.

Arbetsförhållandena på gården, som ägs och drivs av företagaren Lars Jacobsen, har beskrivits som usla med arbetspass på upp till 17 timmar om dagen utan tillgång till skyddsutrustning.

Maksym Tjalych som efter olyckan tvingades uppsöka läkare fick sedan sparken.

Tidigare i somras kom tingsrättens dom där Lars Jacobsen frias och Maksym Tjalych själv döms till att betala rättegångskostnaderna på en halv miljon kronor.

Nu framkommer att Maksym Tjalych kommer att överklaga domen till Arbetsdomstolen.

När och om Arbetsdomstolen väntas ta upp fallet är fortfarande oklart.

Den här artikeln har uppdaterats efter publicering med en rättelse: Syndikalisterna står inte bakom överklagan av tingsrättens friande dom mot en ökänd grönsaksodlare, som Arbetaren tidigare rapporterat, utan det är den ukrainska migrantarbetaren, Maksym Tjalych, själv som driver fallet.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Axel Öberg

Jona Elings Knutsson:
Efter semestern: Hata verkligheten

”Djupandning eller joggingtur kommer inte knäcka ångesten. Inte heller att börja första arbetsveckan på en onsdag för att få kortvecka. Det enda som hjälper är att ta bladet från munnen och sätta ord på vad som faktiskt händer på arbetsplatsen, högt.”, skriver Jona Elings Knutsson i en efter-semestern-reflektion.

Efter att i flera veckor ägt sin tid, somnat utan att ställa klockan, hunnit träffa vänner, stoppat fötterna i sanden, tänkt på livet både på längden, bredden och tvären så tar det slut med en smäll. Det som borde vara normaltillstånd för en människa får lov att rymmas under en begränsad period som i bästa fall kallas semester och genererar betalning, eller bara är tid då vi säger nej till våra timanställningar och knaprar på marginaler som inte finns.

I stället börjar löneslaveriet igen. Och varje augusti fylls också tidningarna av käcka artiklar som Klara jobbstressen efter semestern! eller Hantera din jobbångest! Tvärtom, säger jag.

Aldrig ser vi det lika tydligt som när vi varit borta ett tag. Hur tight schemat är, hur galna arbetsförhållanden som råder, hur vansinniga beslut som ledningen fattar. Behåll den känslan. Den stämmer nämligen.

Under de elva månader som gått sedan förra semestern gav du succesivt upp, likt en groda som sakta kokas hoppade du aldrig ur vattnet. Du pallade inte vara den bråkiga jäveln på varenda APT, du såg på aktivitetsklockan hur pulsen gick upp 20 slag varje gång du mötte chefen i korridoren och på mötet om nya arbetssätt som egentligen bestod i gamla arbetssätt men med färre personal låtsades du få ett hemskt viktigt samtal, lämnade rummet och satte dig på toaletten och spelade ett fullständigt meningslöst spel på telefonen tills mötestiden var över.

Ångesten kryper på

Men allt det där tog bara några dagar av ledighet att rinna av ändå, för när livet börjar på riktigt ter sig löneslaveriet bara som en korkad och tämligen misslyckad komedi där du tyvärr haft en roll du aldrig borde blivit castad till. Och nu står verkligheten framför dig, kall, klar och tydlig. Och det är elva månader tills du får vara människa nästa gång. Inte konstigt att ångesten kryper på. Kjell Höglund sjunger det bäst i Man vänjer sig.

”Så blir det fredag alla fall man super lite håglöst
Och på lördan går man ut i parken unnar sig en pizza
Och på kvällen kommer gråten
Det är skönt att våga bli förtvivlad känna sig verklig”

Djupandning eller joggingtur kommer inte knäcka ångesten. Inte heller att börja första arbetsveckan på en onsdag för att få kortvecka. Det enda som hjälper är att ta bladet från munnen och sätta ord på vad som faktiskt händer på arbetsplatsen, högt.

Att gå samman med arbetskamraterna och kräva förändring. Att göra motstånd. Att våga bli förtvivlade tillsammans.  Livet är för kort för ännu ett individuellt lönesamtal eller en skyddsrond vars protokoll HR torkar champangeglasen med efter nästa kick off. Att inte vänja sig är enda sättet att förbli mänsklig. Känn dig verklig. Hata verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Emil Boss är poet, författare och facklig organisatör i syndikalistiska Stockholms LS Foto: Tomas Oneborg/TT, Axel Green

Emil Boss:
Byggjättar som Serneke tjänar på förslumningen av villkoren

Det talas mycket om förslumningen av arbetsvillkoren. Vad innebär det? Hur kan det se ut i praktiken? Låt oss titta närmare på ett vanligt bygge på Lidingö.

Tunnelbanelinjer och sjukhus, arkitektritade villor, sjukhus och batterifabriker. Vad är egentligen ett vanligt bygge? Det närmaste man kommer är kanske nyproduktion av lägenheter i växande tätorter, skriver Emil Boss.

2023 byggdes ett bostadskvarter, Torselden, av byggjätten Serneke. Det var ett ganska litet projekt med ett fyrtiotal lägenheter. I mars 2023 publicerade tidningen Byggnadsarbetaren en rad chockerande bilder. Byggare utan fallskydd knatade runt på hög höjd med risk för livet, tungt byggmaterial lyftes med kran över huvudet på levande människor som skulle ha krossats om någonting gått fel. 

Arbetsmiljöverket ryckte ut och gjorde en inspektion. De hittade enligt Byggnadsarbetaren ännu fler brister. I juni publicerade Byggnadsarbetaren nya bilder på arbetare som utan fallskydd lutade sig över kanten när de arbetade med balkonger utan räcken flera våningar upp i luften.

Byggt utan att få lön

I juni besökte även Solidariska byggare projekt Torselden. Anledningen var att en grupp papperslösa uzbekiska snickare samt en snickare från Ukraina sade sig ha byggt där utan att ha fått någon lön. Fotobevisning visade tydligt att de hade arbetat på platsen. 

På plats och ställe pratade Solidariska byggare med en grupp spansktalande gipsmontörer och gav dem fackets kontaktuppgifter. Efter några månader tog de kontakt. De visade sig vara papperslösa från Colombia.

Av chefen, alltså Sernekes underentreprenör, hade de istället för arbetstillstånd fått förfalskade spanska pass. De hade behövt betala sextio tusen kronor vardera för att få jobbet, allt tydligt bevisat i SMS med chefen, och de saknade flera månadslöner för utfört arbete. 

Företaget utnyttjade papperslös – kunde inte betala hyran

Under sensommaren tog en ny grupp papperslösa uzbekiska snickare kontakt. Även de kunde visa mängder av foton när de arbetade på Torselden. Även de sade sig ha lurats på lön. En kollega förhandlade med Serneke som betalade ut delar av lönefordringarna i entreprenörsansvar. Men det finns tidsgränser i lagen och Serneke gick inte med på att betala en krona som inte lagen tydligt kräver.

I slutändan betalade man inte ens det. Ola Serneke lovade personligen i SMS att lösa det hela, ändå drog man ut på processen och undvek delar av fordringarna så pass att en ukrainsk snickare till slut blev vräkt från sin lägenhet och facket tvingades driva in de sista delarna i domstol. 

Förslumning av byggbranschen

Jag var med vid Solidariska byggares besök i juni. Vi möttes direkt av en grupp personer som bodde grannar med bygget. De sade att de hade klagat upprepade gånger eftersom det hade arbetats på helger och sent på nätterna.

Så kan det se ut på ett vanligt, ganska litet, bygge i Stockholm: Livsfarliga fallrisker, alltför långa arbetsdagar, lönebedrägerier, skattebrott, falska identiteter och byggherrar som gärna slipper ansvar.

Jag rekommenderar alla att lyssna på Kim Söderströms lysande sommarprat i P1. Han beskriver en verklighet som känns igen. Alla som ogillar förslumningen av byggbranschen har god anledning att stötta Byggnads. I programmet sätter Kim Söderström fingret på ett akut problem som måste lösas.

Han berättar att när Byggnads besöker arbetsplatser så springer ofta arbetarna sin väg, samma arbetare som har mobiltelefonerna fulla av värdefulla bevis och som behöver hjälp med att driva in stulna löner. Det är verkligen en viktig utmaning för LO att ändra sitt arbetssätt så att byggare slutar att springa iväg från deras ombud.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Maja Alskog Bredberg lämnade ett liv som PR-strateg för att odla sin egen mat och har skrivit en bok om det. Foto: Märta Thisner

”Vi måste prata mat- och marktillgång”

Maja Alskog Bredberg lämnade ett liv som PR-strateg för att odla sin egen mat. Men det behövs mer än så för att rå på den orättvisa globala fördelningen av mark – en grundstomme i kapitalismens framväxt, menar Samira Ariadad och ser att motkraften finns i organisering, fler rörelser för matsuveränitet och att vi slutar utgå från städerna .

PR-strategen Maja Alskog Bredberg lämnar sitt yrke för gott, blir trädgårdsmästare, och skriver om mat, jordbruksrevolution och PR i Till Växten – En kärlekshistoria. Så vad hände?

Nästan alla har fattat att klimatförändringar, och dess ”utmaningar” är ett faktum och både finanshajar och allehanda företag försöker tjäna pengar på denna nya ”trend” som de kallar det. Se till exempel IBMs topplista över trender 2024, där hållbarhet samsas med generativ AI, som om det inte finns någon motsättning.

Under Maja Alskog Bredbergs jobbresa till World Economic Forum i Davos 2020 verkar hon få samma uppfattning. Dagarna bestod då av säljbara löften om hållbarhet och grön tillväxt, av att ”fossilberoende branscher, likt bilindustrin, förklarade hur mycket de faktiskt värnade om miljön”.

Allt det här fick ett avsky att växa sig starkt hos henne och inte minst såg hon hur hennes egen bransch, PR-branschen, möjliggjorde att den här förstörelsen får fortgå. Samtidigt som alla egentligen bara ville förändra världen till det bättre. Hon såg att det inte skulle hända där hon befann sig.

Rörelse tillbaka till jorden

Bredberg börjar att röra sig tillbaka till jorden. Att ägna sig åt den, odla den. Att börja skilja skog från plantager. Bli ödmjuk inför det organiska som växer, fröet, liv och dess materiella förutsättningar.

Det börjar på ett sätt genom kopplingen till en plats, ett torp hon och hennes familj köper för hennes reklampengar. Och det är kanske inte en slump att det är bortanför stadens hets som det finns plats för att hennes egen samhällskritik i fråga om vår matproduktion kan växa.

Hon är såklart inte först ut utan kan sägas vara del av den fjärde gröna vågen i Sverige. Alla kan inte flytta ut på landet och odla grönsaker säger kompisar i städerna, men alla kan flytta till städerna heller.

Men var ska vår mat komma ifrån? Ska den fortsätta förstöra planeten och ska den fortsätta vara baserad på andras slit? Bönderna som knappt går runt?

Orättvis fördelning av mark nyttjas av kapitalister

Diskussionen får mig att fundera på de olika ingångar som finns till att organisera sig för matsuveränitet, oavsett vart vi bor. Höga livsmedelspriser och dåliga arbetsvillkor, utarmning av jorden och hoten mot den biologiska mångfald som håller ihop ekosystemen. Vi har alla skäl att bry oss. Skäl till att kräva tillbaka den jord som blivit stulen från oss, i form av allmänningar och gemensamt ägda odlingsmarker.

Men innan vi börjar kräva någonting kanske vi ska gå igenom vad som gått förlorat och hur en ny form av den kan se ut. För en enkel översikt är David Jonstads, Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga (2016) ypperlig.

Den går igenom hur orättvis fördelning av marken och jordbrukets produktion är en grundstomme i kapitalismens framväxt. Två grundvärden: Skapa industrier och få dit billig arbetskraft byggde hela det kapitalistiska maskineriet.

Då var det av vikt att ta marken ifrån människor, som tidigare brukade den som en allmänning och delade arbetet i form av ömsesidig hjälp i byalag. I detta, inte alltid så hårda liv som man kanske tror fanns inte många skäl att börja jobba för kapitalisten.

Rent konkret bestod förändringen i jordbruksreformer som skiftesreformerna, där små jordplättar tvingades ihop till större och där byns samägda tillgångar, som fisket i en sjö, fråntogs dem.

Jordbruk för profit inte för matförsörjning

Det är såhär man skapar en stor klass jordlösa som får bli lantbrukare på andras mark, man skapar statare. Jordbruket skulle drivas som en industri för profit, inte för matförsörjning, oavsett vilka liv man berövar på vägen. Vilket också hände, när vi exporterade mat medan folk svalt, under svältåren 1867-69.

Det är dessa reformer, tillsammans med konstgödslet, fossila bränslen och de lömska hybridfröerna som gjort att jorden armas ut. 

Till Växten består både i en kritisk framställning av jordbruksrevolutionen och personliga aspekter av att bryta kopplingen till naturen. Inte bara i fråga om mat utan även med kvinnokroppens tämjande med skönhetsrutiner och all konsumtion som går åt för att dölja åldern.

Arbetarna bakom jordbruken är inte osynliga även om de oftast nämns i förbifarten. Som den ukrainska flykting som fick salpetersyra på foten på en odling i Skåne, eller kvinnliga arbetare på druvodlingar i Sydafrika som utnyttjas sexuellt för att få behålla jobbet.

Vår mat kommer till hälften från svenska bönder som knappt går runt (förutom storbönderna då) med migrantarbetare som hjälp, eller från slavarbetare i växthus som i i Mar Del Plastico i spanska Almería. Just de senare ägnar Bredberg ett helt läsvärt kapitel åt, och intervjuar bland annat fackföreningen SOC-SAT.

Bredberg beskriver sin personliga resa, späckat med liknelser till olika växter och djurs liv, ibland blir det nästan för mycket. Men hon sätter fingret på något alltfler känner, i takt med att stressen sätter sig i fler kroppar, som ju samhällsandan och våra institutioner redan låtsas inte finns annat än för att arbeta eller av estetiska skäl. Fler ifrågasätter hur vi lever, och hur vi kan undslippa att bara arbeta och konsumera, grunden till den fjärde gröna vågen.

Matsuveränitetsrörelse i sin linda

Ett initiativ och en rörelse med kraft saknas. Jag undrar vilka som finns för att ta emot eller nå ut till både Bredberg och hennes läsare. De som känner igen sig, de som är redo att göra något åt det.

Den svenska matsuveränitetsrörelsen är enbart i sin linda, med NOrdbruk Matvärn och kulturfrö-föreningar som Sesam. Och förstås organisering av migrantarbetare som arbetar på de svenska jordbruken och plockar bär i skogarna.

Dessutom permakulturföreningar och föreningar för biologisk mångfald och hur man bidrar till det i sin trädgård och odling.

Men någon större koppling mellan dessa till varandra eller till de som faktiskt producerar en stor del av maten, bönderna, särskilt ekobönderna, känner jag inte till.

Coronapandemin, kriget i Ukraina, torka och översvämningar har gett både våra myndigheter (MSB, Jordbruksverket och så vidare) insikter om att just-in-time-leveranser kanske inte kommer i tid och hur fragilt vårt beroende av global handel för vår livsmedelsförsörjning är.

Vi måste prata mat- och marktillgång

I takt med det finns det luckor för förändring där folket kan hålla i rodret.

Därför är det viktigare än någonsin att vi blir en rörelse som pratar om mat- och marktillgång, om en jord som går att leva på, som inkluderar andra än vit medelklass. För bland ekoby-gemenskaperna i landet är det lite väl många vita glada själar som inte ser problem med att inkludera alla som vill prata ekologi och gemenskap, även fascister. Vi vet vart det barkar.

För att få tillbaka makten över vår mat och våra liv behöver vi en rörelse där olika grupper samarbetar i någon gemensam riktning, vare sig det gäller andelsjordbruk eller kräva tillgång till mark både i och utanför staden.

Men jag antar att vi först behöver vi ta oss ur arbetets gisslan-grepp om oss för att lyckas planera för vår egen tid.

Kanske kommer det vara svårt i städerna, och särskilt så länge vi inte vägrar att betala för våra allt dyrare levnadskostnader. Men börjar vi med att gemensamt ta hand om våra behov, kanske vi redan är på väg att skapa just en sån rörelse.

Samira Ariadad är frilansskribent och framtidsspanare, jobbar inom IT och är aktiv i ett byalag.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители» и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Volodya Vagner

Ivan Semenov:
Чтобы добиться перемен, нужны совместные усилия!

Иван Семенов — член правления профсоюза Solidariska byggare (Солидарные строители), который входит в Стокгольмское отделение федерации профсоюзов SAC. Он родом из украинского Мариуполя, а сегодня работает строителем в Стокгольме. В свободное время он ведет канал «Швеция для чайников» на YouTube и TikTok, где рассказывает о жизни в Швеции, в том числе с акцентом на трудовое право. Это первая колонка Ивана Семенова в Arbetaren.

Иногда я задаюсь вопросом, какой же вклад в экономику Швеции вносят трудовые мигранты. Наверное, ни для кого не секрет, что есть целые сферы, где преимущественно работают мигранты, особенно в крупных городах.

Я сам работаю в строительстве в Стокгольме и могу сказать, что строители – это преимущественно либо граждане других стран Евросоюза, либо мигранты, приехавшие из стран, не входящих в ЕС. Среди мигрантов есть мнение, что они вносят серьёзный вклад в развитие экономики Швеции. На первый взгляд, это так: достаточно недорогая рабочая сила может двигать вперёд рынок недвижимости.

Я живу и работаю в Швеции с 2021 года и более года состою в профсоюзе Solidariska byggare (Солидарные строители). Участвуя в профсоюзной деятельности, я вижу, насколько велик масштаб проблемы, которая строится на бизнес-модели эксплуатации мигрантов.

Люди, которые приезжают в Швецию из других стран, очень часто оказываются либо эксплуатируемыми, либо теми, кому не заплатят вовсе. Это большая индустрия, где зачастую происходит ”карусель”: одних людей набирают, а через 3 месяца, когда они не получают заработную плату, набирают следующих.

Рассматривая ситуацию с мигрантским рынком труда в Швеции, становится очевидным, насколько негативным является ее влияние, как на самих работников, так и на общество в целом. Заниженные зарплаты мигрантов ведут к низкому подоходному налогу. Люди, получающие низкую зарплату, не могут взять квартиру в ипотеку, не ходят в кафе и рестораны, не пользуются другими услугами, которые позволяют зарабатывать деньги другим людям.

Компании, которые занимаются эксплуатацией мигрантов, очень часто работают ”в чёрную”, уходят от налогов и отмывают деньги за границей, тем самым выводя их из экономики Швеции. Эти фирмы создают нерыночные условия для нормальных компаний, которые вынуждены снижать цены и не могут платить нормальные зарплаты своим сотрудникам, что оказывает негативное влияние на всю отрасль.

Сближение двух рынков труда

Кроме того, когда мигранты работают по 50-60 часов в неделю, у них не остаётся времени на интеграцию, изучение языка и другие аспекты адаптации. Это приводит к тому, что возникают целые диаспоры, которые не интегрированы в шведскую модель и не разделяют шведских ценностей. 

Наш профсоюз, пожалуй, единственный, кто научился влиять на работодателей в этом секторе. Мы помогаем членам профсоюза и воспитываем некоторые компании. Но этого недостаточно, чтобы изменить ситуацию на рынке труда. Хотелось бы, чтобы оба этих рынка – для мигрантов и местных жителей – хотя бы немного сближались, и для нас тоже нашлось своё место в концепции ”Швеция – наш общий дом”.

Важным аспектом является просвещение мигрантов, помощь им в знании их трудовых прав и законов. Ведя свой блог на YouTube и TikTok, я понимаю, насколько слабо у мигрантов понимание культуры труда и отношений между работником и работодателем. Насколько слабо мигранты знакомы со своими правами. Например, я получаю такие вопросы: работодатель требует вернуть ему часть зарплата потому что он якобы переплатил налог, это правильно?

Я думаю, что есть ещё инструменты, которые могли бы повлиять на эту ситуацию. Возможно, журналистское сообщество могло бы сыграть важную роль, освещая теневой мир, которым является наш рынок труда.

Другим из возможных решений может стать создание кооперативов – объединение усилий мигрантов для создания собственных бизнесов. Это может быть трудная задача, но она может способствовать переменам.

Я всё ещё думаю над тем, какие ещё инструменты могут повлиять на эту ситуацию. Хотя пока что это только мысли и мечты, я полон решимости внести свой вклад в то, чтобы два рынка труда Швеции постепенно сближались, чтобы мы, мигранты, тоже могли найти достойное место в обществе.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Ivan Semenov från Ukraina är byggnadsarbetare, sitter i styrelsen för facket Solidariska byggare och pratar arbetarrättigheter på ryska i egen kanal på YouTube och TikTok. Volodya Vagner

Ivan Semenov:
Rapport från en skuggvärld – krävs gemensamma krafttag för förändring!

Ivan Semenov är styrelseledamot i syndikalistfacket Solidariska byggare. Han kommer ursprungligen från ukrainska Mariupol, och jobbar i dag som byggnadsarbetare i Stockholm. På fritiden bedriver han Швеция для чайников (“Sverige för dummies”), en kanal på Youtube och TikTok, där han förklarar livet i Sverige, bland annat med fokus på arbetsrätt. Det här är Ivan Semenovs första krönika i Arbetaren.

Ibland undrar jag vilket bidrag arbetsmigranter egentligen ger till Sveriges ekonomi. Det är ingen hemlighet att det finns hela sektorer där migranter dominerar, särskilt i de större städerna.

Jag arbetar själv inom byggsektorn i Stockholm, där de flesta arbetare antingen är medborgare från andra EU-länder eller migranter från länder utanför EU. Bland många migranter finns en uppfattning att de gör en betydande insats för Sveriges ekonomi. Vid första anblick kan det verka så: billig arbetskraft kan driva fram fastighetsmarknaden.

Jag har bott och arbetat i Sverige sedan 2021 och har varit medlem i facket Solidariska byggare, som är del av fackföreningen Stockholms lokala samorganisation (LS) av SAC syndikalisterna, i över ett år. Genom mitt engagemang i facket ser jag hur stort problemet med exploatering av migranter är.

De som kommer till Sverige från andra länder jobbar under dåliga villkor, ibland får de inte ens betalt. Det är en stor industri där det ibland uppstår rena ”karuseller”: arbetare anställs och efter tre månader ersätts de av nya, utan att ha fått någon lön.

Ivan Semenov. Foto: Volodya Vagner

När man ser på situationen på den del av arbetsmarknaden i Sverige där migrantarbetarna finns blir det tydligt hur negativ dess påverkan är, såväl på arbetarna själva, som för samhället i stort. Låga löner för migranter leder till låga inkomstskatter. Människor med låga löner kan inte ta bolån, går inte på restauranger och använder inte andra tjänster som genererar intäkter för andra.

Företag som exploaterar migranter arbetar ofta ”svart”, de undviker att betala skatter och tvättar pengar utomlands, vilket innebär att de försvinner ur Sveriges ekonomi. Dessa företag skapar en orättvis konkurrenssituation för skötsamma företag som tvingas sänka sina priser och inte kan betala rimliga löner till sina anställda, vilket i sin tur påverkar hela branschen negativt.

Närmande mellan migranternas och ”de andras” arbetsmarknad

När migranter arbetar 50-60 timmar i veckan har de dessutom inte tid för integration, språkinlärning eller andra aspekter av anpassning. Detta leder till att hela diasporor inte integreras i den svenska modellen och inte tar till sig svenska värderingar.

Vårt fackförbund är förmodligen det enda som har lärt sig att påverka arbetsköpare inom denna sektor. Vi hjälper våra medlemmar och försöker sätta press på företag. Men det räcker inte i sig för att få till den förändring jag skulle vilja se: Att de två befintliga arbetsmarknaderna – migranternas och den för infödda – närmar sig varandra, åtminstone något, så att även vi migranter kan hitta vår plats i det svenska folkhemmet.

En viktig aspekt är att utbilda migranter, att hjälpa dem att förstå sina rättigheter som arbetare och vilka lagar som gäller. Det är något som jag själv är engagerat i, genom mina kanaler på YouTube och TikTok.

Genom kontakt med mina följare där ser jag hur lite många migranter vet om arbetskulturen och relationen mellan arbetstagare och arbetsköpare i Sverige, och om deras egna rättigheter. Det kan vara frågor som: Min arbetsköpare kräver att få tillbaka en del av min lön, eftersom han ska ha råkat betala för mycket skatt, är det korrekt?

Men jag tror att det finns fler verktyg som kan påverka. Medierna kan spela en viktig roll genom att belysa den skuggvärld som är vår arbetsmarknad.

En annan lösning kan vara att skapa kooperativ – att migranter går samman för att gemensamt starta egna företag. Detta kanske är en svår uppgift, men det skulle kunna bidra till förändring.

Jag funderar fortfarande på vilka andra verktyg som kan skapa förändring. Ännu är det bara tankar och drömmar, men jag är fast besluten att göra mitt för att Sveriges två arbetsmarknader gradvis ska närma sig varandra, så att även vi migranter kan hitta en värdig plats i samhället.

Översättning: Volodya Vagner

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Syndikalisterna växer så det knakar. Antalet medlemmar ökade med 20 procent 2023. Foto: Annie Hellquist, Stockholms LS

Syndikalisterna växer – rekordstor ökning av antalet medlemmar

Förra året ökade antalet medlemmar i facken. Syndikalisterna var ett av de fack som ökade mest, med nästan 20 procent. 

Antalet fackmedlemmar ökar i Sverige. Framför allt i tjänstemannafacken. Men även det relativt lilla oberoende facket SAC Syndikalisterna hade en kraftig ökning av medlemstalet förra året, visar ny statistik framtagen av Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet, vilket Arbetsvärlden rapporterat om.

– Det är naturligtvis glädjande siffror, säger Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna till Arbetaren.

– Först och främst beror ökningen på att vi gör ett bra arbete. Men det finns också en besvikelse hos många arbetare över att LO-facken har blivit väldigt passiva, samtidigt som klassklyftorna i Sverige ökar, fortsätter han.

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna Foto: Annie Hellquist

En annan förklaring, menar Gabriel Kuhn, är att LO-facken har svårt att få in några av de mest utsatta arbetarna, exempelvis migrantarbetare, i sin struktur.

De oberoende facken, där SAC Syndikalisterna och även Ledarna ingår, hade det högsta medlemstalet någonsin förra året – cirka 108 000 medlemmar.

Störst ökning i byggbranschen

Syndikalisterna som är ett relativt litet fack ökade från 2 536 till 3 020 medlemmar. 

De flesta nya medlemmar arbetar inom byggbranschen.

– Solidariska byggare, byggsyndikatet i Stockholm, står för den största delen av ökningen, men det finns också Solidariska städare och Solidariska vårdarbetare inom SAC nu, säger Gabriel Kuhn.

Han menar att SAC erbjuder ett alternativ, inte minst för arbetare som vill bli aktiva på sina arbetsplatser. 

– Vi är inte rädda för att ta strider om det behövs. Och nu är det upp till oss som organisation att leva upp till de nya medlemmarnas förväntningar, säger Gabriel Kuhn och avslutar:

– Levererar vi kommer vi se en ännu större ökning framöver.

58 procent av arbetarna i Sverige i dag är medlemmar i ett fack, bland tjänstemännen är siffran 73 procent.

Publicerad Uppdaterad