Lama Majdi är en av hundratusentals internflyktingar i krigets Gaza. Via sms till Arbetaren beskriver hon familjens vardag under det pågående kriget. Det är ett unikt vittnesmål från en plats där få journalister finns kvar.
Det är inte svårt att föreställa sig vad de israeliska stridsvagnarna som nu rullar in i centrala Rafah kommer att åstadkomma. Vi har redan sett bilderna från terrorbombningar av civila flyktingar i tältläger som förvandlades till eld och aska. Sönderbrända kroppar och barn som slitits i tu. Svåra splitterskador och en kollapsad sjukvård i ännu ett av mänsklighetens mörkaste ögonblick.
Det som händer utspelar sig mitt framför våra ögon. Ingen kan blunda och ingen ska heller komma undan med att de inte visste. För som Arbetarens tidigare chefredaktör Annie Hellquist skrev redan i höstas: Ett folkmord går inte att stoppa efteråt. Därför måste omvärldens fördömanden ersättas med omedelbar handling.
Jag bläddrar vidare i flödet av de internationella bildbyråernas uppdateringar från platsen som just nu kallas ”helvetet på jorden”. Det mesta är så grovt att det inte går att publicera. Barn i pölar av blod.
Nick Uts bild från krigets Vietnam
Så tänker jag på den nioåriga och svårt brännskadade Kim Puch. Nick Uts svartvita bild från krigets Vietnam på flickan som skriker ut sin smärta med den lilla kroppen täckt av napalm. Bakom henne på vägen ett täcke av tjock stinkande rök.
Bilden, förmodligen ett av världens mest publicerade fotografier, kom på många sätt att vända opinionen mot USA:s fruktansvärda övergrepp mot den så svårt plågade civilbefolkningen i det lilla sydostasiatiska landet.
Nu händer det igen. Bilderna finns. På desperata, panikslagna, söndertrasade och traumatiserade barnfamiljer.
Få journalister på plats inne i Gaza
Det finns få journalister på plats inne i Gaza. Många har dödats av den israeliska militären. Men bilderna inifrån detta inferno fortsätter att strömma ut, inte minst på sociala medier där civilbefolkningen rapporterar om vad som sker till följare från hela världen.
Arbetaren vill ge plats åt en av de omkring två miljoner människor som befinner sig mitt i krigets kaos. Jag har sedan intervjun med Lama Majdi i början av maj haft daglig kontakt med henne där hon berättar om en vardag jag inte ens kan föreställa mig. Om kampen för vatten, mat, mediciner och för att bara överleva. Om stridsflygplanen och drönarna som gör det omöjligt att sova och om rädslan för sin åtta månader gamla dotters liv.
Arbetaren har fått tillåtelse från Lama Majdi att publicera delar av vår löpande sms-konversation och hennes dagbokslika anteckningar från livet som internflykting. Det är smärtsam men obligatorisk läsning för den som vill få en inblick i vad som nu sker.
Ingen ska kunna säga att de inte visste.