Är det urskillningslösa bombandet av palestinska områden militär eller rasistisk strategi i Israels anfallskrig mot palestinierna i Gaza, frågar sig Isak Gerson och lutar sig mot bland annat Sven Lindqvists bok Nu dog du: bombernas århundrade. I denna framgår tydligt att den humanitära rätten som i realiteten styr krigen inte är lagen utan praktiken och folkrättsbrotten mot kolonierna fortsätter i nutid.
En av faktorerna som gör Israels vapenindustri så internationellt framgångsrik är att de har så goda möjligheter att testa sina vapen i fält. Det är något som andra tidningar tagit upp den senaste tiden. Det är också något som Haim Bresheeth-Žabner skildrar i sin bok An Army Like No Other: How the Israel Defense Force Made a Nation (2020). Men det man inte får missa är hur Israel inte bara är en testzon för krigets varor, utan för dess reglering, för krigets ständigt föränderliga lagar.
I Sven Lindqvists historiska överblick Nu dog du: bombernas århundrade (1999) framgår det tydligt att den humanitära rätten som i realiteten styr krigen inte är lagen utan praktiken. Förhandlingarna om krigslagarna pågår inte bara vid de internationella förhandlingsborden, utan till hög grad även ”på marken”, där krigen sker – och i folkrörelserna.
Krigshökar till politiker och militärer utvidgar det möjligas sfär inom kriget, medan vi kan organisera oss för att minska den. Sven Lindqvist visar också hur man bedrägligt försökt upprätthålla distinktioner mellan vilka som förtjänar att utsättas för ”humanitärt” krig och inte, men sådana distinktioner faller med tiden.
Vem ställs till svars när AI och datorn styr kriget
Ett bra exempel på det är den israelisk-palestinska tidningen +972 Mags avslöjande om att Israels militära styrkor IDF använder ett AI-system för att hitta fiender att inrikta sig på och planera deras död, ofta genom bomber i offrens hem. +972:s uppgifter gör gällande att IDF själva beräknat att systemet gör fel i omkring 10 procent av fallen, och att inga regler fanns om hur systemets uppgifter skulle kontrolleras.
Det stora i det här systemet är självklart inte själva tekniken. Med en sådan felmarginal skulle nog rätt många redan existerande AI-system kunna trycka ur sig kvalificerade gissningar. Innovationen är politisk. Plötsligt bleknar bläcket som dokumenterat ansvarskedjan. Officerare kan kliva tillbaka. De behöver inte ses som ansvariga, när det är datorn som skött planering och beslut. Det är antagligen psykologiskt och socialt lättande för officerarna, men det kan framför allt vara en juridisk lättnad.
Priset för reformen betalas såklart av offren – palestinierna. Det betalas av de procent som blivit felaktiga måltavlor. Det betalas också av familjer och grannar som drabbas av bombningarna. Och det betalas av de som dödats i sina hem, utanför strid, utan rättegång. Inom ekonomin kallar man processen att föra över egna kostnader på omgivningen för externalisering.
Många undantag från humanitär rätt
Lindqvist ger exempel på liknande former av externalisering historiskt. Genom utvecklandet av flygbombning som militär metod kunde man dramatiskt öka säkerheten. Flygbombningen erbjöd ett sätt att ha ihjäl sina motståndare utan att utsätta sina soldater för mer än marginell fara.
När vapen för flygplan utvecklades erbjöds så kallad områdesbombning där man orsakade förödelse över större områden snarare än mot ett specifikt mål, vilket var ett sätt att låta sina piloter släppa bomberna från högre höjd och därmed undvika risk. Priset betalades av de som råkade bebo dessa områden.
I vissa fall, som i den brittiska kolonin i nutida Irak kring 1920, infördes utbredd bombning som ren besparingsåtgärd. Genom strategin ”kontroll utan ockupation” lät britterna Royal Air Force ersätta 51 bataljoner av soldater på marken. I stället för att möta uppror och missnöje i kolonin på marken kunde de bomba bort det ovanifrån.
För det ska sägas om Sven Lindqvists bok, att väldigt mycket av den utspelar sig i kolonierna. Mycket av skildringarna från dem präglas av en ohygglig våldsanvändning, av sadism och av maktfullkomlighet. Trots att mycket av det sker när den humanitära rätten som reglerar krigföringen börjat ta form tar många för givet att kolonierna är ett undantag.
Undantaget löper som en röd tråd genom historien. Efter en brutal bombkampanj i Kina 1856 menar man i brittiska underhuset att ”Folkrättens pedantiska regler kan väl ändå inte tillämpas på kineser!” Och 1922 konstaterar det brittiska flygvapnets indiska högkvarter att internationella lagar inte gällde ”mot vilda stammar som inte tillämpar den civiliserade krigföringens regler”.
Brott mot folkrätten
Den 18 oktober 1925 sker ett ohyggligt bombardemang av de muslimska kvarteren i Damaskus med mer än tusen civila offer. En samtida folkrättsjurist konstaterar att bombningen bara kan försvaras på två sätt. Antingen betraktar man icke-europeiska folk som undantagna från folkrätten, eller så anser man att bombningen inte är en militär fråga utan en inre fransk angelägenhet – en polisaktion för att upprätthålla ordningen i kolonin.
Han kommer fram till slutsatsen att inget av sätten håller – Frankrike har gjort sig skyldiga till bombning i brott mot folkrätten. Men vad gjorde det i praktiken? Det gjorde alla kolonialmakter. Faktum är att när Nationernas förbunds nedrustningskonferens hade som förslag att förbjuda flygbombning, vägrade britterna om det inte fanns ett undantag för ”polisändamål i avlägsna regioner”.
Vi kan, såhär ett sekel efter bombningen av Damaskus 1925, återvända till folkrättsjuristens resonemang. Den israeliska staten får kritik för det ostrategiska i det omfattande och urskillingslösa bombandet av palestinska områden. Men det förutsätter också att strategin är militär. Den kan också vara rasistisk, som med en israelisk ministers ord: en Nakba 2023 – en referens till den etniska rensningen 1948 som tvingade 750 000 palestinier på flykt. Oftare uttrycks den i mer polisiära termer. Antingen som en allmänprevention, att man med bomber ska tvinga civilbefolkningen (som inte haft ett parlamentsval sedan 2006) att minska sitt stöd för Hamas. Eller som en ren bestraffningsåtgärd.
Kriget kommer hem
Men med andra världskriget flyttar kriget hem från sekelskiftets kolonier. Metoderna har normaliserats där och kan nu användas här. När Hitler förklarar varför man planerar ett obarmhärtigt dödande i Polen är det för att ”Polen ska behandlas som en koloni”. Man tar hem metoder från kolonierna så att Polen kan ”avfolkas” och ”koloniseras av tyskar”.
Under 1940 gick det för britterna snabbt att lätta på restriktionerna kring bombning i Tyskland, så att de koloniala metoderna kunde användas. Inledningsvis bombade man bara militära mål (i teorin i alla fall). I juni 1940 utvidgade man till industriella mål, inklusive fabriksarbetares bostadskvarter. I oktober skapade man ”free fire zones” där det fick bombas fritt. Ett par veckor senare gjordes planer för att 20–30 tyska städer skulle brandbombas för att sedan sprängbombas för att döda de som försökte släcka bränderna.
Till sin regering meddelade Winston Churchill att ändringarna bara innebar ”något rymligare tolkningar” av redan existerande principer. Augusti 1945 möts de allierade makterna och undertecknar en överenskommelse som gör vissa krigsförbrytelser straffbara. Flygbombningen kommenteras, dagar efter atombomberna, med att ”luftbombardemang av städer och fabriker har blivit en erkänd del av modern krigföring”.
Här blir det kanske som tydligast hur humanitär rätt är något som förhandlas fram. Vad som står i papper är en sak, men vad som gäller i praxis är en annan. Det viktiga är inte vad man avtalar, utan vad man kommer undan med. Och där hade bombningarna i kolonierna precis som under andra världskriget etablerat en omspännande praxis.
Bomberna växer
Kanske förklarar det också varför atombomberna fälldes. Så här i efterhand är enigheten bred om att de var onödiga för att nå en kapitulation. Efter att ha försökt förhandla om kapitulation via Sovjet i flera veckor telegraferar kejsaren direkt till den amerikanska presidenten Harry S. Truman om kapitulation den 18 juli, veckor innan atombomberna. Ändå faller de över Hiroshima och Nagasaki i augusti. ”Folkrättens pedantiska regler” gäller inte heller japaner, får man förstå.
Åren efter kräver USA att användningen av atombomber förblir oreglerad i Genèvekonventionerna, vilket man får igenom. I decennier försökte mindre länder få atombomben förbjuden, men blev ständigt blockerade av USA.
Samtidigt arbetar man flitigt för att etablera praxis för resten av sina bombarsenaler i både Korea och Vietnam. För att ge ett kort exempel på hur ett bombschema från Vietnamkriget kunde se ut: först sprängbomber för att ”öppna strukturerna”, sedan napalm för att bränna ut innehållet i dem och slutligen klusterbomber som dödade de överlevande och de som försökte hjälpa dem. I närtid ser vi hur nya metoder för bombningar och tortyr görs till praxis på platser som Irak, Afghanistan och Guantánamo.
Varför åtalas inte staterna för det urskillningslösa krigsvåldet?
Varför åtalas inte USA, då? Varför åtalades inte Storbritannien efter andra världskriget? Varför åtalades inte kolonialmakterna? Det korta svaret är som vi sett att länderna skriver lagarna för sig själva och varandra. I ett känt tal av Noam Chomsky argumenterar han övertygande för att om Nürnberglagarna tillämpats konsekvent hade varje amerikansk efterkrigspresident hängts, och att de inte hängs just för att de tillhör den internationella rättens domare och inte dess rättssubjekt.
Och när det inte räcker kan de varsla stridsåtgärder vid förhandlingsbordet. USA har vägrat ansluta sig till den Internationella brottmålsdomstolen ICC, och de har antagit en lag som ger presidenten rätt att militärt frita egen och viss allierad personal som hålls av domstolen. Nu när ICC planerar arresteringsordrar för två israeliska ministrar (vid sidan om tre ledare från Hamas) hotade tolv amerikanska senatorer den ansvariga åklagaren och hans familj med personliga konsekvenser.
Erövringskrigets återkomst
Krigsbrotten bör inte bara bekämpas för att de är ohyggliga. Det är också viktigt att vi inte gör samma misstag som européerna under kolonialtiden. Vi bör räkna med att det som tillåts ske i andra krig kommer att tillåtas här. Praxis skapas på marken. Det normaliseras där för att bli accepterat här.
Jag växte upp efter de stora krigen, men jag minns hur massakrer och tortyr normaliserades i Irak, Guantánamo och Afghanistan. Och erövringskrig normaliserades i Palestina. Metoderna känns nu igen när Ryssland tagit dem till Ukraina.
Ockupationen av palestinska områden har inneburit innovativa lösningar från Israel, visar Haim Bresheeth-Žabner. Sedan Osloavtalet har en ny modell av ockupation designats. En där ockupationsmakten fortfarande kan extrahera det mervärde de behöver, men eftersom ockupationen formellt sett är avslutad kan kostnaden för att bedriva ett samhälle skjutas över på internationella biståndsorganisationer – externalisering.
Innovativt är också sättet på vilket den israeliska staten tvättat annekterad mark genom att låna ut stora mängder av den till kibbutzer, en form av arbetarkollektiv inom jordbruket som haft mycket gott rykte internationellt. För att sedan låta kibbutzerna privatiseras och landet de ligger på övergå i medlemmarnas privata ägo. Det är en omväg jämfört med de ”Absentee Property Laws” man stiftat i flera omgångar där man legaliserar stöld av mark från markägare som är ”frånvarande”, för att få landanspråken att se snyggare ut inför omvärlden.
Israel agerar konsekvent tvärtemot FN:s krav
Den här förhandlingen om internationell rätt som sker ”på marken” i stället för vid förhandlingsborden har löpt längs med hela staten Israels historia. I samband med statens grundande antar FN två resolutioner som ställer tydliga krav på Israel: resolution 181 om hur det brittiska mandatet ska delas upp i två stater och resolution 194 om palestinska flyktingars rätt att återvända till de platser de fördrivits ifrån. Israel trotsade båda öppet, och det trotset lämnades utan åtgärd. Där sattes en praxis.
Det gällde inte bara gentemot FN. I avtalet om vapenstillestånd med Jordanien 1949 ingick att Israel skulle ta över vissa landområden av Jordanien, med regleringen att Israel inte fick rensa ut invånare av fel etnicitet. Israel började snabbt att utvisa invånare kollektivt och förstöra deras hem.
1963 förbereder man sig ordentligt. Man tar fram en plan för att ta Västbanken, men planen är inte primärt militär utan juridisk. Man planerar för hur man ska kunna hålla fast vid Västbanken men bli av med dess befolkning. 1981, ett par år efter Camp David-avtalen, annekterar Israel Golanhöjderna som de erövrat av Syrien, och de bombar en irakisk kärnreaktor under uppbyggnad. Båda dessa händelser ger såklart upphov till kritiska FN-resolutioner. Och de kritiska FN-resolutionerna har knappast slutat.
Ändå fortsätter handlingarna obrutet. I Januari 2024 beordrade den internationella domstolen ICJ Israel att genomföra åtgärder för att förhindra att folkmord genomförs i området. I maj beordrade de Israel att upphöra med sin offensiv i Rafah och säkra tillgången till humanitär hjälp. Det ges inga tecken på att de lyssnar. Däremot har det kommit fram rapporter om hur den israeliska staten sedan många år tillbaka använder hot, spionage och förtalskampanjer mot den internationella brottmålsdomstolen ICC, som just nu utreder två av statens ministrar för brott.
I en artikel i Clarté frågar sig Dan Israel vad passiviteten inför brotten mot internationell rätt från Israels sida gör med synen på antisemitism. International Holocaust Remembrance Alliance tog fram en kritiserad definition av antisemitism där ett av de listade exemplen på antisemitism var att ”Ägna sig åt dubbelmoral genom att avkräva Israel ett uppträdande som inte förväntas eller avkrävs något annat demokratiskt land.”
Utifrån det frågar sig Dan Israel:
Vad händer när världens ledande politiker ägnar sig åt dubbelmoral genom att inte fördöma handlingar från Israel som skulle fördömas om ett annat land utför dem? I samma takt som USA och de största europeiska staterna avstår från att kritisera Israels övergrepp växer frågorna om varför staten Israel särbehandlas, varför inte Netanyahus och andra israeliska ledares konton beslagtas, varför inga israeliska företag som är direkt inblandade i krigsbrotten svartlistas, varför israeliska fotbollslag tillåts delta i de europeiska fotbollskupperna eller varför Israel tillåts delta i schlagerfestivalen men Ryssland utestängs. Självklart frodas konspirationsteorier i en sådan mylla.
Yttrandefrihetens omförhandling
Under andra världskriget omförhandlades mycket – rätten till flygbombning även i Europa, rätten att atombomba. Dessa saker görs bland annat för att etablera att de kan fortsätta användas. Genom att angripa brotten när de sker kan vi delta i förhandlingarna. Därför är kampen mot kriget och mot vapenindustrin central. Att utvidga krigföringsrätten måste kosta, det måste straffa sig.
De här omförhandlingarna sker i krig, men de sker också här. När vi försöker sätta oss vid förhandlingsbordet rycks mattan undan för oss. Regeringar över hela västvärlden naggar på lagar, regler och praxis för att kunna strömlinjeforma medborgares åsiktsuttryck efter den korrekta utrikespolitiken. I Sverige såg vi det redan för att förbereda Natointrädet.
I USA ser vi det i det enorma våld som drabbar de utbredda studentprotesterna över landets universitet och polisen har börjat bryta upp protester i Sverige också. Något av det första som hände när svenska studenter började protestera var att utbildningsministern kallade högskolerektorerna till ett möte för att läxa upp dem. Mantrat han upprepar, att ”universiteten inte ska driva någon egen utrikespolitik” är inte bara en omförhandling av enskilda universitetsanställdas yttrandefrihet, utan också om universitetens kollegiala styre, alltså deras relativa frihet från statlig detaljstyrning.
Jag trodde aldrig att jag skulle få se Tyskland ålägga en grekisk före detta minister med ett tillsvidare inreseförbund under fredstid – för att han skulle tala på en palestinsk kongress, som dessutom blev nedstängd av den tyska polisen.
Jag ser dagens studentprotester jämföras med dem mot Vietnamkriget. Det är värt att minnas att Vietnamrörelsen bidrog till att man vann förhandlingen. Alltför mycket blod hann spillas, men USA drog sig ur till slut. Det grymma övervåldet synades och kritiserades.
Jag har inget annat råd än att fortsätta förhandla. Förhandla i demonstrationer, förhandla i tältläger, i blockader, på plats som vittnen. Förhandla som om er frihet, ert hem, ert liv och er familj står på spel. Om det är något Sven Lindqvist kan lära oss är det att det är där insatsen ligger.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
