Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel ett av Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1910

»Ser ni, flickor, han den mörke med mittbena vid fönsterbordet. Han som viftar med häftet. Honom ska jag ha.«

Emilia Eggers smålog och nickade till kokerskan och serveringsbiträdet i köket. Greta och Lisa fnissade och sneglade på varandra. Nog för att de lärt sig vid det här laget att Emilia var lite annorlunda med sitt rättframma sätt. Hon behandlade dem väl, bättre plats hade ingen av dem haft förut. Men att säga så här? Skulle hon bara norpa karln? Med rödblossande kinder slamrade Greta med potatiskastrullen och ruskade knappt synbart på huvudet.

Emilia kikade fram bakom det randiga bolstervarstyget. Skynket avskiljde kökets ångbolmande grytor och osande stekpannor från den bullriga matsalen. Matsalen var nästintill fullsatt med hungriga arbetskarlar som trängdes runt borden och raskt slevade i sig kvällsvarden efter sina tiotimmarspass på sulfiten. Hon betraktade sina matgäster. Deras grova arbetsskjortor uppvisade olika stadier av lort, revor och sönderfrätta hål, men de påminde ändå om varandra till utseendet. Högsta mode hösten 1910 var en kraftig, helst slokande, mustasch.

Dova basröster blandades med gälla målbrottspip. Emilia hade ännu inte vant sig vid stämmomullret när en hop karlar kom samman. Dånet av mansröster var bedövande när matgästerna, som i kväll, var fulltaliga.

Emilia hade svårt att slita blicken ifrån den unge mannen med mittbenan. Att han var len och slätrakad, det passade henne fint. Hon kände spänningen stiga inombords när han gick fram till serveringsdisken, hövligt väntande medan Lisa lade upp potatis och sill. Det hon fäste sig vid var att han hade något stillsamt, liksom värdigt över sig. Hans blåblus var lika sliten och nedsölad som de övriga karlarnas, men han hade nogsamt tvättat händer och ansikte. Han behövde inte höja rösten för att göra sig hörd, de andra stillnade när han tog till orda.

Emilia visste vem han var. Hon hade snokat lite bland stamgästerna och en av dem, Jansson med sina stympade fingrar på ena handen, var talträngd. Hon fick veta att han hette Paul Hedlund, en syndikalist som arbetade i den nyöppnade sulfitfabriken i Karskär, inflyttad från Dalarna ett par veckor efter midsommar.

Jansson hade förklarat att Hedlund tycktes ha anlag för att bli en agitator. Det kunde behövas efter massavhoppen från LO. Men det var vanskligt det han höll på med. Korsnäsbolaget var inte nådigt, han tog en risk. Folk var stukade och fackföreningen lika krossad här i Bomhus som vid Fors bruk, som Hedlund kom ifrån. De som hade familjer att försörja var inte hågade att gå med i någon förening igen. Emilia hade hört pratet i matserveringen och hade inte svårt att hänga med i svängarna, så fruntimmer hon var. Storstrejken hade varit samtalsämnet också i hennes föräldrahem förra sommaren.
Hon lade in några fler vedpinnar i köksspisen och kände på diskvattnet. Snart skulle det vara färdigätet därute och både hon och flickorna var ivriga att få göra kväller med stordisken avklarad.

Vänd emot kokerskan och köksbiträdet sade hon med dämpad röst: »Greta, lyssna här. Du också, Lisa. Säg inget högt men visa mig när han kommer in hädanefter. Hedlund heter han.«
Greta nickade tigande med en ogillande min, medan Lisa storögt viskade: »Jag lovar.«

De följande veckorna hade Emilia svårt att hålla ordning på tankarna. Hjärtat bultade så hårt att hon var rädd att det skulle höras om Paul kom in i matserveringen. Och det hade visat sig omöjligt att hindra Lisa från att brista ut i uppjagat fnitter när hon skulle blinka fram ett tecken om att Paul var på ingående. Så Emilia tog hennes plats, ställde sig bakom disken och skötte serveringen vid den tidpunkt då han brukade komma. Några dagar tidigare, medan Lisa ännu serverade, hade hon brukat ställa sig bakom skynket och betrakta Paul när han tog plats i kön. Det var något med hans utseende som fångade henne. Det slätrakade ansiktet hade bestämda drag, rak näsa och en känslig mun. Klarblå ögon med en vaken blick som inte väjde undan, men inte heller kändes påträngande. Håret var tjockt och mörkt. Han gav inget grovhugget intryck, snarare en aning finlemmad i kroppen, alltid med stolt hållning och rak rygg. Det Emilia särskilt fäste sig vid var hans händer, märkligt oförstörda fastän han var fabriksarbetare sedan säkerligen flera år tillbaka. Ungefär som hon föreställde sig konstnärshänder.

Ofta var han sen och lika ofta hade han bråttom att ge sig iväg efter maten. Hon var osäker på vad som tog hans tid. Det ryktades i matsalen om att en ny konflikt var på gång. En kväll när matsalen var nästan tom frågade hon honom om han ville stanna på en kopp nykokt kaffe efter maten. Han tycktes överraskad och såg en aning undrande ut, men tackade artigt ja och slog sig ned vid det avtorkade bordet som Emilia anvisade. Hon hämtade kaffekopparna i köket och hällde upp det heta kaffet i en av småkannorna.
»Får det lov att vara socker?«
»Tackar, två bitar brukar jag allt ta.«
Emilia tog sockertången och släppte ned två små bitar som Lisa pustande hackat från sockertoppen.
»Tyvärr har vi slut på kaffegrädde.«
»Det reder sig, jag tar det svart.«
Paul tycktes inte särskilt språksam men inte heller besvärad, utan satt stilla och rörde i koppen. Han såg upp och mötte hennes blick medan hon ställde ifrån sig kannan och gick runt bordet till sin plats. Hon hade valt ett bordshörn en bit ifrån köket så att flickorna inte skulle lyssna på allt som blev sagt. Greta tordes inte ränna med skvaller, men Lisa hade lätt för att låta munnen gå.
»Kommer han från Gävle?« frågade Emilia när hon slagit sig ned och lagt i en sockerbit.
»Nä, nä, jag är rumpmas, född i Avesta och uppvuxen i Fors.
Och du?«

Emilia tog inte illa upp över att han duade henne. Bland mycket annat hade talträngde Jansson gärna berättat att den här Hedlund sade du till alla, hög som låg. Kanske det var vanligt språkbruk bland syndikalister? De övriga matgästerna kallade henne fröken Eggers.
»Jag är född och uppvuxen i Valbo, men så hamnade jag här«, svarade Emilia.
»Jaha. Bor familjen din kvar där?«
»Mor gick bort förrförra året.«

Han satte ned kaffekoppen och betraktade henne med en värme och medkänsla som hon förundrades över. Han gjorde inte som de flesta, som värjde sig mot hennes förlust med en kort beklagande fras. Hans uttalade orden långsamt och med eftertryck: »Så sorgesamt, Emilia. Att du måst förlora din egen mor i så unga år.«
»Ja, jag saknar henne varje dag. Lever dina föräldrar?« frågade hon.
»Jadå, både mor och far. Men farsan är inte kry.« Han lät bekymrad.
»Min far är också klen till hälsan. Han kan inte hysa mig. Det gick inte så bra med hans slakterirörelse«, slank det ur henne. Hon ångrade sin frispråkighet så snart orden var uttalade och såg ned i koppen, rörde runt med skeden fast bara sumpen
var kvar på bottnen.
»Hm. Men du förtjänar beröm som du driver den här rörelsen. Ingen utspädd soppa och inte skämt fläsk«, sade Paul.

Han gjorde en svepande rörelse med armen, som för att berömma både maten och matsalens skick.
»Jag vill inte lura hederliga arbetare. Jag har gått i lära om god mathållning. Mor såg till att jag fick gå i hushållsskola i ett år«, svarade Emilia och kände rodnaden på kinderna över berömmet. Hon frågade raskt: »Vad arbetar du med?«
»I somras var det bygget med nya sulfitfabriken. Nu är jag efterbarkare på Karskär.«

Hon hade dåliga kunskaper om fabriksarbetet i sulfiten och visste inte vad en efterbarkare ägnade sig åt. Det fick anstå tills vidare, hon hade den viktigaste frågan kvar: »Är du fackföreningsman?«
»I Fors var jag det. Men inte här.«

Paul tystnade. Han drog ett djupt andetag och fortsatte:
»Inte än. Det finns ingen förening kvar. Folk är rädda och har förlorat hoppet. Vi måste börja om.«

Emilia nickade, visste inte riktigt vad hon borde svara. Hon var nöjd över att han tackade ja till en påtår, och att han gav ett hyfsat och belevat intryck. Hon undrade i tysthet hur gammal han kunde vara.
»Tack, Emilia, för kaffestunden. Det smakade fint. Nu måste jag ge mig iväg«, sade Paul och reste sig upp. Emilia gjorde detsamma och dristade sig till att säga:
»Tack själv för sällskapet, Paul, du är alltid välkommen på en tår så här på kvällen när det stillnat sig.«

Till hennes lycka blev det inte bara ett enstaka samtal i matsalen. Paul stannade emellanåt till efter kvällsvarden när det inte var möten på sågen. Han berättade att brädgårdsarbetarna strejkade och hade hållit ut länge, tvisten gällde rätten att bilda förening. Bolaget tycktes inte bry sig om överenskommelsen med LO för fyra år sedan. Paul gjorde en grimas när han nämnde ordet »decemberkompromissen«.

När han kom för att fylla på sin matlåda eller äta inför något av sina femskift på sulfiten blev det inte samma tid för småprat. Men stunderna efter dagskiftet var tillräckliga för att stilla Emilias nyfikenhet. Nu, efter en dryg månad, visste hon att Paul ännu inte var en myndig karl – nitton år på det tjugonde. Han hade arbetat tre år i hyttan vid Fors bruk där hans föräldrar och småsyskon bodde kvar, arbetslös sedan ett drygt år med tillfälliga skogsjobb före flytten till Bomhus.

Timret han efterbarkade gick till det nybyggda pappersmassekokeriet i Karskär. Han hade, som hon själv, haft tur med boendet. Paul hade hamnat hos makarna Nygrens i Kastet, ett nygift, barnlöst par. I bolagets hyresvillkor för Kastet var stadfäst att vid behov var hyresgästen skyldig att inhysa löskarlar eller ensamstående. Det var bara flerbarnsfamiljer som slapp klämma in en inhysing. Att det blev trångt räknades inte.

För egen del var hon inackorderad hos änkefru Beatrice Lilja i det nybyggda bostadsområdet Karskär, hus nummer 2. Varför fru Lilja fått lov att bo kvar kände Emilia inte till. Det vanliga var att änkorna fick flytta till släktingar, fattigvården eller in på ett särskilt änkehus.

Hennes bekantskap med Paul hade öppnat upp världen på ett nytt sätt, hon hade fått någon att dela tankar och munhuggas med. Han brukade alltid lyssna och begrunda, tog hennes åsikter på allvar. Och hon lyckades få honom att skratta emellanåt – han visade sig ha en underfundig humor.

Ibland kunde det ändock verka som om han vigt sitt liv åt den socialistiska kampen och hade ett betungande ansvar vilande på sin axlar. Men hon ville inte förställa sig och låtsas proletär för att behaga. Om Paul inte kunde tåla att hon var född och uppvuxen i ett välbeställt hem så fick han väl avsluta bekantskapen. Hon märkte efter en tid, till sin lättnad, att visst tålde Paul att de hade olika uppväxt. Så hon berättade om sin mors slit med att styra över två stora jordbrukshemman, pigor och drängar och fars ständiga gäster och affärer i slakterirörelsen. Paul var en god lyssnare, hon kunde prata om mors bortgång och den tunga saknaden. Om sin häftiga ungdomssorg när Blacken, hennes
svartglänsande älskade valack, gick till slakt.

Efter en tids bekantskap visste Paul att Eggers slakterirörelse hade blomstrat, han hade följt henne in i minnenas värld när hon återvände till ljudet av råmande kreatur. Dammet som revs upp i luften när hundratals djur motades in till bete på ängarna i Valbo för att senare sluta som färskt nötkött i Gävles och Sandvikens slaktbutiker. Hon, som varit pappas flicka, ville att Paul skulle förstå hennes far, en engagerad slaktare som umgicks med både socialdemokrater och frisinnade och stod på arbetarnas sida.

En fredagskväll blev hon sittande ovanligt länge med sin kaffegäst. Lisa och Greta hade gått hem. Paul hade haft ett ärende efter maten men återvänt när disken var avklarad. Samtalet gled över till hennes bakgrund. Paul ställde sina frågor stillsamt, inte alls påfluget. Det lugnade henne.
»Hur kom det sig att du startade matserveringen?«
»Faster Emelie i Stockholm hjälpte mig. Annars hade jag väl fått ta tjänst i hushåll.«
»Det hade inte passat dig, att bli hunsad av en högfärdig herrskapsfru«, genmälde Paul.
Emilia lutade sig så långt bakåt att stolen nästan tippade när hon brast ut i ett gapskratt. Han förstod henne vid det här laget. Hon hade svårt att besinna sig när hon bevittnade överhetens förtryck.

Tysträdslan hos fattigt folk var outhärdlig att se. Både som flickebarn och vuxen hade hon bevittnat det otaliga gånger, även här i Bomhus. Oftast fann hon det ogörligt att tygla sig, i stället skällde hon ut översittaren, chefer såväl som arbetare. Mors förmaningar sedan barndomen om att inte bli så vred hade aldrig fått fäste. Paul hade förstås hört när hon läst lusen av matgäster som varit otidiga mot flickorna i köket eller spottat tuggbussar på golvet.

I kväll kom en återkommande gäst i föräldrahemmet på tal, agitatorn Fabian Månsson. Emilia förklarade varför hon haft svårt för honom. Hon gjorde en äcklad grimas vid det vämjeliga minnet och härmade den storvuxne, bullrige skåningens belåtna smackande när han drack färskt oxblod för järnet och hälsan.
»Det blev ett väldans liv runt middagsbordet när Fabian kom. Hetsigt värre, oj vad han dundrade på om kapitalismens orättvisor.«
»Det kan jag tro det. Han är en duktig agitator, startade ungdomsföreningen i Fors. Radikal för att vara socialdemokrat.«
»Vi hade många andra gäster också, diskussioner för jämnan.«

Hon kunde förnimma känslan när hon tänkte tillbaka, hur hon sög åt sig av gästernas middagsprat därhemma.
»Vad hade ni för gäster?« undrade Paul.
»Folk som kom i affärer, släktingar och vänner till mor och far. Men inga högermän, såna umgicks inte far med«, svarade Emilia.

Paul såg fundersamt på henne, satt tyst en kort stund, som om han begrundade om han kunde fortsätta med sina frågor.
»Du får tåla om jag är vetgirig. Vad språkades det om hemma hos dig?« frågade han.
»Rösträttsfrågan, alla amerikafarare som gör att bönderna knappt reder sig. Trakasserier som tvingar arbetare utomlands. Oroliga tider. Fattigdomsfrågan. Amaltheasprängningen«, rabblade hon upp och kände sig som en skolflicka på förhör framför magistern.

»Samma spörsmål som i min egen familj, det hör jag. Du benämner det inte Amaltheadådet … eller terrorism. Gott så, Emilia. Du vet väl att monarken själv reste på sjukbesök hos svartfötterna?« frågade Paul.
»Hm. Jag såg bilden i Gefle Dagblad. Jag tror inte att Anton Nilsson och hans kamrater ville skada strejkbrytarna, det var säkert en olycka. De visste väl inte att folk sov på däck. Tänk, jag gick och oroade mig både för mors ohälsa och Antons dödsdom i förfjol«, svarade Emilia och ryste till vid minnet.
Emilia sade det inte högt, men inte var hon rädd för radikala socialister som Paul Hedlund, tvärtom.

Kanske att han förstod det utifrån hennes berättelser om samtalen därhemma? Hon var lättad över att han avstod från vissa frågor, det tycktes som om han anade att hon inte ville berätta allt. Som att fars syster, fru Emelie Borgh, född Eggers, hjälpte henne att starta matserveringen. Det som blev hennes räddning. Raskt bestämde hon sig för att avsluta samtalet.
»Det är nog dags att göra kväller, Paul, vi är väl lika trötta båda två.«
»Jo, det har vart en lång vecka. Jag följer dig hem nu när det börjar mörkna.«
»Tack, det är snällt. Jag ska bara titta till spjället, sedan är jag klar.«
De gick i tystnad längs Bergströms backe men det var ingen pinsam tystnad, snarare vilsam med rum för eftertänksamhet. Emilias hjärta slog några extra slag med Paul vid sin sida, så nära. Hon tog sig friheten att smyga sin hand under hans arm. Han verkade inte ha något emot det.

Pauls funderingar när han tyst vandrade sida vid sida med Emilia rörde de outtalade frågorna. Han sneglade på henne från sidan i ljuset från ett skyltfönster som de passerade. Det var inte lätt att begripa sig på denna nya bekantskap. Både till sättet och utseendet tycktes hon vara en sällsam blandning, skör och morsk på samma gång.

Emilia var inte direkt fager utan hade snarare ett alldagligt yttre. Hon var kortvuxen, men framstod inte som flickaktig eftersom hon inte var trådsmal. Hakan var markerad med en aning underbett, slät, len hy, gråblåa orädda ögon och en mun som uttryckte ett slags bestämdhet. Det mörka håret hade hon alltid uppsatt i samma frisyr, uppkammat från pannan i en böljande valk runt huvudet och med en knut högst uppe på hjässan. Emilia rörde sig med rak hållning. Det särskiljde henne från en del arbetarkvinnor som fått sluttande skuldror och hopsjunkna nackar redan i unga år.

När de sagt adjö och han gick hem till Nygrens i Kastet tänkte han att Emilias fars affärsverksamhet nog drabbats av lågkonjunkturen. Kanske hade det gått riktigt illa eftersom hon inte kunde bo kvar hemma, konkurserna hade varit många. Det var inte bara fattigt folk som känt av de hårdnande tiderna. Nedgången i samhällsekonomin slog även mot borgarna. Affärerna gick sämre för både köpmän, grosshandlare och patroner av olika slag.

Han nickade godkväll till Nygrens när han kom hem till sin inhysesplats, en smal säng i ett hörn av köket, och tackade nej till en kopp kaffe. Lade sig på sängen och sträckte ut sig raklång för ryggens skull. Kvällspromenaden hade gjort gott mot värken och stelheten.

Paul anade att Emilia var förtegen om hur livet farit fram med henne, han kände sig likadan när deras samtal handlat om hans egen bakgrund. Det var inte lätt med hennes frågor, han trodde sig veta att hon inte nöjde sig med några enkla fraser. Men hur skulle hon kunna förstå?

Tröttheten tog överhanden. Det fick väl bli någon råd med hur han kunde bemöta Emilias önskan om att få veta mer om hans liv. Han bläddrade slött i senaste numret av Brand, fångades av ett upprop från Hinke Bergegren och de irrande tankarna gav vika.

Två kvällar senare kunde Paul inte smita ifrån. Emilia gick rakt på sak med sina frågor.
»Hur ställer de sig hemma i Fors till det där med syndikalismen?«
»Det kan bli hetsigt emellanåt, som hos er vid Fabian Månssons besök. Mor och far är fridsamma missionsförbundare, de oroas över prat om klasskamp. Mina syskon, de är socialdemokrater, särskilt Axel vill ogärna godta att jag är syndikalist«, berättade Paul. Han hällde ut den rykande väldoftande drycken på kaffefatet, den smakade starkt och fylligt. Det märktes att Emilia stoppade i några extra bönor när hon malde ett kvällskok bara till dem själva i den folktomma matsalen.

Han ville inte framställa Axel i en dålig dager, det vore orättvist.
»Även om Axel är kritisk till syndikalisterna så ska du veta att han tillhör pionjärerna som slitit hårt för arbetarnas sak. Som ung pojk var han den som blev vald att gå till brukspatron vid Avesta järnverk och säga att deras nya fackförening skulle vara förhandlingspart. Det skämtas fortfarande i Avesta om att gubben skrek till Axel att ni kan dra åt helvete allihop. Så min bror var modig«, konstaterade Paul.
»Varför vill du vara syndikalist? Är ni såna som tar till våld?« Hon spände ögonen i honom med hopknipta läppar.
»Näe, vi sysslar inte med bomber och attentat. Men vi kan vara hårda och stridbara mot bolag och svartfötter. Vi är revolutionärer som vill ha ett helt nytt samhälle, utan kapitalister. Centralorganisationen är ny för i år, SAC heter den. Sveriges arbetares centralorganisation«, svarade Paul.

Hennes ansiktsuttryck mildrades något, men det var uppenbart att hon nu inte ville ha några undvikande svar.
»Hur kom du i lag med dem då?«
»Jag representerade Fors-arbetarna på möte i Örebro förra sommaren. Där träffade jag ungsocialister och folk som sa sig vara revolutionärer.«
»Vad för slags möte?«
»För att trycka på LO om att utlysa generalstrejk. Stämningen var upphetsad, folk hade fått nog av eländet. Lönesänkningar och slit i tio timmar vareviga dag. Jag blev nog inte så väl sedd, men jag sa som det var. Strejkkassorna var för klena. Jag visste hur vi hade det på bruket hemma. Vi var inte rustade för en storkonflikt. Familjerna skulle drabbas hårt. Men jag fick inget gehör för att vänta. Kamraterna röstade för strejk. Vissa tyckte väl att jag svek.«

Han visste inte hur han skulle mäkta med att förklara för Emilia. Att han inte längre trodde på reformismen; det var revolutionär facklig kamp som krävdes. Han tänkte på att hon fortfarande bodde hemma förra sommaren, under det som redan benämndes storstrejksåret 1909, hos sin far i byn Taflan i Valbo. Hon hade visat ett fotografi på den vitmålade villan med sittveranda och snickarglädje vid både köksingång och huvudentré. Bara en sådan sak, som om han skulle ha burit omkring på ett fotografi på den trångbodda arbetarlängan hemma i Fors?

Även om det var trivsamt med en kaffetår och en stunds kvällsprat, som i kväll hos Emilia, så kom de från olika världar. Nog visste han att det inte bara var Emilias bakgrund som gjorde att det tog emot. Det högg i bröstet när han skulle tala om det. Minnet av konflikten brände som ett svidande sår på huden. Han kunde inte glömma barnen som gick bleka och hungriga under storstrejken. Att se småungar gråta av hunger, som lilla Elsa och Per, deras närmsta grannar. Elsas runda barnakinder magrade dag för dag, hennes lillebror Per tystnade alltmer, skrattet hördes inte längre, gossen satt helt stilla på trappan och gjorde ingen ansats till att leka. Att möta den förtvivlade blicken hos deras mor, fru Svärd, som tvingades säga ifrån att det inte blev mer att äta, de måste ha kvar lite mat till i morgon också. Att maktlös tvingas åse de vräkta familjerna, karlarna vilsna och kvinnor och barn storgråtande, som med husgeråd och möbler utslängda på den leriga kasernbacken motades iväg till fattigvården.

Känslan av förnedring och skam inpå bara huden, fastän de inget hade att skämmas för. Han önskade att han kunde förinta minnet av hur strejken slutade, med tillkallade soldater på landshövdingens order. Stående på rad med bajonetter på de skyldrade gevären, de högdragna officersynglenas föraktfulla tillmälen mot de hopfösta, strejkande arbetarna. Kvinnor och barn som skräckslagna stod hopträngda en bit bort, moltysta. Mödrarna höll de små i famnen, syskon höll om varandra, ingen rörde sig. Männen som tigande återgick till arbetet.

Paul drog djupt efter andan. Han satt tyst en stund, sänkte blicken och fäste den på ett kvisthål i bordsskivan. Suckade. Han förundrades över sin egen stumhet. Motviljan mot att berätta fick det att kännas som om en munkavle knutits fast på honom med en stadig knut. Han greppade bordskanten med båda händerna och såg upp. Det var som om han vaknade till ur sina tankar. Han såg på Emilia och tog sats med orden:
»Jag misstror avtalsförhandlingar med bolagen. Lärde mig läxan i fjol, i Fors, ja, hela landet. Avtal duger inte i klasskampen.«
»Vad menar du?« frågade hon och lät uppriktigt förvånad.
»Bolagen bryter avtal och sparkar folk, de vet att de har makt. Allt gick om intet i höstas.

Sammanhållningen och tron på att vi proletärer fick lov att höja våra röster. Det var som bortblåst. Du vet, vi yngre trodde att revolutionen skulle komma inom tio år«, sade Paul och hörde hur rösten sviktade.
»Vadå gick om intet? Förra sommaren? Efter storstrejken?« Hon rynkade pannan.
»Det började inte med strejken, Emilia. Först var det lockout. Åttiotusen arbetare slängdes ut från fabrikerna och bruken. Kapitalisterna hade fått nog, fattigt folk hade börjat strejka och säga ifrån om hur eländigt de hade det. Nu skulle de tvingas ner på knä.«
»Men sen blev det väl strejk? Storstrejk?« undrade hon.
»Jajamän, föreningarna runtom landet tryckte på. LO var ovilliga först men svarade med att ta ut trehundratusen i strejk. Men det sköttes illa«, svarade Paul.
»Hur gjorde ni i Fors?«
»Vi gick i strejk i hyttan när bruket krävde lönesänkningar. Fastän vi hade kollektivavtal fram till december. Folk hade det uselt ändå och nu skulle det bli svältlöner.«
»Hur gick det sen?«
»Strejken blev ett elände för barnfamiljerna, alla gick hungriga. Vi hjälptes åt. Tiggde mat hos en del hyggliga bönder runtom.«

Paul lade märke till att Emilia såg plågad ut, som om hon riktigt kände med de hungrande barnfamiljerna. Hon satt tyst en stund.
»Din familj då? Hur klarade ni er?«
»Det var svårt. Vi var sex ungar som bodde kvar hemmavid.
Och farsan var lockoutad på sulfitfabriken.«

»Du då?« frågade hon.
»Jag var strejkvakt. Men det var farligt. Man fick se upp.«
»När tog er strejk slut?« fortsatte Emilia frågandet.
»Tjugofjärde september. Då stod vi öga mot öga gentemot militären. De kom med tåg från Krylbo. Fäder och äkta män vågade inte riskera livet.«
»Är det därför du är syndikalist?«
»Ja, jag lärde mig vad ett avtal är värt. Hinke Bergegren kom till Fors efter nyår i fjol. Du skulle ha hört honom. Han hade rätt.«
»Hur då?« undrade Emila.
»Vad kan socialdemokraterna med Branting i spetsen göra? Jag tror inte på reformismen, det går för långsamt. Inte på parlamentarismen heller. I riksdagen är det mest bara prat. Landshövdingen hetsade och kallade in militär, bruket hotade med fler vräkningar. Vår fackförening upplöstes. Folk var vettskrämda inför överheten. Många fick sparken.«
»Då tycker vi olika. Jag är för allmänna rösträtten. Jag tror att Branting är en bra karl«, sade Emilia.
»Var och en blir salig på sin tro, Emilia. Jag tar inte ifrån dig din övertygelse och du låter mig ha min. Är vi överens om det?«

Emilia bet sig i underläppen och gav honom ett trotsigt ögonkast. Han märkte att hon riktigt fick lägga band på sig för att inte fortsätta sitt försvar för Branting och socialdemokraterna. Kanske var det hans barska tonfall som fick henne att hejda sig.
Han ångrade att han tagit i så hårt, men hade ingen önskan att förlänga samtalet.
»Tack för kaffet, Emilia, det smakade riktigt gott. Nu måste jag nog bege mig åstad till Nygrens, de kryper till kojs tidigt och jag vill ogärna väcka dem.«
»Tack själv, Paul, god kväll på dig.«

• #44/2024
• Följetong

”Striden må fortgå” som sommarläsning