Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel tre ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1910–1911

Emilia nästan dansade mellan grytorna och på vägen ut till serveringsbordet, gnolade och skojade med flickorna. Ljudnivån i matsalen var som vanligt på tok för hög men hon kunde inte göra mycket åt det hela. Klirrande bestick och tallrikar slamrade ikapp med skrapandet från stolarna, oljud som blandades med mansröster från ett tjugotal gäster. Det doftade av kålpudding och nykokt potatis.

Efter drygt två veckor hade Paul dykt upp i kväll som matgäst. Hon hade fruktat att han varit med om en klämolycka med timret i barkningen, såg för sin inre syn hur han låg lemlästad och nerblodad med stockarna välta över kroppen utan att kunna röra sig. Det pratades om hur farligt arbetet var på sulfitfabriken, särskilt i kokeriet och blekningen, explosioner i ångpannehuset och klorgasläckor var det värsta.

Hon lyckades efter en vecka lura ur en av karlarna som arbetade i kokeriet att Paul var vid hälsa. När han väl stod i matkön, log och nickade mot henne, kändes det som om hjärtat skulle sprängas, som om Greta och matgästerna kunde höra hur hårt det bultade. Hon hade grubblat på om hon varit för frågvis, intalat sig att då fick han väl säga ifrån. Hon mindes klart hur illa till mods han hade tyckts vara då han berättat om de utsatta familjerna i Fors. Han hade sett verkligt plågad ut då han omnämnde de hungriga barnen och hur förskrämda kvinnorna var inför hotet om vräkning och åsynen av hopen med militärer. Han verkade särskilt illa berörd av tanken på dem som hamnade hos fattigvården. Hon begrep sig inte på honom, en ömhudad revolutionär.

Till Emilias besvikelse tackade Paul nej till en kopp kaffe och föreslog en kvällspromenad i stället. Hon undrade om det kunde vara så att en promenad hjälpte honom att undvika samtal om de tunga minnena av barnfamiljer som vräktes och hamnade på fattighuset under strejken i fjol. Ville han hellre blicka framåt? Sådan var ju andan i Bomhus, en framtidsplats. Ett helt nytt samhälle hade på bara några få år vuxit fram på de gamla fäbodmarkerna med små butiker, skomakare, matserveringar, fotograf och barberare. De tog en runda genom Kristinelund, passerade Matfarsgården och Eklunds kortvaruaffär. Hos skomakare Hedström lyste det i verkstaden trots den sena timmen, men Oskar Bergström hade släckt i sitt urmakeri.

»Tänk dig, Korsnäs flyttade både sågverk och flera hundra personer hit för tio år sen«, sade Paul när de vandrat en stund i tystnad.
»Det förklarar varför det språkas dalmål överallt.«
»Bara gott för mig som dalmas, folk tyr sig till sina likar. Jag hör att många vantrivs och längtar hem till sjöarna och skogen.«

Han saktade in stegen när han märkte att Emilia fick småspringa bredvid.
»Nog kan en förstå om de har svårt att finna sig till rätta, så rått och kallt vi har det, blåsigt för jämnan. Varför säger folk Lappstan?« undrade hon.
»Det sägs att det kommer sig av att husen är byggda med ihoprakade brädlappar som nybyggarna fått billigt eller till skänks. Inte är det för att folk kommit hitflyttande från Lappland som jag trodde i början.«

De hade kommit fram till Lappstan och Emilia tittade mot ett halvfärdigt hus som knappast gav skydd mot höstkylan. Det glimmade till bakom en fönsterlös glugg i ena kortväggen och hon hoppades att trångboddheten inte tvingat någon barnfamilj att flytta in innan huset stod färdigt. De mötte en krokryggad man i lortiga arbetskläder som kom släpande på en dragkärra längs Sikviksvägen. Paul förklarade att det var en sågverksarbetare som hade kommit över dagens kortvirke.
»Vänta här så ska jag ge honom draghjälp sista biten.«

Med en knyck fick de båda männen fart på den krängande kärran och Emilia såg hur de svängde in vid det halvfärdiga huset. Mannen skakade hand med Paul och Emilia tänkte att brädstumparna på kärran hyste några människors husdrömmar. Måtte det bli färdigt och ge den väntande familjen ett riktigt hem.

Hon sneglade i smyg på Paul när de fortsatte sin runda. Så självklart det var för honom att ge en hjälpande hand i höstmörkret till en trött kamrat. Hon längtade efter att få komma ännu närmare den visionär hon fäst sig vid. Hon hade sett tidskrifterna och broschyrerna på golvet under den smala sängen när hon var hembjuden på kaffe en söndag till Nygrens.

Brand och Nya Folkviljan hade hon bläddrat i, liksom skrifterna om Kropotkin. En lokalt förankrad och demokratiskt styrd fackföreningsrörelse, generalstrejk och sedan arbetarstyrda företag, det kunde Paul prata om i timmar. Familj och giftermål ingick inte i hans framtidsplaner, så mycket hade han förmedlat på sitt finkänsliga sätt. Hon ville helst inte tänka på det. Han tycktes ju ha återgått till att trivas i hennes sällskap och själv längtade hon varje dag efter att se honom dyka upp i matsalen.

När de gått sin runda och återvänt till Karskär och det var dags att säga god natt framför fru Liljas bostad sade Paul:
»Emilia, du som saknat pratet i ditt föräldrahem. Efter jul kan du följa med mig på möte till Gävle. John Andersson, han är syndikalistisk agitator, ska debattera med flera socialdemokrater.«
»Är det för mig, tror du?«
»Jodå, din gamle bekant, den bloddrickande Fabian Månsson från Arbetarbladet deltar i en debatt«, svarade han med ett skratt.

Emilia kunde skymta hans ansikte i ljuset från en fotogenlykta som lyste svagt genom köksfönstret hos fru Lilja. Han log och tycktes upprymd inför tanken på den förestående debatten.
»Har du skor att gå i då, det tar väl en timme för oss att gå dit?« undrade hon, som vanligt praktisk i sina tankar.
»Jag får låna stövlar av Nygren, de är becksömmade. August Svensson från Sågverksarbetarförbundet ska också debattera. Men var beredd på att de håller på i timmar. Vi kan ta tåget från Bomhus station, hem får vi gå. Men det är bara dryga halvmilen så det klarar vi.«

Emilia stampade med fötterna i kylan och verkade ännu fundersam men sade till slut:
»Jag kommer. Får väl ordna med flickorna att de får ta hand om kvällsarbetet.«
»Det ska nog ordna sig, det är ett bra tag dit.«
Hon log åt Pauls uppmuntrande ord, han hade rätt. Greta och Lisa klarade sig en kväll utan henne.
»God natt på dig, Paul, och tack för sällskapet hem.«
»Sov gott, Emilia, i morgon ska jag på möte men i övermorgon kommer jag och tar en matbit.«

Emilia hade otåligt väntat och längtat efter utflykten till Gävle med Paul. Till och med under julhelgen, på kort besök hos moster Hilda, hade hon haft svårt att släppa tankarna och förhoppningarna på hur det skulle bli. Snön hade vräkt ned ett par dagar före den omtalade debatten, januarikylan hade kommit för att stanna. Nu var det bråttom från Gävle station. Bomhus-tåget hade varit en aning försenat och hon och Paul var äntligen på väg till lokalen. Det var isigt på gatorna och lädersulorna på Nygrens stövlar var hala, Paul fick se upp när han slant till emellanåt.

Lokalen var överfull och Emilia ville helst backa ut igen när de klivit in genom dörren. Luften kändes redan syrefattig och lukterna av svett, tobak, blött ylle och läder låg som ett tjockt täcke över åhörarna. Till sin lättnad såg hon ett par karlar vara i färd med att lyfta bort ett innanfönster för att kunna vädra och släppa in luft. Paul fick en vinkning från ett par kamrater som hållit plats på femte raden och de trängde sig fram dit. Längst fram på ett podium satt syndikalisten John Andersson som representerade syndikalisternas nybildade SAC, Sveriges arbetares centralorganisation, det kunde hon räkna ut.

Hennes fars bekant, den vittberömda agitatorn och redaktören Fabian Månsson från Arbetarbladet var också på plats med Andreas Johnsson vid sin sida. Måtte han inte se åt deras håll och känna igen henne, hon skulle dö på fläcken om han hojtade något om glädjen att återse lilla Emilia som han alltid kallat henne. Lite vid sidan av satt en av tidningens reportrar med penna och block i högsta hugg. Stämningen var upphetsad och så snart anföranden och debatt drog igång uppträdde publiken som på en löpartävling, hurrade och hejade, applåderade och skrattade. Det var inte många kvinnor där, men ingen av karlarna uppträdde illa gentemot Emilia. Rätt snart kunde hon av publikreaktionerna räkna ut vilka som var socialdemokrater och vilka som stödde SAC.

Hon förvånades över att så pass många tycktes villiga att följa den syndikalistiska läran och förstod vad Paul menade med förra årets massflykt från LO. Fabian Månsson, som företrädde socialdemokratin, hade svårt att hålla sig till saken, som skulle vara frågan om arbetarrörelsens vägval framåt. Han hoppade mellan spörsmålen och ägnade tullfrågan stor uppmärksamhet. Emilia tyckte att John Andersson var en skicklig talare och av applåderna att döma vann han poäng hos många av åhörarna. Då hördes Fabian Månssons kraftfulla stämma som ljöd genom salen:
»Sanna mina ord, SAC blir inte ens sex månader innan det självdör!«
»Kan jag få ge Fabian en upplysning? Jag vill gärna meddela att SAC bildades för sju månader sedan«, svarade John Andersson rappt.
»Jävlar!« utropade Fabian utan att låta särskilt förkrossad.

Allmänt gapskratt i salen och Emilia förundrades över den gemytliga stämningen. Herrarna i debatten var oense i sak och gick hårt åt varandras argument men uppträdde inte fientligt, verkade snarare som gamla vänner.
»Säg till när du tycker att du fått nog«, viskade Paul.
»Vi stannar lite till, det här passar mig. Och det är lärorikt«, svarade Emilia.

Paul kände sig undrande inför Emilias iver att stanna kvar till sena timmen. Det skulle bli kallt och mörkt att ta sig hem från innerstaden ut till Bomhus, en dryg halvmil att vandra. Det var ingen stjärnnatt att tala om och de hade ingen lykta med sig. Visserligen hade Emilia tåga i sig, men han ville inte se henne dra på sig en farlig nedkylning. Pauls kamrater försvann i trängseln på väg ut ur lokalen och nu stod de huttrande i kylan.
»Jag visste inte hur länge de skulle hållas«, sade Emilia.
»Det kan bli långdraget ibland. Debatten i Sandviken höll på i sju timmar«, svarade Paul.
»Vi är nog inte hemma förrän vid midnatt.« Hon lät tveksam.
»Det är söndag i morgon, vi kan ta det lugnt, Emilia.«

Det visade sig att hon ogärna ville vandra tillbaka hela vägen i mörkret. Snöfallet hade tagit fart och de skulle bli tvungna att pulsa även om den nylagda vägen var bättre än Spången över sumpmarkerna.
»Vi kan sova över på Pensionat Hvilan, det är ett enkelt ställe, jag betalar«, föreslog hon.
»Det är nog inte så lämpligt«, mumlade Paul.
»Jag reserverade rum om det skulle behövas, visste inte om det skulle bli full snöstorm. Karin som förestår Hvilan var min kurskamrat på Hushållsskolan, hon har lagt ut nyckel. Jag får halva priset«, förklarade Emilia.
»Jag kan följa dig dit och sen gå hem. Det blir nog bäst«, svarade Paul.
Han visste varken ut eller in. Emilias förslag överrumplade honom, vad var detta? Nog för att han läst anarkistiska pläderingar för fri kärlek i Nya Folkviljan, men han hade haft svårt att ta till sig sådana idéer. Han som redan hade en fjälla, Marta, hemma i Fors, även om de inte träffades så ofta efter hans flytt. Och Emilia hade aldrig gett intryck av att vara promiskuös, mest bara gladlynt och pratsam.

Stående på gatan under en av Gävle stads svagt lysande, väsande gatlyktor såg han in i hennes vädjande blick och ångrade sig helt plötsligt. Ångrade stunderna med trivsamt prat i matsalen, kvällspromenader, skratt och skoj. Emilias erbjudanden om sällskap hade lindrat ensamheten på kvällar och helger. Deras umgänge hade lättat upp tillvaron i en värld bestående av bara karlar i slitsamt arbete och hemliga möten. Det var väl hans egen obetänksamhet som fått henne att börja betrakta dem som blivande fästfolk.

Helst ville han dra åt sig handen när hon helt resolut tog tag i honom och sade:
»Jag ska inte bita dig. Vi måste ju sova någonstans och det är på tok för kallt och mörkt att pulsa hem till Bomhus.«

Den vilsamma tystnad som han fäst sig vid när de vandrat runt i Bomhus på sina kvällspromenader var förbytt till en lika obekväm tystnad som på svenska kyrkans gudstjänster. Han ville ogärna vara hård och otidig mot Emilia, hon hade ett gott hjärta. Det tycktes som om han skulle bli så illa tvungen att sova över i Gävle, han fick väl inrätta sig och sova på golvet i pensionatsrummet.

När de kom fram till pensionatet, som låg i ett prydligt litet stenhus, fiskade Emilia raskt upp en nyckel ur en hög svartglänsande gjutjärnsurna med kvarvarande juldekoration av granris och mossa. Under en väl tilltagen prydnadskotte hade Emilias väninna pillat in nyckeln. Tyst låste hon upp och de gick upp för en halvtrappa och kom in i pensionatsrummet. En liten lampa, med klockformat frostat glas, lyste på sängbordet. Gävle var elektrifierat i flera stadsdelar och Karin ville väl att det skulle te sig välkomnande. Hon hade också eldat i den smala, runda kaminen och en välfylld hink med koks och en långskaftad spade stod uppställda intill. Sängen var prydligt bäddad med manglade lakan, brodyr på örngottet och vinrött vadderat täcke. De blommiga tapeterna, en tavla föreställande en häst på bete och en blåmönstrad trasmatta gjorde det trivsamt. Det fanns en svag doft av såpa.

»Här är det varmt minsann, koleldat har de«, sade han i ett försök att inte verka alltför tvär.
»Hm, Karin är snäll och omtänksam, det har hon alltid varit«, svarade Emilia lågt och kastade en undrande blick på honom när hon satte sig ned på en pinnstol och började snöra av sig kängorna. Paul tvekade inför om han skulle hjälpa henne med snörningen, som han ibland gjorde med sin mor, men avstod.
»Och elektriskt, inte illa minsann att slippa osande fotogenlampa«, sade han.

Paul våndades, han hade gjort henne ledsen. Kanske hon undrade vad han tänkte om henne? Vid närmare eftertanke var det inte så tokigt att få sova i värmen i stället för att ge sig ut i nattkylan. Paul hängde upp skinnmössan på en av krokarna innanför dörren och sparkade av sig lånestövlarna. Golvet kändes inte alltför nedkylt så han kunde helt visst ligga ovanpå ytterrocken. Han bredde under tystnad ut rocken på golvet, sade god natt och gjorde sig redo att lägga sig ned. Då var det som om Emilia vaknade till liv, all tveksamhet var borta och hon sade med bestämd röst: »Inte ska du ligga på golvet. Vi kan väl sova skavfötters, men frysa ska vi inte. Lägg dig först du.«

Han kröp ned under täcket med kläderna på. Hon knäppte upp klänningen och hängde den prydligt över pinnstolens karm och kröp iklädd underklänning snabbt ned i sängen på innersidan mot väggen med fötterna på hans kudde. De var iskalla.
»Emilia, du kan bli sjuk med dina kalla fötter. Feber och nedkylning är inte att leka med. Är du kittlig? Jag kan värma dig«, frågade han, uppriktigt oroad över att hon kunde dra på sig livshotande lunginflammation.
»Lite kittlig, men du får gärna värma dem. Gnugga hårt så går det bättre.«

Han höll sin händer stadigt runt hennes nätta fötter och gnuggade dem under täcket tills han kände hur värmen väcktes till liv i både tår, fotsulor och anklar. Emilia låg blickstilla med slutna ögon, till slut viskade hon:
»Tack, det räcker så. Men det är obekvämt utan kudde, kan jag vända mig om och dela kudde med dig?«
»Kom du, vi har gott om plats båda två.«

Paul åsåg förundrat hur Emilia bökade runt en stund och till slut fann sig till rätta med ryggen vänd emot honom. Han lyckades ovant lista ut hur man släckte den elektriska lampan och önskade henne god natt. Paul var van vid att dela säng med någon av sina bröder men det här var annorlunda. Hennes andhämtning var knappt hörbar, lätt som en vag bris, inte alls som brödernas ljudliga stånkande.

När han trodde sig ligga jämte en sovande Emilia hörde han hennes lågmälda röst i mörkret.
»Jag var på pastorsexpeditionen för en vecka sen.«
»Vad gjorde du där?«
»Jag skrev mig i Bomhus, att jag är utflyttad från Valbo nyårsafton 1910.«
»Hm … inte har jag tänkt på att skriva om mig från Fors.
Varför gjorde du det? Ska du inte återvända till Valbo?«
»Näe, jag vill bo där du finns. Far har fått flytta till fattiggården i Backa.«

Fattiggården i Backa. Hennes ord träffade Paul som en stöt i hjärtat. Tillvaron kastades över ända, en våg av ömhet sköljde över honom, igenom honom och han var blottställd. I den stunden ville han ha henne riktigt nära, hålla henne, och viskade:
»Kom Emilia.« När hon snurrade runt och kröp in i hans famn var alla betänkligheter som bortblåsta av en hastig kastvind. Han förmådde inte ta ansvar längre, ville bara följa Emilia i hennes kyssar och rörelser. Smeka och låta sig smekas, hud mot hud, bultande av åtrå. Släppa allt.

Mest av allt var Paul överraskad när han vaknade till liv i pensionatsrummet, helt ensam. Att Emilias far hamnat på fattiggården i Backa, Valbo hade han aldrig kunnat föreställa sig. Stackars tös. Inte heller att Emilia och han själv skulle ha idkat älskog. Det sprakade i kokskaminen och rummet var behagligt uppvärmt. Overklighetskänslan kom över honom när han såg sina kläder liggande i en hög på golvet och insåg att han låg spritt språngande naken mellan pensionat Hvilans inte längre lika välmanglade lakan. Emilias hatt och kappa hängde på en krok, så han hade inte drömt.

Kanske hon gått ned till Karin på nedervåningen? Och vad hade hon tänkt att han skulle göra, klä på sig och komma efter och hälsa på väninnan som om sådana här övernattningar hörde till vanligheterna? Hans egen sällhet över vad natten burit med sig avbröts av tanken på hur tungt det måste ha varit för henne att berätta om en far som tvingats till Backa. Tankarna på Emilia och natten gjorde honom vemodig till sinnes. Han hade hört om fattiggården av en arbetskamrat från Valbo, det var ingen vacker berättelse. Ett armod utan like. Utkylt, lortigt, spottloskor och orenligheter på golven, usel mat, förvirrade åldringar, dårar, vräkta förtvivlade familjer, sjuka och de oönskade, toviga och smutsiga småungarna. Alla hopträngda under en ogin husföreståndarinna.

Han klev ur sängen, vaskade sig i tvättstället på den grå kommoden och tankarna snurrade medan han strök till håret med hjälp av fingrarna och lite vatten i brist på kam. Medan han klädde sig var det som om hans gamla jag återvände, plagg för plagg ökade känslan av ansvar. Skuld eller skam var det inte tal om, natten hade varit ljuv och vacker. Men den revolutionära kampen måste stå främst.

Paul stannade på tröskeln till den lilla matsalen där några gäster spisade sin frukost. Borta vid en serveringsdisk stod Emilia och Karin i ett innerligt samtal, han kunde se på långt håll hur nära väninnor de tycktes vara sedan Hushållsskolan. De höll varandra om livet och skrattade och log mest hela tiden, Emilia vände sig hastigt om och gick emot honom när hon blev varse hans ankomst.
»God morgon, Paul. Följ med så får du hälsa på Karin.«

Hans lättnad var djup, Emilia uppträdde inte som ett klängigt fästfolk utan korrekt, som om han bara var den matgäst och vän som hon presenterade honom som. Det gjorde det mindre svårt att samla sig inför det samtal som han måste ha med Emilia på väg hem till Bomhus.

Trots att det var en smaklig frukost, med kokt ägg, gröt, nybakt bröd och rökt korv, hade han svårt att få ned maten. Tursamt nog satt Karin ned hos dem och det blev inte så uppenbart hur tankspridd han var. Han behövde tänka igenom orden, ville inte för allt i världen krossa Emilias hjärta. Men han måste be henne vänta, inte ha för bråttom. Han måste få henne att förstå.

Under nästkommande månader återvände Emilia då och då i tankarna till promenaden hem från Gävle den där januariförmiddagen sedan hon och Paul legat samman på pensionat Hvilan. Hur hela hon svävade runt den morgonen, uppfylld av känslan av att vara en vuxen kvinna, det var på tiden vid tjugotre års ålder. Hon ville inte sluta som ungmö och nu hade hon mött mannen i sitt liv. När de fått på sig ytterkläder och började vandringen hemåt gick det lättare än på natten eftersom gatorna i Gävle blivit plogade och även Bomhusvägen var uppkörd. Solen hade brutit fram och strålarna blixtrade som kristaller i snötäcket. Då började Paul tala.

Han sade att han inte ångrade vad som hänt under natten, men att han inte tänkt sig att binda sig ännu. Att han var nyss tjugo år fyllda och att det revolutionära arbetet var vanskligt, än så länge måste han och kamraterna vara försiktiga, de kunde sparkas hur lätt som helst. Han hade fortsatt med att utan blygsel säga att de inte kunde ligga samman framöver utan att tänka på frågan om barnalstring. Frågat henne om hon lagt märkte till annonserna från Nyhetsmagasinets hygienartiklar i Falköping som fanns att läsa i Brand? Att de behövde beställa. Han hade sett både sträng och ömsint ut vid dessa ord.

Vid ett besök en vecka senare hos Karin i Gävle fick Emilia sitt livs överraskning. Väninnan stack till henne en broschyr när de satt och småpratade på pensionatet. Fnissande bläddrade de igenom priskuranten från Sällskapet för humanitär barnalstring och Emilia insåg att Karin inte berättat allt om sitt liv.
»Nå vilken sort ska du välja till din käre Paul?« retades Karin.

Emilia vred sig av skratt när Karin satte sig intill henne och med förförisk, insäljande ton långsamt och tydligt läste högt ur sortimentet. Sällskapet redogjorde noggrant för sina varor.

Nr 17.
Pr.dussin
Fiskblåsekådånger, franska medelstora
Tätheten bör prövas med vatten. Undvik luftblåsor vid påtagandet. Fuktas efter påtagandet. Fasthålles med kautschukring eller med ett band.

19.
Provsortering, av olika såväl gummi. som fiskblåsekådånger. 6 st. av olika slag.
1,50

21.
Claire, av finast otalkade silkesgummi, Synnerligen tunna och elastiska, med och utan behållare.
3

22.
Polly, garanterad fin kvalité, var och en förpackad i gelatinomslag,
utan behållare
2,50

23.
Jupiter, diskret förpackad uti små eleg. Aluminiumetui, utan beh.
2,75

24.
Derby Winner, rosafärgad god kvalité, inlagda i små träaskar, vilka skydda mot värme och köld en längre tid, utan behållare.
2,25

Det blev inget tillfälle att nämna något till Paul. När de sågs b rättade han att försändelsen redan var på väg. Emilia tänkte med ett småleende att rosa kådånger elegant inlagda i små träaskar kanske ändå inte var passande för Pauls smak.

Inte kunde de krypa till sängs hemma i Nygrens kök sedan försändelsen från Nyhetsmagasinet äntligen anlänt i ett diskret kuvert från Falköping. Det kändes dråpligt att i stället smuggla in Paul i hyresrummet hemma hos änkefru Lilja och flamsande som två småbarn försöka få ordning på de franska gummikåndångerna. Inte fick de till sina älskogsstunder så ofta som hon önskat, men när väl tillfällena yppade sig var hon helt säll.

I slutet av mars månad 1911 förstod hon hur det var fatt. Hon väntade smått med en upptagen syndikalist som inte var myndig. Barnet skulle bli oäkta. Det var inte så ovanligt med »stockholmsäktenskap« här i Bomhus, men en skam inför släkten Eggers, den saken var klar.

Hon ängslades inför om Paul skulle bli besviken, det var inte uppgiften som försörjare och familjefar i så unga år som han hade stakat ut som sin livsbana. De hade inte setts på en knapp vecka och det var som om all hennes förmåga att vara kavat och rakt på sak var som bortblåst. Hon tvekade inför hur hon skulle lägga orden. Paul hade varit upptagen under ett par veckor med olika möten och knappt haft tid att titta förbi matserveringen. När han till slut dök upp en torsdagskväll gav hon flickorna ledigt så snart de diskat det som dukats av. Resten skulle hon ta hand om själv. De satte sig vid det vanliga hörnet i matsalen, innan han skulle hasta vidare, och hon fick det sagt. Han såg begrundande på henne, satt helt stilla och tyst en stund. En tystnad som var förfärlig att uthärda. Till slut tog han till orda:
»Ett barn är alltid en Guds välsignelse. Det glädjer mig att du inte ängslas för att jag ska smita ifrån. Jag vill ändå vara ärlig, Emilia, det här är inte vad jag tänkt mig.«

Hon drog efter andan. Vad menade han med att inte smita ifrån?
»Hm … Du har sagt att du inte är ämnad för familjeliv.« Paul nickade och mötte hennes blick.
»Nu blir det så ändå. Jag tänkte mig att vi varit försiktiga och använt gummikådånger«, sade han eftertänksamt.
»Barnet blev till den natten på pensionatet.«

Han sköt kaffekoppen åt sidan, skruvade en aning på sig på stolsitsen och såg allvarligt på henne.
»På så vis. Du vet vad jag anser om monarkin. Jag går inte till kungs för att be om lov att gifta mig. Så jag kan tyvärr inte fria, Emilia.«
»Det ordnar sig, Paul. Du blir myndig någon månad efter att barnet fötts. Vi behöver inte skrika ut till släkten hur det är fatt«, skyndade hon sig att lägga till.
»Och barnet ska inte döpas i Svenska kyrkan.« Han lät bestämd.
»Nähä … får en fråga varför?« undrade Emilia.
»Mina föräldrar är baptister, även jag ansluter mig till att det är rätt med vuxendop. Sånt ska ske när en är mogen att finna ut hur en vill ha det med sin gudstro.«

Emilia nickade. Inte hade hon något emot de frikyrkliga, tvärtom. Hyggligt och nyktert folk, lite väl allvarsamma emellanåt.
»Det går bra för min del. Men vi behöver hitta ett boställe tills det är dags«, påminde hon.
»Vi får fråga runt, det ska väl finnas nåt.«

Han reste sig upp och drog på sig tjockvästen, satte skärmmössan på huvudet och drog ned öronlapparna.
»Jag måste ila nu, Emilia, det är möte igen. Jag kommer förbi i morgon.«
Emilia satt kvar en kort stund sedan Paul rest sig och gått ut i den mörka vårvinterkvällen, försvunnen bort i snömodden med ovanligt raska steg. Hon stirrade oseende framför sig, reste sig till slut långsamt från stolen och släckte fotogenlamporna i sina hållare. Hon låste den gnisslande dörren till matsalen och skyndade mot sitt hyresrum.

Pauls tystnad när hon hade berättat om sitt tillstånd hade känts förkrossande. Var det motvilligt som han lovat att barnet skulle bli äkta?

Aldrig tidigare hade Emilia lämnat matsalen i ett sådant skick. Vanligtvis lyfte hon upp stolarna uppochnedvända på de rentorkade matborden. Alla rester från dagens matgäster brukade vara noggrant avlägsnade och golven sopade och rentorkade med våt trasa. Den här kvällen var ingenting sig likt. Rummet såg ut som om hon flytt därifrån. Som om hon omöjligt kunnat se klart vid avtorkningen. På ett par av borden stod några sopptallrikar kvar, rester av ärtsoppan hade torkat in till en grågul skorpa. Spill av pannkaksbitar med lingonsylt bildade små blodröda öar på det nyoljade bordet som doftade linolja. Under en stol skymtade en hög med tuggtobak som ännu glänste salivblöt. Den hade hamnat där trots Emilias absoluta förbud mot snusk på golvet.

På bordet i ena hörnet av matsalen stod två odiskade kaffekoppar med blå prickar på. Finkopparna som var en gåva från faster Emelie i Stockholm brukade bara användas när Paul stannade kvar för en stunds kvällsprat. Sådana kvällar diskades de varsamt, Emilia brukade hålla hans kopp i handen en stund innan hon torkade den på linnehanduken och placerade den på översta hyllan. I kväll var hans kopp odiskad.