Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel fem ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1911–1912

Emilia var omtumlad, hon halvlåg nyförlöst i den nya bostaden och ammade, lutad mot kuddarna i kökssoffan. Att känslorna kunde vara ännu starkare än vid en förälskelse mellan vuxet folk? Att få betrakta hennes och Pauls ljuvliga, sovande barn, kyssa de silkeslena kinderna, vidröra den fjuniga hjässan med fingertopparna.

Att se ned i vaggan och plötsligt drabbas av häftig hjärklappning. Gossens små händer och fötter tycktes som ett mirakel, hon höll hans ena fot medan han åt sig mätt med ett kluckande läte. Fastän bröstvårtorna smärtat till en början och hon fått smörja sig med bivaxsalva var stunderna då han vaknade till och sedan sökte sig mot hennes bröst som en stilla andakt. Det vara bara hon och gossen som fanns till.

Ivar föddes den 21 oktober och världen var inte längre densamma. Och här låg hon till sängs med barnet på armen medan Paul gått till prästen efter morgonskiftet. Hans ärende var att ta på sig faderskapet, att säga ifrån att barnet inte skulle döpas och att namnet skulle vara Paul Ivar Bruno Hedlund. Paul skulle också skriva över sig själv från Fors till Bomhus och skriva in dem båda på lägenheten Karskär nummer 5. Först i september hade Paul till Emilias lättnad äntligen fått besked om inflytt till ett rum och kök i Karskär.

När det började hugga till rejält i ryggen, värre än det månatliga, hade Emilia förstått att det var dags. Tursamt nog kom Paul hem redan vid fyratiden. Han behöll lugnet och kramade hennes hand när det satte in, van vid alla syskonfödslar hemifrån. Efter en timme bad hon honom att hasta iväg för att hämta Anna Karlsson, frun till en av hans arbetskamrater, som hon lärt känna under sensommaren. Anna hade självmant erbjudit sig att vara till hands när hon förstått att Emilia varken hade mor eller syster i livet. Som fyrabarnsmor visste hon vad som krävdes. Emilia tog tacksamt emot, hon ville ogärna besvära grannfrun som hon visste förlorat två barn vid födseln.

Anna kom skyndsamt. Hon påminde Paul om ved och vatten, innan hon körde iväg honom. Anna satte på vattenkitteln och efter ytterligare en timme avgjorde hon att det var dags att sända bud efter barnmorskan, Ida Groth. Emilia skänkte nu i efterhand en tacksamhetens tanke till Anna Karlsson. Hon som suttit trofast vid huvudändan och torkat svetten ur hennes panna, tröstat när det kändes olidligt och hejat på och givit beröm. Anna tryckte hennes hand i ett fast grepp när det avgörande hårda krystarbetet tog vid med fru Groth som dirigent. Att en kunde bära på såna makalösa krafter, det hade ingen berättat för henne.

Emilia kände det som om hon klivit in i en ny kvinnovärld. Den bestod inte bara av hennes sprudlande moderslycka. Där fanns också moderssorg. Hade hennes egen mor sörjt över att inte få följa sina barn in i vuxenlivet när hon låg döende? Själv kände hon sorg över att Ivars mormor inte fick vara med och glädjas åt sitt barnbarn. Och inte heller vara till hands för sin dotter.

Ivar hade ätit färdigt, han låg mätt och nöjd i hennes famn, men hon kunde inte släppa tankarna på samtalet med fru Groth som uppstod när förlossningen var överstånden. Hon plockade fram barnmorskedagboken och frågade om »tidigare dödfödda barn«. I den stunden såg Emilia grannfrun, Asta Ljunggren, framför sig med sina rödblå tvätterskehänder, hon som fått två dödfödda barn. Var det slitet med det iskalla vattnet och de tunga tvättkorgarna som tagit barnens liv?

Lite avigt kändes det i nästa stund när barnmorskans fråga om civilstånd kom på tal.
»Så har vi rutan för gift eller ogift. Hur är det ställt här?«
»Paul är inte myndig förrän om en månad. Vi gifter oss när pojken vuxit till sig och jag hämtat mig.«
»Då kryssar jag för ogift. Och hemlig behöver vi inte pricka i.« Emilia stirrade oförstående på henne.
»Hemlig?«
»Ja, för de stackare som måste lämna bort.«

Emilia rynkade pannan, barnmorskan tycktes ovillig att säga för mycket.
»För att de inte kan försörja barnet?« frågade Emilia.
»Ja, eller är fint folk där det ska döljas för släkten«, svarade Ida Groth med ett bistert tonfall.
»Stackars människor.« Emilia kände sig nära till tårarna.
»Det är bestämt så för att beivra fosterfördrivning eller barnamord. Rätten att föda hemligt behövs allt.«

Nu lät barnmorskan ännu bistrare.
Emilia kände sig alltmer illa till mods.
»Barnamord?«
»Ja, före den här ändringen skedde mycket elände i förtvivlan.« Emilia ryste vid minnet av samtalet och drog täcket upp över bröstet på sig själv och Ivar. Tanken på att tvingas lämna bort ens nyfödda barn var outhärdlig. Eller ännu värre. Att se sig nödsakad att ta sitt barns liv i djupaste förtvivlan. Vad kunde inte ensamhet, fattigdom och rädslan för omvärldens fördömanden driva en människa till.

Hon förmådde sig att släppa de dystra tankarna. Då tänkte hon hellre på Pauls ansiktsuttryck när han efter förlossningen hämtades av Anna. Hur han kom in i köket, tog den lille i famnen och mötte Emilias blick. Faderskärleken lyste som en gloria över honom. Hon behövde inte ängslas över att det oplanerade barnet skulle bli oälskat.

Framåt kvällen skulle hon få veta hur det gått hos prästen. Ivar sov djupt efter amningen. Emilia lutade sig tillbaka, ville helst också ta en tupplur men tankarna lämnade henne ingen ro.

Hur skulle Asta i grannlägenheten ta Ivars födelse, tänk om det var för smärtsamt med andras barnlycka? Emilia kände sig skör vid tanken på det som hänt Asta, som om Ivars födelse gjort henne själv tunnhudad med nära till tårarna. I den stunden knackade det på dörren. I efterhand skulle Emilia tänka att det kanske var tankeöverföring. Asta kom självmant över för ett besök och för att gratulera till det nyfödda barnet.

I handen bar hon en gåva, ett kritvitt lindetyg med blå langettsöm. Emilia tackade och kände det pinsamt att ligga nedbäddad på blanka dagen, helst ville hon rusa upp och sätta på kaffe.
»Nä, nä, ligg kvar för all del. Har hon ingen som ser till sig själv och ungen?« frågade Asta.
»Jo, tack. Anna Karlsson borta i 9:an ser till mig. Hon fick gå hem en stund till de sina. Och Pauls syster har varit här i tre dar«, svarade Emilia snabbt.

Hon ville ogärna att Asta skulle se henne som en övergiven stackare.
»Vila behövs, både före och efter barnafödseln«, sade Asta.
»Jag skulle gärna hoppa upp och vara som vanligt, men Paul är noga med att jag inte ska dra på mig framfall. Om Asta vill blåsa fyr i spisen och lägga i några bönor så tar vi en kopp«, uppmanade Emilia.

Asta slamrade med spisringarna och fick fart på elden. De hade gott om späntade småstickor och spisved, Paul brukade oroligt vaka över att det fanns vatten och ved innan han gav sig iväg till sina arbetsskift. Emilia våndades; hur skulle hon lägga orden, kunde hon ställa frågor? Hade Asta tänkt på sitt eget slit som tvätterska under grossessen när hon nämnde vila före födseln?

Våndan lättade när Asta drog fram en stol bredvid kökssoffan, ställde en rykande kopp kaffe bredvid Emilia och varsamt lyfte upp Ivar ur hennes famn.
»Sätt sig upp nu, Emilia, så att hon kan dricka. Här är kudden. Jag håller gossen så han inte får hett på sig.«
»Tack Asta. Kan vi inte säga du? Paul är syndikalist och duar alla och det har även blivit min vana.«
»Vi duar, gärna det.«

Emilia rörde i det varma kaffet, betraktade hur Asta satt helt stilla i tystnaden nära spisvärmen som spred sig och hon höll den sovande Ivar i sin famn. En slags ro vilade i rummet och det behövdes inte ställas några frågor. Friden och glädjen som Astas ansikte utstrålade när hon tog gossens lilla hand i sin och långsamt vaggade honom med ett svagt nynnande var svaret. Emilia förundrades, hon som nästan blivit svartsjuk när Pauls syster och Anna Karlsson bytt blöjor och lindat Ivar, velat ropa:
»Räck mig Ivar, han är min!« Men nu delade hon gärna med sig av moderslyckan. Ivar lindrade Astas förlust.

Månaden efter barnafödseln tittade Asta in så ofta hon kunde när hon inte hade tvättdag. Emilia såg fram emot besöken, dagarna kunde bli långa med Paul borta i drygt tio timmar. Så en stunds småprat och hjälp med att hålla Ivar blev ett ljust avbrott i novembermörkret.

Paul oroade sig över om Emilia skulle klara att hålla kylan stången eftersom november och december var ovanligt kalla det här året, men hon tycktes klara det fint. Det knastrade och sprakade i spisen hela dagarna. Det var för väl att de fått en lägenhet i de nybyggda arbetarbostäderna i Karskär. Husen var uppförda för de anställda vid den nya sulfitfabriken. Området liknade sågverksarbetarnas bostäder i Kastet som byggts fem år tidigare.

Byggmästare Nils Svensson hade noggrant planerat det hela på uppdrag från Korsnäsbolaget. I Karskär, där Emilia och Paul bodde, fanns sexton hus med plats för tio familjer vardera. På området fanns uthus för ved vintertid och sparkstöttingar sommartid. Bagarstugor, tvättstugor och avträden. Svensson hade även tänkt på matkällare, slaskhus och en lår för torrsopor vid uthusen. En likbod fanns också. Eftersom det varken fanns kyrka eller kyrkogård i Bomhus krävdes en förvaringsplats av kistor i väntan på transport.

Paul var tillfreds över att Emilia trivdes i det nya boendet, han fann själv att det kändes rymligt tack vare takhöjden, tio fot. Inte för att han känt så stort behov av en finkammare, men för Emilia hade det varit betydelsefullt. När han berättade vad de fått för erbjudande var hon överlycklig över kammaren och kallrummet. Ett simpelt spisrum som de byggt i Kastet för vissa familjer skulle ha gjort hennes missmodig.

Paul brukade se sig gillande omkring, Emilia var duktig på att få det trivsamt. Randiga bomullsgardiner i köket, två pelargoner, en röd och en vit, som trots årstiden blommade i fönstret och en virkad löpare på bordet som han själv snickrat. Nog hade de fått det hemtrevligt. Tills vidare fick de klara sig med trefotspallar om det krävdes extra sittplats. Själva satt de bredvid varandra i kökssoffan vid kvällsvard och sov i den nattetid. Alla tre. Han förundrades över hennes pjoskande och ängslighet med barnet.

Emilia fruktade att Ivar inte skulle hålla sig varm, så hon lät honom bara sova i vaggan dagtid när soffan var uppbäddad. Paul kände sig stolt över att han fått till vaggan med hjälp av en arbetskamrat som var händig med snickerier, den var nätt gjord i furuplank från sågen och Ivar lät sig villigt gungas till ro i den.

Ofta knöt Emilia en ovanligt lång blå schal, som hon ärvt efter sin mor, i ett kryss bakpå ryggen och sedan i ett stadigt varv runt livet. Hon bar så pojken sovande frampå bröstet med händerna fria. Paul såg hur hon ofta böjde sig fram och snusade in den milda småbarnsdoften från Ivars mörklockiga hjässa.

Hon var inte medveten om att han följde dem med blicken, hennes sysslor och det tryggt, sovande barnet som gungade i takt med hennes kroppsrörelser. Han visste inte själv vad han innerst inne kände. Ömheten inför anblicken av dessa två framför diskhon och ett vemod inför det bleknande minnet av Marta smälte samman.

Inne i kammaren fanns än så länge inte mycket till möblemang. En byrå och ett litet blombord var allt. Inte var det så bråttom med att få till en finrum för hans del, men Emilia var ivrig. En oljetavla som Emilia fått vid den hastiga flytten hemifrån, och som varit hennes mors favorit, föreställde en äng med betande kor i ett grönskande landskap. Den satt nu uppspikad på den blåblomsmönstrade tapeten som familjen före dem kostat på, och på väggen mitt emot hängde en spegel som han själv ropat in på auktion i Gävle.

Spetsgardiner hade de fått i gåva från hans syster Jenny och två nyvävda trasmattor i rött och blått hade Emilia köpt av fru Bergström i Nyvall som var känd för sina vackra mönster. På byrån vilade en vit duk som hans mor Eleonora virkat och skänkt särskilt till Emilia. Det skulle nog ordna sig med kammaren till sist.

Även om han inte hade mycket till övers för bolagsledningen så måste Paul erkänna att husen i Karskär var rejält byggda av fjorton tums plank med faluröd spontad brädbeklädnad. Att Korsnäs låtit sätta dit förhydningspapp mot draget från de iskalla havsvindarna hjälpte en aning. Men Emilia brukade klaga på att det gott kunde ha gjorts mer för hålla kylan från väggarna. För att bibehålla värmen krävdes att köksspisen inte slocknade ned. Hon som gick hemma hela dagarna kände förstås av när det drog. De få tallarna som behållits på området gav inget skydd mot blåsten, Bomhus var ett riktigt kallhål.

Ibland kändes det drygt, först tio timmar på barkningen och sedan den där eländiga veden. Han hade hört hur Emilia småpratade med grannkvinnorna som följt sina män i flytten från Dalarna och ständigt återkom till att de längtade hem. De ville bort från den bolmande röken från fabriken tvärs över viken och den ständiga vinden. Han hade förstått att också Emilia längtade därifrån.

Men just nu ville hon ingenstans. Helst ville hon hålla sig inomhus med lillpojken till minst en månad inpå det nya året. Paul fäste ingen större vikt vid att han drygt en månad efter Ivars födelse, i slutet på november, fyllde tjugoett år. Han var inte uppvuxen med att fira födelsedagar, det fanns det varken ork eller pengar till bland enkelt folk. Namnsdagar däremot uppmärksammades gärna av hans föräldrar och syskon med personliga brevhälsningar eller blomsterprydda vykort i kvartsstorlek, som delades ut av brevbärare Nyvelius.

En kväll mitt i veckan bad Emilia honom att vyssja Ivar och sedan smög hon iväg med ett knyte. Han tänkte inte närmare på hennes smusslande, han kände till att både Emilia och Asta brukade få lov av änkorna som förestod bagarstugan att använda eftervärmen för att grädda ett bröd.

Efter kvällsvarden på fredagskvällen blev han överraskad när hon, uppspelt som ett barn, lyfte fram en glänsande guldgul vetekrans kryddad med kardemumma och kanel. Paul såg hennes iver och glädje och kände en mild värme sprida sig innanför bröstkorgen, vidare till magtrakten. Han överraskades av sin känslosamhet och betraktade med dimmig blick den fladdrande lågan i den vita julgransljusstumpen som hon placerat mitt i kransen. Tröttheten efter den slitsamma arbetsveckan vek undan i ett slag. Han hade börjat fästa sig alltmer vid den livliga kvinnan som klivit in i hans liv.

Den molande hjärtesorgen vid tanken på Marta hade klingat av nu, även om han anade att den aldrig skulle utplånas helt. Det var först på sista tiden, efter Ivars födelse, som han kunnat möta lågan i Emilias blick utan att det skavde inombords.
»Så fint du gjort. Jag tackar«, sade han.
»Gratulerar på födelsedagen. Nu får du blåsa ut och smaka.« Han blåste ut den klara lågan på ljusstumpen och Emilia skar upp en tjock skiva vetekrans till honom, serverade rykande hett kaffe med grädde till.

Inte var det till vardags han brukade smaka sådan här findoppa och han njöt som ett litet barn av det lena vetebrödet, kardemummasmaken var något särskilt. Och han tänkte tyst för sig själv, att de hade det fint tillsammans, alla tre. Han såg fram emot att få bädda upp kökssoffan och krypa ned med Emilia och Ivar, att få lyssna till deras andetag och känna deras kroppslukt i stunden mellan vaka och sömn.

Precis då, innan han somnade in och ännu kunde förnimma dem hos sig, tycktes världen fridsam och utan hot. Korsnäsbolagets trakasserier mot arbetare var förpassade till de mörka skuggor som inte mäktade med att tränga in i deras värld.

»Kanske både du och Ivar skulle må bra av lite frisk luft?« undrade Paul en söndagsmorgon i advent.
Han föreslog att de kunde svepa in gossen varmt i ullfilten de fått från Fors. Middagsmålet var avklarat, de hade ätit kabeljopudding och saftsoppa. Emilia hade fått bud om att hon behövde titta ned till matsalen för att godkänna inköpen till de kommande veckornas matsedel.

Hon tittade på honom inför hans förslag, drog häftigt efter andan och kunde inte hjälpa det. Rädslan slog till.
»Tänk om han blir förkyld och de går nedåt lungorna. Jag vill inte bli som mor, sörja mitt döda barn hela livet«, sade hon och blickade ut mot den isblå decemberhimlen. Nysnön låg ännu i ett rent och vitt, tjockt täcke mellan husraderna.

Men hon visste av bister erfarenhet hur kylslagna havsvindarna kunde vara även om det inte blåste särskilt hårt.
»Ängslas du att det ska gå så illa? Ivar är stark och kry.« Han såg förundrat på henne.
»Både Gustav och Elin dog som småttingar.« Hon ryste till och drog koftan tätare runt om sig.
»Minns du det?«
»Inte Elin. Difterin tog henne, jag var bara två.«
»Och bror din?«
»Gustavs hosta och feber varade länge, jag var fem år. Mor var helt borta när han dött, satt vid hans säng i flera dar. Det minns jag.«

Emilia uttalade orden dröjande, som om hon i minnet återvända till anblicken av en svartklädd mor, stel som en staty bredvid broderns dödsbädd. Hon snyftade till, önskade att Paul kunde upphöra med sina frågor. Ändå var det som om hågkomsten pockade på, att hon ville berätta.
»Vem såg till dig då?«
»Rut, vår piga, tog hand om mig.«
»Det låter som ett dystert minne …« Paul tog hennes hand och kramade den.
»Hm. Jag minns att jag blev rädd att mor förlorat förståndet, att hon också skulle försvinna.« Hennes stämma skälvde till.
»Far din då?«
»Han tröstade mig på kvällarna, när han var hemma. Far var alltid snäll mot oss barn.«
De stod tysta bredvid varandra framför fönstret och blickade ut över det gnistrande vinterlandskapet.
»Jag vill inte prata mer om det här. Ställ inga fler frågor.«
»Som du vill.«

Vreden över livets orättvisa flammade till inom Emilia. Paul med sin stora familj, elva syskon och båda föräldrarna i livet var förstås orädd. Avundsjukan var ohjälplig, som en besk smak i munnen, den lindrades inte av att hon kunde känna medkänsla med Pauls mor som förlorat sin förstfödda vid två års ålder. Två dagar innan hennes äldsta barn i livet, Axel, föddes. Hon missunnade inte Paul hans stora familj, men hon måste erkänna att hon avundades honom djupt.

Men hon tänkte minsann inte ändra sig och riskera sitt barns hälsa. Hon drog åt sig handen och såg upp på Paul som tursamt nog tycktes förstå att hon ibland tvärslutade ett samtal. När hon inte mäktade med mer prat om det som tyngde.
»Det blir som du vill, Emilia. Jag kan ta Ivar om du behöver ge dig åstad«, föreslog Paul.
»Är du inte ängslig för vad andra karlar ska säga om de får veta att du håller Ivar åt mig?«
»Farsan lärde mig att strunta i karlprat. Tror du mor hade klarat elva barn om han suttit på rumpan och inte lyft ett handtag?« svarade Paul med ett leende.

Emilia skrattade till, det var omöjligt att föreställa sig hennes blivande svärfar sittandes som en patriark på en stol omgiven av elva barn utan att röra ett finger.
»Jag ska tacka honom nästa gång vi ses«, sade hon.
»Gör du det«, svarade Paul och uppmanade: »Om du mjölkar ut en skvätt i en kopp så kan jag ge Ivar med lillskeden om det kniper när du är iväg.«

Emilia smålog när hon satt böjd över koppen och kramade den ljumma strålen ur ena bröstet. Hon valde helt visst rätt man den där dagen i matsalen. I Bomhus ville karlar ogärna ägna sig åt kvinnfolksgöra, allra minst hålla ett spädbarn en timme. Men hennes Paul var inte omöjlig. Och i dag måste hon ge sig av för att se till matserveringen och flickorna.
»Jag går nu, ta väl vara på Ivar.«
»Du kan allt vara lugn, han är tillfreds«, svarade Paul medan han vaggade Ivar halvsovande över axeln.
Hon hade inte hört hans svar, som vanligt kvick i svängarna och redan borta.