Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel sex ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1912

På dagen tre månader efter Pauls myndighetsdag, lördagen den tjugofjärde februari 1912, gifte sig Emilia och Paul borgerligt inne i rådhuset i Gävle. Ceremonin gick raskt undan, borgmästaren inledde med några väl valda ord och sedan var det dags för dem båda att säga sitt »ja«.

En trött bokhållare med flottigt, halvlångt hår och monokel inställde sig som bröllopsvittne bredvid en betydligt gladare Karin, Emilias väninna. Karin var myndig såsom ogift med egen inkomst. Paul såg det som en seger över Svenska kyrkans maktutövning att även en kyrkdöpt person som Emilia fått rätt till borgerlig vigsel. Han var väl förtrogen med att före 1908 hade detta bara varit tillåtet för dem som kyrkan kallade odöpta, såsom honom själv. Frikyrkans dop godtogs inte.

Väl tillbaka i Bomhus begav de sig på Emilias inrådan till Ateljé Systrarna Andersson på Järvstavägen 2. Hon hade blivit bekant med de tre systrarna som nyligen startat en fotoateljé i Bomhus efter att ha gått i lära hos fotograf Lowa Backman. Emilia hade fäst sig vid de frimodiga systrarna och föredrog ett besök hos dem i stället för att ta bröllopsfotografiet hos någon kostsam Gävle-fotograf. Det blev inget överdådigt ateljéporträtt med palmer på piedestal och spektakulär bakgrundsfond. En gråmelerad bakgrund och en enkel karmstol fick duga.

Emilia som var kortväxt ville ogärna se ut som en liten flicka bredvid sin nyblivne man och föreslog att han skulle sitta ned. Lilly, mellansystern, hjälpte henne att finna en passande pose medan storasyster Hildur tog plats bakom kamerastativet. Systrarna var gladlynta och vänliga vilket ledde till att Emilia som oroat sig en smula för hur hon skulle ta sig ut på fotografiet kunde andas ut. Hon ställde sig snett bakom Paul med armarna på ryggen, klädd i en långärmad satinklänning med åtdragen midja, bred spetskrage och överdelen sydd i längsgående veck.

Det var en fröjd att få visa upp en kvinnlig midja efter att i månader levt i en stor, tung kropp. Klänningen hade hon vårdat ömt, en gåva från mor till hennes avslutning på Hushållsskolan. En lång prydnadskedja runt halsen var fäst vid livet och hängde i en båge ned över kjolen. Hennes mörka hår var uppsatt i en moderiktig frisyr med en fyllig valk som rundade hjässan. I ett band runt halsen hängde en medaljong som varit hennes dopgåva. Det syntes att Emilia var lycklig.

Paul satte sig utan protester ned på karmstolen och såg rakt in i kameran. Han var slätrakad med det tjocka håret prydligt kammat i mittbena, glansigt av en klick pomada. Finklädd i kostym, väst med guldskimrande knappar och viktigast av allt, ingen kvävande stärkkrage med slips till.

Han visste mer än väl vilken tillhörighet han utstrålade med sin mjuka vita krage och löst knutna röda halsduk: det ungsocialistiska modet som signalerade rebell och uppror mot borgerlighetens manliga klädstil. Borgarnas brukliga fluga eller slips sågs som ett föraktligt klädideal som även socialdemokratiska reformister anammat i sina ansträngningar att visa upp skötsamhet.

Den senaste månaden hade tillvaron förändrats alltmer, han hade förlikat sig med tanken på att Emilia var den kvinna och livskamrat som han skulle komma att leva med. Hon var en jämlike och visste vad hon ville. Han hade inget att invända mot att posera med en hustru som var honom huvudet högre på bröllopsfotografiet. Ett antydan till ett småleende kunde skönjas på dem båda till skillnad från de brukliga gravallvarliga bröllopsminerna.

Aprilsolen sken in genom det höga fönstret. Paul låg på kökssoffan och vilade efter söndagens middagsmål. Nu när det blivit varmare på dagarna vågade sig Emilia ut med pojken och de hade gått iväg en sväng för att lapa en smula vårsol. Paul hade lovat att diska och väntade på varmvattnet på spisen. Han sträckte på sig i soffan, rygg och axlar värkte och oron över vad som skulle hända om kroppen inte höll kom över honom. Arbetet som efterbarkare var ett slitgöra. Att under tio timmar lyfta de grovbarkade stockarna och finbarka med handbarkningsmaskin innan de gick vidare till kapning tog på krafterna även för den som var ung och hade hälsan. Det kunde även vara slitsamt med skiftarbetet, men sulfitkokningen måste puttra dygnet runt. Inte hade han något emot att det var efterbarkarnas uppgift att hålla rent på golvet.

Värre var det med skyldigheten att vara behjälplig med veddragningen. Någon dag vid rätt tillfälle skulle han minsann klämma åt ett par översittare rejält när den rätta stunden kom. Det skulle inte bli svårt att få med några kamrater på en aktion mot dessa plågoandar som i smyg roade sig med att bryta ned nykomlingar. De brukade gillra sin fälla när färdigbarkad ved skulle lastas på trallor för transport till kaphuset. Han hade fått nog av deras hånfulla flinande när de åstadkommit överlastade vältor som var praktiskt taget omöjliga att rubba.

Men oftast trivdes Paul, det övriga kamratskapet var rejält. Det var Johannis P som lärt honom att känna stolthet över ett väl utfört arbete. Det hade lett till att han hade funnit sin egen väg. Kampen mot de kapitalistiska utsugarna gick inte genom fusk och lättja utan genom krav på människovärde och rättvisa. Han var väl införstådd med de olika aktionsformerna som syndikalismen förespråkade, och grubblade emellanåt över kampmetoden maskning.

Han reste sig upp från soffan och plockade fram de båda nyutkomna skrifterna: Kamporganisationen. Dess former och taktik av agitatorn John Andersson och Gottfrid Ljungdahls Den revolutionära syndikalismen och dess innebörd. Han läste valda stycken på nytt. Ingen av författarna skrädde orden.

Angreppen på reformismen, som de hävdade försökte tämja fackföreningsrörelsen till en självhjälpsorganisation för högre löner, var hårda. Det var rent förräderi att plädera för lagstiftning och gradvisa reformer. Dessa dög inte som kampmedel för arbetarklassens frigörelse från det kapitalistiska förtrycket. I själva verket var det den ekonomiska kampen, den fackliga rörelsen, inte politiskt käbbel, som var klasskampens ryggrad. Han läste i John Anderssons skrift:

I vår organisation sätta vi andan och taktiken främst. De lokala samorganisationerna skall vara socialistiska centralhärdar, spridande upplysning bland arbetarna, görande dem till målmedvetna socialister, som veta vad de vilja och även vill vad de vet.

Taktiken främst. Han var tillbaka vid frågan om maskning. De andra metoderna tycktes självklara. Kanske var det ytterst en fråga om upplysning? Medveten maskning var något annat än omedveten lättja som kunde leda till olyckor eller drabba kamrater. I Ljungdahls skrift behandlades reaktionerna på den första syndikaliststrejken i Sverige som slutade med att Karlstadsarbetarna fick påökt från 40 till 45 öre timmen trots kravet på 50 öre. De borgerliga tidningarna spekulerade i följderna. Paul läste:

De anförda borgerliga tidningsorganen påpekade därefter ovan citerade eventualitet, att arbetare skulle få återupptaga arbetet för en timlön av 45 öre men skyndade sig att tillägga att dessa då kommer blott prestera 45/50=9/10 av arbetets värde.

Detta är, tillade dessa organ vidare, ’den mycket omtalade sabotagens innebörd. Och det värsta är, att densamma i denna form torde vara alldeles oåtkomlig för strafflagar och klasslagstiftning.’ En fullständigt borgerlig kapitulation inför en av syndikalismens stridsmetoder.

Ljungdahl hånade de borgerliga redaktörer som funnit tröst i tanken på att arbetarnas sunda rättsmedvetande skulle veta att reagera mot en stridsföring som innebar att sänka arbetstakten. Paul lade ifrån sig skrifterna. Vattnet kokade över och fräste på vedspisen, det var dags att börja diska.

När Emilia kom tillbaka med en sovande Ivar och han stod vid diskbaljan tog han upp frågan med henne.
»Emilia, du vet väl att jag har läst i de där skrifterna?«

Hon tog av sig kofta och schal, satte sig på köksstolen för att snöra upp kängorna.
»De där trycksakerna som du beställde?«
»Just dessa. Gottfrid skriver om maskning.«
»Är det en kampmetod? Det skulle aldrig gå om Greta och Lisa började söla i matsalen.«

Emilia ruskade på huvudet och lade varsamt ned en sovande Ivar i vaggan. Han fick sova vidare med mössan på och koftan uppknäppt. Utan filt skulle det nog inte bli alltför svettigt. Den stod inte så nära spisen, vaggan, eftersom Paul lyft den åt sidan vid sina köksbestyr. Han stänkte ofta omkring sig vid diskandet.

»Det är måhända fel ord. Men att arbeta långsamt kan vara att vägra låta sig hetsas till en förstörd kropp.«
»Jo, det kan allt gälla för både karlar och fruntimmer. De har det nog värre i sulfiten än vad vi har i köket. Fast för kvinnfolk är det också hårt arbete: eldning, ungarna, tvätt och matlagning kan en inte maska ifrån«, sade Emilia.

Paul hörde hennes ilskna tonfall, han kunde bara instämma. Särskilt för arbetarhustrur med många barn var tillvaron ett oändligt slit. Mat tre gånger om dagen till karln, hålla liv i spisen, sköta och uppfostra barn, släpa på vatten och slask, skura och tvätta.
»Det gäller att välja rätt taktik vid rätt tillfälle«, sade han.
»Vilka taktiker pratar de om då, John och Gottfrid?« frågade hon.
»Huvudstrategin är generalstrejk först och främst. Som får hela samhällskroppen att stanna av. På platsen kan det vara blockad och strejker som träffar hårdast, men också maskning och obstruktion. Det gäller att hålla huvudet kallt och veta när man ska sätta in det rätta.«
»Hm. Då gäller det att väcka kamraterna. Hur går det med er agitation då?«

Emilia var inte som en del annat kvinnfolk, hon försökte inte bromsa honom. Men han hörde ändå en underton i hennes undran, rädslan för hans avsked. De skulle i så fall få det svårt, bostadslösa och fattiga med bara hennes inkomst att leva på.
»Nu börjar karlarna lyssna. Strejken mot hälsovådligt arbete väckte många«, sade Paul.
Emilia tog en kärlhandduk och började torka tallrikarna, vände sig om och frågade:
»Var det i kokeriet?«
»Ja, värst för kokarna och syraberedarna«, svarade Paul.

Han tog emot porslinet och ställde det på hyllan ovanför skänken.
»Vilka lyssnar på er då? Är det de nya som kommit till?« Hon lät avvaktande.
»Näe, flera gamla trotjänare har också fått modet tillbaka.« Paul tänkte på några äldre kämpar som varit med sedan folkethusbyggets tid, blivit sparkade och så småningom på nåder fått arbetet tillbaka. De hade haft modet att lyssna på syndikalisterna.
»Ska jag ta slaskhinken?« frågade Emilia.
»Jag kan gå. Så får granngubbarna nåt att skvallra om«, svarade Paul.

Hon ruskade på huvudet och log, han visste mycket väl vad hon tänkte om några av grannkarlarna som aldrig befattade sig med kvinnfolksgöra.

Paul tog den fulla slaskhinken och gick försiktigt utför trappen för att inte skvimpa ut diskvatten och potatisskal och fortsatte vidare bort till slasklådan på gården. Han hade inget sagt om att Korsnäs bolagsledning slagit obarmhärtigt tillbaka med trakasserier och avskedanden mot några strejkande. Inte heller något om att tiden snart var mogen att bilda en syndikalistisk fackförening. Organisering var ett nödvändigt nästa steg.

Han tömde slaskhinken, nickade till ett par arbetare från kokeriet som stod i aprilsolen och rökte pipa, smålog för sig själv åt deras knappt märkbara huvudskakningar och menande blickar. Han hade ingen längtan efter något karlprat även om det vore bra att hålla sig väl med de där två, de skulle kunna vara sådana som lät sig organiseras. Det fick räcka för i dag med alla tankar och känslor som snurrade runt inombords, han orkade inte vara agitator för jämnan. Tillvaron var inte i samklang. Här hade han blivit far och stadgad samtidigt som tiderna blev allt oroligare så här under Ivars andra levnadsår, 1912.

Det var inte bara här hemma i Bomhus som luften kändes syrefattig av det missnöje som jäste bland arbetarna. Han kunde omöjligt finna sig i att högerpropagandan i landet var så hatfylld och hård när han läste referat i tidningarna. Även om han höll fast vid syndikalismens skepsis inför parlamentarismen så följde han noga vad som hände i riksdagen. Det hade brakat loss när inkomststrecket för män togs bort. De manliga arbetarnas nyvunna rösträtt väckte ett kompakt motstånd från de konservativa.

Paul drog slutsatsen att när reformen resulterade i dubbelt så många röster för socialdemokraterna så tycktes det ha utlöst en chockvåg bland landets högerkretsar. Att vänstern, liberalerna och socialdemokraterna fick majoritet i riksdagens andra kammare månaden före Ivars födelse underblåste den oförsonliga tonen. Arbetare var okunniga, ovärdiga, försupna, kort och gott ett slödder som det var farligt att ge sådana befogenheter som rösträtt och valbarhet.

När han kom tillbaka med slaskhinken slog han sig ned vid köksbordet. Tillsammans med Emilia kunde han vrida och vända på sina grubblerier.
»Du har kanske rätt om Branting, Emilia. Han tycks inte låta sig gisslas i en borgarregering.«
»Det är klart. Han kan inte backa i sina valfrågor. Åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt.«

Hon lät trosviss och hade plockat fram en strumpstickning.
»Jag har läst och grunnat ska du veta, pratat med Karlsson och några andra«, fortsatte han.
»Om att rösta menar du?«
»Hm. Den fackliga kampen måste vara revolutionär och stå främst i klasskampen. Men om nån enstaka medlem vill rösta så får det vara deras privatsak.«

Han tystnade och såg på Emilia, prövande. Klirret från strumpstickorna upphörde, hon lade ned stickningen i knäet och mötte hans blick.
»Jaha, det låter som om syndikalister kan vara förståndiga. Så länge ni inte slår ihjäl några direktörer kan ni vara revolutionära och antiparlamentariska för min del.«

Paul smålog och tog hennes hand, hennes slagfärdighet träffade ofta helt rätt. Han hade ingen böjelse för direktörsmord och det visste hon mycket väl.
»Vi får väl se hur det går nu i andra kammaren. Om arbetarfrågorna tar plats framöver«, svarade han.

Veckorna som följde fick Paul ingen ro. Nyheterna om det uppblossande Balkankriget kändes tungt som en överlastad timmervälta. Måtte Internationalens extra kongress stå fast vid en antimilitaristisk hållning.

Nog kände han av att Emilia inte riktigt orkade bry sig, ändå kunde han inte avhålla sig från att prata bekymrat om världsläget på kvällarna. Visst kunde han förstå att hon var disträ emellanåt. Han såg hur hon kämpade för att hålla liv i sin matservering och hjälpte till så gott han kunde. Nu när Ivar hade nått halvåret fick gossen följa med, han hängde gärna i sele på ryggen och såg sig om, ibland kom ett par skolflickor till matsalen och såg till honom mot ett mål mat.

Han visste att Emilia ogärna lämnade honom hos några av grannfruarna, hon delade inte deras syn på barnuppfostran. Bara Asta litade hon på och det var han tacksam över. Ivar tycktes tillfreds med att bli omhändertagen på olika sätt, han log och skrattade åt både kökspersonalen, skolflickorna och Asta.

Paul var stolt över Emilias tåga. Det var tack vare hennes envishet och gamla kontakter från både hushållsskolan och Valbo som hon lyckades få tag på ätliga råvaror till ett överkomligt pris trots de nya dyrtiderna. Det var inte lätt. Hon hade förklarat att den hårda konkurrensen från olika matmadamer som lagade mat till en handfull löskarlar tvingade henne att hålla ett lågt pris i matserveringen.

Nu när vårvärmen kommit för att stanna bestämde sig Emilia för gå ut med Ivar en stund på dagen och bara njuta. Paul arbetade morgonskift och skulle komma hem om en stund. Frisk luft, i betydelsen utan rök och lukt, var det inte direkt tal om i Karskär. Men det var ändå en ljuvlig känsla att lyssna till fågelsång och njuta av knoppar i träd och små planteringar. Björkarnas musöron hade vuxit till sig något, snart skulle de slå ut i full grönska.

Det var lönnarna som stod för den nytillkomna gröna färgen i landskapet. Blommornas ljust gulgröna färg i små klasar och de späda klargröna löven intill på grenen fick henne att stanna till. Hon tillät sig att bli stående och betrakta det sköna, som hon brukade göra sådana här dagar. Att få stå en stund, utan andra tankar, och bara låta sig fröjdas, det gjorde henne styrkt och lätt till sinnes.

Hon hade fått sig tilldelat ett trädgårdsland som hon skulle gå iväg till för att påta i en stund när Paul kommit hem och kunde se till Ivar. Området var byggt på mager, sandig jord där det vuxit tallskog och var inte mycket att hurra för, men några frön borde ta sig. Hon skulle försöka med morötter, spenat och lök. Och lite potatis skulle det bli.

Tankarna hade funnits där en tid och Emilia kunde inte släppa dem. På gårdarna mellan husen stojade barnaskarorna, syskon och lekkamrater kivades och samsades huller om buller. På en av sina turer hem från trädgårdslandet stannade hon till och beskådade deras lekar. Flickorna med fladdrande kjolar och guppande flätor hoppade hage, rep eller kastade boll i mindre grupper.

Pojkarna, som äntligen sluppit kliande yllestrumpor, var barbenta i sina kortbyxor och tycktes mest rusa runt. Blåmärken och skrubbsår på de magra bleka benen hade de hunnit dra på sig. Hon blev varse en gosse som stod helt stilla intill husväggen, ovillig eller ovälkommen att ingå i den skränande flocken. Hon stannade till och småpratade med honom.

Tore var hans namn, rödhårig med näsrygg och kinder täckta av fräknar. Att han höll sig vid sidan av de andra berodde på att han ogärna ville ge sig in i envig och tävlan.
»Bara för att man är pojk så måste man inte brottas eller slåss«, sade Emilia tröstande och fortsatte när hon såg hans frågande min: »Det går att vara modig på andra sätt.«
»Hurdå?« Tore såg upp på henne, uppmärksamt och allvarligt.
»Att stå upp för rättvisan. Så gott man kan. Tillsammans med andra. Och att hjälpa din mamma även om du blir retad.«

Hon kände att det var inte de ord Tore hoppats på och önskade att hon funnit något mer att säga.
»Hm …« Han såg undrande ut.

När hon skiljts från Tore och fortsatte sitt ärende till Konsum Oden bar hon ännu barnens röster och stoj inom sig. Hon kunde föreställa sig hur en syster eller bror lekte med Ivar, hon hörde deras skratt. Men Paul skulle förmodligen säga att de borde vara försiktiga. Och han skulle påminna om att också hon läst Hinke Bergegrens skrift Kärlek utan barn. Och att de kunde fortsätta beställa skyddsmedel via de diskreta annonserna i Syndikalisten.

I slutet på september, när Emilia slutat amma Ivar, uppstod ett lägligt tillfälle när de gick ut en sväng på söndagspromenad. Asta hade erbjudit sig att ta hand om Ivar så att de kunde få sig en ostörd gångtur. Paul berättade att han fått brev från en kamrat, Karl, från tiden med ungsocialisterna i Avesta.

Karl hade flyttat norröver, arbetade nu på en massafabrik i Härnösandstrakten och hans fru väntade barn. Emilia drog ett djupt andetag. Nu kunde hon föra det på tal. Hon ville ha fler barn. Att ge upp sin längtan efter en stor familj, det kunde hon inte göra.
»Jag vill ha en stor familj, Paul, ingen ska behöva känna sig så ensam som jag gjorde innan jag träffade dig«, sade hon.
»Vi är fattigt folk, Emilia. Våra ungar får det inte lika förspänt som du haft det«, påminde Paul.

Han stannade till, tycktes villrådig inför varthän samtalet var på väg.
»Många barn är de fattigas rikedom. Titta på hur du och dina syskon hjälper varandra«, vidhöll Emilia. De sista orden sade hon snett över axeln utan att stanna till.

Paul följde efter och kom jämsides med henne.
»Jovars, men du ser väl hur folk har det runtom på gårdarna här? Till Ivar har vi så det räcker.«
»Ska han bli enda barnet menar du? Om han får stryparn och vi förlorar gossen. Ska vi leva barnlösa då?«
»Visst behöver Ivar ett syskon eller två. Men det är inte så bråttom.«
»Lovar du?«
»Jag lovar. Men tänk på din hälsa. Täta barnsängar är inte bra för kvinnfolk.«

Hon stretade emot en aning men lät sig omfamnas när Paul drog henne till sig, stod stel en stund med huvudet nedborrat i hans axel. Ett par Nyvallsbor kom gående och blängde på dem med ogillande min, att stå och vänslas mitt på blanka dagen bland anständigt folk gick inte för sig. Paul höll henne kvar i sina armar.
»Strunta i de där surkarten som glor. Jag har dig kär, Emilia.
Det hoppas jag att du förstår.«

Hon kände hans kroppsvärme och tvållukt från söndagsrakningen och mjuknade i både kropp och sinne. Drog sedan ett djupt andetag och tänkte att visst hade både Hinke och Paul rätt på ett vis. Kärlek utan barn var bättre än barn utan kärlek. Det fanns gott om grannfruar i Karskär som hon avundades för deras rika barnaskara.

Men inte önskade hon sig deras kärlekslösa äktenskap med sina hårdföra, ibland brutala, män.
»Nu har du lovat, Paul, det tänker jag komma att minnas.«
»Jag ska hålla mitt löfte.«

På vägen hem genom Nyvall tänkte Emilia på den gåtfulle Hinke Bergegren som det talades så mycket om. Hon brukade tänka på honom som kvinnornas vän, hans öppna pläderingar för deras rätt till sinnlighet och lust i sängen utan att behöva rädas täta barnfödslar. Två månaders fängelsestraff för sedlighetsbrott fick han efter ett sådant tal i Göteborg. Hon hade följt händelserna runt Hinke i tidningarna.

Eftersom överklassen begagnade sig av hygienartiklar, och därför slapp ha åtta–tio barn, så kunde högern inte tillåta att dylika hjälpmedel förbjöds. Däremot kunde förbud mot kunskapsspridning om barnalstring till arbetare kontrolleras. En ny lag blev följden: Lex Hinke.

Hon kunde hålla med Paul. Han hävdade att lagen innebar att fattigt folk skulle leva vidare i okunnighet med stora barnkullar så att klassamhället kunde bestå med horder av villig arbetskraft. En seger var det trots allt att Hinkes skrift Kärlek utan barn till slut fick fortsätta tryckas efter prövning av Högsta domstolen.

Paul och andra som hört Hinke i talarstolen hade målat upp en bild av en talare som kunde trollbinda sin publik. Hans attacker mot överklass och kapitalister var skoningslösa. Lika hård var han mot socialdemokraternas svek mot den revolutionära kampen under Brantings ledning. Nog hade hon hört en del samtal därhemma om att han kastats ur partiet den sommaren då mor insjuknade. Men då hade hon inte haft ork att fästa sig så mycket vid sådana händelser.

Vid det här laget kände hon till många namn som Paul berättat om. Hinke var inte ensam om sitt fängelsestraff. Ständiga åtal väcktes för att få stopp på agitationen för ett rättvist samhälle. Hädelse, högförräderi, antimilitarism och uppvigling återkom i en strid ström av rättegångar mot dem som agiterade och spred små skrifter med socialismens budskap.

Hon vände sig mot Paul när de närmade sig hemmet.
»Det ryktas att Hinke är så vådligt eldfängd i sina tal när han uppmanar till revolt. Tänk om en del vildhjärnor tar det på allvar?«
»Nog eggar han väl hårt emellanåt. Måtte inga anarkister ta honom bokstavligt«, medgav Paul och tillade: »Klasshat är inget att förvånas över, men det kan gå över styr.«

Så var de hemma efter söndagspromenaden. Grannfrun och deras son hade haft det fint tillsammans under deras bortavaro. Ivar satt på Astats gungande knä och hon sjöng Rida, rida, ranka.

• #49/2024
• Följetong

”Striden må fortgå” – Kapitel 5

• #48/2024
• Följetong

”Striden må fortgå” – Kapitel 4

• #47/2024
• Följetong

”Striden må fortgå” – Kapitel 3

• #46/2024
• Följetong

”Striden må fortgå” – Kapitel 2

• #45/2024
• Följetong

”Striden må fortgå” – Kapitel 1