Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel sju ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.
1913
Ivar fyllde ett år på senhösten och när jul och nyår passerat förstod Emilia att Paul hade bestämt sig. Hon hade inväntat det hela, befarat det och ändå tog det emot att tänka på vad som väntade. De hade avslutat middagsmålet, den bleka solen som skymtade genom fönstret nådde inte högt på himlavalvet fastän det var mitt på dagen.
Paul klappade på hennes nya bordsplats mitt emot honom vid köksbordet. De hade införskaffat fyra nya pinnstolar.
»Emilia, sätt dig här, vi behöver språkas vid.«
»Jag kommer.«
Hon vred ur trasan, torkade av händerna på förklädet och slog sig ned vid det avdukade köksbordet. Paul vaggade en eftermiddagssömnig Ivar på armen och lutade sig fram emot henne, tog hennes hand.
»Du vet hur det har varit en tid. Missnöjet växer alltmer. Det är dags att bilda en förening. Jag kallar till möte om två veckor«, sade han.
Hon hörde på tonfallet att han var orubblig.
»Jaha. Och hur blir det för oss då? För mig och Ivar. Då ses vi väl aldrig.«
Hon drog åt sig handen med en knyck och den nyinköpta köksstolen föll baklänges med ett brak när hon störtade upp. Hon ställde sig framför honom och pekade anklagande.
»Ska han inte få lära känna sin far? Du springer på möten, läser hela kvällarna och vi får oss en smula tid till familjen på söndagarna.«
»Du vet vem du gav dig i lag med. Det stack jag aldrig under stol med. Att tiden är knapp råder jag inte över.«
Emilia teg. Tiden var verkligen knapp. Hon tänkte på alla de gånger som de har pratat om kravet på kortare arbetstid. Hon oroades för Paul. Tio timmar, periodvis tolv, slet hårt på krafterna och lämnade inte mycket ork till familjeliv. Rädslan grep henne när hon brukade se den linkande gången hos Astas man som var före detta stabbläggare, han som fått lägga undan axelputan och rasa flera steg nedåt i brädgårdens hierarki. Med sina förstörda axlar och sin deformerade bröstkorg var han förbrukad vid trettiotvå.
Själv hade Emilia trott att åttatimmarsdagen skulle bli verklighet förra året, med vänstermajoritet i andra kammaren, det kändes som om hela landet vänt. Nu skulle arbetarnas krav tas på allvar. Hon hade i Arbetarbladet följt hur högerns aggressiva motstånd grusade hennes förhoppningar. Att Paul å sin sida trodde att kortare arbetsdag skulle nås via facklig kamp hade de pratat om många gånger. Men hon kunde själv märka att styrkepositionerna på arbetsplatserna tycktes orubbliga. Hon upphörde inte att förvånas över Pauls berättelser om vad som hänt efter att arbetarna tagit upp missförhållanden i uppvaktningar hos ledningen. Illviljan från bolaget och den medvetna vantolkningen av vad som underhandlats var obegriplig. Aldrig att hennes far skulle ha behandlat slaktare och butiksbiträden på ett sådant sätt.
Paul satt tyst och väntade. Hon drog efter andan.
»Ja, ni måste väl organisera er. Hur ofta blir det möten?« fick hon fram när hon rest upp stolen och åter satt sig ned.
»Två gånger i månaden, på söndagseftermiddagar om mitt förslag godtas.«
»Det blir väl annat också.«
»Ja. Styrelsemöten och strejkmöten ibland. Försäljning av trycksaker och Syndikalisten, Folkviljan och Brand förstås. Inbjudna talare. Agitation på platsen.«
»Hm.« Vad kunde hon säga?
»Ivar kan följa med mig ibland när jag går runt och säljer tidskrifter. En timme då och då.«
»Hm«, blev svaret på nytt. Hon sköt undan stolen och reste sig upp.
Emilia började sopa. Hon medgav att det stämde det han sagt för en stund sedan. Han hade aldrig vilselett henne om vad han ville med sitt liv. Det var snarare en plikt än längtan efter äktenskap och familj som gjorde att han gått tillsammans med henne till rådhuset. Det var trots allt en tröst att han numera brukade säga att han höll henne kär. De orden sparade hon som glimrande pärlor inom sig.
Paul reste sig upp, plockade upp en bitpinne från golvet som Ivar, knappt vaken, hade suttit och tuggat på. En ny tand hade hållit gossen vaken flera nätter men nu tycktes den äntligen ha spruckit igenom. Att tugga hjälpte mot kliandet, det märktes. Paul torkade av den blöta pinnen och gav den till Ivar. Han vände sig mot Emilia med ett förslag:
»Ivar behöver sin middagslur. Nu tar vi söndagsfritt en stund, jag har ett ärende till Kristinelund. Jag har lånat en spark från Granlunds, så vi kan väl ta en tur i solskenet?«
»Solen skiner grant ute. Bara det inte blir för långvarigt«, svarade hon.
Emilia var som vanligt noga med att de skulle vara rejält påpälsade innan de gav sig iväg. Ivar somnade genast i sparklådan på Granlunds lammskinnsfäll, inlindad i ullfilten från farmor i Fors. Lådan var ordentligt fastspänd med läderremmar och kylan gav gott glid åt medarna. Emilia vände ansiktet mot solen och stannade till. Trots att det bara var första veckan i januari intalade hon sig att solljuset redan gav en vag föraning av värme. Inte riktigt lika bleka som de arma solstrålarna som skymtade före jul. Själv bar hon sin mors ärvda ullkappa som hon kortat av på ett skrädderi i Gävle. Paul var iklädd vadderad vadmalsväst och Eleonoras grovstickade tjocktröja över underställ och skjorta, det var varmare än finrocken.
Emilia fick veta att ärendet som Paul hade att uträtta vara att ordna lokal till det första fackföreningsmötet. Det skulle inte bli någon lång sträcka mellan deras eget hus i Karskär och Folkets hus i Kristinelund. De gled långsamt framåt. Han hade haft rätt, det dröjde inte länge förrän de var framme. Den rödmålade byggnaden var rejält tilltaget med fyra höga, fyrdelat spröjsade fönster på väggen som vette mot grusplanen. Emilia imponerades över hur vackert huset byggts av Bomhusarbetarna. Ovanför ingången ståtade en romersk båge med fönster, den såg ut som en uppgående sol. De övre fönsterfodren hade välarbetade överstycken och taket vara belagt med ordentligt underhållen tjärpapp. Runt huset hade en syrenhäck planterats.
Ett femtiotal meter ifrån byggnaden låg C P Karlssons och hans hustrus stuga. Ingen i Bomhus tycktes veta varför han kallades Klockar-Kalle. Han klev ut på farstubron när Paul knackat på, iklädd svart ryssmössa och med långt helskägg frampå bröstet. Klockar-Kalle muttrade att det skulle väl gå bra att ordna ett möte. Gubben var inte särskilt talför. Han noterade datum och tid i en svart anteckningsbok och böjde sig sedan ned mot sparklådan och bligade finurligt mot Ivar som vaknat.
Paul tackade och de gjorde sig redo för hemfärden.
»Det lättade upp att du och Ivar följde med, han kan vara lite butter men verkade barnkär«, sade Paul när de vänt sparken och passerade Rackarberget.
»Hyr han huset av folketshusföreningen?« frågade Emilia.»Nej, det är hans hus. Korsnäs gjorde som patron i Fors, vägrade att släppa till mark till en samlingslokal för arbetare. Så Klockar-Kalle upplät sin tomt till ett bygge. Som straff fick han sparken från sågen. Han försörjde sig visst som åkare ett tag innan han fick komma tillbaka.«
»Är det länge sen?« Hon slogs av vilka uppoffringar som gjorts av andra arbetarfamiljer före henne själv och Paul och skämdes en smula över ordväxlingen hemma i köket för en stund sedan. Hela familjen måste ha drabbats hårt när Klockar-Kalle stod utan arbete.
»Ja det är väl drygt femton år sen, den gubben är en pionjär. 1897 stod huset klart, han och kamraterna snickrade kvällar och lördagsnätter. Både Branting och Kata har varit här på möten.«
»Hade de fackförening?«
»Jadå, både på brädgården och på sågen. Efter strejken blev det avsked för alla som var medlemmar. Bolaget krävde att folk skrev på en ’tro- och hedersförbindelse’ för att få komma tillbaka.
Arbetsgivareföreningen menade att det var en viktig princip att uttrycka lojalitet och sen gå ur facket. Fast det fanns kollektivavtal om föreningsrätten.«
»Var det därför de hade så lång strejk då när vi var nyinflyttade i Bomhus?«
»Ja, de var hjältar i avdelning 5 på brädgården. I sexton månader höll de ut, sjuttio man, de hävdade att de var avskedade utan avtalsenlig anledning. Även i borgarpressen fick Korsnäs kritik för att gå för långt. Men de gav sig inte förrän Arbetsgivareföreningen avblåste sina lockouter, det var efter ett och ett halvt år, den första december.«
Emilia kände igen Pauls tonfall, hans avsky för de mäktiga bolagens svekfulla metoder.
»Måtte det gå väl för er nya förening nu«, sade hon efter en stunds tystnad.
»Tack, det behöver vi. Vi får inte bli för få, då blir det svårt. Vad säger du om en liten åktur nedför backen? Ivar tycker nog om det. Ställ dig på medarna framför mig, Emilia.«
Hon kände sin man vid det här laget, han var rask att svänga om till ett annat samtalsämne när det brände till. Men inte ville hon neka honom och Ivar att fröjdas en kort stund i vintersolen genom att tjata om vad som förestod. De fick upp farten nedför Bergströms backe och det ven bitande kallt om öronen. Emilia skrek till, blundade och kramphöll sig fast i överpinnen när de krängde till över en isklump. Hon vinglade till på de smala medarna, återfick balansen och lutade sig bakåt mot Paul, kisade ängsligt med halvslutna ögon. Då märkte hon att Paul bromsade med vänsterfoten, hade han kanske gjort det hela vägen utför? Att hon alltid skulle vara så harig nu sedan Ivar kommit till världen.
Gossen tycktes inte det minsta rädd. Röda om kinderna klev de av sparken nere vid backens slut. Hon såg något nytt i Pauls blick, hur det glittrade som hos en skolgosse full av hyss. Och det slog henne att Ivar och Paul var så samspelta, sättet de lekte och fröjdades på. Inte de vanliga upptågen som karlar hade för vana att utsätta de små för, som att ljudligt skrämselbua eller kasta dem högt upp i luften. Snarare var det Pauls underfundiga lekar som fick Ivar att kikna av skratt. Titt-ut bakom köksgardinen räckte långt. Liksom en sparktur utför Bergströms backe.
»Herrejesses, nu måste vi ta oss tillbaka uppför backen igen«, suckade Emilia.
»Och nu behöver du inte tjuta i högan sky, nu blir det allt till att gå«, sade Paul.
»Bäst vi skyndar på innan Ivar börjar kinka.«
»Gå före du, Emilia, så skjuter jag sparken bakom.«
Hon förlorade fotfästet i backen, kängorna kändes glashala mot den hårdpackade snön efter alla slädtransporter. Solen var redan på väg ned, himlen hade skiftat från blekblått till ljusgrått. Paul körde upp vid sidan av henne och frågade:
»Vill du ta sparken? Här är det lagom glid. Eller du kan bara gå och hålla i dig.«
»Äsch, vi gör som på vägen hit, långsamglider ihop.«
»Kliv på, skjutsen är redo.«
I maklig fart gled de förbi Hagelbergs slakteri, det lyste inne i lokalerna fastän det var söndag. Kanske styckningen måste göras före måndagsköerna? Snart skulle de vara hemma för att få fart på spisen och koka kornmjölsgröten till kvällsvard.
Drygt två veckor senare var det första mötet för Bomhus syndikalister avklarat i Folkets hus möteslokal. Det knarrade under fötterna när Paul skyndade hemåt i vinterkylan. Nog var den 19 januari 1913 en märkesdag att lägga på minnet. Dagen då den fackliga organiseringen återföddes som fågel Fenix. Nu skulle den bestå.
Han var ivrig att få berätta för Emilia. Han hade hälsat på alla, satt sig ned vid det avlånga bordet och öppnat mötet med att hälsa dem välkomna, sett både välkända och obekanta ansikten uppmärksamt vändas åt sitt eget håll. I den stunden var det som om tyngden av ensamhet, grubblerier och minnesbilden av de bajonettförsedda soldaterna i Fors lättade och försvann. Och hans sinne, hela kroppen, påmindes av saknaden efter kampen, att få vara flera, stå i bredd, känna hopp och mod.
När han mötte blicken hos dem som varit organiserade såg han en glimt av både okuvligt trots och fruktan. Alla tänkte på bolagets massavskedanden i fjol. Han skulle berätta för Emilia att mötet hade avslutats efter en och en halv timme med att han själv och kamraterna sjöng Internationalen. Han hade inte varit den ende som skälvde till på rösten inför refrängen.
Han närmade sig Karskär och kunde se de svaga ljusglimtarna från köksfönstren på avstånd, i räta linjer, små lysande prickar. Lyckokänslan tog över, som en hyllning till alla kämpar gnolade han på melodin och sjöng första versen med refräng på nytt. Vilken kraft som strålade ut från dessa ord.
Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen åt alla lycka bär!
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen åt alla lycka bär!
Han småsprang uppför trappan och ryckte upp dörren.
»Nu är det klart, Emilia«, utropade han.
»Hur gick det, Paul? Berätta«, svarade hon. Lika ivrig.
Han lade märke till att Emilia hade svårt att tåla sig medan han hängde upp rocken, hon hade kokkaffet varmt.
»Det gick som jag hoppats på. Nu är Bomhus lokala samorganisation bildad«, blev svaret.
»Hur många kom?« undrade hon.
»Fjorton personer. Vi fick ihop namn till alla posterna.«
»Och styrelsen?«
De hade pratat sinsemellan om hur viktigt det var att föreningen sköttes väl.
»Jag blev ordförande, Andersson från Bomhus vice och Eriksson i Karskär, som du träffat ihop med frun hans, blev sekreterare. Backman känner du, farsa till tösen som ser till Ivar, han blev kassör.«
»Förstod de att föreningskunskap är viktigt?« frågade Emilia.
»Jadå, folketshusföreningen har skolat folk, sen har en kamrat haft uppdrag i Konsum. Ett par är nykterister och har varit med i logernas styrelser. En är frikyrklig och kunnig därifrån. Så vi har både revisorer och uppbördsmän till kontingenten. Och en litteraturkommitté, jag blev invald.«
Paul väntade på vad som skulle komma. Emilia hade påmint honom om Amaltheamännen innan han gick i väg till mötet.
»Pratade ni om Anton och hans kamrater?«
»Nä, vi hann bara med föreningens bildande.«
»Kan du inte ta upp det. Tänk vilken uppmuntran om ni skriver ett brev.«
»Jovars, de har det inte nådigt på Långholmen.«
»Det blir tre brev. Jag kan hjälpa till och skriva.«
Emilia dukade fram kaffekopparna och såg på sin man. Han tycktes vara långt borta i tankarna och hon förstod vad som rörde sig inom honom. Många kvällar hade de suttit i fotogenlyktans sken och samtalat och hon hade insett vidden av det ansvar som han kände för att allt skulle bli rätt. Med tiden hade hon fått en djupare inblick i den syndikalistiska visionen om medlemsstyre underifrån, i stort som smått, styrelseval varje kvartal och rotation av mötesordförande.
Själva grundprinciperna var hon väl förtrogen med: arbetsvägran som grund för klasskampen, snabba aktioner, strejk, blockad eller sabotage. Paul hade berättat om rallare som rivit upp rälsen på nytt och hamnarbetare som vägrat lasta och som fått igenom sina krav. Lite frågande var hon ändock till om det ställdes alltför stora krav på kamraterna.
Gott var det ändå att han var hemkommen redan klockan tre, söndagarna var så rara, den efterlängtade vilodagen. Paul satte alltid på sig finkläder och själv tog hon på söndagsklänningen med ett nystärkt vitt förkläde som hade svårstrukna volanger på bröstlappen. Tre sådana förkläden hade hon kvar efter Hushållsskolan och hon tyckte om att känna sig fin. Söndagskänslan förstärktes av att hela familjen var renskrubbad från lördagseftermiddagens tvagning, golvet doftade såpskurat och trasmattorna var piskade och vädrade.
Klockan elva gick flera av grannarna till bönekapellet och på eftermiddagarna var det dags för godtemplarna att bege sig åstad till möten eller samkväm. Och framöver skulle Paul och hans kamrater ha möten klockan ett varannan söndag. Hon ruskade av sig farhågorna, nu var det söndagsfrid, de skulle ha sig en kopp kaffe med sockerkaka till och senare vankades middagsmaten som de skjutit upp till kvällningen, pärmemma och pepparrotskött. Riktig helgdagsmat.
Det dröjde inte mer än en vecka förrän Emilia erfor det hon fruktat, det ställdes inte bara stora krav på kamraterna utan även på deras familjer. Hon var numera gift med både Paul och Bomhus LS och föreningen var en del av familjelivet.
»Ska du iväg i kväll igen?« undrade hon.
»Wiman och Andersson i litteraturkommittén hinner inte och jag måste bidra«, svarade Paul.
»Kan ni inte bli flera i kommittén?« undrade Emilia.
»Jo, det behövs. Vi måste gå runt och söka upp folk på de olika platserna«, svarade Paul.
»Föreslå att ni blir fler i kommittén på nästa möte«, uppma- nade hon.
»Hm.«
Paul plockade ihop några skrifter, tog med några exemplar av Syndikalisten och Nya Folkviljan och stoppade ned bunten i en tygväska.
»Jag kan hjälpa till med Syndikalisten. Några av fruarna i längan bort mot sågen kan nog tänka sig sådan läsning. Vi kan lägga fram några nummer i matsalen också.«
»Bra, Emilia. Utan din och de andra fruarnas stridsvilja klarar vi inte aktionerna.«
»Men skrifterna får du ta hand om själv. De är så svåra att prata om.«
Hon tänkte att han behövde en påminnelse om att inte bara ha kamraterna i åtanke, de fick inte glömma kvinnor och barn.
»Glöm inte familjerna på nästa möte. En gökotta eller utflykt så får ni mer stöd hemifrån«, sade hon.
Paul nickade och letade rätt på sin anilinpenna och en liten blå anteckningsbok med vaxade pärmar.
»Jag noterar. Brev till Långholmen, fler i litteraturkommittén och utflykt. Jag har visst två vice ordförande och det är bra, Emilia«, sade han och smålog, tog sin tygväska och gjorde sig redo att gå iväg.
Någon gökotta blev det inte. Den ovanligt tidiga påsken gjor- de att första maj och Kristi himmelfärdsdag inföll på samma dag 1913. Emilia halvsprang med lätta steg till Föreningshuset i den ljumma majluften utan att säga något om den uteblivna tillställningen till Paul. Han var pressad nu, de strejkade på sulfitfabriken och det hade varit mycket att stå i hela våren. Insamlingslistor till arbetarna i konflikt vid Grand, Vårberg, Untra och Vänersborg hade hon hjälpt till med i matserveringen, förutom tidningsförsäljningen. Men det blev många ensamma kvällar därhemma och biblioteket i Föreningshuset var hennes glädjekälla. Visserligen fanns även ett bibliotek i Folkets hus men hon läste gärna romaner som gav en stunds flykt bort från vardagen.
Paul hade inte nekat henne att gå till Föreningshuset, men dolde inte sitt förakt inför dess historia. Korsnäsbolagets direktör Martins patriarkala gåva till Bomhusborna hade varit villkorad när han högtidligt överlämnat huset på en invigningsfest 1901 »till arbetarna att av dem kostnadsfritt användas«. Fackföreningsmöten tilläts inte.
Emilias småprat under besöken i Föreningshuset i vintras, med både vaktmästare Forsström och den nystartade husmodersskolans föreståndare Maja Karlsson, gjorde att det föll sig naturligt att ta chansen. Så hon rekommenderade Asta när behovet av städhjälp kom på tal. Att Asta hade kunnat lämna isvakarna och klappbrädet på den kalla bryggan bakom sig för att gå till ett anständigt arbete i inomhusvärmen gjorde henne stolt och glad. Hon tänkte att kvinnorna fick föra sin egen klasskamp medan karlarna agiterade och strejkade. Om Asta skulle bli på det viset igen kanske hon fick behålla barnet när arbetet blivit skonsammare.
Det hade blivit tungt nu med matserveringen, Pauls frånvaro på lediga stunder gjorde det svårt. Matpriserna hade fortsatt att raka i höjden. Det krävdes mycket ansträngning för hålla sig framme och jaga ätliga råvaror till rimligt pris. Hon kunde inte bära på både Ivar och matkassar, även om Greta i köket följde med och kånkade på korgar och säckar. Lillpojken tultade fram själv och var tapper men det gick på tok för långsamt. Asta hade fullt upp nu med nya platsen på Föreningshuset och kunde inte alltid komma ifrån. Kanske måste hon ge upp?
När hon på hemvägen från biblioteket svängde in bland husen i Karskär med låneböckerna under armen både såg och hörde hon dem på långt håll. Ivar kiknade av skratt och Paul instämde flåsande i skrattet. Han sprang emot henne, dragande på den finsnickrade trillan där Ivar satt stadigt fastspänd med en repstump och en kudde bakom ryggen.
De järnskodda trähjulen och bottnen på vagnen var rödmålade, furuspjälorna fint rundade. Handtaget var ledat och väl tilltaget. Både Ivar och en mjölsäck skulle rymmas i trillan.
»Varsågod Emilia. Nu blir det lättare för dig och Greta«, fick Paul fram mellan andetagen.
»Tack. Hur kom du över den här?«
»Nordins brorsa i Nyvall är snickare, han gjorde den mot att jag fällde några björkar på tomten. Jag fick låna hans lilla smedja och järnskodde hjulen«, berättade Paul.
Hon log och strök honom på överarmen.
»Hm, det förklarade de extra heldagsmötena som du tycktes gå ensam till. Jag såg söndagslediga styrelseledamöter de dagarna.«
»Och du sa inget? Olikt dig«, utbrast Paul.
»Jag trodde det var för att jag fyller år, 11 maj, i övermorgon!«
»Gratulerar i förskott, Emilia.«
Och hon tänkte att Paul ville henne väl, han visste att i hennes barndomshem var födelsedagar något som firades med kalas. De som hade tid och pengar kunde hållas med sådant.
Söndagen den 1 juni 1913. Paul satt i den ännu ljumma eftermiddagssolen på trappan till Folkets hus tillsammans med föreningens sekreterare, Andersson, och kassör, Backman. Strejken var över. Snart var det nytt kvartal och omval till styrelsen väntade, kamraterna skulle avgöra om de fick fortsatt förtroende. Backman puffade ut rökmolnen med välbehag. Paul var inte ovetande om att kamraterna omtalade hans krav på disciplin i pratet sinsemellan. Att han var känd för att vara lika hård mot rökare och folk som söp som han var mot strejkbrytare. Så numera visste Backman att det var bara att låta pipan ligga orörd i fickan under mötena.
Paul hade själv föreslagit att de kunde stanna en stund och pratas vid. Andersson och Backman var rejäla och pålitliga, utan dem hade han aldrig klarat det hetsiga första halvåret. Paul tvekade inte inför att leda sin förening i en revolutionär riktning och det gällde att få med alla. Han skämdes inte för att han tänkte »sin förening«, han ville vaka över och skydda den och kamraterna från att hamna på ideologiska villovägar. Det påminde om bönhuset därhemma, folk måste få kännedom om den rätta vägen.
Var han för ivrig och hård emellanåt? När han väckte frågan om krav på avbön för att strejkbrytare skulle beviljas medlemskap var flera kamrater starkt emot en sådan tanke. Eftersom de flesta på mötet var från sulfiten så beslöts att höra brädgårdsarbetarnas syn på frågan. Nåväl, frågan var väckt och kamraterna fick säga sitt innan de skulle gå till beslut.
I kväll hade det blivit hetsigt. En medlem hade ställt spörs- målet om konfrontation och stridbara aktioner verkligen var rätt väg att gå. Och det hettade till i frågan om hur den fackliga klasskampen bäst borde bedrivas.
»Det blev ett bra beslut när alla ordat klart«, sade Backman.
»Jamän. Kamraterna måste få lov att yttra sig. Det tål att pratas om för att vi ska stå enade. Så att folk vågar lita på vad som är rätt väg att gå«, svarade Paul.
»Att spörja om rätt sorts organisering är inte fel. Du fick till det bra i protokollet«, menade Backman.
Han nickade mot Andersson som tycktes en smula besvärad men ändock svarade med stolthet i rösten:
»Tackar. ’Den utförda striden får utgöra ett svar på frågan’ blev inte så tokigt formulerat. Tänk att vi vann strejken. Att bolaget backade ändå …« Andersson lät förundrad.
»Vi får inte glömma familjerna som drabbats. De stod fast och har haft det svårt. Nu gäller det att få fart på underhållskommit- tén. Jag börjar med listan i morgon«, påminde Paul och reste sig från trappan, han ville inte komma för sent hem till Emilia och Ivar.
»Hm. De som höll ut ska ha stöd. Flera har haft det väl knapert«, sade Andersson med bekymrad röst.
Andersson tog sällskap med Paul efter mötet, han bodde i Nyvall.
»Betänk att nytt folk har valts in på vartenda möte«, sade han, och Paul förstod att han ville dra ut på efterpratet om hur första halvåret artat sig.
»Ja, det är inte illa. Gnistan tändes på marsmötet. Då vaknade många. När pojkarna vågade säga ifrån. Om de olidliga förhållandena på sulfiten«, svarade Paul.
De hälsade på två söndagsklädda par på väg hem från samkväm hos nykterhetslogen, männen arbetade på sågen och hade nyligen bevistat ett agitationsmöte. Andersson återkom till eländet på sulfiten och undslapp sig:
»Stackars satar. Det tar illa på hälsan, klorstank och läckage. Jag har varit där, hettan och ångan i kokeriet är ett rent helvete.«
Paul nickade instämmande när Andersson grinade illa vid själva tanken på arbetet i sulfitfabriken.
»Det är obegripligt att en sån arbetsplats finns. Syrahuset och blekeriet förstör lungorna på folk.«
»Extramötet var rätt taktik, elva man som kom till oss samma dag. När vi omnämnde det vid sitt rätta namn, utsugning, då begrep de. Fast några var oförstående till en början«, konstaterade Andersson.
Paul tänkte för sig själv att det var inte okunskap som hindrade en del att ansluta sig. Snarare tvärtom, de visste alltför väl vilken motståndare de stod inför.
»Folk är rädda. Innan de törs lita på kamraterna«, svarade han.
»Agitationen behövdes. Bra gjort att vi fick ut skrifterna. Vi nådde drygt hundra kamrater«, sade Andersson stolt.
Paul log och klappade honom på axeln, Andersson hade träget gått runt med både Den revolutionära syndikalismen och dess innebörd och Kamporganisationen.
»Strejkerna stärker kampandan. Vilken början vi fick …«, svarade Paul och kände tröttheten komma smygande. Det kändes i både kropp och själ hur spänningen lättat efter uppgörelsen med bolaget.
»Vi får tåla allt prat om rätta vägar. Bara kamraterna håller den revolutionära andan vid liv«, menade Andersson gillande.
»Visst är det så! Vi ska inte nöja oss med avtal och understöd som LO vill ha det«, svarade Paul.
De två männen klappade om varandra och skildes åt, Paul hade ännu ett stycke att vandra hem till Karskär. Han funderade under hemvägen på SAC:s skrifter som omskrivits i Syndikalisten. Hur skulle han förmå kamraterna att läsa de bitvis svårgenomträngliga texterna? Den nya principförklaringen, Londondeklarationen, var däremot lättbegriplig. Den skulle de se till att sprida stort. Men viktigast av allt var att inte glömma familjerna som drabbats av vårens strejker. Så klokt att de beslöt höja understödsbidraget från 10.80 till 15 kronor i veckan. Nu måste de få folk att ställa upp med bidrag till den inrättade underhållskommittén om de skulle leva upp till syndikalisternas princip om aktiv solidaritet.
Som vanligt när han kom hem från söndagsmötena halvsprang han uppför trapporna med en kluven känsla. Dels av att brådskande önska sig hem, dels ett sting av skuld över att Emilia allt oftare blev lämnad ensam. Men hon var införstådd med att en revolutionär klasskamp var en strid som krävde uppoffringar av alla.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
