Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel tio ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1914

Sommaren 1914 blev en prövningens tid. När Paul kom hem, trött och utsvulten, en onsdagskväll andra veckan i juni fann han Emilia upplöst i tårar. Asta hade som tur var kommit in och sett till att Ivar fått i sig något att äta. Budet om att Gustav Eggers avlidit under gårdagen på Alborga kommunhem i Valbo hade kommit under eftermiddagen.

Paul förvånades över sin hustrus förtvivlan. Hon som med sådant ursinne pratat om faderns spritande efter moderns död. De få gånger som Paul frågat om hon ändå inte borde besöka sin far, han erbjöd sig att följa med, så fick han inget svar. Nu var ursinnet förbytt i förtvivlan.

Emilias humörsvängningar var inte lätta att förstå sig på. Hon satt framåtlutad på en köksstol som om smärtan gjorde det omöjligt att sitta rak, skakade i hela kroppen av sin häftiga gråt. Asta hade tagit med sig pojken in till sig så snart Paul dök upp.
»Jag visste inte att han var så sjuk. Och nu är det för sent«, hulkade hon med svullet, rött ansikte och tårarna rinnande.
»Så, så, Emilia, snyt dig här«, tröstade Paul och fiskade fram sin blåa snusnäsduk.

Hon satt tyst, torkade sig i ansiktet och snöt sig ljudligt, såg upp emot honom.
»Innan brännvinet tog honom var han mig så kär. Och nu är han borta«, fortsatte hon i en ny gråtattack som fick hela kroppen att rista.
»Honom ska du sörja, som du sörjt din mor. Du kan inte leva hela livet med vreden, Emilia.«

Paul lyfte upp henne till stående, höll hennes huvud tryckt mot sitt bröst och kände att hennes kropp stillnade i hans famn, den häftiga gråten övergick till ett lågmält snyftande. Han önskade att han kunde hjälpa henne mer i hennes vånda, säkert plågades hon av dåligt samvete över att hon inte besökt sin far, ensam på kommunens fattigvårdsanstalt. Visserligen måste han haft det bättre de sista två åren på Alborga kommunhem i Valbo med nybyggda människovärdiga lokaler och utan smuts och vanvård. Men ändock en tillvaro i ofrihet och armod. När hon lugnat sig skulle de kunna pratas vid om vad som väntade inför bouppteckning och begravning.

Som om det inte räckte med Emilias sorg och deras delade oro över krigsfaran, så tog söndagsmötet strax före midsommar upp att det spreds rykten om Paul Hedlund, Bomhus LS ordförande. Det sades bero på skriften Vad är sabotage? som mötet bifallit att han beställde före jul. Han hade själv varit med om att dela ut Albert Jensens skrift till anläggningsarbetarna vid sulfatfabrikens byggplats. Den var ingen handbok utan en, med Jensens egna ord, objektiv presentation av olika slags sabotage. I slutet av skriften behandlades argument för och emot metoden som ett alternativ till strejk. En viktig skillnad var att strejken drabbade arbetarna och deras familjer medan sabotage drabbade kapitalisten.

Paul hade särskilt fäst sig vid att Jensen pekat på att förra seklets förstörelse av maskiner inte var aktuella. Utan det handlade snarare om noga uttänkta, kortvariga aktioner för att sätta press på arbetsköparen i frågor om arbetstid, lön eller arbetsvillkor. Och att legala aktioner var mest effektiva, som att sänka tempot eller arbeta osedvanligt noggrant tills kraven blivit uppfyllda.

Paul knackade med klubban i bordet för att få ordning på talarordningen. Mötesdeltagarna pratade i munnen på varandra och hade svårt att hålla sig till sak.
»Jensens skrift är inte svår att begripa sig på, rolig är den också med alla anekdoter om hur dråpligt det blev i Frankrike och Italien. Inte ett ord om terror, förstörelse eller våld finns att läsa«, sade en kamrat.
»På sulfaten behövde kamraterna få läsa texten innan vi kunde ha möte om lämplig aktion på platsen«, sade Andersson.
»De förstod att sabotage blir det först när vi fört fram kraven på höjd lön och bättre säkerhet. När bolaget sagt nej.«
»Vad säger ryktena om Hedlund då?« undrade Larsson. Ljungkvist hade, trots att han var välkänd som stridbar syndikalist, lyckats nästla sig in i samtalen hos några oorganiserade under en matrast. Nu kunde han delge mötet vad han hört. Han sträckte lite på sig och yttrade med hög röst:
»De säger att han förespråkar sprängningar och terror, sabotage som våldsyttring.«
Ett upprört brus av mansröster spreds runt bordet.
»Sånt tokprat.«
»Skitprat är ordet.«

Paul visste varken ut eller in. Men vreden mot ryktesspridarna och oron för vad som kunde hända lindrades av kamraternas resoluta protester och krav på motaktioner. Det var ovant att en sådan här dag vara den som själv behövde kamratstöd. Han som i stället varit den som gått runt med otaliga insamlingslistor, agiterat på platserna, medverkat till skrivelser och uppvaktningar hos bolagsledningen om missförhållanden. Tyst lyssnade han till diskussionen som utmynnade i att kamraterna fann beskyllningarna mot honom vara nedrig smutskastning och en tvåmannakommitté utsågs. Den skulle söka upp förman Bärkvist och undanröja lögnerna.
Männen runt bordet nickade kamratligt, några med höjd knuten näve och sökte hans blick som för att visa: »Vi står enade.«

Han såg sig om i Folkets hus samlingslokal när beslutet klubbades. Kamraterna var en brokig samling karlar, både till utseende och karaktär. Vissa, som Ljungkvist med sin vaxade mustasch och filthatt var riktiga hetsporrar. Alltid stridsberedda, orädda vid konfrontationer med strejkbrytare och skötsamma med kontingenten. Andra, likt Andersson, hade ett temperament som kunde förstås som tröghet. I själva verket var det kyla gentemot klassfienden. Iskall beräkning och eftertanke. Vilken aktion slår hårdast och när?

Andersson var inte den fåfänga typen som de anarkistiskt inspirerade kamraterna kunde vara. Han såg ut som en lättlurad reformist i kavaj och fluga i sin söndagsklädsel men var skarp som en nyslipad kniv när det gällde att föra klasskampen. Han om någon skulle finna ut lämplig tidpunkt för sabotage som direkt aktion bland byggnadsarbetarna, och hur det skulle genomföras för att skapa maximal press på Korsnäsbolaget. Både lön och arbetsförhållanden var vidriga, rena utsugningen av dem som kommit resande och trott sig kunna sända hem en slant till familjerna. Bolaget hade bråttom med att starta den nya sulfatfabriken, de hade säkert tagit stora banklån. Där fanns en svaghet att ta sikte på. Bygget fick inte dra ut på tiden.

Långsamarbete kunde vara fullt tillräckligt som sabotage. Trots att han redan på onsdagen fick rapport från tvåmannakommittén om att besöket hos förmannen avlöpt väl och att de fått stopp på förtalet om Paul Hedlund så var det ogörligt att släppa tankarna: Vad som var bäst för Bomhus LS, familjens försörjning och hur det skulle bli för honom själv. Han plågades vid tanken på pratet, att folk skulle misstro honom, ta honom för en våldsbenägen karl. Aldrig att han ville få ord om sig att inte vara rättskaffens. Det fick inte drabba kampen. De hade redan fullt sjå att bemöta lögnaktiga påståenden i socialdemokratiska Arbetarbladet, nu sist om striden i Rättvik. För första gången hade han inte Emilia som sin förtrogna. Det var som om smutsen från det illasinnade förtalet besudlade hela hans kropp och själ, han ville inte ta med sig eländet hem. Hon hade nog av sitt.

En månad senare, den 26 juli, valde Paul att avgå som ordförande och en ny styrelse tog över. Han tackade nej till sällskap med Andersson efter mötet under förevändning att han skulle uträtta ett ärende åt Emilia. Han behövde tänka i lugn och ro. Paul tog en sväng runt Lappstan och vidare till Kristinelund innan han vandrade hemåt, drog benen efter sig, hade ingen längtan att gå raka spåret hem. Ett par töser i skolåldern, söndagsfinklädda med rosetter i flätorna, kastade en röd boll emellan sig utanför Hagelbergs slakteri på Sikviksvägen. Han stannade till och följde deras lek. Den tycktes så sorglös och fri. En av flickorna tappade bollen som rullade emot honom där han stod. Han tog upp den och överräckte till hennes lekkamrat som blygt tackade och neg. Kanske hade de inte lov att stå där på gårdsplanen och bolla?

Han vill inte besvära dem utan nickade och gick vidare. Det där med ryktena kändes olustigt. Att inte riktigt veta varifrån de kom. Hade han varit för krävande i sin ordföranderoll? Fanns det kamrater i föreningen som tyckte att han vakade för hårt över ideologisk skolning och agitation? Förslaget om att sätta in kassan på bank hade han stoppat. Nog förstod de väl att det var bättre att ha pengarna i Kooperations sparkassa än hos en kapitalistisk bank? Och frågan om syndikalisternas villkor för att ingå i byggnadskommittén till nya Folkets hus. Att inga oorganiserade fick delta.

I så fall borde de ha sagt ifrån på mötena. Han ruskade på huvudet för sig själv, nej, han fick inte börja tvivla på sammanhållningen, vad hade det tagit åt honom? Han ville ogärna tänka sig att det kunde vara rykten från någon i LO-anslutna Sågverks avdelning 58. Visserligen hade de haft några duster om lämplig stridstaktik. Men å andra sidan hade samarbetet flutit på när de ställt upp på stridsåtgärder och när de enades om att anordna ett antimilitaristiskt föredrag.

Paul började nu närma sig arbetarbostäderna i Karskär, stannade till och räknade efter i minnet. Han borde tänka på vad som blivit gjort i stället för att försjunka i dystra tankar. Trehundra exemplar av den nya broschyren Arbetarklassens kamp, dess taktik och mål fick de hem till första maj. Kampanjen för Amalthea-männens frigivande hade de fortsatt med, tvåhundra exemplar av tidningen Amnesti åt Amalthea-männen såldes. Strejken i mars hade varit framgångsrik. Han borde vara nöjd, alla hade gjort sitt bästa.

En dryg månad senare krympte tanken på förtalet av Bomhus LS’ tidigare ordförande till en småsak. Paul fick annat att tänka på. Den 28 juli 1914 var kriget ett faktum. Tillsammans med Emilia följde han nyheterna i Arbetarbladet, de läste högt för varandra från den dagliga, högra krigsspalten med detaljer om hur olika trupper rört sig eller retirerat. De läste om Tysklands invasion av Belgien och Frankrike och striderna mellan ryska armén och de österrikiska-ungerska trupperna. Minor och attacker i Nordsjön och Östersjön försvårade matimporten. Paul kände sig ständigt omgiven av pratet bland grannar, arbetskamrater och på föreningens möten. Överallt surrades det om matpriserna och att folk blivit varse krigets påverkan på deras liv.

Paul deltog i första augustimötet i Bomhus LS då eländet diskuterades. Fäder med stora barnaskaror var bekymrade och i protokollet noterades: Det olidliga uppskruvandet av livsmedelspriserna diskuteras. Priserna hade rakat i höjden så mathållningen var sig inte lik. Kött hörde till ovanligheterna i arbetarfamiljerna. Även om det ännu var välfyllt i försäljningsbodens disk vid Hagelbergs slakteri i Kristinelund så blev det inte mer än någon ynklig bit till kalops med mycket sås och potatis varannan söndag.