En och en halv timme kan kännas väldigt långt när en kvinna vill tänka tills hon är färdig, men huvudkaraktären Claudine i Låt mig gå ber inte om ursäkt för sig.
Schweizaren Maxime Rapaz film Låt mig gå är en tålamodsprövande historia för biobesökaren, men ger ändå viss utdelning för den som är intresserad av att ge kvinnors lust och långsamma utveckling tid. Att låta en kvinnlig huvudperson långsamt arbeta sig fram till ett ställningstagande, genom bakslag och pauser, utan större action eller drama är en nästan provokativ utmaning av filmskaparen.
Kanske är det filmens egentliga huvudtema och ärende att tvinga åskådaren till att fundera på hur sällan en kvinnas inre processer får ta tid och plats. Allt under ett kanske lite övertydligt dramatiskt schweiziskt landskap.
Visst finns det en hel del att upptäcka här om mänskligt psyke och sexuell integritet, men tillsammans med det lite obearbetade är historien i sig en ganska enkel historia.
Jeanne Balibar gestaltar två karaktärer
Regissören och manusförfattaren Rapaz har en bakgrund i modevärlden som bland annat designer, och han har tidigare gjort ett par kortfilmer med manligt gaytema. I Låt mig gå följer vi Claudine, en kvinna i 55-årsåldern som lever efter en strikt rutin.
Hon försörjer sig som hemmasömmerska, och lever ensam med en vuxen son som har både fysiska och intellektuella begränsningar. En gång i veckan kommer en grannfru och passar pojken medan Claudine reser till ett hotell i en annan stad där hon raggar upp en man för sex.
Hon passar på att fråga ut mannen ifråga om hans hemstad och får stoff till fejkade resebrev till sonen från hans försvunne far.
Jeanne Balibar gestaltar Claudines två karaktärerna helt olika; den strikta sömmerskan som tar hand om sin son bryter starkt mot den sexuellt aktiva hotellgästen med sina röda läppar som tar det hon önskar av en man innan hon lämnar honom naken i sängen. Hon såg till att också hon blev tillfredsställd.
Medverkande skådespelare är ett galleri som är ovanligt – i princip alla karaktärer bryter mot filmvärldens normer om ungdom och skönhet.
Claudines ragg är ofta attraktiva män med lite lagom erfarenhet innanför sina grå tinningar – men hon avvisar dem när de vill ha mer än tillfälligt sex.
Kvinnan får ta plats
En vacker dag lyckas en Richard Burton-liknande vatteningenjör från Hamburg charma Claudine så pass att hon överväger att satsa på en fast förbindelse med honom. Hon tillåter sig ändå att dröja med beslutet. Det är tydligt att hon har en ångestproblematik som hindrar henne från att släppa in någon i hennes liv, ändå framstår det inte som självklart att valet att göra det är det rätta. Och det är definitivt inte kärleken till honom som ska stå för hennes förlösning.
Låt mig gå är helt enkelt en film där ingen talar om för en kvinna hur hon ska leva sitt liv. Hon tar själv ansvar för sina pengar, sin lust, sin ångest, sin framtid. Kanske har en kvinnas värld inte fått samma utrymme på film tidigare sedan Chantal Akermans tre och en halv timme långa Jeanne Dielman, 23,quai du Commerce 1080 Bruxelles från 1975 som har kallats världens bästa film och som nyligen visades på SVT. En film helt utan värderande blick på sin kvinnliga huvudkaraktär.
Den som antar utmaningen får alltså en unik och därigenom en ganska omskakande stund med schweiziska Claudine. Men filmen kräver alltså ett engagemang som inte alla besitter.
Andra oförglömliga kvinnliga karaktärer på film, som Gena Rowlands Mabel Longhetti, som bryter samman under en stor del av John Cassavetes film En kvinna under påverkan, från 1974, skyddas genom sin mans kärlek och oändliga tålamod.
Andra psykiskt sjuka, självdestruktiva eller bara obeslutsamma kvinnor får ta plats i kraft av att de är unga, vackra, eller sexiga i sin galenskap, omtalade i genren är Jessica Lange i Frances (1982) respektive Béatrice Dalle i Betty Blue (1986). Dessa kvinnoskildringar är förstås skapade av manliga regissörer och tre respektive två manusförfattaren.
Claudine är varken ung eller särskilt skör, hon är bara beslutsam om att få sköta sitt. Regissören här är man men en trevligt normbrytande sådan. Manus har han skrivit tillsammans med Florence Seyvos och Marion Vernoux.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.