Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel elva ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1915

Trots kriget och bristen på matvaror skulle Paul tänka tillbaka på 1915 som det bästa året i sitt liv. Han skulle minnas den lågande kärleken mellan sig själv och Emilia när de fröjdades över ansvarsbefriad älskog. Han mindes alltid, genom alla år, Emilias lycka när hon på vårvintern berättade att smått väntades; den klingande tonen i hennes skratt och gnolande under hela grossessen.

Ett par månader före glädjebeskedet fick han ett intyg som han varsamt lade ned i samma låda som sina skolbetyg. Det var ett välvilligt utlåtande från chefen på sulfitfabriken, Olof Bildt, som överlämnats i slutet av februari inför Bildts stundande avflytt. Paul läste omdömet om att ha skött sitt arbete till min fulla belåtenhet. Där stod även att han iakttagit ett hedrande uppförande, hvilket är mig ett nöje att intyga.

Han tog det som ett tecken på att trakasserier mot fackligt aktiva snart skulle tillhöra en svunnen tid.
Inte heller behövde han och familjen gå hungriga det året. Visserligen började kosten bli enahanda, men åkare Hult hade hjälpt Emilia till en ny kontakt i Valbo som var beredd att byta tjänster. Paul hade inget emot att ihop med Astas man hugga ved mot att de fick med sig mjöl och fläsk hem.

Den 10 januari 1915 valdes han på nytt till ordförande i LS. Mötena under våren blev välbesökta, nya medlemmar valdes fortlöpande in och i likhet med tidigare år ventilerades stort som smått. Diskussionerna var fortsatt livliga: ena mötet handlade om otillåtet extraarbete på söndagar vid brädgår- den när det rådde arbetsbrist; en annan gång ventilerades insamling till mat på Långholmen åt Hilmer Walentin som fått ett hårt straff för antimilitaristiskt agitationsarbete; en medlem tog vid ett tillfälle upp den nya pensionslagen; några påminde om insamlingslistor till strejkande kamrater på andra orter; en kamrat undrade hur de såg på kooperationens roll i klasskampen och en söndag väcktes frågan om relationen till socialdemokraterna.

Den våren beställde de skriften Huru vi gjorde revolution med förord av Peter Kropotkin. Han kallade boken en syndikalistisk utopi för samtal och reflektion. Boken krävde ork och tid av sina läsare, men gav en hisnande inblick i hur ett maktövertagande skulle kunna utspela sig, arméns revolt och folkets övertagande av matdistribution. Paul betonade vikten av att de fortsatte med agitationsarbetet och att sprida broschyrer. En inbjudan till gemensam freds- och neutralitetsdemonstration med Sågverksarbetarförbundet avdelning 58 tackade de ja till. Kampen för att hålla Sverige utanför kriget måste fortgå.

Pauls dröm hade gått i uppfyllelse, engagerade arbetare som själva tog ansvar för de viktiga frågorna underifrån. Ingen elit som dikterade vilka ställningstaganden som skulle gälla, inga avtal bakom ryggen på kamraterna som i stenbrottens Bohuslän. Två år hade det tagit dem att skapa en god organisation och nu var Bomhus LS redo för att praktisera rallarnas registersystem med egen prissättning på olika arbeten.

Hans dröm var inte längre densamma som 1910. Emilia, Ivar och det väntade barnet stod inte i motsättning till klasskampen. Han skämdes en smula över sina tidigare, manliga ungsocialistideal.

I maj anordnades ytterligare en manifestation för freden med ett tydligt syndikalistiskt budskap. Den här gången fick de inte med sig de LO-anslutna fackklubbarna. LO-ledningens avvisan- de av generalstrejk var orubbligt. Paul tog med sig Ivar och de gick runt och satte upp affischer med appellen:

Res generalstrejk mot krig! Skola vi med vapenmakt försvara neutraliteten? blir ämnet för John Anderssons föredrag å Konsumtionsföreningens Odens tomt (f d Linds i Nyvall) Söndagen den 2 maj kl 14.00 e.m. Om ogynnsamt väder inträffar hålles föredraget i Folkets hus. Bomhus LS.

Att livet bestod av mer än facklig klasskamp blev Paul varse när Emilia visade sig vara sjuk första helgen i oktober. Fattigt folk hade inte en tanke på att i onödan punga ut med sina slantar på läkarbesök, följda av oklara diagnoser, och Emilia tänkte nume- ra likadant. Förresten var det sällan som doktorns ordinationer hjälpte och då kunde man lika gott nyttja egna huskurer som lavemang och heta drycker. Hon sade ingenting, men han lade märke till att hon använde potta också på dagtid, han tänkte att det var grossessen som gjorde det besvärligt att ta sig utför trapporna till avträdet. En morgon hörde han att hon jämrade sig när hon pinkade. Paul tvekade en aning eftersom hon kunde vara stingslig så här på slutet, tung och trött med svullna fötter och vader. Till slut tog oron över och han trotsade risken för en avhyvling om han lade sig i kvinnfolksbestyr.

När han förstod hennes åkomma blev han iskall. Livrädd. Hemma i Fors hade ett par kvinnor, en i Forshaga och en inne i socknen, dött i krampanfall i barnsäng. De hade haft samma sju- ka som Emilia, blåskatarr som förvärrats och förgiftat kroppen. Han hade hört sina föräldrar prata halvhögt om vad som hänt: fyra moderlösa stackare i den ena familjen och tre i den andra.

Sedan han lyckats övertala Emilia och ordnat hästskjuts med Johan Westberg in till provinsialläkaren i Gävle blev det ändring. Ulrika Westberg hjälpte till med att linda in henne i en sliten rödrävspäls med tjocka filtar runt rygg och mage och röt åt Emilia att nu var det allvar. Paul satt på sätet bakom Westberg och Emilia med Ivar i knäet, han iakttog henne noga hela vägen för att se om det fanns tecken på frossa. När hon kom ut från undersökningsrummet såg hon besvärad ut och berättade vad hon blivit ordinerad. Omedelbart varmt sängläge, värmedyna på magen, varma drycker, gärna tranbär och när det var dags, barnsbörd på Gävle lasarett. Doktorn kom ut i väntrummet, meddelade myndigt att han skulle kontakta lasarettet och gav dem förmaningar att inhysa Emilia i staden hos släktingar, för att vara nära när hon skulle föda.

Som Paul ängslades den veckan. Sömn blev det inte mycket av. När han kom hem till det utkylda köket efter sina arbetsskift slogs han av tanken på att så här vore livet utan familj. Rädslan inför att förlora både Emilia och det ofödda barnet tog över, han orkade inte gå med insamlingslistorna, fick ingen ro att läsa. Ett par kvällar bad han en bön, ovant och klumpigt, men det lättade en aning på ensamhetskänslan. Käre Jesus, bevara min Emilia och barnet, var de enda ord han fick ur sig.

Emilias moster Hilda som hyste både henne och Ivar inne i Gävle hade lovat att ringa till Konsum Oden med underrättelser. Han väntade spänt, kunde fruntimret inte begripa sig på att ringa och säga att allt ännu stod rätt till? På torsdagen fick han budet. Sängläget hade gjort Emilia gott och Ivar mådde bra, han lekte med några grannbarn. Paul bad August Johansson att vara ordförande på mötet med Bomhus LS söndagen den 15 oktober, själv han hade inte ro att hålla tankarna i styr. Lyssnade till de övrigas diskussioner inför det förestående kamratmötet, visste inte var han hade sin egen mening i någonting.

Väl hemma knackade det på dörren och in kom Ulrika, strå- lande glad. Hon flämtade efter sin språngmarsch från hemmet och ropade: »Du har fått en son, Paul. Klockan 11.35. Han vägde 3 150 gram. Emilia mår bra.« Ulrika hade ingen kännedom om det var tillåtet med besök på söndagar. Paul tänkte att Emilia var sig lik, hon hade ordnat med att det skulle telefoneras till Westbergs när det hela var över. Det var därför det hade tisslats med åkaren under färden till Gävle.

Paul slängde på sig rocken, fick låna en cykel av en granne och hastade ovant och vingligt iväg de sju kilometrarna in till Gävle lasarett. När han nådde fram var ryggen på skjortan ge- nomblöt av svett och han såg på vägguret att det var tio minuter före fem. En rakryggad sjuksköterska i stärkt förkläde och vit hätta fastnålad i hårknuten upplyste stramt att klockan fem fick besökare ge sig åstad.

I sal nummer tio fann han dem, båda låg med slutna ögon. De var omgärdade av kvinnor i olika åldrar i tolv vitmålade stålsängar med slätbäddade svarta filtar, några med små vaggor intill sig. Alla hade en vitlackerad besöksstol vid fotändan på sängen. I den stora sjuksalen fanns unga töser och slitna, glå- miga äldre kvinnor, några blundade och låg stilla i sina sängar, andra kastade en trött eller nyfiken blick på honom, ett par satt uppe på sängkanten och sade adjö till sin besökare.

Jublet inombords när han hittat fram och såg Emilia och lillpojken, vid liv och hälsa, fick honom att känna som om han svävade fram till sängen. Ännu flåsande och med bultande hjär- ta stannade han andäktigt till. Emilia låg med gossen i famnen, halvsovande, men strålade när hon överraskad såg upp vid hans fjärilslätta rörelse mot hennes kind. Hon berättade med låg röst att allt gått fort, kvart i tio kom hon in och halv tolv var pojken född.

»Ska det bli fler barn då vill jag föda hemma, då gör det inget om det skulle bli bråttom.«

För Paul kändes det omöjligt att slita sig därifrån, trots att han hörde en uppfordrande harkling bakom ryggen. Han kastade en blick över axeln och såg sköterskans ogillande blick. Först nu släppte rädslan sitt grepp fullt ut och han böjde sig fram och lyfte långsamt barnet ur Emilias famn. Paul märkte att sköterskan flämtade till över tilltaget och han var väl förtrogen med vad som ansågs olämpligt för en karl. Han tillät sig ändå att hålla barnet utan brådska, förundrades över att gossen såg honom rakt in i ögonen som om deras själar möttes i denna stund. Sjuksköterskan tog ett raskt steg framåt och nästan slet barnet ur hans famn, väsande att besökstiden var slut. Han tog Emilias hand, kramade den varsamt och ömt och tog några drö- jande steg baklänges. Tumlade in i besöksstolen som skramlade omkull och blev varse nyfikna blickar som följde hans sorti ut ur salen.

För Paul blev den efterföljande veckan en plåga, hans ihållande längtan efter att få vara nära Emilia och båda barnen medförde oändligt långa dagar. För varje stock som var färdigbarkad såg han dem för sin inre syn: Emilia med deras nyfödde i famnen. Han saknade Ivars barnastämma och ihållande prat, ångrade att han inte tagit med sig pojken hem fastän han visste att Ivar hade det bra där han var inkvarterad.

En dryg vecka blev Emilia liggande till sängs på Gävle lasarett och Paul hann med ännu ett söndagsbesök tillsammans med Ivar vars enda kommentar var att lillebror var ful och skrynklig i ansiktet.

Överallt surrade pratet. Om Hammarskjölds misslyckade höger- regering och bristen på mat. Om ångbåten Birgit som sköts ned av en tysk ubåt i Gävlebukten och att besättningen med nöd och näppe lyckats ta sig i land. Hundratals svenska sjömän hade vid det här laget förolyckats i havet vid attacker mot handelsfartyg.

Inget smör och ingen mjölk. Emilia gjorde sitt bästa för att stänga världen ute, amma Gösta i lugn och ro och skydda Ivar från för mycket prat om krig och elände, men det var svårt. Hon bad väninnorna Ulrika och Asta om att undvika ämnet när pojken hörde på. Ivar verkade orolig, trampade omkring i köket, ovillig att gå ut trots att ett par kamrater knackade på och ville locka till utomhuslek. Han ville ogärna lämna hennes sida.

»Hur är det Ivar?« undrade Emilia en dag när hon satt i korgstolen som Paul införskaffat.
Han hade även ordnat med kudde så att hon kunde sitta bekvämt och amma Gösta med stöd för armen.
»Mamma är du sjuk? Ska du dö?« frågade Ivar.

»Inte då. Jag hade blåskatarr och måste hålla mig stilla och varm innan lillebror skulle födas. Varför frågar du det?«
»Tanterna sa att det var farligt när du låg till sängs hemma hos moster Hilda.«
Han stod bredvid korgstolen och såg stint på henne, helt stilla, spänd.
»Det kan vara farligt om man inte gör som doktorn säger, men det gjorde jag«, förklarade Emilia.

Hon ansträngde sig för att både lugna och tala sanning, men hade svårt att finna de rätta orden. Hon skulle minsann läsa lusen av mosters skvallrande väninnor nästa gång de sågs i Gävle, sådana tokerier att skrämma upp barn i onödan.

»Men du fick stanna på lasarettet. Morgan säger att folk dör som ligger på lasarettet«, framhärdade Ivar.
»De som är väldans sjuka gör det. Men de flesta blir friska och kommer hem. Jag är frisk nu«, svarade Emilia i förhoppning om att pojken skulle komma över sin rädsla.

Hon visste mer än väl hur oron för att förlora sin mor var det värsta ett barn, oavsett ålder, kunde råka ut för. Måtte Ivar komma över sin plåga.

Ivar såg granskande på henne och hon strök honom mjukt över håret.
»Så då är det bra då?« frågade Emilia. Han nickade.
»Gå ut och lek nu.«

Ivar tycktes lugnad och slank ut genom dörren nedför trap- pan till lekkamraterna på gården. Emilia var djupt lättad. Hon var glad över att Paul och hon båda höll fast vid sina föresatser från tiden som nyblivna föräldrar. Då hade de enats om att inte aga, att respektera gossen, låta honom prata i vuxnas närvaro, dua dem båda och att förklara, svara på frågor. Hon hade svårt att åse hur andras barn tystades och kuvades. Visst kunde det behövas att vara sträng och säga ifrån ibland om barn uppträdde illa eller vägrade hjälpa till. Men det var i enstaka stunder och utan att slå barnet. I merparten av familjerna runtom var det vanligt att dagarna i ända ge åthutningar till barnen om att vara tysta. I förbifarten utdelades daskar i rumpan eller örfilar.

Lite svårare hade det varit att bli ense när frågan om godnatt- bön kom på tal. Själv var hon uppvuxen med att hon själv och mor varje kväll bad: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart min värld och lycka vänder, det står allt uti guds hän- der. Det hade känts tryggt och fint som en avslutning på dagen. Men Paul var bestämt emot, vidhöll precis som i fråga om dopet att det var den mogna människan som själv skulle söka sig till Bibeln, en församling och en gudstro. Kristen tro eller ej, det var en privatsak för var och en och just därför måste prästerskapets makt bekämpas och kyrkan skiljas från staten. Hon hade gett med sig, men en kort stund ilsknade hon till och frågade:

»Hur är det med dig själv då? Får syndikalister inte behålla sin barndomstro?«
Paul hade smålett och tagit hennes hand och sett så där begrundande ut som bara han kunde göra. Som om han tillät sig att kliva in i sin egen värld en stund för att sedan återvända med ett svar.
»Du ska veta Emilia, den här syndikalisten låter ingen annan styra över den saken. Men många ser det som en principsak att vara ateister. Gud och jag har inte längre dagligt umgänge men har heller inte brutit för all framtid.«
Hon förstod inte riktigt vad han menade.
»Hur ska jag göra då tycker du?«
»Du vet att anarkisten i mig håller friheten högt. Vill du gå på högmässa i kyrkan, känn inte att jag hindrar dig. Eller om du hellre vill gå på gudstjänst till något av bönehusen.«

Hon höll sin sistfödde nära sig. Frågan om gudstro fick an- stå tills vidare. Den strålande hjärtevärmen som fyllde henne när hon höll Göstas späda kropp var lika stark som den hon drabbats av när Ivar var nyfödd. Att hon fått ännu ett så vackert barn. Mörk kalufs, välformade ögonbryn och täta ögonfransar med en helt bedårande liten mun. Hon betraktade hans slutna ögon med tunna blå ådror på ögonlocken, andades i takt med hans lugna andhämtning. Var han inte lik Paul över pannan och hårfästet? Han gnydde till och hon vyssjade honom varsamt. Måtte hon kunna skydda sitt älskade barn, ja båda sönerna, mot all världens ondska.