Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel tolv ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1916

Paul var rasande. Han hade lämnat Emilia gråtande hemma i hyresrummet med Gösta i famnen. I brådskan hade han ord- nat så att Ivar kunde stanna en stund inne hos Ulrika på nedervåningen. Han halvsprang till deras gamla gård vid nummer 5.

Hela Karskär var i uppror. De boende samlades i klungor ute på gårdarna trots att det var kallt ute, början av januari, kvinnorna med en schal hastigt kastad över axlarna och några karlar som hade kvällsskift som han själv stod med uppknäppt rock eller väst. Upprörda röster och svordomar blandades med snyftningar. Pratet spreds: om hur två unga män fått stränga order om att motvilligt krypa in och rengöra en tub i avdunstningsrummet bredvid kokeriet. Då inträffade ett oförklarligt lututsläpp på 150 grader och katastrofen var ett faktum.

Fasansfulla berättelser om de båda brännskadade ynglingarna spreds, huden var helt bortfrätt, bara enstaka slamsor fanns kvar, deras skrik hördes över hela fabriksområdet när kamraterna bar ut dem och hällde kallt vatten över ansikte, händer och kropp. Företagets sjuksköterska hade inget kunnat göra.

Han återvände hemåt och Emilia hade lugnat sig något, hon var i färd med att laga i ordning ett middagsmål och matsäck till kvällsskiftet. När han några timmar senare begav sig iväg till kvällsskiftet hade Asta kommit hem till Emilia. Det var torsdagen den 16 januari och nyheten stod redan att läsa i Arbetarbladets eftermiddagsupplaga.

Han hörde Astas röst när hon började läsa ur tidningen för Emilia och han gjorde sig beredd att gå åstad till barkningen. Paul tänkte att det var inte bra för en känslig, ammande kvinna att höra sådana gräsligheter. Bara Emilia inte fick svårigheter med mjölken nu. Men han ville inte lägga sig i, de båda kvinnorna var såta väninnor och till både tröst och glädje för varandra. Han gick ut genom dörren, ropandes den ung- socialistiska hälsningsfrasen: Hej! Den hade spritt sig nu genom syndikalisterna och många hade börjat överge God dag och Adjö.

Asta läste högt för Emilia:

Två arbetare brända av het lut. En svårare olyckshändelse inträffade vid 7-tiden i morse i Karskärs cellulosafabrik. Tvänne arbetare, R.N. Henriksson från Bjärna, Ångerman- land, och Harald Linder, den senare hemmahörande i Kila- fors voro i avdunstningsrummet sysselsatta med att rengöra avdunstingsapparaterna, då kranen i lutledningen av hittills outredd anledning för ett ögonblick skruvades upp, varvid den heta luten strömmade in i apparaten där de båda ar- betarna uppehöllo sig. Ehuru ledningen genast stängdes av och männen skyndsammast hjälptes ut ur apparaten blev de mycket svårt brända så gott som över hela kroppen. De ägnades en första vård av fabrikens sjuksköterska och fördes sedan så fort sig göra lät i ambulans till Gävle lasarett, där de nu vårdas. Huruvida fara för livet föreligger kan man ännu ej yttra sig om. Skadorna är emellertid av synnerligen allvarlig art. Såväl Linder som Henriksson äro helt unga män, den förre född 1897, den sistnämnda 1895.

»Herrejesses«, utbrast Asta som om hon plötsligt insåg vidden av vad hon nyss läst högt, »de kommer inte att klara sig.«

»Jag känner igen Harald, han var med på syndikalisternas sommarutflykt både i år och i fjol. Jag tror han fyllt nitton år, han var försiktig av sig. Vågade nog inte säga emot fast det var farligt.«
Olyckan tycktes så overklig.
Asta var blek i ansiktet, vred händerna i knäet och svalde.
Tidningen hade hon lagt åt sidan.
»Tänk att vara deras mor, så förfärligt att ens barn ska fara så illa«, suckade hon.
»Jag har aldrigt sett Paul så vred«, sade Emilia. »De har påtalat brister på arbetsplatsen länge. Den här gången kommer han och kamraterna inte låta bolaget komma undan.«
»Blir det konflikt?«
Asta lät ängslig fastän hennes man valt att gå in i Sågverks avdelning 58 som inte var lika snar till strejk eller blockad som Bomhus LS.
»Ja, det blir det nog. Men det berör säkert inte Olle och såg- verket«, svarade Emilia.

Hon orkade inte prata mer med Asta, kände hur rädslan grep tag i henne. Den obestämbara rädslan, att Paul skulle råka ut för en olycka i barkningen, att det skulle bli en ny konflikt där han togs ut till strejk, att han skulle sparkas.
»Jag behöver ta igen mig en stund nu, Asta. Tack för att du kom över. Om en stund är det dags att koka kvällsgröten och ropa in Ivar.«
Asta bröt upp och de gav varandra en omfamning, oförmögna att släppa tankarna på de båda skadade ynglingarna.

På lördagen läste Emilia dödsrunan över Harald och hans kamrat i tidningen, den ene hade avlidit halv sju på aftonen olycksdagen och den andre vid elvatiden. Hon räknade timmarna sedan olyckstillfället klockan sju på morgonen: tolv timmar för den ene och sexton timmar för den andre. Måtte de ha förlorat sansen och sluppit känna av plågorna.

Paul som nu omvalts för andra året i rad till ordförande var sammanbiten när han hälsade kamraterna välkomna vid mötets öppnande den 30 januari. Två veckor hade gått sedan olyckan i avdunstningshuset, någon ordentlig utredning hade de inte hört talas om och stämningen på arbetsplatsen var snarast förvärrad. De två ersättare som begärt antingen högre lön för livsfarligt arbete eller omplacering hade avskedats. Den här gången skulle bolaget inte komma undan, förmannen måste bort. Paul kände hur rodnaden steg från halsen och uppåt kinderna, vreden var flammande, hjärtslagen kändes som om de skulle klyva hans bröst mitt itu.

Det var gott att känslosvallet kunde lindras en smula tack vare att de hade några allmänna punkter på dag- ordningen innan han släppte ordet fritt. Han drog efter andan, harklade sig för att markera att det var dags sätta sig till ro och komma samman. Ljudet av stolskrap och det sprakande ljudet från kaminen var välbekant. De var många nu, han räknade till trettiotvå närvarande. Stolarna stod i dubbla rader och om en stund skulle de bli tvungna att öppna dörren för att, trots kylan, släppa in syre. Att krångla med innanfönster var inte lönt. De var alla söndagsklädda, välkammade och nyrakade och skulle till och med godkänts av prästen för ett kyrkobesök.

Han kände sig stolt när han såg ut över raderna av mans- huvuden. Att visa respekt för kampen och stoltheten i att vara arbetare var lika viktigt som att emellanåt avsluta mötena med Internationalen eller Arbetets söner. 1913 sjöng de alltid efter varje möte, nu hanns det inte alltid med.

De som var nyinvalda medlemmar kunde dyka upp lite sjab- bigt utstyrda, men när de insåg med vilket allvar kamraterna var enade i att visa att arbetare är hederligt och städat folk, ja, då åkte vitskjortan och en kavaj på, även om den var lånad för ett par timmar. I Bomhus LS var det ingen som ansåg det vara revolutionärt att vara illa klädd på söndagsmöten. Ljungkvist och hans gelikar var visserligen noga med att inte anamma socialdemokratins skötsamhetsideal. Deras bohemiska stil markerade uppror och den fluffiga, gärna mönstrade, hals- duken och slokhatten hörde till. Emellanåt dök kamrater med anarkistiska svarta halsdukar upp men de blev inte långvariga på den nya sulfatfabriken.

Paul hälsade de närvarande välkomna och föredrog dagord- ningen, som godkändes. Glädjande nog var det sju man som kommit för att bli medlemmar. Medlemstalet ökade oavbrutet, syndikalisterna var i klar majoritet bland arbetarna i Karskär. Olsson, Cederblad, Virén, Jönsson, Sjöberg, Skoglund och Lindgren blev enhälligt invalda som medlemmar av mötesdel- tagarna. Förra protokollet godkändes med en smärre justering. Nästa punkt handlade om böckerna som de lämnat till bindning och som nu skulle skänkas till biblioteket i Folkets hus.

Så kom den femte punkten som alla väntat på. Hur skulle de förfara i frågan om det farliga arbetet med tuberna? De närva- rande fick en rapport från den kommitté som haft i uppdrag att underhandla för de två avskedade som fått tvingande order om att ta över efter olyckan.

Paul fick en styv uppgift att behålla ordningen i den diskussion som brakade loss, det var påtagligt att mötesdeltagarna var ovanligt talföra i dag. Ilskan kokade inte bara inom honom själv, flera kamrater luftade sina heta känslor i vältaliga inlägg om kapitalistiska utsugare och människoföraktande överhet. Han vakade över talarordningen och att alla som så begärde fick ordet. Det kunde inte hjälpas om det drog över tiden, bestörtningen efter olyckan satt ännu kvar, några av de närvarande hade varit på plats. En skrivelse till bolagsledningen formulerades och fogades till protokollet. Det blev en lång skrivelse och kamraterna kände sig särskilt stolta över några avsnitt:

Saken ter sig så mycket hårdare och omänskligare från arbetsledningens sida om man tar det i beaktande att det lika bra hade kunnat varit dessa som det nu är frågan om, som fått bliva levande kokade, ty det var blotta turen som gjorde att det var dom som var ute ur apparaten när olyckan hände. Under sådana förhållanden kan ingen undra på att personerna i fråga begärde annat arbete.

Saken väkte stor förbittring bland den övriga personalen. Och kommer om den får utväcklas sig längre, att väcka ganska stort uppseende ute i landet. Sympatierna kom- mer säkert således att stanna på vår sida.

Därför föreslår nu mötet att arbetsledningen måtte godkänna de krav om 40 öre per timme som förut varit framställda och att Valter avlägsnas från nämda arbete, enär vi anser att denna person saknar den ansvarskänsla som behövs för den befattning som blivit tilldelad. Eller att annat arbete tilldelas våra kamrater. Skulle denna vår framställning att på den lugna vägen få upprättelse åt våra kamrater stranda, så har arbetslädningen att räkna med den moral som gör sig gällande bland arbetarna.

Nämligen den att ens oförätt är allas oförätt och äro vi då tvingade att använda oss av de maktmedel som står till vår förfogande. Svar på denna skrivelse fordras fortast möjligt.

Till kommittén som skulle överlämna skrivelsen utsågs K. Berg- man, Karl Engström och Pettersson. Principen att turas om som kommittémedlemmar, så att inte samma personer riskerade arbetsledningens misshag, värnade de alla om.Som sjätte punkt på dagordningen beslutade mötet enhälligt att om försöket att nå en överenskommelse på den lugna vä- gen strandade så skulle arbetet i avdunstningshuset försättas i blockad. Då skulle all massaproduktion stanna av och förlusten bli kännbar för Korsnäsbolaget.

Paul förklarade mötet avslutat och tackade de församlade. Stämningen var ännu upprorisk och de nyinvalda kamraterna tycktes märkbart upplivade inför kraften som utstrålades i mö- tesrummet. Paul tänkte att det kanske var slutorden i skrivelsen om att även de själva, inte bara bolaget, kan ta till maktmedel, som fick nykomlingarna att sträcka på sig. Bara att ta ordet makt i sin mun och hävda att arbetarmakt var verklighet kunde te sig hisnande för den som inte vant sig vid det revolutionära språkbruket. Den här gången krävdes förhandling med självaste direktör Zimmerman.

På vägen hem valde han att promenera ensam för att samla tankarna. Sannolikheten att ledningen skulle ge med sig i första taget var liten, det gjorde den nästan aldrig. Två öre i timmen var ingen summa att tala om för ett så framgångsrikt bolag med sin enorma sågverksanläggning, både sulfit- och sulfatfabriker i full drift. Men arbetare skulle hållas nedtryckta, inte tro sig om att kunna ställa krav på säkerhet eller rättmätig lön för livsfarligt arbete. Han måste planera så att de fick igång insamlingslistor för att kunna ge understöd till dem som skulle tas ut i blockad, så som de hade utbetalat till de strejkande i fjol.
Den 18 februari var blockaden igång på sulfaten. Avdelning 58 ställde sig solidariska men var missnöjda med att de inte blivit ordentligt tillfrågade och hörda innan konflikten drogs igång.

Kort tid efter att striden brutit ut var familjen Hedlund inflyttad hos Westbergs i Norelund. De fick en stor enrummare med ved- spis. Hyresgästerna som bott där före dem hade valt att återvända till Dalarna. Ulrika Westberg tycktes märkbart upplivad över att få Emilia som boende i huset. Hon hade varit en aning nedstämd sista tiden. Mojsen, som hennes matsal kallades, hade stängts till jul. Inte heller Ulrika klarade i längden de ständigt ökande matpriserna. Emilia förstod henne, serveringen var en alldeles särskild plats, hon saknade själv fortfarande sina stamgäster.

Det hade känts som om hon hamnat i en trängre värld när hon inte längre hörde karlarnas prat om alltifrån världsläget till skvaller om någon drucken som blivit ett offer för länsmans ingripande. Men nu, med lille Gösta bara tre månader gammal, var det en välsignelse att vara befriad från ansvar för personal och inköp. När Ivar var nyfödd hade det varit hektiskt att klara av allt, även om Paul aldrig var omöjlig. I år var det annorlunda, hon kunde sätta sig ned och vila en stund med den lille i knäet. Hon glad- des åt att se hans rörelser, Gösta fick lov att vifta på både armar och ben. Till skillnad mot hur hon förfarit med Ivar hade hon hört talas om nya rön i barnavård för Göstas del. Hon lindade honom inte från fötter till bröstkorg även om det kunde komma kommentarer om att nu skulle han inte bli rakbent och säkert få krumma armar. Vilket skrock, när barnens muskler behövde
få tränas och röra på sig.

Gösta log sitt tandlösa leende när hon höll honom, skrek sällan och var lugn och fridsam. Ivar hade redan som spädbarn visat ett annat humör, otålig och livlig. Hon lät sig bedåras av Gösta där han låg i hennes famn, med rödblommiga, runda kin- der och klara barnaögon som betraktade världen med oförstörd blick. Bråddes han på Paul? Var det därifrån fridsamheten kom? Fyraåringen Ivar kunde däremot vara stingslig och hetlevrad, hon kände sig förlägen inför tanken på vem han kunde brås på. Emilia rycktes ur sin självvalda lilla småbarnsvärld den för- sta veckan i april. Hoppet om att de ihärdiga kampanjerna för Amalthea-männens sak skulle leda till frigivning hade väckts på nytt. Alfred Stern, som deltagit i förberedelserna av spräng- ningen och fått ett tidsbegränsat straff skulle friges, enligt Paul,
som nyss kommit hem från ett möte.

»Då måste ni sända ett gratulationstelegram och hälsa honom välkommen till friheten«, utbrast hon ivrigt.
»Det är visst Malmö LS som ordnar välkomstfesten ihop med Ungsocialistiska klubben.«
»Då är det väl bara att sända till Malmö LS, de tar med och läser upp på festen.«
»Det är bra, Emilia, att du räknar ut det hela. Det ska nog ordnas.«
Den 21 april fanns referatet från välkomstfesten publicerat i Syndikalisten. 150 personer, varav även kamrater från Danmark och Verdandi, hade slutit upp. Det blev föredrag av Gustaf Sjöström, deklamation av Arendorffs dikt till Amalthea-männen, kaffe, sång, musik och dans.
»Lyssna Paul, längst ner står det så här. En del lyckönskning- telegram anlände till fästen: Bomhus LS och Ostkustens agita- tionskommitté hälsa Dig välkommen åter till friheten. Sjöberg. Han fick ett redigt mottagande, Stern. Det gjorde de bra nere i Malmö.«

Paul reste sig upp och gick fram till bordet, böjde sig och läste över axeln på Emilia.
Hon pekade på tidningssidan.
»Det står att han var rörd när han tackade, många ville skaka hand med honom.«
»Hm … Nu gäller det att hålla i kampen för de andra två. Alla tre måste friges.«
Emilia vek ihop tidningen och svarade:
»Vi får fortsätta med namnlistor och möten, sälja skrifterna.«

I början av juni, när Gösta satt stadigt utan stöd och kunde smaka både gröt och mosad potatis, kunde Emilia stundtals byta syssla med Elsa och Elin som var bodbiträden i Konsum- filialen på nedervåningen. När de tröttnade på att stå inne i den mörka mjölkboden ställde sig Emilia med glädje bakom disken medan Gösta fick vara ute i solen en stund med flickorna. Både Elin och Elsa var varsamma och pålitliga med pojken så hon kunde vara trygg.

Paul hade blivit invald i styrelsen för Konsum Oden i mars och även fått uppdraget att handha dagböckerna för filial num- mer 2 tillsammans med E. Olsson. Hon hade frågat honom hur han skulle hinna med allt. Hon kände att det var ett klokt och genomtänkt svar som hon fick. Paul betonade vikten av att Kooperationen stod stark i dessa kristider och att det var vik- tigt att syndikalister visade att de tog ansvar och inte bara var bråkstakar.

Emilia kände sig upplivad av att stå bakom disken och betjä- na kunderna med allehanda varor, det påminde om att vistas i lanthandeln i barndomens Valbo. Hon språkade gärna med dem som kom in i butiken, vissa var muntra och då kunde hon vara gladlynt tillbaka, medan andra buttert höll sig till: »Ett paket jäst, tack« och då blev det till att foga sig och inte vara för påträngande pratsam.

Konsumbutiken Oden filial nummer 2 inrymde en hel värld. Den som sökte papper och kuvert, havregryn, ett par kött- korvar, en rulle hyllremsor, yllevaror, handskar, byxor, en blus, tvättpulver, glas och porslin, grytor, ja, vad som helst, kunde finna det som önskades. Dofterna varierade beroende på vad som plockades fram eller hälldes och östes upp från hyllor och lådor. Vid sällsynta tillfällen var det nymalet kaffe, en annan gång den skarpa lukten av fotogen, näskliande kryddpeppar eller mjuk sötma från torkad frukt. Varorna var sorterade efter användningsområde: gryner, kryddor, mjöl och torrvaror i en hylla, kläder och mer skrymmande föremål som rullgardiner och kastruller borta i ett hörn en bit ifrån butiksdisken. Den var byggd i vinkel så att det gick smidigt att röra sig längs raden av kannor och tunnor som stod därunder längs med långväggen. Vid kortväggen låg kvittoblock, kassabok och en stor rulle vitt papper för omslag och strutar. Aldrig hade Emilia trott att hon en dag skulle stå och råda kunderna i valet mellan olika slags kaffesurrogat. Sodium, Linnea eller Freja, alltihop lika veder- värdigt. Eller mjölkpulver och äggsurrogat för den delen.

Hon noterade att husmödrarna i kooperationens kvinnogille hade en del att säga till om i rörelsen, det syntes på utbudet av varor. På rengöringssidan hade många olika önskemål tillgodosetts: Tvättpulver, Såplut Brade, Tvättlut Barnängens, Tvättvål Triton och Såpa Harty.

Ivar kom skuttande ibland för att hålla henne sällskap, han var särskilt förtjust i att hjälpa till när det var försäljning av små föremål med glada färger. Då gav hon honom förtroendet att överräcka dem till kunden och även slå in i papper. Han tyckte om illustrationerna på tändsticksaskarna Flagg och Skeppet, liksom när någon köpte ett paket med vackert omslag, askar med syltkonfetti eller Kärlekspiller.
Stundom satt någon av Johan Westbergs rara gamla föräldrar på en stol inne i mjölkboden. Emilia var lika betagen i dem båda. Gumman var tandlös och rynkig som ett torkat plommon i ansiktet och hennes man ståtade med en kritvit kraftig slok- mustasch. De hälsade och bytte några ord med kunder som kom in i butiken och tycktes tillfreds med att lyssna till och beskåda besökarnas prat och ärenden.
»Låt inte svärmor och svärfar störa i arbetet«, brukade Ulrika förmana både Emilia och flickorna emellanåt.

De bedyrade alla tre att gamlingarna inte gjorde mycket väsen av sig och att Ulrika inte behövde ängslas. Emilia tänkte att kan- ske Ulrika var en aning led på sina svärföräldrar, som även om de var oförargliga krävde ständig påpassning. Själv kände hon att det gjorde gott inombords att ha de båda sittande i butiken, att se hur kärvänliga de var mot varandra efter ett helt liv sam- man. Emilia iakttog hur gamle Westberg hjälpte sin hustru när hon ostadigt skulle resa sig upp, han räckte henne käppen med en varsam rörelse. Fru Westberg log och klappade honom på kinden, strålade, fastän hon hade svårt att se sin makes ansikte med sina starrgråa ögon.

Det som var annorlunda när hon bistod i Konsumfilialen jämfört med tiden i matserveringen var att någon syndikalistisk agitation via tidningsförsäljning var det inte tal om. Konsum Odens ordförande var socialdemokrat och ingen förespråkare för den syndikalistiska läran och dess revolutionära språkbruk. Johan Westberg, som visserligen bara var hyresvärd till buti- ken, hade samma inställning. Emilia undrade i tysthet om han fruktade strejk och trubbel med sina körkarlar och medhjälpare vid lastning och lossning. Men han hade inget att våndas över, brukade Paul säga, som var väl införstådd med att Westberg betalade rimliga löner och behandlade sitt arbetsfolk väl. Det gällde att göra skillnad på storkapitalister och sådana som drev en egen rörelse. Tidningsförsäljningen fick väl ordna sig ändå. Paul hade några stamkunder som han gick till på lördagsefter- middagar för försäljning av Brand och Syndikalisten och han lyckades värva flera nya läsare i Norelund.

Paul kom gående på väg hem från ett medlemsmöte i Folkets hus. När han svängde av på vägen in mot Konsumfilialen Oden hördes skratt och muntra röster på långt håll. Han förstod att det var dukat för kaffekalas ute i trädgården, Emilia hade varit fullt sysselsatt med att baka sockerkaka när han gick hemifrån. Paul beundrade hennes förmåga att locka till skratt och gemenskap med små medel. Var det inte gäster som bjöds in så brukade hon föreslå att de gjorde ett besök eller en enkel utflykt. Det tycktes som om avsaknaden av barndomens familj fick henne att trofast värna om vänner, kvarvarande släktingar och nya släktingar på hans egen sida. Paul gladdes för Emilias skull över att hon och svägerskan Stina återknutit kontakten efter syskonens återför- ening, han kunde märka hur betydelsefullt det var för henne.

Det var särskilt sommartid som i dag, denna ljumma julikväll, som det var möjligt att samlas i en större skara. På baksidan av Westbergs hus stod ett långbord uppdukat. Ulrika, Emilia och grannfruarna i de andra smålägenheterna hade trots brist på smör och mjöl lyckats åstadkomma ett enkelt bakverk vardera och hallonsaft i kannor. Men varifrån kom kaffedoften? Han drog in den nästan bortglömda lukten med välbehag och insåg hur mycket han saknat svart kaffe det senaste året. Då såg han att en utomsocknes gäst var på plats, Emilias väninna Karin från pensionat Hvilan, som iklädd stråhatt och vit spetsklänning såg stadselegant ut. Paul tänkte att hon säkert hade hemliga kontak- ter för kaffeinköp som de nu fick glädje av. Han såg det inte som allmosa, Emilia och Karin var de käraste väninnor.

»Det här kommer att kräva hårda tag.«
Ljungkvist var förbannad. Han hade i likhet med Paul kvälls- skift den här dagen och de hade begett sig iväg till en av gårdarna i Karskär där två handösare bodde. Den tredje mannen i samma skiftlag hade slutit upp och de satt alla väntande ute på gården i den varma augustisolen. Tre pinnstolar hade burits ut och en grovt tillyxad bänk fanns redan på plats.
»Vi har krävt åtta timmars dag i en evighet. Och så gick för- man med på det hela för tre veckor sen.«
»Och ni övriga i laget, är ni eniga alla sex? I båda lagen?« frågade Paul.
Han såg på de två som satt närmast och sedan vidare till kamraten som satt längst ut på kanten av bänken. De utbytte blickar sinsemellan och nickade alla tre.

»Jajamän, alla som sliter i massabingarna ställer upp.«
Paul beundrade deras mod. Nu hade de tagit saken i egna händer, helt enkelt vägrat att finna sig i det helt omänskliga arbetet att ösa blytung massa tio timmar om dagen. Och över- raskande nog hade förmannen gått med på deras krav. Frågan var vad hans överordnade ansåg om löftet.
»Att handösa massa är fan ett av de värsta slit som finns. Klart ni ska ha åtta timmar. Nu blir det storkonflikt«, fräste Ljungkvist.
Paul lade sin hand på hans axel. Det var en rörelse som de båda var vana vid och Ljungkvist tycktes inte ha något att in- vända. Som om han själv kände av att han behövde någon som dämpade när stridslusten riskerade att gå överstyr.
»Och nu har ni fått löneavdrag?« frågade Paul.

Han var angelägen om att inte låta sig dras med i Ljungkvists som vanligt hetlevrade slutsatser. Det gällde att få klart för sig hur de olika turerna sett ut.
»Just så. På avlöningsdagen, 17 augusti, fick vi avdrag.«
»Inte nog med det. Vi fick order om ytterligare ett skift per vecka.«
»Och vad blev ert svar?«
»Blankt nej.«
Paul noterade deras svar i sin lilla svarta anteckningsbok, här gällde det att få allt som hänt rätt uppfattat innan de hade med bolagsledningen att göra.
»Och vad hände sen?«
»Nja, förman har nog försökt. Han har pratat med ledning- en men de vill inte vika sig. De föreslog ett skiljedomsförfa- rande.«
»I helvete heller«, röt Ljungkvist. »Här ska ingen skiljedomare lägga näsan i blöt.«

Den äldre mannen av de tre, som satt stadigt och bredbent på sin pinnstol, sträckte på sig och nickade mot sina kamrater. De såg stolta ut.
»Vi sa att förhandling det klarar vi själva. Så nu kan vi behöva erat bistånd i det här.«
»Vi tar det på kommande medlemsmöte. Se till att ni kan komma så många som möjligt.«
Männen skakade hand och skildes åt, pinnstolarna bars in i ett av köken, det hade blivit dags att hämta matsäck och bege sig iväg till eftermiddagsskiftet. De tre ösarna till massabingen, Paul till barkningen och Ljungkvist till kapningen.

Andersson var den som lade upp strategin för aktionen och hade allt klart för sig. På ett styrelsemöte i slutet av augus- ti presenterade han siffrorna. Han betonade att förslaget om skiljedom visade att bolagsledningen fått kalla fötter. Priset på sulfitmassa hade sedan krigsutbrottet stigit från 120 kronor per ton till mellan 450 och 480 kronor. Eftersom mellan fyra och fem ton fabricerades per dygn, värt mellan 2 250 och 2 400 kro- nor, skulle en stillastående fabrik innebära en förlust på cirka 15 000 kronor per vecka.

»Och nu kamrater, kommer vi till de andra siffrorna. Det reala värdet för lönerna är fem kronor per man och vecka, eller för alla sex, 36 kronor.«
»Inte tycks det särskilt intelligent. 36 kronor mot 15 000 kronor.«
»Förmannen och den närmaste arbetsledningen begriper det här, de har ångrat sig. Men högre upp där säger de nej.«
»Så det är principen som kvarstår. De som har ett av de värsta slitarbetena ska inte tro sig om att ha rättigheter.«
»15 000 kronor per vecka svider nog rejält. Inte behöver vi sörja för att de där kupongklipparna förlorar på en strejk.«

Den 2 september meddelades under rubriken »Våra strider« i Syndikalisten att 150 man gått i strejk vid sulfitfabriken i Bomhus, all produktion stod stilla. Artikeln avslutades med orden: Sedan sträjken utbrutit har L.S. ytterligare sänt vederbörande ett ulti- matum, att i händelse de ej äro villiga att göra upp, så kommer striden att ytterligare utvidgas.

Paul mötte Sågverks ordförande på väg hem från ett morgon- skift. Hälsningen var inte särskilt hjärtlig. Avdelning 58 hade börjat anamma LO-ledningens hållning att ta avstånd från det som ansågs vara de alltför militanta syndikalisterna. Paul tänkte att stämningen förvärrats av att de använde Arbetarbladet för att få ut sina lögner om syndikalisterna. Bomhus LS fick fullt sjå med att besvara beskyllningarna i genmälen som publicerades i Syndikalisten. Paul var själv lika kritisk som sina kamrater till LO:s centralstyre. Det var ovärdigt att bevittna de lokala LO-föreningarnas följsamhet och benägenhet att binda upp sig med förlamande avtal. Han brukade ändock vidhålla, när stämningen blev alltför hätsk, att det fanns tappert folk i alla läger. Reformister eller inte, de blev precis som Paul och hans kamrater trakasserade av bolaget. Det gällde att påminna sig om vem som var huvudfienden i klasskampen.

Sågverks förste ordförande, Petrus Wahlström, hade fått betala ett dyrt pris när han sparkades för att ha hävdat arbetarnas rätt. Frågan var hur det skulle bli framöver. Det ryktades om en splittring inom av- delning 58. Nio medlemmar hade hoppat av och deras gamla beslut om att respektera av syndikalisterna ingångna strejker var under omprövning.
Han närmade sig bostaden och stegen kändes tunga, han ville ogärna prata om det här med Emilia. Det kunde bli för mycket med dystra samtalsämnen vid köksbordet. Hur skul- le det bli framöver med 58:an? De hade gjort gemensamma antimilitaristiska manifestationer för bevarandet av Sveriges neutralitet. LO-avdelningen hade hittills ställt upp på både strejker och blockader. Men spänningarna hade ökat i höst, både mellan föreningarna och mellan arbetskamrater. Och nu hade det urartat, deras kamrat Runsten hade blivit omedelbart avskedad efter förtal av kokare Löfstrand. Paul ryste vid tan- ken på den vanmakt han själv känt inför förtalet om sin egen person i fjol. Den gången hann de uppvakta förmannen i tid och undanröja beskyllningarna. Gällande det nya förtalet hade Ljungkvist erbjudit sig att författa en skrivelse om händelsen till Syndikalisten.

I veckan därefter, på tisdagen den 7 november, kom Andersson springande på matrasten med Ljungkvists artikel.
»Läs här i gårdagens Syndikalisten. Nu är kokare Löfstrand utskämd och utpekad som förrädare. Som väntat har Ljungkvist tagit i ordentligt.«
Paul snappade åt sig tidningen och läste medan han tuggade på sin medhavda matsäck. I dag åt han pannkakor, Emilia hade som med hjälp av magi kommit över ägg.

Härmed tillkännages att Bomhus LS har på möte 24 okto- ber uttalat sitt allra djupaste förakt för kokare Löfstrand, med anledning av hans bus- och drummelaktiga bete- ende att utföra en så grov förrädaregärning som att för ingenjören så förtala vår kamrat Runsten att det vållade dennes omedelbara avskedande från sin innehavda an- ställning.

Paul läste vidare, nu var det troligt att det skulle bli ett sjusärdeles liv på Sågverks med anklagelser om förtal i Arbetarbladet. Han läste de sista raderna i artikeln högt för Andersson och ett par lastare som slutit upp. De brast alla ut i samfällt skratt.

För den händelse Löfstrand makar sig att uppsöka en an- nan plats för utövande av sin lakejtjänst vilja vi här som lön för hans gärningar giva honom en första och välförtjänt rekommendation, och få vi påpeka nödvändigheten av att på honom alltid hålla ett vakande öga.
Lokala Samorganisationen.

»Den ynkryggen är dömd till livslångt slit för Korsnäsbolaget. Det finns syndikalister överallt på pappersbruken så skammen får han dras med«, sade en av lastarna.
»Det blir säkert prat i Bomhus när försvarstalet kommer i Arbetarbladet. Så han blir utskämd även här hemma. Ingen rök utan eld, så tänker folk«, påpekade hans kamrat.

De packade ihop sina bleckburkar och näverkorgar för att återgå till arbetet, märkbart upplivade av känslan av att ha gett viss upprättelse till Runsten.
Det var inte särskilt överraskande att de på första mötet i december fick ta itu med ett brev från avdelning 58. Från och med nu ville de inte utan överenskommelse ställa sig solidariska med syndikalisternas konflikter. De skulle hädanefter fatta egna beslut om deltagande.
»Då blir det svårt med blixtaktioner«, hävdade Andersson.
Han såg sig runtom bordet, de var inte så många vid det här mötet. Kanske den stränga kylan som slagit till gjort sitt till för att uppslutningen inte var lika fulltalig som vanligt. Kamrater- na mötte hans blick, någon ruskade på huvudet och en annan suckade djupt.
»Ska vi försinkas av deras velande hållning blir det svårt«, instämde Nylander från sulfaten.
»Då ska de väl ha överläggningar uppåt i organisationen«, påpekade en annan.

Ljungkvist sade inte ett ord, såg helt rasande ut. En kort stund senare smällde han knytnäven i bordet och röt:
»Satans fega uslingar! Begriper de inte vad klasskamp är?«
Det blev tyst runt bordet. Paul kände sig manad att vända på den riktning som samtalet tagit.
»Kamrater, nu är vi 366 inskrivna i Bomhus LS. Vi är starka och vet var vi står. Många kom till oss vid septemberstrejken. Tecknar 58:an avtal så är det slut på alla stridigheter från deras sida«, sammanfattade han.
Pauls ord tycktes göra verkan. Stämningen var en aning ljusare när de skildes åt för att vandra hemåt. Fastän klockan bara var tre på eftermiddagen så var decemberskymningen redan på väg in i svartmörker.

På sista mötet före jul beslöts att sända ett upprop till Syndi- kalisten och varna Sveriges arbetare för arbete i Karskärs sulfatfabrik. De urusla villkoren i den nybyggda sulfatfabriken fortgick. Medlemmarna från sulfaten rapporterade om vidriga arbetsförhållanden. På samma möte konstaterades att de äntli- gen hade, efter nästan ett års kamp sedan dödsolyckan i januari, fått igenom att förmannen skulle erhålla en varning. Men något avsked var det inte tal om från bolagsledningens sida.

Som sista punkt godkändes den prislista som upprättats och att kraven skulle sändas till bolagsledningen. Formerna kvar- stod, skrivelser lämnades till ledningen som i allmänhet avslog eller halverade lönekraven. Några möten eller muntliga för- handlingar var det inte tal om i lönefrågor. Ingenjör Magnusson skulle dock få besök. LS skulle begära ett möte om de arbetare som vägrades anställning efter septemberstrejken.