Joe Biden har varit USA:s mest fackföreningsvänliga president på årtionden, menar en del analytiker. Biden har också haft stöd från flera stora fackliga organisationer. Frågan är vad som händer nu. Industriarbetarnas röster är dock för viktiga för USA:s nästa president – oavsett vem det blir – för att lämnas därhän.
För många Demokrater och Trumpmotståndare kom nyheten om att Joe Biden inte längre ställer upp i presidentvalet i november som en lättnad. Bland annat på grund av återkommande och allt mer frekventa tecken på ålderdom och glömska hade Biden i opinionsundersökningar hamnat allt tydligare efter republikanernas kandidat Donald Trump.
Även inom stora delar av den amerikanska vänstern mottogs beskedet med glädje. Landets största vänsterorganisation Amerikas Demokratiska Socialister (DSA) skrev i ett uttalande att Biden hade förtjänat ”ett skamligt slut på sin karriär”. För DSA är det framför allt vad de beskriver som hans pågående och aktiva stöd för ”Israels fruktansvärda folkmord på palestinierna i Gaza”, som gjorde honom ovalbar för många unga väljare.
Historiens mest fackföreningsvänliga president
Men inte alla inom vänstern har varit lika entydiga i att vilja se Biden petad. Flera av USA:s mest profilerade vänsterpolitiker, som Alexandria Ocasio-Cortez och Bernie Sanders, fortsatte exempelvis att stötta Bidens kandidatur in i det sista.
En förklaring kan vara att Biden och hans team har försökt framställa honom som den amerikanska historiens mest fackföreningsvänliga president. 2021 stöttade presidenten exempelvis arbetare i Alabama i ett försök att starta en fackklubb hos det ökänt fackfientliga Amazon. Samma år tillsatte han en före detta fackföreningsjurist som chef för amerikanska motsvarigheten till Arbetsmiljöverket. 2023 anslöt Biden sig till strejkande metallarbetare som demonstrerade utanför en av General Motors bilfabriker i Michigan, något som ingen tidigare president hade gjort.
Industriarbetarnas röster viktiga för presidentkandidaterna
När demokraterna nu ska hitta en ersättare för Biden kan denna, för amerikanska förhållanden, arbetarvänliga politik komma att avvecklas. Samtidigt är industriarbetarnas röster i de mellanvästra delstaterna, som traditionellt har haft en vågmästerroll i de senaste årtiondenas presidentval, mycket eftertraktade.
Det har även synts i Trumps valrörelse, bland annat i hans urval av vicepresidentkandidat: Den högernationalistiska riskkapitalisten J.D. Vance har byggt sin politiska karriär på att, i sina memoarer Hillbilly Elegy, framställa sig som fattig arbetarson som gjort en klassresa från rostbältet utan att glömma sitt ursprung. Även Vance, som i övrigt står nära miljardärer som fackfientliga Elon Musk och libertarianska Peter Thiel, har tidigare besökt strejkande biltillverkningsarbetare i sin hemstat Ohio.
På samma partikongress som Vances kandidatur slogs fast, uppträdde även Sean O’Brien, ordförande för transportarbetarfacket IBT, en av landets största fackföreningar, dock utan att uttala något formellt stöd från sin organisation för republikanernas kandidat.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.