Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel 13 ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1917

Läget blev alltmer förtvivlat för både familjen Hedlund och grannfamiljer runt om. Oron vibrerade i luften. De var inte ensamma om svårigheterna, sedan i höstas gick det knappt att få tag på matvaror, trängseln och köerna var oändliga i jakten på mjöl och potatis. Hungern molade och gnagde i magen hela dagarna även om de precis klarade att hålla direkt svält från dörren.

Mjölk och kaffe gick helt enkelt inte att få tag på. Emilias gamla kontakter i Valbo var inte till mycket hjälp, flera befarade böter för olaglig handel och ville inte ha besök. Upprorsstämningen började växa, folk hade fått nog. Ransoneringskorten från i vintras var inte till någon glädje när det inte fanns varor att få. Ännu värre blev det efter Tysklands proklamation om det oinskränkta utbåtskriget i början av året. All import ströps och övriga länder utlyste handelsblockad mot neutrala länder.

Emilia brukade tänka att sockerransoneringen förra somma- ren bara varit som en förövning. Pris- och ransoneringspoli- tiken var redan då ett misslyckande. Regeringens försök med maximipris hade havererat. Ofta hade hon pratat med Paul om sin besvikelse över hur osolidariska folk var på landsbygden. De levde gott, hade ingen brist på mat och bredde tjockt med smör på brödet. Potatis fanns väl lagrad och gömd så att det räckte hela året ute på gårdarna. Hon hade sett med egna ögon hur bönder som nekat henne inköp behöll grädden till sitt eget smör och utfordrade kalvar och grisar med skummjölk. Paul in- stämde i att deras handlande var svekfullt, i städernas matbodar fanns inget smör att få tag på för vanligt folk, bara för dem som kunde betala ockerpriser.

I mitten på februari gjorde Emilia ännu ett försök att resa till de gamla hemtrakterna för att finna ut om det gick att inhandla något ätbart. Hon bestämde sig för att avstå från besök hos dem som nekat sist och vandrade en bit längre bort från Taflan mot Valbo kyrka. Hon hade ett barndomsminne av att hennes far haft en leverantör i Häcklinge, Magnusson. Hela familjen hade varit på besök i hennes föräldrahem, de hade en jämnårig dotter som hon lekt med. Kanske hon kunde få köpa lite brödsäd där. Nu hade det införts maximipris också på detta så hon skulle ha råd. Hon knackade på i det ståtliga gulmålade boningshuset men inget svar hördes, så hon vände sig om och gick över till ladu- gårdsbacken. Det var inte mjölkningsdags men kanske någon av makarna Magnusson hade sysslor där ändå. Dörren till ladugården stod öppen och hon klev in. Den både söta och fräna lukten och värmen slog emot henne, hon kände sig som en ovan stadsbo. Emilia hörde gnyende och grymtanden från en griskätte, korna tittade slött på henne när hon passerade förbi.

»God dag, Magnusson? Är jag bekant, Emilia Eggers från Taflan?« sade hon försiktigt när en karl i ladugårdskläder kikade upp från grishon.
De bryska avspisningarna vid ett par tidigare besök på andra gårdar hade gjort henne försiktig, hon hoppades att mannen skulle minnas henne som liten flicka. Han tittade på henne, rynkade pannan och höll hinken bakom ryggen. Då såg hon. I grishon låg guldgul brödsäd som de tre grisarna glupskt kastat sig över, de trängdes och skuffades runt hon. Emilia stirrade på sörjan, säden var blandad med vitglänsande skummjölk. Aldrig att svin utfordrats med sådan finmat i hennes barndom.

»Hm, Emilia Eggers, det är nog bekant.«
»Men vad gör Magnusson? Det där är ju människomat. I Bomhus där jag bor nu finns varken mjölk eller brödsäd.«
»Det ska hon inte lägga sig i. Försvinn härifrån, vi har inte bett om tiggeribesök långt bortifrån.«
»Så det görs feta vinster på oransonerat fläsk i det här huset.« Han klev raskt ut ur kätten, stängde dörren och föste henne bryskt framför sig. Hon snubblade fram över det våta och nedsölade golvet. Emilia fick en knuff i ryggen och ladugårdsdörren smällde igen bakom henne. Det sista hon hörde var Magnussons vredgade röst om att hon inte var välkommen tillbaka.

Emilia kunde inte begripa det, Magnusson var bekant och hennes föräldrar hade känt familjen i många år. Att girigheten kunde sprida sig och förgifta folks samveten, även hos folk som verkat så rekorderliga. På väg därifrån tänkte hon att med Arbetarbladet uppslaget var det inte svårt att lista ut vad som dolde sig bakom svartabörshajarnas diskreta annonser om att de som privatpersoner önskade göra affärer. Skojarna hade väl varit på besök hos sådana som Magnussons och köpt in det feta fläsket. Samtidigt fick små butiker stänga när inga varor fanns att sälja. Det var inte konstigt att det jäste bland fattigt folk i städer och fabriker.

Kriget drabbade blint överallt. Den 8 mars gjorde kvinnorna uppror mot matbristen i Petrograd. Nyheterna om revolten som följde bland arbetare och soldater i Ryssland spreds snabbt, även till Bomhus. Tsarens abdikation i mitten av mars spädde på upprorsstämningen över hela landet. Samma månad avgick Sveriges statsminister, allmänt kallad Hungerskjöld, och i april bröt upproret ut. Det som tände gnistan var beskedet om ransonering till 250 gram bröd, spannmål och gryn per invånare och dag. Påläggskort på 50 gram för grovarbetare hjälpte inte långt.

Emilia följde skeendet och förstod tidigt att historia var på väg att skrivas. Hon tänkte att det i själva verket var kvinnorna som startade revolten, både i Sverige och i Ryssland.

Hon såg den lilla knappt uppmärksammade notisen i tid- ningen om vad som hänt tre dagar efter Petrogradkvinnornas revolt. Notisen nämnde kortfattat att när några fiskarhustrur från Hälsingekusten vandrat iväg och nått torget i Söderhamn med sina krav till Brödbyråns föreståndare hade drygt hundra kvinnor slutit upp. Hon kunde föreställa sig hur de fyra kvinnorna från sin fiskeby hade fått nog av molande magvärk, tomma skafferier och hungergråtande barn. Under veckorna som följde brukade hon tänka att det var i det lilla, den 11 april, som den svenska matrevolten startades.

Hon kunde följa hur otåligheten över den ständiga hungern som alla arbetarfamiljer levt med i två och ett halvt år övergick i ren desperation över hela landet. Potatislager som fryst i den stränga januarikylan. Regeringens misslyckande att nå ett handelsavtal med ententen förvärrade situationen ännu mer. Drottning Viktoria hade förstås ordnat med att Sverige sålde kött på export till Tyskland.

Resolutionen i Västervik den 16 april, som syndikalisten Frans Johan Gustavsson lyckades få folkmassan att enas omkring i stället för plundring, spreds som en gräsbrand runt om i landet. Den nådde även till Paul och hans kamrater. När Paul fann att historia skrivits var det i Västervik som revolten startade, det var då som hungerdemonstrationerna övergick till revolutionära krav.

Tredje och fjärde veckan i april exploderade upproret. Syndi- kalisterna manade på, krävde höjda löner, långtgående inflytande över livsmedelspolitiken och monarkins avskaffande. Överallt gick människor ut i protestdemonstrationer. I Åmål, Borlänge, Anneberg, Viskafors, Uddevalla, Sävsjö och ett hundratal andra orter hördes under vårmånaden vredgade och desperata rop om bröd till folket. Bagerier och handelsbodar med hemliga livsmedelslager fick ovälkommet besök och tvingades plocka fram sina dolda varor.

Den här aprildagen vandrade Emilia hem ifrån en bröddemonstration i Gävle med Asta vid sin sida, framför och bakom dem gick hundratals kvinnor, två–tre i bredd, de flesta husmödrar från Karskär och Kastet. Stämningen var på kokpunkten, uppslup- penhet över den mäktiga massaktionen blandades med vrede och förtvivlan. Några gick tysta och sammanbitna, andra pratade i ett. Väl hemma hos Asta var det som om euforin intog hela Emilias väsen, riste innanför bröstkorgen, gjorde det svårt att stilla sig. Minnesbilderna av alla dessa kvinnoansikten och röster passerade på nytt för hennes inre syn. Hon var kvar där på torget inne i Gävle, hörde de rytmiska slagorden »Bort med korten, giv oss bröd!« om och om igen. Utmattad sjönk hon ned på kökssoffan bredvid Asta.

Det här måste hon dela med en kvinna. Paul och pojkarna fick vackert vänta en stund i Norelund tills hon dök upp. Det kändes helt osannolikt. Att hon och väninnan tillsammans med Bomhus-grannarna kunnat dela desperationen med tusentals andra kvinnor, en enorm skara på Rådhustorget i Gävle. Att riktigt få skräna och gå an, ge utlopp för ilskan och våndan. Att nu fick det vara nog! Att få vråla gentemot borgmästarens prat om Guds prövning och skrika att hungerprövningen berodde på jobbarna med sina fula affärer och det Hammarskjöldska regementet.

»Tänk att vi kom oss iväg ändå«, sade Asta, rödblommig om kinderna och märkbart upplivad av stadsbesöket.
»Vilket oväsen. Det riktigt dånade om öronen, att en hop fruntimmer kan låta så«, kraxade Emilia.

Hon lutade sig tillbaka i kökssoffan, drog ett djupt andetag.
»Jag blev nästan rädd. Folk var så arga«, svarade Asta och reste sig upp för att lägga in ved i spisen.
»Det är klart att kvinnfolk har fått nog. Kinkiga ungar som inte får vettig mat, på en del håll rena hungersnöden. Jag är aldrig mätt, det värker i magen vareviga dag. Potatisflingor, är det mat?« undrade Emilia.

Hon pekade på den kurrande magen och ruskade på huvudet.
»Inte är det människomat«, instämde Asta.
»Och vi fruntimmer ska ha mindre ranson än karlarna. För att de ska orka grovarbeta. Hur tror de att kvinnfolk i fabrikerna har det då? Och vad är det vi gör?« undrade Emilia och kände vreden från demonstrationen brusa upp på nytt.
»Nog arbetar vi också hårt. Men det är inte våra karlar som bestämmer ransoneringsreglerna, Emilia. Olle delar med sig till mig. Paul gör väl också så?«
»Jo, men så ser det inte ut i alla familjer ska du veta. Vi borde ge oss iväg till bolagets handelsbod och dra fram sånt som finns i deras gömslen. För att dela ut till de kvinnor och barn som behöver«, svarade Emilia stridslystet.

Asta betraktade henne förskräckt utan att säga ett ord. Hon stod helt stilla framför spisen för att passa kaffepannan, avvaktande.
»Karlarna kan lägga ner arbetet. Om vi tågar allihop till affären från två håll så förstår handlarn allvaret«, fortsatte Emilia, redan i full färd med att tänka ut strategin.
»Vad ska vi göra när vi kommer fram menar du?«
»Några får gå in och minutera ut mat mot gängse pris«, svarade Emilia som hade planen klar för sig.
»Ingen stöld alltså?«
»Näe, inget sånt.«

Paul och Emilia som delade tidning med Westbergs turades ivrigt om att följa rapporteringen i Arbetarbladet under hela våren. Kvinnorevolten i Gävle, när Emilia och Asta varit där och ropat slagord, hade enligt tidningens bevakning samlat sextusen personer på Rådhustorget. Till deras häpnad hade Branting samma dag, 21 april, inför tiotusen fackföreningsanslutna arbe- tare i Stockholm åberopat delar av den syndikalistiska Västerviks- resolutionen: Stopp för livsmedelsexport, ökade brödransoner, billigare mjölk, ved och potatis. Samt hans eget tillägg om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män.

Tidningen var full med notiser om bönder som fått besök av hundratals arbetare som tilltvingat sig potatis till maximipriser. Trehundra yngre arbetare i Iggesund och fyrahundra i Borlänge. Likadant såg det ut över hela landet. Värnpliktiga hörsammade vänsterns uppmaning om förbrödring mellan arbetare och soldater, de marscherade trots befälens hotelser till socialistiska möten, hungerprotester bröt ut på regemente efter regemente. Revolten kunde inte hejdas.

I en kort notis hette det att ett tvångsköp ägt rum i stadsdelen Kastet i Bomhus. Ett par hundra personer med kvinnor i ledningen hade tagit sig in i Korsnäsbolagets handelsbod och köpt gryn och kornflingor utan att visa upp några ransoneringskuponger. De två poliskonstaplarna på plats avstod ingripande på grund av folkmassans storlek och eftersom det inte förekom stöld eller skadegörelse. Emilia var nöjd med den korrekta beskrivningen av att de inte ställt till med plundring som folk gjort på en del andra håll. Det hade hon själv varit med och vakat över.

»Har du sett, Paul, titta på den här annonsen«, sade Emilia och pekade på en liten, oansenlig annons i Arbetarbladet.
Paul läste.
»Vi behöver en folklig revolution i det här landet«, svarade han.

Han syftade på att två polismän annonserade om att de beordrats mot sin vilja att ingripa gentemot hungrande, demonstrerande arbetare som krävt bröd. I en liten ruta bredvid annonserade Högbo Livsmedelsnämnd att en vagnslast kålrötter väntades för försäljning vid järnvägen på torsdagen.

Nästföljande dag var det återigen dags. En stor skara män som hade frivakt samlades med kvinnor och barn vid tvåtiden för att demonstrera och utföra tvångsköp vid bolagets handelsbod. De möttes emellertid av en polisstyrka på trettio man. Ett cirkulär från den socialdemokratiska arbetarkommunen i Gävle delades ut med en påminnelse om att myndigheterna gett bindande löfte om att vidta åtgärder. Folkhopen tycktes lugna sig något, som om det väcktes en insikt om att några kilo gryn från handels- boden inte ändrade det desperata läget.

Två kamrater från syndikalisterna ställde sig på trappan till handelsboden och höll tal till de protesterande.
»Bolagets cyniska likgiltighet inför det nödläge som större delen av arbetarstammen befinner sig i är häpnadsväckande«, avslutade Ljungkvist sitt tal. Andersson tog vid, hans inlägg var kort och kärnfullt.
»Nu är det dags för aktion. Låt oss gå ut i allmän strejk.«
Folkmassan utropade ett rungande »Ja!« Paul som var på väg att lämna platsen för att bege sig till sitt kvällsskift stannade upp. När kamraterna planerade tvångsköpet i går så hade han förutsett att den här andra gången skulle det inte gå smärtfritt. Så han var inställd på en kort demonstration och hade tagit med sig matlådan. Nu var det på väg att ta en annan vändning. Det här var den spontana, direkta aktion som han väntat på.

Han kände sig rusig, känslan var mäktig när de allesammans vandrade ned till de pågående skiften i sulfit- och sulfatfabrikerna. Vid deras ankomst gick hans förhoppning i uppfyllelse, alla arbetare lade omedelbart ned arbetet. De var flera hundra som vandrade i ordnade led och de gick vidare till sågverket i Kastet där särskilt de yngre arbetarna redan avslutat arbetet. De gick, fortfarande i bästa ordning, till Konsum Odens tomt där ett allmänt möte blev utlyst.

Karlström valdes till ordförande, han var en betrodd karl. Återigen var det syndikalisterna som tog ledningen. Andersson begärde ordet först av alla. Han inledde med att förklara att frågan var större än grynfrågan, den riktade sig mot bolaget. Ljungkvist fyllde på med att nu var tiden mogen för arbetarnas revolt och en rungande applåd med upphetsade rop dånade intill Konsumaffären.

Precis i den stunden, när stämningen av uppror fyllde dem alla, anlände ett telegram som överlämnades till mötet. Karlström läste upp meddelandet om att ärtmjöl och ärter genom Folkhushållnings-kommissionens försorg snarast skulle anlända. Dessutom skulle två ledamöter från kommissionen inleda en förhandling på söndagen med direktör Zimmerman. Syftet var att pressa på om vad bolaget kunde göra för att lindra nöden bland sina anställda.

Paul knöt nävarna när telegrammet lästes upp. Han hyste inga tvivel, det var uppenbart att skrivelsen blivit avsänd i en verklig fruktan för revolution. Meddelandet syftade förstås till att lugna de upprörda känslorna. Han befarade att det hotade den direkta aktionen med hundratals arbetare som gått ut i direkt konfrontation med bolaget.

En hetsig debatt tog vid, syndikalisterna manade till strejk och uppror. Nu hade de nått den tidpunkt då bolagets likgiltighet och hänsynslöshet gått för långt. Medlemmarna i Bomhus LS gjorde många inlägg, de vek sig inte i kravet på fortsatt strejk. Men reformisternas varningar för onödig konflikt spred tvek- samhet hos allt fler.

Sent inpå kvällen avslutades debatten med omröstning. Bo- laget gavs en frist på åtta dagar och strejken skulle tills vidare läggas ned. Syndikalisternas förslag om fortsatt strejk förlorade knappt, det saknades 65 röster. 717 personer deltog i omröstningen.

Medan Paul befann sig på marsch runt industriområdet tillsam- mans med flera hundra Bomhusarbetare fick Emilia höra vad som nyligen hänt, när hon gick för att handla i Konsumbutiken. Några kunder som bevittnat det hela pratade om att poliserna blivit utsatta för stenkastning framför bolagsaffären. Överras- kande nog hade landshövding Hamilton sagt nej till bolagsledningen begäran att låta militären ingripa. Paul menade, när de talades vid på kvällen, att styrkepositionerna inte var desamma som 1909. Nu var hierarkierna på väg att raseras, överheten var uppenbart skakad.

Det var ord och inga visor i Arbetarbladets artikel dagen därpå. Trots tidningens vanligtvis kritiska hållning till syndikalistiska kampmetoder var det nu bolaget som pekades ut.
»Lyssna här, Paul, de skriver att det är bolagets förhalande i lönefrågan som skapat upproret. Liksom deras spotska hållning mot arbetarna som begärt lindring i betrycket. De skriver att bolaget visar en kall likgiltighet när det gäller att använda de stora resurser som de förfogar över«, sade hon.
»Får jag se«, bad Paul och sträckte sig efter tidningen.
Han läste vidare och kände sig nöjd över att Arbetarbladet för en gångs skull gav en rättvis skildring över vad som hänt.
»Nu ska du få höra, Emilia.« Paul läste högt:

Det är ett faktum som myndigheterna vid det här laget lära mer än väl känna till, att bolagets uppträdande härvidlag och hela dess politik, i en tid då det från de högsta topparna i samhället och neråt, vädjas till nationell solidaritet, helt enkelt är ett ansvarslöst lekande med elden. Man må hoppas, att de ledamöter från Folkhushållnings- kommissionen som nu måste gripa in, skola förmå bibringa bolaget och dess chef begrepp om att samhället som sådant inte är betjänt av en halsstarrighet som kan medföra de mäst ödesdigra följder. Det stormäktiga bolaget som nyligen delat ut 5 miljoner kronor, begär polisvakt av samhället och erhåller sådan, men samhället ha också fordringar på miljonbolaget.

»Vad menar de med de mest ödesdigra följder?« frågade Emilia.
»Revolution. Både socialdemokraterna och bolagen är lika rädda«, svarade Paul och tillade:
»Men i det här fallet har socialdemokraternas arbetarekommun gjort bra ifrån sig. I en skrivelse till bolaget säger de rent ut att Korsnäs inte är som andra storbolag. De andra bolagen har tagit ansvar. Men, socialdemokraterna vädjar förstås. Vi syndikalister kräver.«

Paul påpekade vid kvällsmaten några dagar senare att Korsnäs- bolagets oåtkomlige direktör Zimmerman tvingats överge sin vanliga hållning om att vara kyligt oberörd inför protester. Han hade accepterat ett möte med Folkhushållningskommissionen som sett sig tvingad att ingripa. Den hänvisade till den brännande livsmedelsfrågan vid Korsnäsbolagets anläggningar. Pressen på bolaget att ta ansvar framfördes av den socialdemokratiska riksdagsmannen J.O. Ödlund som satt i första kammaren och hade pondus.

På söndagskvällen följde Emilia med Paul till ett informationsmöte i Föreningshuset. Ödlund rapporterade att Zimmerman lovat att skyndsamt ta upp förslag om insatser i bolagsstyrelsen nästkommande dag. Det innebar att mjölk från bolagets gårdar skulle gå till sågverksarbetarna i Kastet, och till hösten efter skörden skulle de få potatis till ett förmånligt pris. Det tycktes som om högsta ledningen i bolaget till slut förstått att de var utskämda av alla skriverier, både i borgarpress och arbetartid- ningar.

Majoriteten av de församlade, nästan femhundra, lät sig inte nöjas. Emilia tyckte nästan synd om riksdagsman Ödlund som fick det hett om öronen när ordföranden öppnade för diskussion. Gustav Stav, syndikalist från Dalarna, skrädde inte orden i sin hätska kritik av både regeringen och kommissionen. Hon be- stämde sig, trots sin förståelse för Ödlund, ändock för att sälla sig till kvinnornas kritiska röster om att de måste få mer att säga till om då det gällde livsmedelsfrågor. Hon viftade med armen och fick ordet:
»Vi måste få fram mjölk till barnfamiljerna. Sen behövs det ransonering av fläsk och blodpudding. Vi kvinnor måste få lov att bilda kvinnocirklar som bistår med fördelning av sånt som kommer in.«
Ödlund nickade och gjorde en notering, något svar fick hon inte.
Mötet upplöstes utan att något bestämt blivit beslutat.

De vandrade tillbaka mot Norelund efter informationsmötet som dragit ut på tiden, klockan var snart midnatt. Aprilnatten var tursamt nog inte särskilt kylig och det var vindstilla och stjärnklart, en fullmåne lyste upp en silverfärgad remsa mitt på vägen. Runt månen sken ett svagt cirkelljus, som en gloria. Emilia såg upp mot månen, klappade Paul på armen och vis- kade: »Titta.« Kontrasten mellan den vackra natten och stämningen bland folk som gick hemåt i små grupper var slående. De uthungrade Bomhusarbetarna gjorde Emilia förstämd, som om det fanns en risk att folk inte skulle orka hålla revolten vid liv. Kanske de börjat ge upp hoppet och känna att drömmen om trygghet var ouppnåelig för fattiga arbetare. Det var som om hopplösheten hade börjat synas på dem alla. Den märktes i deras kroppshållning, deras luggslitna kläder och skor, som ett tyst skri över hur förtvivlat läget var. Det var brist på allt. Alla hon kände hade förändrats till utseendet, bleka med insjunkna kinder. Vissa gick omkring i skor av papp.

»Den där Gustav Stav var hård mot kommissionen och riks- dagsmannen. Känner du honom?« frågade Emilia.
»Jadå, han är syndikalist från Falun. Jag håller med honom även om han var lite grov i språket«, svarade Paul.
Han gick tyst en stund och fortsatte till slut: »Jag tror inte på Folkhushållningskommissionen, det är bara byråkrati. Livsmedelskommissionen fick de lägga ned, Hamilton gjorde inte stor nytta, trots sin grevetitel. Arbetarna ska ges makten att själva hushålla och dela ut maten.«
»Tills ni tagit över får väl vi fruntimmer fortsätta bråka«, svarade Emilia.

I slutet av april var stämningen spänd i det hedlundska hemmet. Paul hade berättat att han och kamraterna beslutat att inte delta i ett gemensamt första maj-tåg från Bomhus. De skulle inte gå tillsammans med socialdemokraterna in till Gävle. Där förväntades, i likhet med i övriga landet, en kraftfull styrkedemonstration av den samlade arbetarrörelsen.

»Va, ska ni inte demonstrera på första maj?« undrade Emilia.
»Jo, men mötet beslöt att vi ska in till Gävle enskilt«, svarade Paul med en välbekant ton av att han stålsatte sig inför en urladdning.
»Vi måste hålla ihop och vara många som går under fanorna. Och ni går som tjuriga barnrumpor när Bomhus-tåget ger sig åstad mot stan.«

»Du vet vad vi anser om reformisternas krav«, genmälde Paul.
»Allmän rösträtt är det inget fel på. Du behöver ju inte rösta men om jag vill då? Ska inte kvinnfolk räknas som medborgare i det här landet?«
»Visserligen, jag skulle inte hindra dig att rösta«, medgav Paul.
»Då så. Åtta timmars arbetsdag vägrar bolaget att ge er, hur många strejker ni än gör. Att kräva det av riksdagen är inget fel.«
»Kan så vara … SAC har sin resolution klar, vi protesterar mot dyrtiderna och vill ha löneförhöjningar och lokal kontroll över livsmedlen. Arbetarkommittér ska bildas.«
»Jag går bakom banderollen för allmän rösträtt i Bomhus- tåget. Du får väl lomma efter ensam eller ihop med kamraterna dina. Sara som fått en liten ska inte ge sig iväg så pojkarna får vara hos henne.«

Emilia satte, trots att det var en aning kyligt, på sig den grå vårkappan som hon ogärna slitit på genom åren. Den var sydd i utsvängda våder och med klädda knappar. Att det blivit kofta och schal för det mesta gjorde att hon inte behövt vändsy sin kappa. Till vårstassen hörde hennes finaste hatt, den violetta i filt med ett grått sidenband runt om. Bekväma kängor fick det bli fastän de var väl slitna, men blåsor tänkte hon inte dra på sig på den långa vandringen in till stan. I sista stund lyckades hon övertala Ulrika att följa med och tillsammans skyndade de iväg. Hon såg de blodröda banderollerna på långt håll när de närmade sig samlingsplatsen, fanbärarna stod redo i täten och det pep och tjöt om musikkåren som skruvade på sina blås- instrument in i det sista. Rak i ryggen och med högburet huvud tog hon och Ulrika plats i socialdemokraternas tåg bakom den konstfärdigt broderade banderollen.

De vita bokstäverna lyste som eldskrift mot den djupröda bakgrunden i förmiddagssolen: Allmän Rösträtt. Männen som höll i käpparna hade i likhet med fanbärarna fullt sjå att hålla emot i den kraftiga vinden. Emilia gladdes åt att några bekanta grannfruar från Karskär vinkade åt henne och Ulrika att komma dit. Hon tycke om känslan av att gå i bredd med andra kvinnor, som de gjort i hungerdemon- strationen in till Gävle.

Väl framme i Gävle var Emilia med Ulrika vid sin sida omgivna av tiotusen arbetare, kvinnor och män, som gick skanderande på gatorna. Aldrig skulle Emilia glömma första maj 1917 och denna styrkedemonstration för arbetarrörelsen i Gävle med omnejd. Ulrika tycktes bli riktigt upplivad allteftersom tåget ringlade sig vidare in mot centrum. Emilia såg avdelningen med de syndikalistiska parollerna på avstånd, de var flera hundra. Efteråt läste hon i tidningen om att även på andra orter i länet som Söderhamn, Arbrå, Hudiksvall och Ljusdal hade man aldrig sett så många demonstranter.

Hon ryste vid läsningen av referat om de motsatta styrkedemonstrationerna från högern. Om kulsprutorna som monterats upp på olika håll. Utanför kungliga slottet, riktade mot fredligt demonstrerande arbetare. På fängelset i Härnösand, med piporna ställda mot drygt niotusen arbetare beredda till stormning för att befria Amalthea-mannen Anton Nilsson. I sista stund avvärjdes blodbadet genom den tillresande riksdagsmannen Ivar Wennerströms tal till Ådalens arbetare.
I maj och juni blev det ännu värre. Bilder på blodiga, omkullslagna arbetare med blödande sår efter sabelhugg i ansikte och huvud förfärade Emilia. Fredliga demonstranter utsattes för våldsamma attacker från ridande polis och militär runt om i landet.

Blodbad och revolution låg i luften.

För Emilia blev det med stor spänning som hon inväntade Hinke Bergegrens tal i Bomhus den sommaren. Hon ängslades över att Paul och hans kamrater valt att bjuda in honom till årsfesten för allmänheten. Det hade varit mer passande med ett besök till sommarfesten för Bomhus LS med familjer. Vad skulle folk som inte var syndikalister tänka? Artiklarna i Brand kunde vara vådligt militanta och hätska mot all slags överhet, präster kallades svartrockar och den socialdemokratiska ledningen för förrädarklicken. Hon följde med Paul som mötte upp Hinke vid tåget för att ledsaga honom till festplatsen. Hinke tog henne i hand, han var sirligt artig, lågmäld, uppträdde som en världsvan gentleman mot damer och hon fäste sig omedelbart vid hans belevade sätt och prydliga yttre.