Alla borde ha ekonomiska möjligheter att resa på semester. Men sättet vi semestrar på måste förändras radikalt, skriver Jona Elings Knutsson.
Vi måste vila, har jag bestämt. Resa bort. Hälften av Sveriges arbetare har inte råd att åka på semester i sommar. Jag tillhör inte den hälften. Inte längre. Som barn åkte jag på semester två gånger, en gång när mamma vunnit en vecka i Kommunals semesterbostäder, och en gång när mammas kille vunnit en vecka hos Byggnads. LO-förbundens semesterbostäder har avvecklats en efter annan. Flashiga spaanläggningen Yasuragi tillhörde en gång IF Metall. Vetskapen gnager men vi far iväg ändå. För att vi kan. Vi hamnar i en liten by i Frankrike.
På avstånd märks ingenting – allting är blommande och förföriskt vykortsvackert – men några steg närmre syns sprickorna, dammet, smutsen och den flagnade färgen. Här och var kan man finna solblekta kvarlämningar från ett nära förflutet då det fortfarande fanns liv. Då husen och lägenheterna var bebodda. Folkutbytet är en realitet i städer och byar som har förlorat sin fasta befolkning mot semesterindustrins ekonomiska klusterbomber. Där den inhemska övre medelklassen med bankernas generösa lån har köpt sig en pittoresk månad eller två och lämnat resterande del av året åt förbommade fönsterluckor, tomma gränder och en ekande ödslighet.
Städerna vittrar sönder. Hus som inte används förfaller snabbare än hus där människor bor i och flolkmassor kan aldrig slita ner gator lika snabbt som tomheten. Städernas bofasta befolkning har tryckts bak till utkanterna. Deras affärer som sålt lokalproducerat kött, fisk, grönsaker och mejerivaror har fått stänga och ge plats åt mäklarbyråer och butiker med smakfull och dyr design.
Befolkningens högtider och traditioner har blivit innehållslösa riter och uppvisningar för turisterna. Och de sydamerikanska parakiterna som högljutt tjattrar i träden om kvällarna är inte en symbolisk varning om att fattiga människor från andra kulturer hotar att komma hit och tränga undan den nuvarande befolkningen utan fåglarna kommer från när en djuraffärsägare i Barcelona släppt ut dom för att han tvingats slå igen när den staden gentrifierades och då Airbnb-uthyrningen var som värst.
Försäsongens ödslighet ger oss möjligheten att bada på nästan tomma stränder. Havet är kristallklart och vågorna sköljer bort oro och stress. I parakiternas skrik går jag hem efter kvällsdoppet iklädd endast baddräkt och flip-flops. Ingen ser. Det känns härligt. Och förfärligt. Jag läser i tidningen att Barcelona ska förbjuda uthyrning med AirBnb. Jag läser hur grekiska aktivister ockuperar badstränder de inte har råd att använda för att de privatiserats, belagts med inträdesavgifter. Jag tänker på flygskam och hur många som nu bokar tåg och slipper skammen.
Men utöver klimatavtrycket från en resa finns de sociala aspekterna kvar. Jag pratar med min vän Maria som bor i Florens. Vi har arbetat tillsammans i Tchad för Läkare utan gränser. Hon berättar att Florens innerstad avfolkats helt, allt hyrs ut till turister. Hennes dotter har ingenstans att bo. Jag är en turist som avfolkar städer. Jag är en förlupen parakit som iförd knallgrön baddräkt kraxar svenska i en sömnig fransk by. Detta är mitt privilegium. Alla borde ha ekonomiska möjligheter att resa på semester. Men sättet vi semestrar på måste förändras radikalt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.