I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.
”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.
Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.
Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.
Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.
Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.
De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.
– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. Foto: Volodya Vagner
Enligt kollegan Tomas Calvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.
– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.
Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. Foto: Volodya Vagner
Enligt Tomas Calvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:
– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Calvo med ett leende.
Tomas Calvo. Foto: Volodya Vagner
Kritiserade förändringar i arbetsmiljön
Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.
– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.
Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.
Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. Foto: Volodya Vagner
Söker dialog med företagsledningen
En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.
– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Calvo.
Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.
Många nyfikna förbipasserande
Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Calvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.
Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. Foto: Volodya Vagner
– Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:
– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.
När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.
– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.
Flygbladutdelning under protestaktionen. Foto: Volodya Vagner
Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.
– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.
– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.
Förbipasserande med flygblad. Foto: Volodya Vagner
För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.
Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.
– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.
Jerash Holdings är en av de största klädtillverkarna i Jordanien och levererar sedan över tio år åt kända märken som The North Face, New Balance och Timberland. Här svarar de på kritiken.
I ett längre reportage granskar Arbetaren de svåra villkoren för migrantarbetare på Jerash Holdings textilfabriker i Jordanien i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman. Migrantarbetarna vittnar om låga löner, långa arbetsdagar och kontrakt som löper i treårsperioder utan semester.
Oryana Awaysheh är verkställande chef på Jerash Holdings. Hon skriver en längre kommentar över mejl till Arbetaren.
Företaget levererar åt välkända klädmärken som The North Face, New Balance och Timberland och inledde nyligen ett samarbete med två europeiska varumärken.
“Som du kanske vet är Jerash Holdings den största kontraktstillverkaren av globala klädmärken i Jordanien. Att ta hand om våra anställda har alltid varit en topprioritet för Jerash. Dessutom har vi åtagit oss att kontinuerligt förbättra hållbarheten och minska påverkan på miljön, samt att ge tillbaka till samhället”, skriver Oryana Awaysheh i mejlet och fortsätter:
“För att ens kvalificera sig som en betrodd tillverkningspartner för dessa globala varumärken måste Jerash genomgå rigorösa kontroller, som inkluderar intervjuer med arbetare och inspektion av boenden, utförda av tredjepartsobservatörer som väljs ut av kunderna.”
Har en psykolog i sovsalen
Hon skriver att Jerash Holdings samarbetar med den jordanska regeringen för att anställa fler syriska flyktingar, skapar arbeten för hundratals kvinnor på landsbygden samt deltar i projektet “Better Work Jordan”, som drivs av den Internationella arbetsorganisationen ILO.
Hon skriver att man uppfört nya “gröna” studenthem och att Jerash Holdings har en psykolog från Bangladesh på plats som ger råd till arbetarna vid behov och som bor i samma sovsal som migrantarbetarna.
“Vi har också ett arbetsutskott där de anställda har valt sina fackliga representanter som regelbundet träffar Jerashs högsta ledning. Dessutom har Jerash skapat ett team som är inriktat på att samtala med anställda på produktionsgolvet om alla relevanta frågor. Eftersom vår personalstyrka kommer från många olika länder har vi även sociala sammankomster för speciella tillfällen och högtider, där vi firar alla nationaliteter”, skriver Oryana Awaysheh i mejlet.
Anställda på era fabriker säger att deras kontrakt löper under tre år och att de under hela denna tid bara har en ledig dag i veckan. De har två månader (obetald semester) vart tredje år för att besöka sina familjer i hemlandet. Tycker du att det här är anständiga arbetsvillkor för migrantarbetarna på fabrikerna?
När det gäller kontrakten för de anställda har vi ett enhetligt kontrakt enligt kollektivavtalet i klädsektorn i Jordanien, som överensstämmer med jordansk arbetsrätt och internationella standarder. Villkoren i kontraktet anges i de anställningsavtal som arbetarna undertecknar i sitt hemland innan de reser till Jordanien. Villkoren är godkända av olika statliga myndigheter och ambassader.
Atlanta Garment MNF och Jerash Holdings tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Samtidigt vittnar textilarbetare som Arbetaren träffat om svåra villkor. Foto: Julia Lindblom
Bakom sömmarna: Livet i Jordaniens dolda textilindustri
Bortom modevärldens glittrande fasader sliter tusentals migrantarbetare under svåra förhållanden i Jordaniens textilfabriker. Många lämnade sina familjer för drömmen om en bättre framtid. De mötte i stället ett system som utnyttjade deras utsatthet till max. Arbetaren var på plats för att ta del av historierna.
– De här människorna är mitt allt. Jag saknar dem så mycket.
Anam har tagit fram sin mobiltelefon och sveper fram några bilder som visar hennes familj. Ett foto föreställer hennes tvååriga son uppklädd i finkläder på en trappa.
Hon kommer från en liten stad i Bangladesh och har nyligen börjat arbeta på textilfabriken Jerash Holdings strax utanför Jordaniens huvudstad Amman.
Vi befinner oss i en övergiven och sliten fabrikslokal i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab, som gjorts om till en arbetarbostad.
Enligt kontraktet kommer det dock ta minst tre år innan Anam får återse sin älskade familj.
Anam och hennes kollegor arbetar på fabrikerna Jerash Holdings och Atlanta Garment MNF, som tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, Adidas, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Den logistiska kedjan är lång. Kläderna produceras i fabrikerna i Jordanien, exporteras till den israeliska hamnen Haifa och skeppas därefter vidare till USA.
Det är fredag, den enda lediga dagen på veckan. En helig dag för att besöka moskén i industriområdet, eller umgås med vänner och ringa längre videosamtal till familjen i hemlandet.
I det här rummet, det innersta utefter en dunkel korridor, pågår dock ett babyshower-firande den här dagen.
Khadija, 25, är gravid i sjunde månaden och hennes vänner har samlats för att fira med maträtter och delikatesser. Maten har dukats upp på en plastduk på mattan i det lilla rummet.
Khadija firar sin babyshower tillsammans med vänner som arbetar på fabriken. Varje person har tagit med sig en maträtt. Foto: Julia Lindblom
Khadija arbetar på en lokal livsmedelsbutik i närheten. Men flera av hennes vänner som deltar i firandet arbetar på textilfabrikerna i området Al Souq Sahab.
Anam, som bor i byggnaden, har stigit upp tidigt på morgonen för att hjälpa till med festmåltiden. Hon har tillagat den i den trånga korridoren, på ett pentrykök på ett rangligt träbord som enda arbetsyta. Det saknas nämligen fungerande kök i arbetarbostaden.
– Alla har tagit med sig någonting i dag. Och vi har lagt ut för maten med egna pengar, säger hon.
“På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger”
Firandet pågår i timmar. Men samtidigt talar vi om arbetsvillkoren på fabrikerna i Al-Sahab. De flesta i rummet arbetar på textilfabrikerna Atlanta och Jerash.
Fabrikerna finns listade i den öppna amerikanska databasen Open Supply Hub, som kartlägger textilindustrier runt om i världen, och har enligt denna tusentals anställda. Enligt den amerikanska tullmyndighetens databas importerade både the North Face och New Balance stora mängder kläder från fabrikerna i augusti.
En arbetarbostad i industriområdet Al-Tajamouat utanför Amman. Foto: Julia LindblomFredagseftermiddag i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman. Atlantas grå fabrik hägrar i bakgrunden. Foto: Julia Lindblom
Sanjida, 35, har två barn i Bangladesh som hon försörjer. Hennes son, 11 år, går i skolan och hennes dotter, 18 år, studerar en vårdutbildning.
Varje kväll ringer hon trots tidsskillnaden hem till familjen. Hon oroar sig över barnens framtid.
Under sina sex år i Jordanien har Sanjida inte rest hem till Bangladesh en enda gång.
– Efter tre år ska företaget betala biljetterna för ett hembesök, och om jag inte reser till Bangladesh ska jag få ersättning. Men de kompenserade mig aldrig för biljetterna, säger hon och tillägger:
– På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger. Mest för att handla lite, aldrig för nöjes skull.
I industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman ligger många textilfabriker, där kläder tillverkas för kända klädmärken. Foto: Julia Lindblom
Tillverkar 16 plagg i timmen
Varje timme måste Sanjida tillverka minst 16 plagg i Jerash texilfabrik. Textilarbetarna i rummet vittnar om svåra villkor på fabrikerna.
Ingen av de Arbetaren intervjuar vågar ställa upp med namn av rädsla för repressalier.
– Den ordinarie arbetstiden ligger på närmare 11 timmar och enligt schemat varar skiften mellan 7:30 till 18:00, men ofta förekommer övertid och ibland kan arbetsdagen pågå i 14 timmar, berättar Sanjida.
Under det ordinarie skiftet förekommer två raster, då företaget bjuder på en lunch som oftast består av kyckling och ris. Men under fredagar måste arbetarna tillaga sin egen mat.
– I själva fabrikerna är arbetet uppdelat i sektioner: vissa arbetar med knappar, andra med färger, andra med att sy sömmar, fortsätter hon.
Det saknas fungerande kök i arbetarbostaden. I stället tillverkas maten i sovrumskorridoren på enkla pentrykök och disken diskas intill toaletterna. Foto: Julia Lindblom
Saknas facklig organisering
Ingen av migrantarbetarna i rummet har organiserat sig i en fackförening, men Sanjida säger att de ibland ber Bangladeshs ambassad i Jordanien om hjälp.
Trots de långa arbetsdagarna brukar plagg även tillverkas på kvällar och nätter, och säljas i de lokala butikerna i industriområdet.
Textilarbetarna på Atlanta och Jerash fabriker får enligt de anställda ingen semester under sitt treårskontrakt. I stället får de efter att ha fullgjort kontraktet möjlighet att resa till hemlandet i två månader.
Företaget betalar då flygbiljetterna, men själva semestern är obetald.
Det är svårt att sjukskriva sig. Arbetarna måste få ett särskilt sjukskrivningsintyg från en läkare för att kunna ta ut frånvarodagar. De kan inte ta ledigt av andra skäl.
Sanjida har under sina sex år i Jordanien inte rest hem till Bangladesh en enda gång. Foto: Julia Lindblom
Grundlönen ligger enligt kontraktet på 145 jordanska dollar, vilket motsvarar cirka 200 dollar i månaden. Utöver detta erbjuds en övertidsersättning på mellan 40-45 jordanska dollar.
– I fabrikerna får vi inte prata med våra kollegor eller använda mobiltelefoner. Men ibland spelar de bangladeshisk musik i högtalarna, säger en kvinna.
De kvinnliga textilarbetarna i rummet vittnar om att det finns många papperslösa arbetare på fabrikerna som får betalt kontant och som då skickar hem lönen via Western Union.
Babyshower-firandet pågår i ett sovrum i korridoren. Foto: Julia Lindblom
– Vi skulle vilja klaga, men vågar inte eftersom vi är rädda för att förlora jobbet. Om man till exempel inte återvänder hem efter att ha fullgjort ett treårskontrakt betalar företaget ingen kompensation. Målen är svåra att uppnå och om vi gör misstag blir cheferna arga, säger en annan kvinna.
Efter festmåltiden diskas tallrikarna i de rostiga handfaten intill de fallfärdiga toaletterna.
Längs med korridoren ligger sovrummen. Det bor uppemot tio personer i varje rum, män och kvinnor åtskilda. I samtliga rum står blåvita symaskiner längs väggarna.
Disken efter festmåltiden rengörs i de slitna handfaten intill toaletterna. Det saknas fungerande duschar. Det finns istället duschslangar inuti toalettbåsen. Foto: Julia Lindblom
Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar
Det finns dock organisationer som kämpar för att förbättra villkoren för migrantarbetare i Jordanien. I ett stort höghus intill en bullrig motorväg i västra Amman ligger migranträttsorganisationen Tamkeens huvudkontor.
– Fabriksarbetare i textilsektorn tvingas arbeta under omänskliga förhållanden med långa arbetstider, låga löner och utan tillgång till sina pass, vilket hindrar dem från att lämna arbetet, säger Linda al Kalash.
Hon är grundare till Tamkeen och berättar att hon startade organisationen för att förbättra migrantarbetares villkor i Jordanien.
Atlanta Garment MNF tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Foto: Julia Lindblom
– I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva.
Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976.
– Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare, säger hon.
En hektisk torsdagseftermiddag på huvudkontoret i Amman. Tamkeen hjälper årligen tusentals migrantarbetare i Jordanien. Foto: Julia Lindblom
Tamkeen är en av de organisationer som försöker ha närvaro bland migrantarbetare i textilsektorn i Jordanien. Linda al Kalash berättar att strejker var vanligt förekommande inom textilsektorn för tjugo år sedan, men att de minskat de senaste åren.
Hon säger att Tamkeen åtagit sig flera fall av exploatering inom textilsektorn.
– Arbetarna led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kan inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren.
Tvångsarbete utreds på Needlecraft
Ett annat område som hyser många textilfabriker ligger i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa, Jordaniens näst största stad. Men till skillnad från i Al Souq Sahab syns inga lokala bangladeshiska butiker i industriområdet.
Nästföljande dag åker Arbetaren dit i bil för att fotografera fabrikerna och husen som rymmer sovsalarna. Det är lördag, och omöjligt att genomföra intervjuer.
En stor blå skylt listar fjorton textilfabriker som ligger i området.
I industriparken ad-Dulayl ligger många textilfabriker. Foto: Julia Lindblom
I våras avslöjade den brittiska dagstidningen inews svåra förhållanden på Needlecrafts textilfabriker i ad Dulayl, som tillverkar kläder för globala varumärken som Under Armour, Columbia och American Eagle. Tusentals migrantarbetare från Sydostasien tvingas enligt rapporter arbeta upp till 16 timmar om dagen.
Detta sker ofta i sweatshopliknande-förhållanden, med temperaturer som når upp till 40 grader i lokalerna eftersom luftkonditioneringen påstås vara avstängd för att spara på elkostnaderna.
Arbetare och tidigare anställda vittnar i tidningen om att fabriken konfiskerar människors pass så att de inte har möjlighet att lämna arbetsplatsen.
Den brittiska tidningens granskning ledde senare till att den amerikanska tullmyndigheten inledde en utredning gällande tvångsarbete på Needle Craft.
Klädmarket Figs, som också sponsrade USA:s lag till Olympiska Spelen, har nu gett löfte om att avsluta importen från tillverkaren.
Tidningen har även rapporterat om flera självmord bland kvinnliga fabriksarbetare på fabrikerna.
Needle Crafts sovsalar för kvinnor finns enligt källor inuti de gula arbetarbostäderna i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa. Foto: Julia Lindblom
Självmord bland arbetare
En ung kvinna från Bangladesh, Tureza Akter, som arbetar på Fine Apparel-fabriken Needlecraft tog sitt liv i november 2023.
I granskningen berättar ”Angelo”, släkting till en migrantarbetare som fortfarande arbetar på fabriken, om bakgrunden till självmordet.
Enligt Angelo hade Tureza Akter fått en halv månadslön avdragen eftersom hon inte uppnått sina dagliga mål, och även tvingats utstå förnedrande sexuella övergrepp av platschefen. Tureza Akter utsattes för tvångsarbete, systematisk misshandel och sexuella trakasserier.
Inews intervjuade Tureza Akters svägerska, Ismu, i Bangladesh, som berättar att 21-åringen brukade ringa hem och gråta efter arbetspassen.
– Jag är 100 procent säker på att hon dog på grund av att chefen torterade henne… Om hon inte hade behandlats så illa skulle hon inte ha dött och inte haft självmordstankar, säger Ismu i reportaget.
Needle Craft har efter granskningen sagt till tidningen att de agerat på uppgifterna och att de “främjat en säker, respektfull och stödjande miljö för alla, fri från rädsla och hot”. Det säger sig ha infört en förbättrad handledarutbildning samt rekryterat arbetsmiljöinspektörer och psykologer. De hävdar att företaget endast behållit anställdas pass med anledning av förnyelse av visum.
En lagerbyggnad tillhörande Needle Crafts fabrik i området. Foto: Julia Lindblom
Migrantarbetare gick ut i spontan strejk
Arbetaren har tagit del av en rapport från den jordanska migranträttsorganisationen Tamkeen, som dateras till endast dagar efter självmordet. Självmordet ska inte ha varit det första på fabriken den hösten.
Foto: Julia Lindblom
I rapporten beskrivs hur misshandeln och dödsfallet ledde till stor upprördhet bland arbetarna på fabriken. Senare gick arbetarna ut i en spontan strejk.
– Arbetarna presenterade en lista med krav, som inkluderade skydd mot alla former av våld eller hot på arbetsplatsen och ersättning för övertidsarbete, säger Linda al Kalash, ordförande för migranträttsorganisationen Tamkeen.
Hon säger att strejken fortgick tills dess att rykten började cirkulera, bland annat om fler självmord och att en bangladeshisk arbetare fått en huvudskada. Till sist hölls ett möte mellan företagsrepresentanter och arbetare på fabriken där man slöt en överenskommelse, och senare återgick migrantarbetarna till arbetet.
– Dessa rykten spreds troligen i syfte att skrämma arbetarna och tvinga dem att avsluta strejken och acceptera företagets villkor. Det hölls ett möte och företaget lovade förbättringar, men efter en uppföljning visade det sig att åtgärderna endast höll i sig någon månad. Företagets löften var mest ett sätt att få arbetarna tillbaka till jobbet, säger Linda al Kalash.
Foto: Julia Lindblom
“Fabrikerna utövar tvångsarbete”
Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label Foto: Privat
Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label, har under året följt utvecklingen inom den jordanska textilindustrin.
– Unga utsatta migrantarbetare tvingas stanna under hela kontraktstiden om fabrikerna håller inne pengarna för hemresan – och detta räknas som tvångsarbete, säger Dominique Muller till Arbetaren och fortsätter:
– Företag som köper från Jordanien har ett ansvar att omgående kräva förändring. Det här är en industri som bygger på kvinnliga migrantarbetare som tjänar fattigdomslöner och som dagligen utsätts för verbala, fysiska och sexuella övergrepp. Företagen som importerar sina kläder från Jordanien måste omgående agera, säger hon.
Fängelseliknande bostäder
I industriparken ad-Dulayl ligger de dammiga vägarna öde den här eftermiddagen. Här ligger fabriker men också stora gula betonghus, som hyser sovsalar för de kvinnliga migrantarbetarna på Needlecraft och andra textilfabriker. Det sitter galler över de fängelseliknande små fönstren.
Området förefaller spöklikt övergivet, men inuti fabrikerna pågår arbetet bakom stängda dörrar, som om tiden utanför stod stilla.
Anam, Sanjida och Khadija heter egentligen något annat, men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.
Semestersäsongen är slut. Men vem fick egentligen vila under sommaren? Per-Anders Svärd har läst en ny rapport om våra semester- och fritidsvanor röjer den bestående ojämlikheten på vår lediga tid.
Rätten till vila och återhämtning i form av begränsad arbetstid och semesterledighet är inget vi fått gratis. Tvärtom är varje arbetsfri timme något som vanligt folk har fått kämpa till sig. Ytterst har den striden handlat om vad samhällets överskottsproduktion ska användas till. Ska arbetsprodukten fördelas så att så många som möjligt kan leva ett gott liv? Eller ska den omvandlas till privat rikedom för ett fåtal?
På papperet gäller i dag åtta timmars normalarbetsdag och minst fem veckors semester för alla arbetstagare. Men att mängden fritid är förhållandevis jämnt fördelad är bara en sida av saken. En lika viktig aspekt är ledighetens kvalitet – det vill säga möjligheten till meningsfull fritid.
På den punkten består ojämlikheten. I LO:s rapport Semester- och fritidsvanor för arbetare och tjänstemän granskas hur olika samhällsgrupper använder sin lediga tid. Här framgår det att fritidens kvalitet tydligt varierar mellan olika samhällsskikt.
Människors semestervanor är ett exempel. År 2022 kunde sjuttio procent av tjänstemännen åka bort på semester i minst en vecka. Det kunde bara hälften av arbetarna göra. Så har det sett ut sedan 1980-talet.
Så präglar ojämlikheten fritiden
Och problemet gäller inte bara resandet. Ojämlikheten präglar fritiden över huvud taget. Var tionde arbetare har inte råd att regelbundet delta i någon fritidsaktivitet som kostar pengar. Många måste tacka nej till att träffa vänner och släkt för att fika eller äta middag för att de inte har råd. Närmare var femte barn i låginkomsthushåll har fått avstå från att följa med vänner på aktiviteter för att det kostar för mycket.
Därtill finns skillnader mellan könen. Inom både arbetar- och tjänstemannagruppen har kvinnor lägre löner än män. Kvinnor måste oftare avstå från att träffa vänner eller spendera pengar på sig själva.
Att ha möjlighet till återhämtning är särskilt viktigt för grupper med fysiskt ansträngande arbeten. Ungefär hälften av undersköterskorna och byggarbetarna uppger att deras uppgifter kräver stor kroppslig ansträngning. I många arbetaryrken, särskilt de som domineras av kvinnor, är det svårt att ta anpassa arbetstakten eller ta pauser under arbetsdagen.
Som en följd saknar dessa grupper ofta ork att träffa vänner eller ägna sig åt aktiviteter efter jobbet. Fritiden måste i stället läggas på återhämtning.
Skillander i lön, hälsa och livskvalitet
Problemet med ojämlikheten går därmed bortom löneskillnaderna. Det handlar också om hälsa och livskvalitet.
Ingen lever två gånger. De möjligheter vi har till en meningsfull och njutbar existens har vi under detta liv och ingen annan gång. Man kan därför tycka att alla borde ha samma rätt till vila, avkoppling och nöjen. Det ter sig stötande att människors utsikter att leva friska, långa och givande liv ska distribueras längs ekonomiska skiljelinjer.
Samtidigt är det inte tjänstemännen som är huvudproblemet. Tjänstemannagruppen har visserligen gynnats av den nyliberala skattesänkningspolitiken, men de har inte vunnit tillnärmelsevis så mycket som den mikroskopiskt lilla ekonomiska eliten.
Så kan vi motverka de skenande klassklyftorna
Av de enorma resurser som dragits undan från välfärden och omfördelningssystemen under de senaste årtiondena har hundratals miljarder varje år förts över till de allra rikaste. Den misär många upplever både på jobbet och på fritiden kan ytterst spåras till den klasspolitik som har förvandlat Sverige till en maskin för att tillverka miljardärer.
Men vi måste inte ha det så. Det överskott vi alla är med att skapa i arbetslivet skulle i stället kunna användas för att skapa kollektiv rikedom. Vi skulle kunna minska arbetstiden i tunga yrken, bygga prisvärda semesteranläggningar, sänka kostnaderna för grönt resande och organisera kostnadsfria fritids- och kulturaktiviteter i våra lokalsamhällen.
Kampen för en begränsad arbetstid handlade alltid om att skapa utrymme för ett gott liv. Vad man vill fylla det livet med varierar förstås från person till person, men för att det ska förverkligas vi alla ha tillgång till samma sak: fri tid av hög kvalitet. För det borde vi vara beredda att avvara några miljardärer.
Fem män från olika länder reste till Sverige för att arbeta med hopp om ett bättre liv, men deras drömmar krossades när de började arbeta för Nordiska Golv. Nelson, Azamat, Harry, Francisco och Carlos vittnar alla om liknande upplevelser. Deras berättelser belyser den brutala exploateringen av migrantarbetare i dagens Sverige. Nu hoppas de att en kommande rättegång om människoexploatering ska ge dem den rättvisa de förtjänar.
I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv – som bytt namn till Svealandsbygg – utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige. I somras väcktes ett åtal om människoexploatering i Södertörns tingsrätt mot det ökända företagets vd, Christian Erdal, och rättegången vankas i januari nästa år.
Åtalet är resultatet av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år, och som ursprungligen omfattade hela 40 målsägande. När fallet nu går till åtal har antalet målsägande dock skurits ned till tre.
Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.
Arbetaren har intervjuat fem tidigare anställda på byggbolaget. Här är deras berättelser.
Nelson Alexander Torres Escobar
Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige. Foto: Julia Lindblom
Nelson fick kontakt via Facebook med en person som behövde arbetskraft i Borlänge. Tillsammans med en kollega köpte han biljetter och reste dit under perioden 2019-2020.
– Väl på plats började vi arbeta med två olika uppgifter: en grupp fokuserade på fasaderna och vi andra arbetade inuti lägenheterna med ombyggnad, målning och putsning. Vi stötte på problem med fasaderna på grund av det extremt kalla vädret. Färgen frös när vi försökte måla.
Nelson och hans kollegor fick ett helt lägenhetsprojekt att ta hand om.
– Trots att vi arbetade intensivt under två veckor, fick vi aldrig traktamentet som utlovats för mat och resor.
Bostadsförhållandena var usla, och 15-20 personer bodde tillsammans i en stuga långt ifrån arbetsplatsen.
– Första veckan fick jag sova på golvet med endast en filt. Vi hade ingen gas och det lilla elektriska köket fungerade inte. Vi var tvungna att gå till en stormarknad som låg en timmes promenad därifrån för att köpa mat. På grund av det kalla vädret och bristen på ordentliga arbetskläder och utrustning var förhållandena mycket svåra.
Nelsons och hans kollegor arbetade långa dagar på bygget, ibland från gryning till klockan tio på kvällen. Efter att ha arbetat där ett tag insåg Nelson att han aldrig skulle få lön.
– Vd:n lovade hela tiden att pengarna skulle komma, men inget hände. Vi talade med chefen och gav honom ett ultimatum: betala oss åtminstone för maten eller så slutar vi. Han svarade att om vi hade pengar att äta hemma, hade vi pengar att äta där också. Till slut valde vi att lämna projektet eftersom vi inte fick någon ersättning och inte ville hamna i juridiska problem.
Nelson är 27 år gammal och arbetar för närvarande på en restaurang, efter att ha arbetat med målning i nästan två år.
– Målningen ledde till ryggskador eftersom det involverade mycket tungt arbete. Jag har bestämt mig för att söka ett jobb som inte kräver så mycket fysisk ansträngning. Jag vill gärna fortsätta bo i Sverige eftersom jag trivs med den svenska livsstilen. Jag hjälper också min familj i El Salvador med min inkomst.
Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige.
– Jag hoppas att rättvisa kommer att skipas och att andra migrantarbetare inte ska utnyttjas på samma sätt. Jag önskar att regeringen gör det lättare för migranter att rapportera missförhållanden utan rädsla. Många migranter, som inte talar språket eller är osäkra på sina rättigheter, utnyttjas på grund av sin sårbarhet. Fler ska kunna stå upp för sig själva utan rädsla för att bli utvisade.
Carlos Alexander Hernández Garcia
Carlos Alexander Hernández Garcia hoppas en dag kunna återförenas med familjen i Sverige. Foto: Julia Lindblom
Carlos började arbeta som målare på Nordiska Golv i oktober 2020. Målet var att tjäna pengar för att hjälpa familjen i El Salvador och få ett bättre liv.
– Jag kom till Sverige för att undkomma problemen i mitt hemland, där gängvåldet är utbrett och gör livet svårt. Jag ville ge min familj en bättre framtid och hoppas fortfarande att en dag kunna återförenas med dem här.
Precis som andra migrantarbetare genomled Carlos slavliknande villkor på Nordiska Golv. Han arbetade från söndag till söndag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, utan lön.
– Min vän Nelson och jag tog jobbet med löften om biljetter, mat och en plats att vila. Men allt visade sig vara tomma ord.
Carlos fick ingen säng att sova i, och det saknades värme och varmvatten i huset där han och de andra migrantarbetarna bodde.
– Vi fick inte ens mat. Trots detta fortsatte vi arbeta hårt. Vi drevs av hoppet att kunna tjäna pengar till våra familjer. Men arbets- och levnadsförhållandena var usla.
På arbetsplatsen bodde Carlos i ett överfyllt rum tillsammans med 10-15 personer som alla sov på golvet.
– Vi hade inget varmt vatten, vilket gjorde att det blev en utmaning att ens duscha. Familjen blev ledsen och oroade sig för mig när de insåg hur svårt jag hade det. Och jag kunde inte ringa dem för det fanns knappt mobiltäckning där vi befann oss.
Under arbetsdagarna arbetade Carlos tillsammans med andra målare och takläggare. Säkerheten var obefintlig, och han såg ofta kollegor bli skadade på jobbet.
Carlos hade dock vänner som flera månader senare hjälpte honom att ta sig ur situationen.
– Vi lämnade arbetsplatsen och började söka andra möjligheter. Trots det kalla vädret, bristen på ordentliga kläder och de långa arbetsdagarna, försökte jag hålla modet uppe.
Carlos hoppas på att rättegången ska resultera i att rättvisa skipas, och att ingen annan behöver genomlida det han har gått igenom.
– Jag fick ingen hjälp från facket och är rädd för vad Cristian Erdal, personen bakom företaget, kan göra. Jag har läst om hans kriminella aktiviteter och det gör mig orolig, säger Carlos.
Carlos hoppas på att kunna återförenas med familjen i Sverige. Han har inte träffat dem på fem år.
– Att vara invandrad arbetare i Sverige kan vara svårt och osäkert, och arbetsförhållandena varierar beroende på sektor. Men trots den negativa erfarenheten, gillar jag Sverige som land och hoppas att framtiden ska bli ljusare. Jag vill inte att någon annan migrantarbetare ska behöva uppleva det här, och hoppas att min historia kan hjälpa till att förhindra att detta upprepas.
Azamat Akhorov
Azamat Akhorov väntar fortfarande på lönen. Foto: Julia Lindblom
En annan person som arbetat under svåra förhållanden på Nordiska Golv är Azamat Akhrorov.
Han är från Uzbekistan och arbetade på Nordiska Golv i ett år och fyra månader. Ofta arbetade han på Campus Albano, Svenska Bostäders bygge av studentbostäder i Stockholm.
Nordiska Golv är i dagsläget skyldig honom lön för hundratals timmar.
– Vi fick aldrig ut våra löner i tid. Christian Erdal sade alltid att lönen skulle komma den 27:e, men jag fick alltid ringa honom den 29:e och fråga varför kontot fortfarande var tomt. Ibland fick vi hota med att inte jobba, då kom lönen till sist in på kontot.
Christian Erdal rapporterade nyligen Azamat Akhorov och andra tidigare anställda till Kronofogden.
– Jag fick ett meddelande om att jag köpt en maskin till Nordiska Golv, och har nu tvingats betala 60 000 kronor ur egen ficka.
Harry Vado
– Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar, säger Harry Vado. Foto: Julia Lindblom
Harry blev anställd som målare på Nordiska Golv. När han kom till arbetsplatsen, blev han snart kontaktad av byggmästaren och chefen Christian Erdal.
– Han hade fått för sig att eftersom jag kunde lite engelska, skulle jag ta ansvaret för hela arbetet. Jag var tveksam – jag hade ju bara kommit dit för att måla – men chefen försökte övertyga mig. Han lovade mig en mycket bra betalning: 30 000 kronor för en veckas målning av en lägenhet. Det lät som ett schysst erbjudande, så jag accepterade och gick in i rollen som ansvarig.
Arbetarna tvingades leva under knappa förhållanden, i två stugor som låg ungefär 30 kilometer från arbetsplatsen.
– Förhållandena var allt annat än bekväma. Det var vinter, och vi hade varken värme eller ordentliga sängar. Rummet var trångt och vi var över tjugo personer som trängdes i det lilla utrymmet, utan tillgång till mat. Jag fick ett förskott – men bara till mig. De andra arbetarna fick inga pengar alls.
Christian började trakassera Harry med ständiga samtal om hur arbetet fortskred.
– Hans frustration visade sig på ett obehagligt sätt, särskilt när han talade nedlåtande om de andra arbetarna från Nicaragua. Det kunde jag inte stå ut med. Jag konfronterade honom och sade att det inte var rätt att nedvärdera dem som arbetade hårt för honom. Jag var tydlig med att om han inte betalade dem, skulle de sluta arbeta.
Men trots att Harry till sist fick 12 000 kronor på löningsdagen, förblev de andra kollegorna utan lön.
– De hoppades på att få sina pengar senare, men pengarna kom aldrig. Christian är fortfarande skyldig dem för arbetet.
Harry menar att den kommande rättegången är viktig för de som utsatts.
– Jag önskar två saker: rättvisa för den omänskliga behandling vi utstod och att alla de som arbetade på Nordiska Golv verkligen får den betalning de är berättigade till. Jag vill att Christian ska hållas ansvarig så att han inte kan fortsätta utnyttja arbetare på det här sättet. I rättegången är det tre målsäganden. Men det var inte bara tre personer som drabbades, utan mer än 20. Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar.
Harry har bott i Sverige nästan tio år nu. Resan började med arbete på ett byggnadsställningsföretag, och senare som målare.
– Numera arbetar jag med takläggning och har fått mitt personnummer och identitetskort. Jag försöker hitta ett mer stabilt jobb.
Francisco Lopez Solano
Francisco Lopez Solano beskriver arbetsvillkoren på Nordiska Golv som ”fruktansvärda”.
– Christian lovade att betala oss, men vi fick ingen lön alls. Jag arbetade på ett större projekt i Borlänge där vi skulle bygga åtta, nio hus från grunden. Mitt jobb var att måla och bygga ställningar.
Francisco Lopez Solano. Foto: Privat
När Christian ringde och erbjöd jobbet, trodde Francisco att han skulle få en ordentlig lön.
– Men allt jag fick var 500 kronor för mat, och jag var tvungen att be mina kollegor om pengar. Boendeförhållandena var också usla. Jag bodde i ett hus utan el, värme, varmvatten eller kök. Jag sov på golvet, liksom många andra.
Francisco Lopez Solano hoppas på att rättvisa ska skipas för alla de migrantarbetare som jobbade ärligt men inte fick betalt.
– Jag saknar min familj mycket. Mina barn och min fru är kvar i Nicaragua, och jag hoppas att staten kan hjälpa mig att ta hit dem så att de också kan jobba här. Efter jobbet på Nordiska Golv tvingades jag plocka pantburkar för att överleva och skicka något till mina barn.
Hans råd till andra byggnadsarbetare i Sverige är att undvika svarta jobb.
– Det är riskfyllt, och du vet aldrig om du kommer att få betalt. De utnyttjar utländska arbetare och behandlar dem illa. Jag har förklarat för polisen att detta fick stora konsekvenser för mig. Det var mitt första jobb som nyanländ i Sverige.
Arbetaren söker Nordiska Golvs vd Christian Erdal.
Regeringen och Sverigedemokraterna visar gång på gång hur bolag och pengar går före människa och klimat. Flygskattens avskaffande bör vara droppen som får bägaren att rinna över.
”Vi tar helt enkelt bort den”, sa Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg på tisdagens pressträff.
Poff så var flygskatten borta.
Regeringen med Sverigedemokraterna vill att svenskarna ska flyga mer – och det till en billigare peng. Till råge på allt så är partierna är medvetna om att det kommer leda till större utsläpp. För de är ju inte så dumma, trots allt.
Profit före klimat. Tidöpartiernas populistiska utspel är trots allt inget som förvånar. Profit och kortsiktighet går ju före allt i den kapitalistiska ordningen vi lever i.
Partierna lyfter vikten av att vissa flyglinjer ska finnas kvar – för familjer och företag på dessa platser. Men den här politiken handlar inte om att hjälpa befolkningen. Den handlar om att hjälpa bolag. Det här handlar om pengar.
Resultatet av kortsiktig och kapitalistisk politik är att klimatkrisen vi befinner oss i förvärras.När världens politiker borde göra allt för att ställa om samhället och ekonomin till något hållbart väljer alldeles för många att göra precis tvärt om.
Världsfrånvänd politik
För visst är det lättare att vinna röster på att låtsats som att problemen inte finns.
Utifrån nuvarande politik bedömer Naturvårdsverket att Sverige varken kommer nå det långsiktiga målet om noll nettousläpp år 2045 – eller etappmålen 2030 och 2040.
Regeringen påminner om orkestern som fortsatte spela när Titanic sjönk. De kör business as usual, när inget längre är som vanligt.
Det de i stället kan börja med är att bygga ut och rusta upp järnvägen så att den fungerar som den ska – i stället för att dra ner på avgångar. Nästa steg är att återförstatliga järnvägen, för att sedan låta arbetarkollektivet ta över driften. Sist men inte minst borde de göra biljetterna billigare – helst gratis.
Det ska vara så billigt och lätt som som möjligt att välja det som är klimatvänligt. Det ska inte vara en klassfråga.
Men faktum är att det klimatfrågan är en klassfråga. De som drabbas hårdas av klimatförändringar är världens arbetarklass. Både i Sverige och utomlands. De som kommer undan – i alla fall till en början – är världens rika, som också står för störst del av världens utsläpp.
En regering som inte tar klimatfrågan på allvar bör avsättas.
Den norska konstnären Frida Orupabo ställer för första gången ut sina collageskulpturer i Sverige. Och det är en stark upplevelse som väntar besökaren.
Att kliva in på Bonniers konsthall i Stockholm är något av en chock. Bara antydan om vad vi ska få ta del av ger en förväntan som liknar den som man känner inför att se en film som man hört är otäck eller upprörande. Den enda skillnaden är att detta inte är en film utan konst som gestaltar historiens skräckfyllda kapitel kring vitt och patriarkalt normskapande.
Frida Orupabo, med bas i Oslo, ställer för första gången i Sverige ställer ut sina collageskulpturer, och det gör hon alltså på Bonniers konsthall i Stockholm. Man kan nog utgå ifrån att utställningen kommer att dra folk, och jag hoppas på det. För den är riktigt häftig.
Orupabo är sociolog och hennes verk handlar mycket om att göra människor utan makt till subjekt.
Det kolsvarta förrummet, med sin installation av ett jätteansikte, nedbrutet till ögon, näsa och mun som ljusspel visar hur Orupabo förstår hur hon ska tvinga fram en ny, och chockerande syn på det vi knappt tänker på längre. Installationen ”Of course everything is real” är en omstöpning av ett av surrealisten Salvador Dalís mest kända verk ”Mae West’s face which may be used as a surrealist apartment” från 1935, där Hollywoodikonens blonda uppenbarelse dekonstruerats till en soffa, en eldstad och två landskapsmålningar.
Berättelser som skrivs om
Orupabos entré berättar redan här om hur de gamla bilder som hon klippt isär och satt samman bär på berättelser som också kan skrivas om när de klipps ner och sätts samman på ett nytt sätt. Mae Wests vita ansikte förvandlas till ett svart subjekt med rörliga ögon.
Konstnären har sedan länge arbetat med bland annat bilder ur familjens gamla fotoalbum. Men har gått vidare till motiv från äldre pornografiska fotografier med koloniala och rasistiska förtecken och andra bilder från kolonial historia.
Frida Orupabos White Happiness. Foto: Gerhard Kassner
Resultatet blir synliggörande av övergrepp på flera plan, genom historien och rakt in i vår samtid. Orupabo påvisar helt enkelt hur pornografi i sig också kan fungera som en föreläsning i att vissa grupper av människor – här rasifierade och kvinnor (och därmed förstås andra vanliga pornografiska objekt som barn eller djur) – har ett värde enbart i tjänst av att utnyttjas.
Associationerna, som till exempelvis till den perverterade pornografi som bland annat producerats i koloniala sammanhang, i nazityskland och i fascismens Italien, i ockupationskrig och i samband med övergrepp mot urbefolkningar väller över en. Det är lätt att må lite illa, och man kanske behöver pausa lite för att sätta samman alla pusselbitar som konstnären häller ut inför våra ögon.
Kanske beror det delvis på att collaget som konstform inte är det vanligaste att Orupabos verk öppnar våra ögon lite extra. Oavsett spiller verken över på varandra och gör utställningen till något liknande en skog av nya sorters träd att upptäcka.
Hanger. Foto: Frida Orupabo
Frida Orupabo gör människorna i sina verk tredimensionella genom att lägga lager på lager och förstora upp dem i jätteformat. På så vis gör hon dem till subjekt och ger dem (delvis) upprättelse. Hon klipper och häftar och fram stiger kvinnor och rasifierade med egna agendor. Som kan bjuda motstånd genom att ta plats eller skrika ut sitt lidande – och sin vrede.
Samtidigt är det värt att påpeka att utställningen inte enbart är en enormt stark politisk berättelse, utan också en konstnärligt säker upplevelse. Så kan man arbeta för att också få bilder att gå rakt in i kroppen utan att passera hjärnan, som Dalí och hans surrealistvänner fick en hel värld att intressera sig för. Frida Orupabo djupdyker i den genren med sin sax.
Folkbokförd i rännstenen, så är namnet på Tommy Sundvalls nya roman som ska skildra arbeten som ”inte räknas som arbeten”. För Arbetaren berättar han om den avgörande stunden då en pedagog, eller fröken som de sa då, gav honom ett papper med rutor.
Under sommaren har Serien Ketamin Cowboys gått som följetong i Arbetaren. Det är inte första gången som karaktärerna Morris och John vandrar in i tidningen. 2020 gick Voijägarn, en serie som sedan blev del av Tommy Sundvalls debut På äventyr i senkapitalismen.
Morris, löst baserad på honom själv, medan John är en uppskruvad version av en barndomsvän.
– Det är två kompisar i 30-årsåldern som bor i en storstad och hankar sig fram på diverse oseriösa gigjobb, säger Tommy Sundvall.
I den första boken är det just gigjobben som står i centrum, men i Folkbokförd i rännstenen får i stället jobben som inte riktigt räknas ta plats.
– Som när man tvingas åka på arbete kopplat till sin samhällstjänst genom kriminalvården. I John och Morris fall så jobbar de på ett viktminskningsläger för barn. Den typen av jobb ses inte som arbete, men de utför samma saker som de betalda lägerledarna, men de får automatiskt lägre rang.
Utöver det åker Morris och John bland annat till Norge och jobbar på ett gym, samt ställer upp och vaktar en äldre man när hans vårdare ska ta en tjugo minuters paus och ”fokusera på Harry Boy”.
Inspireras av händelser med barndomskompisen
Han beskriver John som en ”loose kanon” och Morris har svårt att säga nej. Vissa av upptågen de tar sig för har sitt ursprung i händelser eller skämt Tommy upplevt med sin barndomsvän. Dessa har sedan dragits till sin spets i böckerna.
– I första boken ska de börja sälja ägg och så är det en bild på Morris där han rastar höns med koppel. Det är ett skämt som min barndomsvän sagt: ‘Om jag har en höna i lägenheten som jag går ut och rastar och sedan säljer äggen, då är den ju frigående inomhus med tillgång till utevistelse.’ berättar Tommy Sundvall.
Barndomskompisen tycker, enligt Tommy Sundvall, mycket om böckerna och har i flera år sagt att han ska tatuera in bilden av John på armen. Något som hittills inte blivit av.
– Det bryter lite emot karaktären. För John är en sådan som skulle tatuerat in den när det fortfarande bara var en skiss som inte ens publicerats i Arbetaren.
Sundvall bjuder in till skratt
Att prata med Tommy Sundvall påminner om att läsa hans serier. Svaren på mina frågor omvandlas snabbt till historier som bjuder in till skratt. Det märks att han har berättandet nära till hands och i de små detaljerna finns komiken. Som när han berättar om hur han till slut fick ett efterlängtat mejl från Galago: ”Då var det tur att kaffekoppen stod på bordet”.
Den första serien gjordes på mellanstadiet. Tommy Sundvall berättar att han är uppvuxen i Jordbro. Föräldrarna arbetade, likt många andra, i industriområdet och fritids var öppet sent.
– Då var det en pedagog, fast då vi sa ju bara fröken, som kom och berättade för oss om serier. Hon hade ett uppkopierat ark med sex rutor. Vi gjorde varsin serie och när de andra gick vidare med sina liv hade jag fastnat, det var som heroin.
Tommy Sundvall bad om papper efter papper med rutor på, tills pedagogen sa att han kunde använda linjal istället.
– Det är min enda tecknarutbildning, det var alltså en pedagog på mellanstadiet.
Serietecknandet fortsatte, men under gymnasiet väcktes även intresse för fanzine. Det var under, vad Tommy Sundvall beskriver som ”den feministiska serievågen”, som han första gången skickade in något till Galago. Men han fick inget svar.
– Då var det såhär ”Om Liv Strömqvist ritar ett streck på ett papper kan vi sälja flera tusen, vem bryr sig om någon jävla kille från Haninge”.
Men efter sommarföljetongen Voijägarna i Arbetaren och ytterligare ett välputsat mejl till Galago fick han svar.
– En morgon när jag skulle åka till jobbet plingade det till i telefonen, och då var det bra att kaffekoppen stod på bordet, för annars hade jag tappat den, säger Tommy Sundsvall.
Galago svarade på andra försöket
Sofia Olsson på Galago hade läst och tyckt om Voiägarna och nu var förlaget intresserade av att göra en bok.
Precis som i På äventyr i scenkapitalismen utgår Tommy Sundvalls nya bok från en obestämd storstad. Men själv har han lämnat Stockholm för Kramfors.
Här finns det en inställning i relation till arbetet som Tommy Sundvall tycker är befriande i jämförelse med den karriärfokuserade storstaden där människor inte klarar av att slå sig till ro, utan ständigt är på jakt efter perfektion.
– De flesta i Kramfors har ganska oglamorösa jobb, många jobbar på sågverket, i industrin, några i hemtjänsten. Bilden av jobbet är mer att det är en plats man förväntas vara på några timmar om dagen i utbyte mot lön. Det är en annan norm och inställning till arbete som jag själv delar, just eftersom jag själv har lågutbildade föräldrar och själv inte har klarat gymnasiet. Så då är man på sätt och vis dömd till massa skitjobb, säger han och lägger till att CSN-skulder på en halv miljon antagligen ändå bara skulle gjort honom olyckligare.
Uppföljare om arbete bortom städerna
Uppföljaren till Folkbokförd i rännstenen, kommer att skildra arbetsförhållandena i glesbygd.
– Jag har tänkt att jag ska göra en skitjobbstrilogi. Då kommer jag ha skildrat den moderna gigekonomin i första boken, arbete som inte ses som arbete i andra boken, och sedan arbete bortom städerna i tredje boken. Hur det ser ut med arbete och möjligheten att försörja sig på landsbygden.
Själv har han lyckats få jobb på en bensinstation. Något som gett uppslag till ytterligare en bok.
Jobbet på macken har också gett uppslag till en kommande självbiografisk bok inspirerad av Mathilda Josephssons seriebok Mjölk och människor, som utgick från arbetet som kassörska i en matbutik.
– Hon gjorde en självbiografisk bok, där hon själv inte är huvudpersonen. Det är jättespännande att läsa om någon som sitter i kassan och skildra världen ur den människans perspektiv.
Förra vintern spenderade han med att läsa böcker om bensinmackens historia i Sverige, vilket han vill komprimera och ha med i boken.
Serieböcker som handlar om arbete säljer bra, berättar Tommy Sundvall.
– Jag tror det beror på att det finns ett behov av igenkänning. Marknaden för böcker om olycklig kärlek eller taskiga relationer tror jag är ganska mättad. Men alla människor måste ju, vare sig man vill eller inte, någon gång i livet ha ett arbete. Därför kan arbetsplatsskildringar vara gångbara för en större publik, säger Tommy Sundvall.
2019 inskränktes strejkrätten. Det innebar att kollektivavtalens ställning stärktes på bekostnad av möjligheterna att använda konflikt som protestform mot exempelvis lönedumpning och arbetsmiljöproblem. Men om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?, frågar sig Emil Boss.
Inskränkningen av strejkrätten 2019 innebar ett uppsving för kollektivavtalens ställning i Sverige. Tidigare var det tillåtet för facken att strejka för vadsomhelst med några få undantag. Efter inskränkningen av strejkrätten blev det istället bara tillåtet att strejka för kollektivavtal (eller om arbetare inte har fått sin lön, ett sorts nödläge). Lönedumpning, arbetsmiljörisker, union busting och annat är inte längre lovliga konfliktskäl.
En ny rapport av Medlingsinstitutet visar att hela åttiotre procent av arbetarna omfattades av kollektivavtal 2023. Sämre går det med medlemskap i fackföreningar.
Organisationsgraden sjunker
På tjugo år har arbetarnas organiseringsgrad sjunkit från över åttio procent till femtioåtta procent. I privat sektor – där bygg, restaurang, industri, jordbruk, skogsbruk, städ, transport och så vidare ingår – är organisationsgraden bara femtiotre procent och då har man ändå, av förklarliga skäl, inte kunnat räkna med de papperslösa arbetarna.
Enligt Medlingsinstitutet var trettiofyra procent av arbetarna i Sverige utrikes födda 2023 (återigen är papperslösa och dolt utstationerade inte medräknade). Rapporten beskriver utan att ange några procent att utrikes födda arbetare i lägre grad är medlemmar i facken.
Om man zoomar ut ser det ut såhär: Det finns kollektivavtal nästan överallt, men andelen utrikes födda arbetare ökar och allt färre går med i facken. Ungefär varannan arbetare står redan utanför fackföreningarna och därmed utanför den svenska modellen.
Kollektivavtal som fasad
Jag vet av egen erfarenhet att väldigt många bolag i privat sektor har ett kollektivavtal som inte är värt pappret det är skrivet på. Arbetarna har aldrig fått ta del av några kollektivavtalsenliga villkor, alltihop är bara en fasad för att få bättre kunder.
Eftersom arbetarna inte är medlemmar i facken förmår facken inte följa upp huruvida avtalen följs eller inte. Det handlar nästan uteslutande om arbetare i privat sektor som är utrikes födda.
Själva värdet i kollektivavtalen tycks alltså ha devalverats de senaste tjugo åren. På tusentals företag spelar det helt enkelt ingen roll för arbetarna om det finns ett kollektivavtal eller inte. Ändå har kollektivavtalens fackliga ställning förstärkts.
Fem år efter inskränkningen av strejkrätten ser det ut som att LO gick i en fälla. För om kollektivavtalen ska vara det enda fackliga målet – vad händer när avtalen saknar betydelse?
Mannen som aldrig dog ska få nytt liv. För nu satsas det som aldrig förr på att lyfta Joe Hills minne i Gävle. I september öppnar nämligen ett besökscentrum för den mytomspunna protestsångaren. Och stadsvandringarna i Joe Hills fotspår lockar hundratals nyfikna besökare.
– Vi är absolut ingen konkurrent till Joe Hill-gården. Tvärt om vill vi att fler ska hitta dit.
Det säger Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle när vi står ute på grusplanen alldeles intill slottet och där det nya Joe Hill Visitor Center snart ska invigas i det gamla fängelsemuseet.
Joe Hill Visitor Center kommer bli ett komplement till Joe Hill-gården och Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle, som förvaltas av SAC Syndikalisterna.
Desirée Kjellberg är en av initiativtagarna till projektet som ska lyfta minnet av ”Mannen som aldrig dog”. Joe Hill avrättades 1915 efter vad många menar ett av tidernas största justitiemord, men hans sånger lever vidare i den internationella arbetarrörelsen och har inspirerat världsstjärnor som Joan Baez, Bob Dylan, Patti Smith och Bruce Springsteen.
Hon pekar in mot museet där den nya permanenta utställningen snart är färdigställd. Hit ska nyfikna turister och Gävlebor lockas för att ta del av Joe Hills uppväxt och öde. Tanken är att bredda kunskapen om hans gärning och kamp för drägliga villkor.
Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund
– Man blir sällan profet i sin egen hemstad och jag tror inte att gemene man förstår hur stor Joe Hill är runt om i världen och vilken betydelse han haft. Och så var det med mig med när jag började samla in material till till besökscentret. Det var först då det slog mig, att shit vad mycket som skrivits om honom.
Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till att lyfta Joe Hills minne i staden. Foto: Johan Apel Röstlund
Men allt började egentligen redan för ett par år sedan. Lisa Pehrsdotter hade då efter många år som journalist i Gävle och Dalarna fått en ny tjänst som kulturutvecklare på Gävle kommun.
– På listan med saker att ta tag i som låg på mitt skrivbord när jag kom första dagen stod det Joe Hill.
Lisa Pehrsdotter skrattar till.
– Jaha, tänkte jag bara och började fundera.
Hon förklarar att det från kommunalt håll länge funnits frågor om hur staden bättre ska lyfta fram sin största kändis. Samtidigt, menar Lisa Pehrsdotter, har det funnits något av en beröringsskräck. För även om kommunen tidigare stöttat bland annat sommarprogrammet på Joe Hill-gården är det en inte helt okontroversiell historisk figur som nu ska sätta Gävle på kartan och locka historieintresserade turister till staden.
Foto: Wikimedia commons
Joe Hill var en radikal fackföreningskämpe som dömdes och avrättades för ett mord som han med största sannolikhet inte begått. Hans liv handlar till stor del om politik och arbetsklassens kamp. Inte sällan infekterade frågor i de kommunala korridorerna där oroliga tjänstemän än i dag är rädda att trampa snett.
Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill. Foto: Johan Apel Röstlund
– Det har gjort att frågan flutit lite mellan stolarna. Men så satte Skottes musikteater upp sin pjäs för två år sedan och då såg vi hur intresset växte igen. Så jag kallade till ett förutsättningslöst möte, med bland annat folk från Joe Hill-gården, och det var väldigt många intresserade. Det blev en peppig stämning med så mycket idéer, säger Lisa Pehrsdotter.
Desirée Kjellberg från fängelsemuseet var med på mötet och kom med idén att besökscentret skulle passa perfekt i deras lokaler. Och nu, den sjunde september, är det alltså dags för invigning.
– Det finns fortfarande massor av tankar på mer saker att göra och vi får se lite var allt landar men förutom besökscentret har vi redan börjat planera för en årlig Joe Hill-dag här i Gävle, i samband med FN:s internationella arbetsmiljödag den 28 april, säger Lisa Pehrsdotter.
Hon sitter i eftermiddagssolen inne på den gamla fängelsegården där allt fler människor börjar sluta upp inför kvällens stadsvandring i Joe Hills fotspår, som hålls av Anders Wesslén.
Han är historiker på Länsmuseet Gävleborg och en av världens främsta Joe Hill-forskare. Som född och uppvuxen i Gävle väcktes hans intresse för Joe Hill tidigt.
– Som alla andra här fick jag ju höra hans namn redan i skolan och när jag blev lite äldre snöade jag in på Ture Neman och fastnade för hans biografi över Joe Hill. Det var ju som en äventyrssaga men också full av en massa annat som är intressant. Det är vilda västern, utvandrar- och migranthistoria tillsammans med kriminal- och politisk historia.
Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen i Gävle för att lära sig mer om Joe Hill av historikern Anders Wesslén. Foto: Johan Apel Röstlund
Anders Wesslén kisar mot solen. Han är nöjd med kommunens satsning och menar att besökscentret kommer bredda både intresset och kunskapen.
– Det här kommer göra att vi kan dra ut historien mer och att Joe Hill inte bara blir centrerad till en plats i Gävle. Han bodde ändå i staden i 22 år innan han reste över till Amerika det sätter naturligtvis sina spår hos en människa. För han tog med sig mycket härifrån som formade hans politiska medvetenhet där borta.
Han nämner de tre stora folkrörelserna från början av 1900-talet som präglade Joe Hills uppväxt. Nykterhetsrörelsen, den musikaliska traditionen hos de frireligiösa och inte minst den framväxande arbetarrörelsen.
Uppemot 200 personer har samlats på grusplanen när Anders Wesslén knackar i mikrofonen och hälsar folk välkomna.
Kön ringlade lång i de trånga gränderna ner mot Joe Hills barndsomhem i Gamla Gefle. Foto: Johan Apel Röstlund
Under en dryg timme guidar Anders Wesslén runt på Söder och bland de välbevarade träkåkarna i det vackert belägna Gamla Gefle.
Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle. Foto: José Figueroa
– Där, pekar han mot det snart nybyggda Agnes Kulturhus precis intill Gavleån, låg den gamla Rettigska tobaksfabriken där en 13 år lång strejk bröt ut när Joe Hill bodde alldeles i närheten.
Spontana applåder bryter ut när Anders Wesslén berättar om de strejkande unga kvinnor som fått nog av slavliknande arbetsvillkor och hur de anställda i stället startade ett tobakskooperativ vid det förra seklets början.
Den 7 september invigs Joe Hill Visitor Center på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund
– Det här kan omöjligt ha passerat honom opåverkad. Och alldeles oavsett vad man har för politiska värderingar så går det inte att förneka att Joe Hill är den mest berömda person som någonsin kommit från Gävle. Jag menar, självaste Chuck D från den amerikanska rapgruppen Public Enemy, har ju kallat honom ”The father of modern protest music” och det säger väl egentligen allt, säger Anders Wesslén.
Vandringen går vidare genom de kullerstensbelagda gränderna tills den avslutas på Nedre Bergsgatan i huset där Joe Hill växte upp och som fortfarande ägs och drivs av SAC Syndikalisterna. Också här finns ett museum och dit hoppas alltså det nya besökscentret att ännu fler ska hitta.
– Det vi kan göra är att komplettera Joe Hill-gården, som ju inte har samma resurser med personal och regelbundna öppettider som oss, säger Desirée Kjellberg.
Strax bakom henne i kön av stadsvandrande besökare står Eva och Per Thelin Myrbäck. De är nöjda att Joe Hill nu lyfts av kommunen.
Eva och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker det är bra att kommunen nu satsar på att lyfta Joe Hills minne. Foto: Johan Apel Röstlund
– Han har ju betytt väldigt mycket för Gävle och tidigare har det ju varit syndikalisterna som tvingats sköta allt själva. Så jag är glad att de tagit tag i det här, säger Eva Thelin Myrbäck och Per fyller i:
– Ja, han är ju en väldigt viktig historisk person. Mitt första möte med Joe Hill var genom Bo Widebergs suveräna film från 1971 och det var den som fick mig intresserad.
”Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen. Men de vita kapitaliststaterna har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra” – då som nu, skriver Anna Jörgensdotter.
Den 31 mars 1939 trängdes tiotusentals antifascister i hamnen i Alicante och väntade på – visste – att västvärldens båtar skulle komma och rädda dem. En båt hade anlänt och redan farit, men fler måste vara på ingång. Italienska fascister samlades uppe i ett fort på det berg som inte kan kallas ett berg.
Jag är dålig på kartor, kass på geografi.
Ett år efter min pappas död drog jag och barnen till Mallorca för det lilla arv som blev. Kan jag placera ut exakt var i Mallorca vi var? Nej. Visste jag, som varit engagerad i Palestina sedan 90-talet exakt var Gaza och Västbanken ligger, och östra Jerusalem och andra annekterade områden? Nej. Jag vet det nu, men när jag gick i demos för Palestina 2004 och arrangerade stödkväll för Palestina 2014, visste jag inte gränserna, uppdelningen, ockupationen till fullo.
Alicante – den sista utposten
I hamnen i Alicante irrade jag runt för att hitta minnesstenen över de omkomna och tillfångatagna. Jag irrade för att hitta platsen där det varit ett koncentrationsläger, gick fel, hittade till slut minnesmärken i en liten park på baksidan av ett köpcentrum. Och det var så mycket bättre än ingenting.
Jag försökte föreställa mig koncentrationslägret, människorna som tvingades dit av fascisterna. Alicante var den sista utposten, den sista “fria” delen av Spanien när inbördeskriget rasat i nästan tre år. De som kämpat mot fascisterna, och deras familjer, egentligen alla som inte sympatiserade med fascisterna, som fortfarande levde och trodde på västdemokratiernas hjälp, tog sig från hela Spanien till hamnen. Förvissade om att demokratiska länder, allierade, inte ville att Franco skulle hinna mörda ännu fler innan han segrade.
Men inga båtar kom.
Ett tjugotal människor tog sina liv (hellre än att bli avrättade av fascisterna), mammor höll sina barn hårdare, tröstade: det kommer att bli bra – men när fascisterna kom ner från kullen tidigt på morgonen den 1 april betydde tröst och kärlek ingenting. Barnen tas ifrån mödrarna. De små barnen ska dö och de äldre ska indoktrineras; placeras ut i lämpliga fascistfamiljer. Kvinnorna sätts i fängelser, separerade från sina bebisar: men de kan höra dem gråta från rummet intill.
Omvärldens svek
Tortyren i det. Ljudet av skott och skrik från innergården. Helvetet att vänta, inte veta. Det monumentala sveket från en medvetet blundande omvärld. Och Sveriges statsministern skriver till landets tidningar att de inte får publicera något ofördelaktigt om Herr Hitler och Herr Franco.
Kappor vänds. Så lätt vänds kappor. Så lätt urholkas demokrati och yttrandefrihet.
Det kör en högerextremist in i ett demonstrationståg för Palestina. Vårdslöshet i trafiken, rubriceras det först som. Rubrikerna är till en början tunna (långt senare ändras rubriken till hatbrott). Det är långt ifrån terrorattacken på Drottninggatan, eftersom det är en vit rasist: är det så vi tvingas tolka ignoransen hos polis och press?
Veckan efter tar en man tag i min Palestinaflagga och försöker slita den ur mina händer. Stämningen i tåget är annorlunda, gatan känns mer osäker. Det är den där förskjutningen som kallas normalisering men borde heta något annat: Brutalisering?
En vän säger: ”Hur är världen funtad, när det tycks som om ju fler barn som massakeras, desto mer okej blir det att visa rasism och zionism öppet?”
Aldrig igen
Aldrig igen, var demokratiernas rop efter andra världskrigets förintelse. FN bildades för att skydda oss från fascismen: den som kommer att döda oss eller åtminstone separera oss från de vi älskar. Men de vita kapitaliststaterna (med århundraden av kolonialism i bagaget) har aldrig haft någon annan ambition än att rädda sig själva på bekostnad av andra.
I boken What does Israel fear from Palestine? skriver Raja Shehadeh om behovet (hos vita världsledare) att hålla fast vid vit överlägsenhet (inklusive högerpopulistiska idéer) – och verklighetsbeskrivningar som går på tvärs mot alla siffror och kartor, all historia – för att rättfärdiga och förstärka sin existens.
Den som överlever på att förtrycka och förstöra människor och jord står för den verkliga terrorn, men kapitalismen får vi inte röra. Då stämplas vi som farliga och fiender, och blir villebråd för högerextrema våldsverkare som har rätten och makten på sin sida.
Vi lever inte i en uppochnedvänd värld, även om det känns så. Vi lever under kapitalismen.
Så, vi höjer våra Palestinaflaggor för att de symboliserar människors rätt till liv och land (liksom Belarus flagga, Kurdistans, och Republikens i Spanien för drygt åttio år sedan). Vi väntar inte på den vita västvärldens räddning. Vi vet att bygget av en ny värld både beror och hänger på oss samt bygger på människors lika värde.
Vi irrar och tröstar och övar på hopp (och drömmer mardrömmar om nätterna). Vi behöver inga minnesmärken, vi är vittnen just nu.
Barnen som bär flaggan längst fram i tåget skriker så högt efter rättvisa, frihet och medmänsklighet att alla borde höra.
