Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel 14 ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1918

Det var en febrig stämning när männen stod kvar på gårds- planen utanför Folkets hus i mindre grupper och småpratade efter mötet denna söndag 20 januari. Rökarna tog fram pipor och tobak och hjälpte varandra att få fyr i den kalla vinterluften. Paul hörde fragment från spridda samtal om Finlands frigörelse från Ryssland och gissningar om huruvida de finska arbetarna skulle följa de ryska. Han vandrade runt bland kamraterna och språkade sparsamt med dem, lyssnade mest.

Han plågades av ovissheten och av sin misstro mot den svenska officerskåren som stod redo att gripa in på den finska borgarklassens sida, den vita sidan. Oavsett svensk neutralitet så skulle de med hänförelse låta sig värvas av finsk militär, påhejade av den svenska högern. En höger som redan var igång med olika kampanjer till stöd för de vita. Det var ingen hemlighet att borgerliga skyddskårer grundades i stor skala norr om Vasa eller att en mängd militärskolor inrättats med vapenleveranser från Tyskland.

Måtte det inte sluta med masslakt av de röda. Den finska generalstrejken i höstas och händelserna i Ryssland hade lett till en kraftig mobilisering inom den revolutionära arbetarrörelsen. Söder om Helsingfors hade en mängd Röda Garden tagit makten på lokal nivå och styrde via arbetarråd.

Pauls oro för okontrollerat våld gällde inte bara Finland. Också här hemma kändes det som att balansera på en knivsegg.

Även om hungerprotesterna inte hade samma omfattning som förra våren så fortgick de, strejkerna likaså, folk var desperata. När vänstern passerade slottet i sina Stockholmsdemonstratio- ner skallade ropen på republik. Spridda upprop publicerades i vänsterpressen med uppmaning att följa de finska arbetarna och bilda Röda Garden.

Förra våren, när den svenska rådsrörelsen drog igång efter rysk förebild, var Pauls förhoppningar stora. När Gävle Soldat- och arbetarråd bildades gick syndikalisterna, både från Bomhus, Gävle och Valbo, med. På ett efterföljande möte tillkom ett hundratal representanter från olika läger. Både i Gävle och på ett fyrtiotal orter i landet skulle det skapas organ som kunde leda massaktionerna på olika platser. De lokala LO-föreningarna i Gävle med omnejd lät sig inte alltid stoppas av den centralistiska ledningens långa arm utan vissa klubbar gick med. Inte heller försvarsmakten hade makt att förhindra att soldater och en underofficer från I 14 i Kungsbäck deltog. Att svenska soldater, både i soldatstrejker runt om i landet och i arbetarråd, var bered- da att trotsa order om att skjuta mot arbetare gjorde Paul varm om hjärtat. Långt borta var förnedringen i Fors 1909. Upprorets tid hade kommit.

Visst hade väl en hel del blivit gjort av rådet i Gävle. De hade träffat överenskommelser med vissa affärsidkare att sänka priserna på sina varor, fått fart på matleveranser, tagit över kontrollen av distribution på flera platser och ordnat särskilda köer för de mest utsatta. Men vilka massaktioner som rådet skulle understödja och hur en eventuell ockupation av en fabrik skulle gå till fanns det många stridande viljor omkring.

I dag hade LS tagit ställning och utsett honom själv och Klaesson till representanter i Soldat- och arbetarrådet. Han var hedrad över förtroendet men kände en viss vånda. Han suckade inför tanken på ändlösa möten med ungsocialistiska revolutionsromantiker och företrädarna för det nya vänster- partiet med deras ständiga ältande om allmän rösträtt. Om de bara kunde enas om syndikalisternas krav på löneförhöjningar, åtta timmars arbetsdag och lokal kontroll över matfrågan så vore mycket vunnet.
Paul avbröts i sina tankar och stannade till inför ett samtal mellan Backman och några nytillkomna kamrater.

»SSV. Är det nåt att lita till?« frågade Backman och såg sig uppfordrande runt på de andra.
Paul kände igen det ifrågasättande tonfallet, han och Back- man hade kämpat sida vid sida i fem år och de hade ingått i den första styrelsen.
»SSV?« undrade Mogren.

Han var bara unga pojken, färsk både som syndikalist och fabriksarbetare, lantarbetare söderifrån som varit utan tillgång till tidningar och skolning. Han småskuttade runt för att hålla värmen i fötterna, de spruckna kängorna räckte inte långt.
»Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, de som sparkats ut ur gamla partiet och bildat ett nytt«, förklarade Backman.
»De är revolutionärer, Kata Dahlström och Zäta Höglund och han Fabian Månsson som skrev i tidningen här i Gävle«, utbrast Lindström och fortsatte: »Och nu har vi lokala arbetar- råd i hela landet som kan ta ledningen över massaktionerna.«
»Som finska Röda Garden? Och arbetarråden i Ryssland?« frågade Mogren.
»Just så.«

Trots sin ovana vid att följa och förstå politiska nyheter hade Mogren inte undgått att det varit dramatiska händelser i Petrograd sedan i mars förra året. Paul hade fått förklara för honom att i likhet med att olika grenar av arbetarrörelsen i Sverige drog åt olika håll så var det på samma sätt i Ryssland. Och att nu hade bolsjevikerna tagit ledningen över hundratals självförvaltande arbetarråd. Han hade haft svårt att svara på alla Mogrens frågor om varför både tsarfamiljen och ryska regeringen fängslats och vad som väntade folket. Nöjt sig med att förklara att det avant- garde med centralistiskt styre som Lenin stod för var inget som syndikalisterna önskade.

Paul lyssnade till samtalet mellan kamraterna, stående en bit ifrån den lilla gruppen, ville helst undvika att bli indragen i diskussionen. Han hade fäst sig vid unge Mogren, klipsk och nyfiken. Okunnigheten kunde pojkstackarn inte rå för. Ljuslockig med klarblå ögon och längre än alla sina kamrater, alltid munter och pratsam, hjälpsam och nyfiken gick det inte att undgå att lägga märke till honom. Paul tänkte att han själv nog inte var den ende som fäst sig vid deras nya medlem. Ynglingen hade huvudet på skaft och kunde få betydelse inom rörelsen.

Paul fruktade att SAC:s linje, att huvudstriden handlade om ekonomi och utspelades på arbetsplatserna med generalstrejk som främsta vapen, höll på att falla samman. Hur skulle de spontana massaktionerna underifrån hanteras? Många som gladeligen kastade sig in i aktioner var inte några änglar. Partipolitiken som de alltid tagit avstånd ifrån tycktes ha nästlat sig in i kampen. Ordväxlingen om det nya vänsterpartiet var ett olycksbådande tecken. Själv var han vilsen om åt vilket håll de var på väg.
»Hedlund. Kom ett slag«, hojtade Lindström. »Har vi soldaterna med oss?«

Paul tog några motvilliga steg fram mot en annan grupp i ivrigt samspråk och märkte att karlarna runtom tystnade och rörde sig närmare. Han kunde inte vackla inför kamraterna, många hade tilltro till hans ord. Stridslusten var stark. Alla mötesdeltagarna hade varit ense för en stund sedan om att det började torna upp sig till strid gentemot Korsnäsbolaget. Kraven på åtta timmars arbetsdag hade fått blankt avslag. Prislistan som de lämnat in för sulfaten godtogs inte, allt förblev detsamma. Familjerna hade inte pengar till mat, lönerna för arbetare inom pappersmasseindustrin hade gått tillbaka femton procent under kriget. Nu gällde det att förbereda för konflikt och rätt taktik. Folk skulle kunna sparkas.

Han såg sig omkring på männen. Ett par gjorde åkarbrasor för att hålla värmen, de var inte klädda för att stå stilla utomhus i vinterkylan. Han hade inget svar på frågan om framtiden för en revolutionär massrörelse. I de finska eller ryska fotspåren eller med de hetsiga rösterna lugnade av Brantings löften? Ändå måste han ge kamraterna hopp.
»Vi har soldaterna med oss«, svarade Paul. »Soldatstrejkerna sprider sig bland både beväringar och stamanställda.«
»Hur ska det gå till?«
Paul kände igen den lågmälda rösten bakom sin rygg, det var Karlsson på sulfaten. En storvuxen man som sällan yttrade sig på möten, men när det hände så var hans synpunkter praktiska och jordnära. Enda sättet att besvara en sådan fråga var att hålla sig till sanningen.
»Jag vet inte. Vi får hålla oss till det lokala, kampen mot Korsnäs och matfrågan. Nu när SAC:s centralkommitté och Vänsterpartiet har bildat Arbetarnas landsråd, så får de sam- ordna alltihop.«
Karlsson nickade tigande, han tycktes nöjd med svaret.
»Får vi med oss LO på generalstrejk?« undrade Lindström.
»Om trycket underifrån blir detsamma som 1909 vet vi inte vad som händer.«
Paul ville ogärna förlänga frågestunden som han hamnat i.
Han visste inte själv vad som var vettiga svar.
»Men nu kamrater ska vi inte dra på oss sjukdom och elände i kylan. Vad sägs om att vi stämmer upp Arbetets söner och sen går vi hem till värmen.«

Bomhusbor på söndagspromenad stannade nyfiket till, Klockar-Kalle öppnade dörren och klev ut på farstutrappan när den oskolade manskören tog ton. Paul tyckte sig märka att kamraterna sjöng ut med hjärtats lust och hoppets kraft med en ovanlig glöd när de tog om refrängen: »Människovärdet vi fordra tillbaka. Kämpa för rättvisa, frihet och bröd.« Han hade alltid varit fäst vid den strofen, särskilt ordet människovärde.

På väg hem från mötet tänkte han på att Emilia var den enda som han pratat med om sin oro över Arbetarnas landsråd som nyligen presenterat sitt manifest. Insikten om att det nya vänsterpartiet med sin agitatoriska stridbarhet inte tycktes mäkta med att både få till en partiorganisation och samordna den revolutionära rörelsen kändes oroväckande. Samtalen hade blivit återkommande på kvällarna därhemma.

Hon hade lyssnat då han ältat sin besvikelse över att även företrädarna för syndikalisternas centralorganisation, som ingick i landsrådet, tycktes ha fullt upp med sitt eget. Inte blev det lättare av de ihållande tvisterna om de båda organisationernas hjärtefrågor. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti med sin tilltro till parlamen- tarism och facklig enighet stod orubbligt ställd gentemot SAC:s vägran att ställa sig bakom allmän rösträtt och samarbete med LO. Dessutom hade vänsterpartiet svårt med att få ihop alla hetsporrar som drog åt olika håll i den egna organisationen. Även där fick han medhåll av Emilia, hon hade inget till övers för det nybildade partiet och var besviken på Fabian som gått med. Hon kommenterade torrt att SAC:s anarkistiska ådra inte gjorde situationen lättare.

Det var moltyst när Paul och Emilia läste tidningen en dryg vecka senare. Inbördeskriget i Finland var ett faktum. Valfusk med konfiskerade socialistiska röstsedlar och mer än hundra procent röster på Åland hade bara varit ett förspel. Likaså den borgerliga senatens upphävande av den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att lantdagen skulle vara landets högsta beslutande organ.
Senaten hade utsett de vita skyddskårstrupperna till regeringstrupper. Det bekostades helt i strid med finska konstitutionen. Och för den finska arbetarrörelsen blev detta en krigsförklaring. Dagen efter beslutet om skyddskårerna tändes en röd lykta i tornet på Folkets hus i Helsingfors, signalen att nu hade revolutionen börjat. Socialdemokratiska partiledningen klev motvilligt in i en ledarroll för att förhindra att revolten gick överstyr.

»Finland är utsatt för en statskupp från högern. De har stöd från de tyska imperialisterna, både med trupper och vapen«, sade Paul i bister ton.
Emilia ruskade på huvudet, reste sig upp och började stöka på köksbänken. Paul förstod att hon inte orkade mer och avstod från att säga något mer om händelserna i Finland.

Paul var orolig, inte bara över vad som hände i omvärlden, utan också för hur det stod till hemma. Emilia var blek och mager, Gösta grät och vägrade äta mer kålrötter, oändliga dagar med en gnagande värk i halvtomma magar plågade dem alla. De hung- rade och längtade efter att få äta sig mätta. På något sätt måste han försöka hitta försörjning när strejken bröt ut, han visste att den här gången kunde den bli långvarig. Kolning, visserligen hårt slit, men ändå en hygglig inkomst, skulle kunna vara en utväg. Men det fanns inga pengar till verktyg, det lilla de hade måste gå till mat och hyra. Kanske hans far hade några redskap kvar? Paul satte sig ned en lördagseftermiddag och skrev brev till Fors.
Emilia väntade med svarsbrevet en kväll när han kom hem, hon hade varit till postkontoret och hämtat det vita kuvertet med Johannis P:s darriga handstil utanpå. De dröjde med att öppna det tills pojkarna somnat, var överens om att barnen skulle skonas från pratet om matbristen.
»Läs du Emilia, jag är så trött. Jag lyssnar.«

Det gick lättare att läsa nu sedan de fått elektricitet och hon böjde sig fram under den svagt blinkande glödlampan och läste med dämpad röst:

Min son Paul och ditt hus. Frid vare med eder. På din begäran får jag nu skriva några rader och tala om att något verktyg för kolningsarbete har jag ej. Du vet att de verktygen som jag hade här var brukets och när jag gjorde skovlarna så fick jag betalt för däm och jag fick lov att lämna ifrån mig dem när det blev slut med kolningen här. Jag har värkligen två skovelämnen män jag har ej några krafter så att jag orkar göra något mer så jag kan ej giva dig någon hjälp. Det är så att jag kan ej få någon mat som sköterskan ordinerat jag skulle hava för få krafter åter. Hon har ordinerat att jag skulle äta löskokt ägg och äggvälling och …

Emilia avbröt sig: »Kan du se här vad han skrivit för äggrätt?« Paul böjde sig fram och försökte tyda bokstäverna som skrivits med darrande hand. Han ruskade på huvudet.

Emilia fortsatte: med ägg uti och havregrynsvälling män har ej kunnat skaffe sådan mat när ett ägg kostar 40 öre och det finns ej att köpa och jag har 50 öre om dagen att leva på …

»Är det så dåligt med farsan att han inget orkar?« frågade Paul sig själv, skakad av tanken på att Johannis P låg orkeslös och utan mat hemma i Fors. Det sved att tänka sig att Marta fortfarande var sköterskan i Fors och att hon hade kommit med sådana ordinationer. Hans käresta från ungdomen måste ha övergått till att bli bolagssköterska. Hon tycktes komma från en annan värld med sådana råd om mathållning. Den värld som hade tillgång till svartabörsmaten.

»Du vet, det är blödande magsår han har«, svarade Emilia och torkade sina tårar med förklädessnibben. »Han behöver näringsrik mat. Stackars Johannis …«
»Det är inget vi kan göra. Mor försöker väl hålla liv i honom med det hon kan skrapa fram.«
»Jag önskar vi hade så vi kunde sända ett matpaket«, suckade Emilia.
»Det tär på hälsan om det ska fortgå. Näringsrik kost är vad som erfordras. Var skulle vi hämta den maten?« mumlade Paul.
»Är du orolig nu, Paul?«
»Ja, både för far och för oss. Det dröjer inte förrän det blir strejk, den här gången kan det dra ut på tiden. Och då måste jag hitta annat arbete.«

Emilia höll hans hand och tryckte den där de satt nära varandra i soffan. De satt tysta ända tills hon bröt stillheten. De kunde inget göra nu.
»Vi går till sängs, Paul, det blir alltid någon råd ska du se.«

Det blev som Paul fruktat. Han och Klaesson turades om att delta i Soldat- och arbetarrådets hetsiga möten våren 1918, och de höll envist fast vid sin hållning att inte förespråka beväpnat våld som strategi för aktionerna. Men generalstrejken som kros- sar kapitalet, grundstenen i SAC:s strategi, tycktes långt borta. Hans egen vision om övertagandet via arbetarmakt på företag och arbetsplatser kändes alltmer avlägsen. Han som i sitt inre kunnat föreställa sig ett övertagande av Korsnäsbolaget och införandet av arbetarstyre.

Paul såg nöden runtom sig, hur bleka och sammanbitna kvinnor köade för ett paket ärtmjöl eller några skrumpna rovor.