Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel femton ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1918

I mitten på augusti var alla utom fem åter i arbete efter konflikten, även syndikalisterna i Torsåker. Korsnäsbolaget godtog kraven på högre lön med retroaktiv skiftlön och familjelön. Den här gången hade de lyckats tvinga Korsnäsbolaget att ge med sig, produktionsstoppet blev kännbart. Paul hade inte glömt den vädjande tonen i fabriksledningens brev om att både anställda och ägare förlorade på konflikten. Det brevet sändes redan efter tre veckors strejk. Tre och en halv månad tog det. När inte ens lockouten knäckte arbetarna övergav bolaget sin vana att säga blankt nej till arbetarnas krav.

Han kom gående över gårdsplanen i det knastrande gruset som krattats i prydliga vågliknande mönster. Bolagskontoret hade han besökt många gånger vid uppvaktningar hos ingenjör Magnusson. Men i dag var han kallad till Magnussons överordnade. Han kunde föreställa sig sulfitfabrikens chef sittande bakom det enorma ekskrivbordet med rynkad panna. Sist Paul sett till honom verkade han sliten av de återkommande konflikterna.

Paul svalde några gånger på väg in i kontorshuset. Han var väl förtrogen med vad Ragnar Casparsson omtalat i ett föredrag då han citerade ett utdrag ur Svenska arbetsgivareföreningens verksamhetsberättelse från 1913: »Så småningom torde det bliva nödvändigt, att arbetsgivarna överenskomma om att icke giva arbete åt någon person som veterligt tillhör en syndikalistisk arbetsgrupp.« Så småningom. Nu hade det gått fem år. Vårens blockad som hindrade sparkandet av syndikalisterna i Torsåkersgruvan hade lärt bolagsledningen en läxa. Paul hade hört rykten om att nu var det ledargestalter som skulle bort. Och att det fanns hemliga listor på de syndikalister som inte fick anställas. De öppna förföljelserna som utövades 1909 hade nu avlösts av mer förfinade tillvägagångssätt.

Paul släpptes in av den vänliga sekreteraren, en äldre dam i prydlig blå dräkt, och klev in i det stora kontorsrummet. Han avvaktade, stående innanför tröskeln med mössan i hand. Chefen satt med böjt huvud, bläddrade i en bunt papper utan att ta notis om honom. Paul hyste inget tvivel, karln hade tveklöst hört sekreterarens röst när hon öppnade och släppte in honom. Han visste mer än väl att för vissa högdjur var det en principsak att ignorera inträdet och låta arbetarna bli stående en stund i tystnad. Han höll huvudet kallt, det här var vad klasskampen handlade om. Människovärde. Paul drog att djupt andetag för att besinna sig. Tänkte på arma stackare som stått på det här sättet med darrande knän i många brukskontor runt om i lan- det. Som med vånda inväntat att patron eller disponenten skulle lyfta på huvudet och avge en dom. Som våndats med hungriga barn i tankarna. Själv tänkte han inte vänta i tystnad.
»Jag blev kallad att komma hit, nu är jag här.«
»Jaha, så Hedlund är tillbaka i arbete nu.«
»Ja, jag började veckan före midsommar.«
»Hm, jag ska gå rakt på sak. Jag vill omplacera Hedlund till en annan plats.«
»Jaha …«
»Jag vill att Hedlund blir förman.« Tystnad.
»Tack för förtroendet. Men det är inget som passar med tanke på mitt fackliga arbete.«

»Det är ingen fråga. Det är en order. Om Hedlund inte anser att det passar så är det lika bra att han säger upp sig och söker annat.«
»Då ber jag att få återkomma på måndag. Behöver rådslå med frugan därhemma om det här.«
Överingenjören fnyste till och viftade med handen, som om han schasade bort en fluga. En gest av förakt över att Paul inte vara karl nog för egna beslut. Med en knappt märkbar nickning godtogs tidsfristen för beskedet och chefen återvände till pap- pershögen utan att se upp.
»Adjö, överingenjören. Jag får önska en god helg.«
»Hm, adjö …«

Det blev inget rådslag med Emilia. Det blev fullt krig. Hon tycktes omöjlig att begripa sig på, argsint eller skrattlysten, ingen kunde förutse humörets skiftningar. Hon hade saknat matserveringen, det hade han klart för sig. Inte var hon den typen av kvinna som var tillfreds med att enbart passa upp på karl och ungar. Rastlös och energisk. Ständigt i rörelse, ofta rensande i en odlingslott för att sedan kupa potatislandet som hon fått sig tilldelat av Westbergs. Hon passade sin bur med gråbruna kaniner, var alltid tveklöst villig med insamlingslistorna. Hon hann med möten i nykterhetslogen, bokläsning, extrapassning i mjölkbutiken, var hjälpsam mot gamla grannar och alltid en klippa inför syndika- listernas årliga sommarutflykter. Samtidigt hade Emilia inte dolt att hon ville bort från det stinkande, bullriga Bomhus. Vantrivseln tycktes ha vuxit sig allt starkare det sista året. Den tre år gamla sulfatfabriken kunde hon omöjligt förlika sig med, skitlukten trängde in i allt, i bostäder, kläder och torkad tvätt.
Men i dag var det tvärtom. Som om samma plats var trygg- heten på jorden.
»Ska du säga upp dig, menar du?«

»Jag måste. Kan inte se kamraterna i ögonen om jag blir bas.«
»Men du har fått återgå till arbetet?«
Hon tycktes inte förstå hans ord, rynkade pannan och såg frågande på honom.
»Jag blir bolagets man i så fall, det mäktar jag inte med«, sade Paul med en djup suck.
»Nähä, samvete mot kamraterna har du. Mot dina barn då?«
»Så illa ska det väl inte behöva bli.«
Paul anade att tankarna snurrade runt i hennes huvud, att hon redan var tre steg framåt i sin fruktan inför framtiden. Själv var han helt tom inombords, klarade inte av att varken känna eller tänka på framtiden
»I Gävle härjar spanskan. Du har själv läst vad Johannis skriver om hur de har det i Fors. Vart ska vi hän?« frågade hon.
»Det hjälps inte, Emilia.«
»Offrar du allt för att inte bli bas?«
Hon betraktade honom som om hon stod inför en främling.
»Ja.«
»Men du är ingen Jesus. Han offrade minsann bara sin egen kropp.«
»Jag offrar inte dig och barnen. Det blir alltid någon råd.«
»Vilket vanvett. Du är inte klok, Paul!«
Dörren brakade till när hon störtade ut. Paul lyfte upp den snyftande Gösta i famnen, Ivar var turligt nog utomhus med lekkamraterna. Aldrig hade de grälat så här högljutt tidigare. Hennes ord sved, särskilt anklagelsen om att han var förmäten som tog på sig ett offer likt en jesusfigur. Jesus som varit honom så innerligt nära i barndomens kapell, tänkte han likadant?
Han måste tänka på barnet.
»Såja, Gösta, mamma är inte vred på dig. Det är ingen fara. Det är på mig. Men det ordnar sig ska du se. Vi sitter här en stund.«

Lillpojken stillade sig, ett par efterhulkningar och sedan en djup suck. Paul höll honom nära, önskade omsluta barnets sköra lekamen med sin egen kroppshydda, som ett värn mot allt ont. Han torkade av barnasnoret med skjortärmen. Ville inte rota efter torkduk, Göstas huvud blev tyngre mot hans bröst. Med det slumrande barnet i famnen tänkte han på Jesu offer, evangeliernas skildringar av hans våndor och tvivel inför vad som förestod. Ensamheten där under natten i Getsemane trädgård. Jesus hade inget val, kunde inte smita ifrån alltihop. Paul slöt ögonen och sänkte huvudet, lät sig fyllas av barndomens förtröstan om nåd. När det inte fanns något val.

Paul sade upp sig och det beviljades med omedelbar verkan. Det var inte särskilt förvånade att betyget var förberett och låg klart med chefens signatur på sekreterarens skrivbord. Han tyckte sig se en glimt av medkänsla när hon räckte över kuvertet.
Bolagets taktik hade lyckats. Att avskeda honom hade varit ett brott mot överenskommelsen efter strejken, han var inte en av de fem som tvingades bort för en månad sedan.
Väl ute på trappan till kontorshuset sprättade han upp kuvertet med tummen och läste.

Betyg för Paul Hedlund. Född den 24 nov. 1890. Födelseort: Avesta. Antogs den 12 juli 1910. Avflyttar på egen begäran. Huvudsaklig sysselsättning: Efterbarkare. Vitsord: Upp- förande: Godt. Arbetskunnighet: God. Karskär, Bomhus den 20 augusti 1918.

Borta var det gynnsamma »till min fulla belåtenhet« och »hedersamt uppförande« som det stått i intyget från Olof Bildt, 1915. Var han svartlistad nu? Var det som han hade hört sanningsenligt? Att arbetsgivarnas dolda signal när de skrev »Godt« i själva verket skulle tydas som »anställes icke«. Han visste att flera som fått det betyget hade emigrerat. Tankarna snurrade runt, runt som en väderkvarn i full storm. Han kände sig illamående, yr, när han med långsamma steg började vandringen hemåt. Att han sagt till Emilia att det fick ordna sig på något sätt var bara ett sätt att få slut på grälet. I själva verket hade han ingen aning. Vart skulle de ta vägen? Hem till Fors kunde de inte ta sig, där fanns ingen mat. Inne i Gävle där Emilias släktingar bodde härjade spanska sjukan. Ivar skulle börja skolan nu i höst och Gösta var ännu inte tre år fyllda. Visste bolaget att han var aktiv i Gävle Soldat- och arbetarråd, fruktade de att den revolutionära rörelsen spred sig över landet? Att ett övertagande av fabriken, den sociala revolu- tionen, var hotande nära? Paniken var nära och riste innanför bröstkorgen, tog fäste i maggropen. Han stannade till, böjde sig fram och drog djupt efter andan, långt ned i magen och andades långsamt ut. Det hjälpte inte särskilt mycket.

Sommaren och hösten 1918 tycktes smälta samman i ett grått töcken för Emilia. Det kändes som om hela världen stod i brand. Ridande polis i nya chockattacker mot demonstrerande arbetare för att krossa kraven som utropades i en anda av raseri över tingens ordning: åtta timmars arbetsdag, livsmedel till folket, frisläppande av politiska fångar och höjda löner. Fjolårets hopp om revolution hade inte avstannat, tvärtom gav de rödas kamp i Finland liksom händelserna i Ryssland förnyad glöd till alla protester, strejker och hungerdemonstrationer som avlöste varandra. Gustav V hade resväskorna packade. Sades det. Kul- sprutorna stod uppmonterade.

Och hennes Paul befann sig i stormen. Hon hade under sommaren kunnat följa hur han vacklade mellan hopp och missmod när det handlade om samarbetet mellan SAC och det nya vänsterpartiet i Arbetarnas landsråd. Även om den långa konflikten vid Korsnäsbolaget fått ett gynnsamt slut för arbe- tarna så var luften mättad med stridigheter och människors elände. Rapporterna om hur fäder, söner, bröder mötte döden i skyttegravarna i det ändlösa kriget var en utdragen plåga, som en varböld som bara växte och växte. Den fortsatta bristen på mat fick henne att känna sig nedbruten och orkeslös.

De ökande fallen av spanska sjukan skapade oro i innerstaden i Gävle. Hon vågade inte lätta upp tillvaron med ett besök hos Karin, sin svägerska eller moster. I Bomhus pratade folk om liemannen. Friska kvinnor och män i tjugoårsåldern dog inom några dagar av den gruvliga lunginflammationen. Som tur var blev det stopp på vanan att ställa ut kistorna utanför likboa i Karskär. Grannarna kunde inte samlas som vanligt längs vägen som löpte mellan husen. Emilia hade, när de bodde där, avskytt traditionen att låta kistorna stå öppna på träbockar innan avfärd till kyrkogården, makabrare söndagsnöje gick inte att föreställa sig. Hon brukade hålla Ivar kvar inne tills locken var påskruvade. När det var fråga om tuberklerna fick han inte gå utomhus alls så länge kistorna stod där.

Emilia fruktade blodbad och inbördeskrig. Paul undvek ämnet. Hoppet om generalstrejk, följt av ett oblodigt maktövertagande över storföretagen, ville han ogärna släppa. När krisen nådde sin kulmen på senhösten hörde hon talas om att på Gävle station flockades horder av värnpliktiga soldater som befolkade tågen, hemförlovade från opålitliga förband. Det pratades om att slutstyckena monterades bort ur gevären och att i Norrbotten samlades alla vapen in. Karin som fortfarande drev pensionat Hvilan skrev och berättade att de förmögna familjerna i Gävle satte extralås på bostäderna, farstudörrarna försågs med hänglås. Högern och borgarna fruktade att de svenska arbetarna skulle följa de ryska och finska.

Det var som om allt rördes samman i ett enda tumult, världshändelserna och aktionerna i Bomhus. Den dallrande oron lättade inför sådant som det gick att förutse, som när SSU och Bomhus LS gick samman i blockad av kaféet. Emilia hade aldrig kunnat tåla handlarns son som arbetade där och hans illa dolda ocker på varor. Han hade deltagit i den svenska Finlandsbrigaden och skröt över de vitas seger. Karln uppträdde oförskämt mot de arbetare som sagt sin mening om hans resa. Kanske han tillhörde de svenskar som kallblodigt bistått med olagliga massavrättningar av finska arbetare?