Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel 16 ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1919

Äntligen var hemlösheten över. Emilia stod i deras nya bostad och packade med lätta rörelser upp husgeråd, porslin och textilier. Det arvegods som hon inte haft plats för de sista åren i Bomhus hade hon fått hitfraktat.

Hon skänkte en tacksamhetens tanke till Pauls syster Jenny som tipsat om ett litet hemman till salu i byn Norrberg nära Kungsgården där hon själv bodde. Nu, första veckan i april, var de inflyttade. I maj skulle affären göras upp med inrättande av skuldebrev och fastställande av Pauls bror Arvid som borgenär. John och Ulrika hade erbjudit dem att bo kvar i Norelund tills vidare och betala hyran längre fram, men varken hon själv eller Paul ville sätta sig i skuld. Hon hade varit oändligt trött på flyttkarusellen i Bomhus, men lösningen blev till slut att de fick flytta in i en ännu mindre enrummare hos skogvaktare C A Gustavsson i Nyvallen 1a.

De fick bo på övervåningen i ett tvåvåningshus med sex andra familjer som hyresgäster och en ungkarl boendes i ett vindsrum. Paul fick arbete med skogsröjning mot fri bostad som löneförmån och tillvaron blev svår. En räddning var att Ivar börjat Nyvallsskolan och att kristiderna medförde utbespisning av frukost varje dag.

Efter ett samtal med skolläraren, som var en anständig karl, lyckades Emilia få ut en rekvisition till nya skor åt pojken. Skolböcker fick han hämta ut fritt hos pappershandeln men kritor, papper och pennor måste de betala för. Hon visste att Ivar och ett par klasskamrater brukade slinka in hos Frälsningsarmén på eftermiddagarna, där fick de en rågbulle och varm mjölk. Hon sade inget till Paul och inget till Ivar. Nöden hade ingen lag och själv hade hon aldrig haft något emot de muntra frälsningssoldaterna med sin sprittande musik- kår. Däremot blev det blankt nej till Sällskapet Jultomtarna och deras välgörenhetsiver. Fattiga barn bjöds in för att visas upp på julfest i Spegelsalen i Stadshuset efter ha tagit emot klädpaket. Överklassens nådiga barmhärtighet skulle ingen, varken barn eller vuxen, i familjen Hedlund behöva utsättas för.

Det hade känts vemodigt för en stund sedan, när det blivit dags att ta farväl av åkare Hult sedan han lastat av det sista och hjälpt henne och Ivar att bära in möblerna i det nya huset. Han fick sig en kaffetår och en pratstund i köket. Åkaren från Valbo hade blivit som en kär vän som följt hennes bestyr med bohaget i flera år. Måtte Ivar och Gösta slippa fler flyttlass och kunna gå i skola i Norrberg och komma till ro.

Knut Hult påminde om Johan Westberg, både till utseende och läggning. Han hade ett rejält helskägg som börjat gråna, alltid en långrock som skydd för benen i hårt väder, rökte pipa och språkade lugnt och fridsamt med sina hästar, barn och kvinnfolk. Kanske man blir sån av att vara åkare, tänkte Emilia, den som gormar på folk och far illa med sina dragdjur går det inte bra för i längden.

»Nu blev det väl sista skjutsen, fru Hedlund. Här tror jag ni blir kvarboende och får det bra. Som Valbotös sen barnsben kan det inte ha känts som hemmavid bland fabrikerna i Bomhus«, sade han.
Emilia kände det inte som påträngande.
»Det stämmer, jag längtade hela tiden efter en egen täppa.
Paul har väl inte varit lika hågsen«, svarade hon.

»Han vänjer sig. Kom här pojkar.«
Han stack en varsin liten strut bröstkarameller i handen på Ivar och Gösta.
Emilia följde åkaren ut och höll om pojkarna när de ställde sig på trappen. De vinkade farväl alla tre sedan Hult selat på hästen och smackat en sista gång. Gösta och Ivar hade ställt upp grinden åt ekipaget och Emilia tog stolt emot berömmet över sina flitiga och artiga söner. Hon kände sig en smula ensam när de stängt grinden och gick tillbaka in i huset. Paul var borta på skogskolning och väntades hem först om två veckor. Tursamt nog ingick han i ett kolarlag med ordentlig skogskoja och skiftgång. Hon behövde inte vara lika rädd att han skulle falla igenom milan och brännskada sig som vid ensamkolning.

Hon stannade upp i sina sysslor och såg sig omkring, flera gånger varje dag. Köket var rymligt med stor järnspis och präktig spiskåpa, zinkvask och vattenledning innanför dörren med ett rejält pumphandtag i fernissat björkträ. Både vask och rinnande vatten inomhus, tänk att slippa släpa på hinkar halkiga vinter- dagar. Fönster både mot söder och öster, solljus in skulle de få. Även kammarn med sovalkov och vit kakelugn tittade hon in i med jämna mellanrum.

Det var som en dröm, tänk att åter få ett finrum efter flera år i trångboddhet. Den stoppade soffan med sitt ståtliga ryggstöd i snidad mörk valnöt hade hon låtit placera rakt fram när man klev över tröskeln. Ett litet bord stod framför. Till höger innanför dörren stod salsskänken med de breda, djupa byrålådorna som hon gömt sig i som liten flicka. Kakelugnen smekte hon över de svala plattorna. Porslinskronan nära taket såg ut som ett smycke med utsirade blomsterdetaljer och en övre kant liknande små tornspiror. De blankputsade mässingsluckorna glänste i solljuset som smög sig in genom fönstret mitt emot.

Skrivbordet efter far hade fått plats mitt emot kakelugnen och längst inne i bäddalkoven stod en gustaviansk säng från Valbo. Ägaren till huset hade valt smakfulla tapeter, ljust grå med blåblommande ränder.

Ute i köket fanns kökssoffan som hon och Paul sovit i nu i tio år och framför stod ett stort köksbord som Hult trollat fram åt henne utan att ta betalt. Hon slogs av tanken på att åkarn känt hennes far, att han visste hur det slutat för Gustav Eggers.

I hörnet bortom diskbänken stod pojkarnas imperialsäng som drogs ihop varje morgon. Med alla fyra sovande i samma rum sparade de på veden. När vårvärmen återvände skulle barnen få flytta in i bäddalkoven. Köksstolarna var desamma som de släpat runt med i flyttarna, men nu fanns det plats för alla fyra.

Det var inte bara kammaren som fick hennes hjärta att svälla av lycka. Det rymliga kallrummet var som en andra dröm, här fanns gott om plats för burkar och byttor, saltat fläsk och silltunna. Längst in i hörnet fanns plats att montera upp vävstolen när det inte var för kylslaget. Tids nog skulle hon odla lin och väva eget duktyg. Bäst av allt var en väl tilltagen arbetsbänk att hållas vid efter slakt. Nog skulle hon göra sitt bästa för att hålla svälten från dörren. Paul skulle lagom hinna sätta potatis och hon så morötter, lök och rovor. Persilja, ärtor och rödbetor fick det också bli. Nässlor som börjat komma upp skulle hon skörda och lägga på tork. Kycklingar och en griskulting skulle hon försöka få tag på, hon hade lånat en slant av Pauls syster Jenny. Några kaniner så att de hade kött före julslakten. Svamp och bär fick det bli till hösten, hon måste vara påhittig.

Skafferiet var väl tilltaget med hyllor från golv till tak, här skulle det rymmas en mängd torrvaror av olika slag. Det gällde att hålla mössen borta. Pojkarna skulle nog glädjas åt överraskningen att hon tingat en svartvit kattunge hos en granngård längre bort.

Om Paul bara kunnat få en anställning, men det såg mörkt ut. Överallt blev det nej, svartlistningen höll i sig. Vårvinterns skogsarbete hade hjälpt dem att hålla näsan över vattnet. Kolarjobbet som han nu var ute på gav inte samma förtjänst som fabriksarbete, men de måste lägga undan till lånet. Drömmen om en egen ko gjorde henne lätt till sinnes. Med ägg, smör och gödkycklingar skulle hon också tjäna in kontanter. Och husets ägare hade dragit in el, de hade det enda huset i byn med läsljus mörka kvällar. Varken Paul, hon eller barnen skulle behöva trängas runt en stinkande fotogenlampa.

Så var stunden inne, den som Paul legat vaken och bävat inför i skogskojan. Dagtid hade ängslan lindrats när han tänkte på det präktiga huset med ett och halvt tunnland runtom. Vedbod, utedass, lada med inbyggt fähus och stall och potatisland, bärbuskar och fruktträd. Allt var noggrant redogjort för när han läste igenom köpekontraktet på fastigheten Norrberg 3:25 i Ovansjö socken, ett och ett halvt tunnland och med huset i befintligt skick.

Paul tog ovant emot reservoarpennan, det var första gången han höll en dylik tingest i handen. Säljaren av huset, Hans Elbe, log och nickade och Paul mötte Emilias fasta blick över bordet. Hennes ögon glittrade likt en sommartjärn.

»Det är ingen skillnad mot stålpenna. Hedlund slipper doppa i hornet, bläcket finns i behållaren«, förklarade Elbe.
»På så vis, då präntar jag«, svarade Paul.

När han fått dit namnteckningen under datumet 3 maj 1919 blåste han på köpekontraktet och föste arket vidare till Elbes kompanjoner, Englund och Kling, som välvilligt inställt sig för att bevittna namnteckningarna. Och han märkte omedelbart hur hans egen signatur var skriven med lätt hand och små, tunna, spretiga bokstäver bredvid de andras självklara, kraftfulla med elegant släng på slutet. Den ynkliga namnteckningen tycktes skrika ut hans rädsla för att sätta sig i skuld. Han hade hellre använt en stålpenna.

Emilia nickade återigen när han sökte hennes blick inför nästa underskrift. Köpebrevet med de svindlande siffrorna. Ena stunden kändes det som en snara runt halsen – nu var den livslånga ofriheten ett faktum. Hur länge skulle han stå i skuld? Han svalde, det tryckte över bröstet, helst ville han rusa därifrån och ge sig iväg på luffen. I nästa stund svängde det helt om, lättnaden var överväldigande. Huset var i gott skick, de hade tak över huvudet och kunde redan i vår sätta egen potatis. Han tog sats, greppade reservoarpennan och köpebrevet fick hans andra signatur. Den här gången var den tjockare, fylligare och bokstäverna såg mer bestämda ut.

På pappret upptogs summan till 2 600 kronor och affären genomfördes genom övertagande av en inteckning på 600 kronor och ett lån på 2 000 kronor med sex procents årlig ränta som Hans Elbe själv utfärdat. Pauls bror som gått i borgen hade berättat att elektriker Elbe var en framtidens man som satsade på elektricitet, han sålde för att flytta till Storvik som andelsägare i ett kraftbolag i Ovansjö. Emilia var den som skulle ha erkännandet av att karln fattat tycke för dem och trott på deras vandel. Hon hade övertygat Elbe om att de skulle klara av att betala av köpesumman mot en växel. Till och med hade han gått med på en tidigarelagd tillträdesdag när han förstått deras boendesituation. De var ordentlig mantalsskrivna sedan tjugoförsta mars i Ovansjö kyrkobok, alla fyra.

De tre männen tog farväl och skakade hand med dem båda. Paul drog ned Emilia bredvid sig i kökssoffan för att se på de undertecknade handlingarna.
»Det är fel att du inte står med som köpare, Emilia. Du ägde din egen matservering«, sade han.

»Ja du, fröknar och änkor är myndiga, inte gift kvinnfolk. Snart får Edén och Branting till en ändring ska du se«, svarade hon.
»Jag går och röstar ihop med dig när det blir dags. Och firar med dig när du blir myndig.«
»Det ser jag fram emot, Paul. Men nu sätter vi fart, pojkarna kommer snart hem från din syster.«
Paul tänkte på sina systrar. Jenny i Kungsgården, bara någ- ra kilometer från Norrberg och Lovisa som nyligen flyttat till Storvik, så gott att ha dem nära.

»Hedlund kan få anställning men på ett villkor. Vi tillåter ingen facklig agitation eller organisering från syndikalister. Så han får skriva på ett papper med lojalitetsförsäkran. En tro och heders- förbindelse med löfte om att avstå fackligt arbete.«

Chefsingenjören vid Uhrfors hästskofabrik i Åshammar stod rakryggad och såg honom i ögonen utan en blinkning, rösten var hård som granit. Ingen blygsel över svartlistan som cirkulerade runt. Paul hade fått svävande »nej tack« på otaliga fabriker när han sökt arbete under året som gått trots att det affischerades om att de sökte folk. I Åshammar gick tillverkningen på högvarv efter kriget och till och med oerfarna pojkar anställdes för upplärning.
»Är det villkoret så får jag skriva på.«

Paul ansträngde sig för att låta samlad fastän det stormade inombords. Lättnaden vid tanken på att slippa oron över den tomma börsen därhemma blandades med bestörtningen inför insikten om att de segrat. Ägarna till Hofors AB, Wallenbergarna, visste hur klasskampen skulle föras. Mot deras övermakt hjälpte inte en ensam arbetares ideologi eller klassmedvetande. Kapitalisterna hade rädslan för hunger och hemlöshet som sina bundsförvanter.

Tanken svindlade. Han som var en av grundarna och förste ordförande för syndikalisterna i Bomhus. Han som under sina ordförandeperioder väglett hundratals kamrater i klasskam- pens grunder. Han som stått i bredd med kamraterna i otaliga konflikter där bolaget fått ge med sig. Som suttit i styrelsen för Konsum Oden och ansvarat för handkassans filial i Norelund. Och varit representant i Soldat- och arbetarrådet. Nu skulle han krypa på knä och böja sig.

Emilia och pojkarna, han såg deras ansikten framför sig. Tanken på dem därhemma fick en pust av syre att strömma genom hans kropp, bröstkorgen vidgades, det blev möjligt att andas. Han lyckades återskapa jämnvikten. Den mynnade ur vissheten om att de hade tak över huvudet och att han skulle äga sin egen tid utanför fabriken. Och att klasskamp kunde föras på mer än ett sätt.