I dokumentären Bröderna Andersson möter vi fyra pojkar som vuxit upp tillsammans, men med olika förutsättningar, och som under livets gång glider ifrån varandra. Filmaren Johanna Bernhardson, dotter till en av dem, hade en idé om att försöka sammanföra bröderna via filmen, vilket visar sig svårare än hon trott. Men filmen ställer ändå intressanta frågor om arv och miljö, och får öppenhjärtiga svar.
Regissören Johanna Bernhardsons filmdokumentär om sin pappa Leif och hans tre äldre bröder har premiär i helgen. Hon tycker att det är dags för syskonen att träffas. De börjar bli till åren och en dag kan det faktiskt vara för sent, men vem ska ta initiativet? Det är en av frågorna som kommer upp till ytan i Bröderna Andersson.
– Kanske har bara tiden gått – och ingen har tagit initiativ – män brukar inte vara så bra på det. Ofta är det väl fruar och kvinnliga släktingar som ser till att kontakten tas, upprätthålls, säger hon.
Johanna Bernhardson blir själv just den kvinnliga släktingen, ändå får hon inte riktigt till det med den där träffen med alla bröderna.
Det händer att bröderna ses två och två någon gång, men egentligen har de inte träffats allihopa tillsammans sedan Ronnys begravning i januari 2013, berättar Johanna Bernhardson.
Den första av pojkarna i arbetarklassfamiljen Andersson från Göteborg var Roy, född i mars 1943, och numera världsberömd filmregissör. Han och hans lillebror Ronny, han som blev familjens sorgebarn och avled i missbruk 2013, växte upp i ett hem där pappan drack hårt, vilket förstås präglade deras barndom, säger Johanna Bernardson.
Hon är dotter till yngsta brodern Leif. Strax före honom kom Kjell. Mellan Roy och Leifs födslar var det åtta år och under den tiden hade pojkarnas pappa blivit nykter alkoholist med hjälp av självhjälpsverksamheten Länkarna.
Skilda uppväxter
– Min egen pappa Leif växte upp i ett nyktert hem. Det var en stor skillnad gentemot de äldre brödernas uppväxt, säger Johanna Bernhardson som började sin karriär i filmbranschen som dekormålare och rekvisitör hos farbror Roy Andersson.
Hon har i flera av sina dokumentärer bland annat undersökt moderskapet och barnafödande under flera generationer i sin släkt. I den nya dokumentären är det däremot pojkarna och männen med sitt missbruksarv som står i fokus.
Genetik eller miljö är en fråga som kommer upp i filmen och inte får något egentligt svar, ”kanske en blandning”, som hon säger.
– Under filmarbetet har jag tänkt mycket på farmor, vilken smäll det måste ha varit att leva med en alkoholist som lyckades bli nykter, och sedan tvingas se ett barns väg ner i missbruket.
I pojkarnas barndomshem fanns böcker och piano, en bildning där man läste den socialistiska veckotidningen Folket i Bild. Tre av de fyra bröderna var inriktade på att arbeta med kultur; måleri och film bland annat, och alla har druckit ”för mycket” som hon säger.
Roy Andersson har skrivit om hur han redan som ung påverkades av läsning och att han i femtonårsåldern planerade att bli författare. Senare framkom att den äldsta pojken också var den som föräldrarna satsade på, när det gällde studier.
För en arbetarfamilj fanns det inte alltid möjlighet att låta alla barn ta studenten. Ronny sökte till konstskola men misslyckades – ett hårt slag som blev en del i varför han gick ner sig i alkohol och tunga droger.
”Högre krav för kvinnor att klara alla bitar”
Jag frågar Johanna Bernardson hur hon ser på skillnaden mellan mäns och kvinnors möjlighet att balansera kulturarbete med missbruk.
– Kvinnor har mycket högre krav på sig att klara alla bitar i livet. Jag skulle inte ens drömma om att dricka i jobbet. Män får också både uppbackning och tolerans av omgivningen, säger Johanna Bernhardson.
Hon berättar att det egentligen inte var några problem att prata om alkoholismen i sina intervjuer.
– Med Roy (som nu har slutat dricka) var det snarast han som förde det på tal tidigt i intervjun, det kom nästan av sig själv.
Över huvudtaget är det ett gäng öppenhjärtiga bröder som berättar generöst och låter filmaren ta del av svåra stunder, som när Roy Andersson tvingas sälja sitt legendariska filmhus efter skilsmässan. Leif har svår MS, och sorgen efter Ronnys missbrukarkarriär och död är svår att hantera.
Ändå finns här i de flesta samtal drag av Roy Anderssons kända drag av Beckett-absurdism, en lätthet och humanism som hjälper till att hantera livets upp- och nergångar. Ibland kan det som först framstår som uppgivenhet vara en vila att låta saker få vara utan att bråka om saken.
Kanske är det den sidan av ”manligheten” som får en brödraskara att inte höras eller ses på så många år bara för att det inte blir av att ta initiativet. Eller också är det bara just detta gäng brorsor.
