Den norska konstnären Frida Orupabo ställer för första gången ut sina collageskulpturer i Sverige. Och det är en stark upplevelse som väntar besökaren.
Att kliva in på Bonniers konsthall i Stockholm är något av en chock. Bara antydan om vad vi ska få ta del av ger en förväntan som liknar den som man känner inför att se en film som man hört är otäck eller upprörande. Den enda skillnaden är att detta inte är en film utan konst som gestaltar historiens skräckfyllda kapitel kring vitt och patriarkalt normskapande.
Frida Orupabo, med bas i Oslo, ställer för första gången i Sverige ställer ut sina collageskulpturer, och det gör hon alltså på Bonniers konsthall i Stockholm. Man kan nog utgå ifrån att utställningen kommer att dra folk, och jag hoppas på det. För den är riktigt häftig.
Orupabo är sociolog och hennes verk handlar mycket om att göra människor utan makt till subjekt.
Det kolsvarta förrummet, med sin installation av ett jätteansikte, nedbrutet till ögon, näsa och mun som ljusspel visar hur Orupabo förstår hur hon ska tvinga fram en ny, och chockerande syn på det vi knappt tänker på längre. Installationen ”Of course everything is real” är en omstöpning av ett av surrealisten Salvador Dalís mest kända verk ”Mae West’s face which may be used as a surrealist apartment” från 1935, där Hollywoodikonens blonda uppenbarelse dekonstruerats till en soffa, en eldstad och två landskapsmålningar.
Berättelser som skrivs om
Orupabos entré berättar redan här om hur de gamla bilder som hon klippt isär och satt samman bär på berättelser som också kan skrivas om när de klipps ner och sätts samman på ett nytt sätt. Mae Wests vita ansikte förvandlas till ett svart subjekt med rörliga ögon.
Konstnären har sedan länge arbetat med bland annat bilder ur familjens gamla fotoalbum. Men har gått vidare till motiv från äldre pornografiska fotografier med koloniala och rasistiska förtecken och andra bilder från kolonial historia.
Resultatet blir synliggörande av övergrepp på flera plan, genom historien och rakt in i vår samtid. Orupabo påvisar helt enkelt hur pornografi i sig också kan fungera som en föreläsning i att vissa grupper av människor – här rasifierade och kvinnor (och därmed förstås andra vanliga pornografiska objekt som barn eller djur) – har ett värde enbart i tjänst av att utnyttjas.
Associationerna, som till exempelvis till den perverterade pornografi som bland annat producerats i koloniala sammanhang, i nazityskland och i fascismens Italien, i ockupationskrig och i samband med övergrepp mot urbefolkningar väller över en. Det är lätt att må lite illa, och man kanske behöver pausa lite för att sätta samman alla pusselbitar som konstnären häller ut inför våra ögon.
Kanske beror det delvis på att collaget som konstform inte är det vanligaste att Orupabos verk öppnar våra ögon lite extra. Oavsett spiller verken över på varandra och gör utställningen till något liknande en skog av nya sorters träd att upptäcka.
Frida Orupabo gör människorna i sina verk tredimensionella genom att lägga lager på lager och förstora upp dem i jätteformat. På så vis gör hon dem till subjekt och ger dem (delvis) upprättelse. Hon klipper och häftar och fram stiger kvinnor och rasifierade med egna agendor. Som kan bjuda motstånd genom att ta plats eller skrika ut sitt lidande – och sin vrede.
Samtidigt är det värt att påpeka att utställningen inte enbart är en enormt stark politisk berättelse, utan också en konstnärligt säker upplevelse. Så kan man arbeta för att också få bilder att gå rakt in i kroppen utan att passera hjärnan, som Dalí och hans surrealistvänner fick en hel värld att intressera sig för. Frida Orupabo djupdyker i den genren med sin sax.
